Jag fick ett mail för ett par dagar sedan. Det var ett fint mail. Det var från min son.

Han förvånar mig ofta, förbluffar mig rentav. För jag slås ständigt av tanken, ”kan han vara så här fin?”

Och det är han ju, det vet jag. Men kan man vara tonåring utan att rebellera? Jag skulle svara ja, för det gjorde inte jag heller. Det fanns liksom inget behov att elda upp broar och spraymåla väggarna för att synas och finna min plats. Jag var redan synlig, hade redan en plats. Jag antar att det är samma för honom. Pojken som blivit stor. Både han och jag.

Jag ville tidigt flytta hemifrån däremot. När jag var sexton flyttade jag från lilla landet till storstan i Göteborg för att spela fotboll. Men jag hade längtat ganska länge redan då. Inte för att jag inte hade en fantastisk uppväxt, utan för att jag längtade efter pulsen, energin och människorna i stan. Möjligheterna.

Men också anonymiteten. Jag hade svårt för att alla visste allt om mig, om något hände gick det som en löpeld, inte bara genom vänskapskretsen, utan genom hela kretsen, vänner eller ej. Det var något jag avskydde då, och gör fortfarande.

Jag antar att vi är ganska lika på många sätt, känner igen många sidor, framför allt den sociala kompetensen. Och nu skall han snart dra ut på frihetssökande äventyr. Efter självständighet.

Inte för att jag tror att han behöver det, olikt mig är han inte ens mörkrädd, men naturligtvis behöver vi alla bryta oss loss från barndomens begränsande roller och befästa vår nya status som vuxen. N väljer att göra det genom att gå tvärt emot de flesta andra av dagens ungdomar: Lumpen.

Själv avstod jag det. Men jag lägger inga värderingar i det, jag ville bara inte. Jag tror han kommer få en fantastisk tid med många nya vänner, och komma tillbaka med nya tankar och en förstärkt självbild. Tryggare i sig själv, med mindre behov av andra för att förverkliga sina mål. En annorlunda N.

Men fortfarande lika fin. Det kommer ingen kunna ändra på.