En dyrköpt läxa.
avFöljande utspelar sig en eftermiddag i det ”goa Göteborg”:
En man som inte är av svensk härkomst kliver på spårvagnen vid Järntorget. Utan att stämpla fortsätter han in i vagnen på jakt efter en sittplats. En äldre dam noterar att han inte stämplar och raljerar högljutt över detta. Kommentarer som ”jaha, typiskt såna där”, och ”komma hit och ta för sig det kan dom, men göra rätt för sig, nähä då”, hörs från tantens sura trut. Mannen ifråga tar ingen notis utan sätter sig på sätet bakom ”sur-Ada”. Under färden fortsätter hon sitt muttrande om utlänningar, moral och så vidare. Lite längre fram på färden kliver två kontrollanter på vagnen. Tanten plockar med triumferande min fram sin köpta biljett och håller den i handen framför sig, så att alla kan se att hon har iallafall betalat. Utan ett ord lutar sig den utländske mannen fram, tar tantens biljett ur hennes hand, stoppar den i sin mun, tuggar…och sväljer!
Hon tappar allt, börjar se sig om efter hjälp, men inget stöd finns att få. När biljettkontrollanten kommer fram och frågar efter biljetten, stammar hon fram ”ha, ha..han tog biljetten och och…åt upp den! Det är sant, fråga dom andra här”! Kontrollanten ser sig omkring, men alla övriga passagerare har vänt sig åt andra håll, medans de knappt kan hålla sig för skratt. Hans kollega som började bakifrån i vagnen har kommit ikapp och frågar vår utländske vän om biljetten. Med vänlig min sträcker han fram sitt månadskort. Kontrollanten tackar, mannen stoppar ner sitt månadskort, samtidigt som tanten tvingas kliva av vagnen högröd i ansiktet.
Jag hoppas hon fick med sig något mer än ilskan över böteslappen i fickan.