Det började inte bra.

Det var hotellet vars ägare skrivit ihop en saga som antagligen var inspirerad av H.C Andersen. Ingenting av det som utlovats visade sig stämma.

Vandringen från receptionen upp till andra våningen fick mig att börja kallsvettas och tänka på bilder från slumkvarteren i östeuropa. Och rummen var inte bättre, tyvärr.

Det var klaustrofobiska innermått, kombinerat med fläckiga sängkläder och tillräckligt med damm för att göra den friskaste till dammallergiker. Toaletter och dusch i hallen, vilket kunde varit okej om de hade städats…

I beskrivningen står bland annat: ”Alla rum är renoverade och fräscha, och samtliga rum har fått nya sängar. Våra gäster berättar ofta om hur skönt de sover i de nya sängarna:-).” Måste vara i kombination med starka droger då. Eller rigor mortis.

Bullshit, säger jag. Den renoveringen skedde kanske 1972. Samtidigt som man passade på att byta sängar.

Jag och Henke gick ner till receptionen och krävde pengarna tillbaka. Det gick naturligtvis inte. ”Jo det gör det visst”, sa jag. Det slutade med ett långt samtal med hotellägaren.

Tio minuter senare satt vi i en nyrenoverad kanonlägenhet som han, ägaren, stod för. Det kändes underbart, att inte bara böja sig fram och bita ihop och se glad ut.

Det värsta jag vet är när folk luras. Ljuger. För det var ju fallet här. Man bygger upp förväntningar, barnen likaså, och sen står man där och inser att någon blåst en. Jag är uppvuxen med ett starkt rättvisepatos, och det är jag glad för.

Resten av trippen var kanon. Vädret var toppen, lägenheten kanon, maten god, tivoli en hit…och alla var på gott humör, även om det var väntat.

J var underbar. Hon var den enda som kunde tänka sig att stanna på hotellet. Så positiv och go. Hon ska få en puss sen, det lovar jag.

Imorgon är det U2 som avslutning på semestern. Det kan bara bli bra. Har faktiskt inte sett dem live förut. ”Det måste man”, sa Henke.

Så då gör vi väl det.