Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

”Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?” Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

”Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!”

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok och tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

”Det är din son va? Niklas, hette han inte det?”

”Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att…att…han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.”

” Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.”

Jag räckte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

” Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.”

”Det gör jag. Verkligen.”

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Tänk så här: En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte.” Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till omgivningens högt ställda krav och förväntningar eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn är det nästan det allra värsta.

Tänk dig motsatsen, ett barn som kommer springande med något som för stunden är det absolut viktigaste i världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta eller bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta sitt nyfikna upptäckande. Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick eller vinkar som bekräftelse på att hon sett vad barnet åstadkommit, i jämförelse med om mamman ropar ”åh va duktig du är min stora flicka som kunde klättra så bra!” För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara man kunde klättra…ha, där ser man!”

Jag har vänner som står för ytterligheterna. Den ene är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller rätt. Han litar på sig själv. Han har naturligtvis inget emot att höra att han är bra ibland. Men han är inte beroende av det.

En annan är precis tvärtom. Han gör mängder av saker för andra för att för att något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet, bekräftelse. Ständig påfyllning, varje dag, hela tiden. Vem tror du mår bäst?

 Det finns en fara att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd. I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig alltmer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är.

Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där olusten igen. Låtsas som att allt är bra.

Är det forfarande konstigt att du mår dåligt?