”Bäste Jan Björklund,

om jag förstår det hela rätt, tycker du att det krävs hårdare tag för att höja kompetensen i svenska skolor. Att fler och tidigare betyg kommer skapa bättre, kunnigare och mer välutbildade elever.

Men vet du, jag skulle rekommendera dig att gå ut och prata med dem som jobbar med de elever som fallit utanför systemet, så som det ser ut nu. Prata med oss som träffar dessa killar och tjejer som inte passat in, som nu riskerar att bli ännu fler. Att ännu tidigare få svart på vitt att de aldrig kommer att bli någonting, inte enligt gängse teoretiska vägar åtminstone, för inte med sig något bra eller positivt. Men du, alla är inte ämnade för den av er utpekade rätta vägen.

Jag skulle också rösta för att du sätter in resurser för att hjälpa ungdomarnas familjer, för i många fall är det där nyckeln till problemet står att finna. Hur dessa barn och ungdomar ska lyckas bättre bara för att den yttre pressen blir högre kan jag inte förstå. Men vad vet jag, jag är ju bara mitt ibland dem varje dag.

Det är inte rätt att peka ut dem som redan har det svårast. Det är inte rätt att peta dessa unga människor i ansiktet och säga vad de redan vet: att livet är tufft, och tyvärr platsar du inte. Det har redan föräldrar och så småningom vänner, lärare och samhället i många fall redan sett till.

Jag hoppas det ska finans plats för medmänsklighet, en tro på individualiteten och en förståelse om att alla är unika med sina behov och känslor.

Snälla, snälla, snälla Jan. Lyssna till ditt hjärta, imorgon är en annan dag, och använd den till att skapa bra vibrationer. Svik inte ungdomarna, de har redan blivit det så många gånger, utan att vi behöver späda på det ytterligare. För hur var det nu, jo barnen är vår framtid, eller hur? Låt oss visa det då.”

Så många ungdomar som är besvikna på sina pappor. Vi konstaterade det efter en summering av samtalen idag.

Det känns tråkigt att behöva höra att det är så. Så stereotypt. Speciellt eftersom vi själva är just pappor, men lägger väldigt mycket tid och energi på att finnas där för våra barn.

Tänk om mina barn satt hos kuratorn och sa att deras pappa var en skitstövel som inte gick att lita på…

Jag tror i och för sig att det är lika många mammor som får besk kritik, det känns så. Det gör förvisso inte saken bättre på något sätt.

Kanske är det som min terapeut sa, ”en tredjedel är riktigt bra föräldrar, en tredjedel är okej som föräldrar, samt en tredjedel som aldrig någonsin borde blivit föräldrar.”

I övrigt slutar jag aldrig förundras över livet. Hur saker och ting dyker upp helt plötsligt, som ur tomma intet, och på ett ögonblick nästan tar över. Erbjudanden som vi kan tacka ja eller nej till, erbjudanden som likaväl kan leda till ingenting, som till att skjuta iväg dig i en riktning du bara kunnat drömma om. Det enda vi kan göra är att vara beredda, ifall det kommer. Erbjudandet.

Och ta det, eller lämna det där. Valet är ditt. Och mitt.