Jag pratar med oroliga föräldrar om deras tonårsbarn. Lyssnar till deras oro och tankar om hur det ska gå för dem i framtiden. ”Hon sa ju senast förra veckan att hon ville det, nu verkar allt vara helt annorlunda. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig bara uppgiven.” 

Jag tycker det är bra när de ringer. Det är så otroligt mycket lättare att lyckas när man har föräldrarna med på tåget. Utan dem blir det en jäkligt kämpig resa. Det är roligt att arbeta med ungdomar, men samtidigt kan man slita sitt hår i frustration när man kämpat för att i stort sett tillgodose alla önskemål de framfört, i form av utbildning och praktikplats med sikte på framtiden. Man har tagit i hand och kramats, sett lyckliga miner inför en spännande framtid. När man sätter sig i bilen i ett sånt läge, tycker man att idag, då har jag verkligen gjort skillnad, gjort något bra!

För att nästa morgon få ett meddelande om att hon/han hoppat av. Och man försöker förstå vad fan som kunnat ändras så sedan igår eftermiddag…Men det finns ingen rimlig förklaring. Ingen som går att förstå. Det är bara att börja om.

Jag vet inte om jag sagt det. Men jag har ett stort tålamod. Jag hade inte det förut, men att få barn medförde det som en nödvändighet. Ibland finns det stunder när man bara vill skita i det och åka hem, sätta på en film och dra ett täcke över huvudet. Inte se några ungdomar. Men det går fort över. Som tur är.