Jag kan vara världens lyckligaste man just nu. Jo, jag tror faktiskt det.

Anledningen ser ni på bilden ovanför. Tjejerna i laget jag tränar.

I ett och ett halvt år har de kommit i ur och skur, sol som snö. I ett och ett halvt år har de varit så glada, så villiga att lära sig, alltid positiva och på ett underbart humör.

Lika länge har de förlorat varenda match. När laget startade låg vi fem-sex år efter de andra eftersom vi startade så sent. Men vi har kämpat på, tränat moment efter moment, och sakta närmat oss.

Men den där underbara vinnarkänslan har gäckat oss, trots att vi kommit så nära som en minut från seger. Och jag kan villigt erkänna att jag varit nära att ge upp flera gånger. För jag engagerar mig som fan, springer längs sidan och eldar på, pushar, gläds med dem och gråter med dem.

Idag höll det hela vägen in. Vi vände underläge 2-1 till seger med 3-2, det avgörande skottet en kanon i krysset. De sista minuterna var en plågsam ritt för oss ledare och tjejerna, men vi höll ut. Vi vann! Vi vann!

Vi skrek, vi hoppade, vi slängde oss i en hög. Och jo, jag erkänner, jag grät mer än en skvätt när jag såg tjejerna kramas och skrika av lycka.

I sådana stunder är idrott det bästa jag vet. Dessa ögonblick i tiden bär man med sig i sitt hjärta, för alltid. Att få uppleva det tillsammans med min älskade flicka, som var underbart bra, ja då blir det inte bättre.