Ju mer jag läser, och ju mer jag skriver, blir det bara tydligare och tydligare: Fan vad svårt det är.

Jag tror starkt på det faktum att vi föds med vissa gåvor. Att skriva är en sådan, likaväl som att kunna sjunga, spela golf, ja det mesta egentligen.

Vad man sedan gör med dessa gåvor för att utveckla dem tror jag är upp till var och en. Ingen blir Tiger Woods utan slita för det. Ingen vinner Nobelpriset i litteratur utan att pressa ut maximalt av sin skrivargåva.

Jag insåg tidigt att jag var bra på sport. Förstod hur man skulle göra. Det fanns en naturlig dragning, och det tror jag är grundläggande för dem som blir framgångsrika inom sina respektive områden; att våga följa den naturliga kärleken till det vi känner en stark dragningskraft att syssla med.

Nu blev ju inte jag något fotbolls eller hockeyproffs. Men jag tränade hårdare än de flesta av mina kompisar, och jag tog de chanser jag fick. Jag tycker jag gjorde det mesta av mina idrottstalanger. För det är inte alla som är ämnade att bli Zlatan eller Glenn Strömberg, det får man inte heller glömma.

Men att göra sitt bästa med det man har, det är väl själva kärnan i det här resonemanget. Vart det sedan bär, beror förutom vårt eget arbete också på yttre faktorer, saker vi inte styr över.

Kalla det ödet eller vad du vill. Det spelar inte så stor roll, det viktiga är att jobba på att vara redo när det händer.

Jag tycker om att skriva, så jag jobbar på det.

Och jag är redo. Kom och ta mig.