Dock måste jag framhålla nedanföljande mejl. Bara som en inblick i hur det ibland kan låta. Och, ja. Det är korrekt återgivet, med allt precis som det stod, dock anonymiserat så att personen i fråga ska slippa stå där med brallorna nere och frysa om rumpan.

Så, all hope is gone för de som hoppades vinna en Slipknot-väska fullproppad med merchgodis.

För den som kniper hem priset – bland 76 intresserade – är:

Philip Lindberg i Linköping.

Grattis, grattis.

Mia på Universal är kontaktad och kommer skicka sakerna till dig.

Är nyss hemkommen efter en resa med ett X200-tåg som snarade verkade vara på väg mot skärselden än mot Stockholm. Det mesta som kunde strula på tåget gjorde det; luftkonditioneringen var paj i de flesta vagnarna vilket gjorde hettan olidlig och strömmen i bistron funkade inte och därmed kunde ingen handla där (och jag som skippat frukosten kände mig smått panikslagen).

Dock hade jag turen att hamna i vagn två, den enda som höll dräglig temperatur i första klass. Värre var det för In Flames-medarbetaren Jörgen och Expressens Martin Carlsson som efter att ha förvärmt på bland annat Centralstationen i Göteborg såg fram emot en festlig resa till huvudstaden. Placeringen i vagn ett – där hettan kunde smälta plast – fick blodet att koka och inte gjorde bistrostängningen saken bättre.

Efter Skövde kom dock beskedet att servering kunde ske, men endast mot kontant betalning. Självklart ryckte Aftonbladet då ut och lånade ut pengar till konkurrenten med sting, och jag fick mig slutligen ett par ostfrallor som räddning precis innan pannan skulle slå i backen. 

Så det blev till slut en rätt trevlig färd i serveringsvagnen. En stor eloge till personalen på tåget – och inte minst till Metaltownbesökaren Carina, som trots att hon reste privat hjälpte till att dela ut vatten och mackor till svimfärdiga resenärer. Och som belöning fick hon lyssna på historier om kontinuerliga hälsoproblem, spermatest i Costa Rica och passa på att döpa om Jörgen till Gördel.

Nu – dusch. Luktar som en sovsäck efter tredje natten på Hultsfred.

++++

Opeth

Efter att ha kollat på först My Dying Bride, vars sångare snart har både frisyr och utseende för att få en plats i Nifelheim, och sedan Mustasch, som inte helt oväntat hade bättre mellansnack än låtar, så var det äntligen dags för Opeth.

Jag hade längtat efter denna spelningen bra länge, och en inledning  med ”Heir apparent” och ”Ghost of perdition” skulle kunna få den mest impotenta snubben i världen att bli hård i brallan. Bra? Hell yeah!

Vidare sedan med ”The leper affinity”, och ett stycke jag inte känner igen alls. Men de gör liksom inget. Lättare då att känna igen ”The lotus eater” – vars intro tydligen är lånat från ”Emil i Lönneberga”. Bara en hårdrockare kan få jubel för en sådan grej.

Som sista låt var jag rätt säker på att dom skulle välja ”Blackwater park” eller ”Burden”, men nähä, det blev ”Deliverance”.

Mycket bra komposition i och för sig, men jag kan den plattan för dåligt för att bli lipig och tycka att det är det bästa jag har hört.

Slutligen kan man väl säga att 60 minuter är alldeles för kort speltid för Opeth. Sex låtar blev det. Nästa gång får de bli dryga 90 minuter i alla fall.

Så då kanske dom kan hinna med i alla fall åtta låtar.

– Alla stog runt mig i en ring och hetsade mig att dricka hela tiden, säger han innan han ber om en kopp kaffe.

För övrigt är det just Slipknot som är själva anledningen till att Hammarbyhöjdens mest säkra dödsmetallsångare, och kanske stösta Djurgårdare, just nu befinner sig i fiendeland på västkusten. Det visar sig nämligen vara så att Iowatruppens trummis, Joey Jordison, är ett stort Entombed-fan och har personligen bjudit in LG till Metaltown. Som därmed tog med sig ett sällskap på ett och åkte till Göteborg.

– Det kändes ju liksom lite stort, och samtidigt osäkert. Glida fram till incheckningen och säga ”jag står på Slipknots lista”, och då visade det sig plötsligt att jag hade möjlighet att plocka med mig ytterligare fyra gäster.

Kan tänka mig att några i Stockholm kanske är lite sura just nu.