Ibland överträffar verkligheten dikten. Att Ilir Latifi skulle kliva rakt in som main evemt på lördag hade vi inte ens kunnat fantisera ihop

Jag vet att jag skrev om det redan i söndags, men det fanns ju inte på kartan! Att gå som UFC-debutant med ett record på 7-2 rakt in som main event mot en av viktklassen största stjärnor är en resa som få fighters fått uppleva. Man kan kalla det för tidernas bananskal, men Ilir har vad som krävs ovh framför allt; han var tillgänglig.

När det kommer till själva matchen är förstås Gegard Mousasi skyhög favorit men stilmässigt känns känns Ilir som något av en mardrömsmotståndare för Gegard som sa såhär till mig härom veckan.

”Jag har svårt för korta killar eftersom det är svårare att komma in och störa deras räckvidd. Därför föredrar jag långa motståndare, sa Mousasi i en intervju med Aftonbladet nyligen.”

Alex är 196 cm. Ilir är 173. Ni fattar va?

Ilir å andra sidan har mer eller mindre alltid mött motstånd längre än han själv. För snart ett år sedan behandlade han 195 cm. långe veteranen Tony Lopez som jonglerboll när han besegrade den samme i Glorys gala i Stockholm.

Men nu är Mousasi inte Tony Lopez. Inte ens i närheten om vi ska va ärliga. Det behöver knappt nämnas att detta blir det tuffaste testet i Ilirs karriär, det är kanske det tuffaste testet någon svensk MMA-fighter någon gång ställts inför. Men givetvis håller vi tummarna och samtidigt gläds vi åt att ha en svensk i main event trots allt.

Heja Sverige!

//Syk

Alexaander Gstafsson har skadat sig och kan inte gå matchen mot Gegard Mousasi på lördag. Varken mer eller mindre.

Ridå.

Hade beskedet kommit om sisådär tre timmar så hade jag bara fnyst och avfördat det som ett synnerligen osmakligt aprilskämt. Nu är det fortfarande mars och den här vintern känns plötsligt kallare och mörkare än någonsin. Det som skulle bli tidernas MMA-fest på svensk mark med vår egen superstar Alexander Gstafsson på tronen har nu snabbt förvandlats till ett av de svagaste UFC-korten någonsin. All respekt och heder åt killarna som ska köra på lördag, vi kommer stå där och skrika för er, jag lovar. Vi älskar er också.

Men just nu är UFC Stockholm 2013 ett skepp med trasiga segel som driver runt mot den annalkande stormen. Och på däck står drygt 15 000 människor med svindyra biljetter och hopp om att få uppleva tidernas resa, inte lida skepsbrott. Det är med de 15 000 jag lider allra mest, och med Alex förstås, fy fan vad jag lider med den stackarn.

Det har diskuterats huruvida avsaknaden av ett co-main event skulle påverka galans status och inramning. Jag var själv en av de som hävdade att det inte gjorde så mycket, Gustafsson – Mousasi skulle få taket att lyfta på egen hand. Nu ångrar jag att jag öppnade käften, än en gång har vi fått bevis för att en match inte bygger ett helt kort. Senast förutsättningarna va de samma, ställdes galan in, det kommer den inte göra den här gången. Det hoppas jag inte i alla fall.

Min förhoppning nu är att UFC visar vad de verkligen är värda. Att de finns där för fansen. De har sex dagar på sig att styra upp den här skutan igen om man så får tömma kontot. Bollen är hos er mr. White vad gör du nu?

Tom Lawler har tydligen erbjdit sina tjänster och även om det är ljusår från samma status så är det i alla fall ett alternativ. Det är i alla fall en match.

Men så ringde en kompis och avslöjade att en annan svensk fighter hört av sig till UFC och erbjudit sina tjänster. Ilir Latifi.

På många sätt vore det logiskt att ge Ilir chansen, samtidigt vore det helt vansinnigt att slänga in en UFC-debutant som main event mot en av viktklassens mest meriterade fighters (som dessutom också är UFC-debutant). Men han är svensk, han är matchtränad, han skulle inte göra bort sig och han är sugen.

Kommer nog dock knappat att ske dock.

Hur som helst är det här en av de dystraste dagarna sedan jag började bevaka MMA.

Tack och god natt – Elvis has left the building

//Syk

Häromdagen stod det klart att det inte blir något delat main event i Globen. En besvikelse förstås på ett kort som många anser ganska svagt. Jag håller inte med. Alexander Gustafsson mot Gegard Mausasi är ett av vårens hetaste möten och på en helt annan nivå än Gustafsson mot Silva från förra året.

Dessutom fick vi ju en svenska till på kortet idag. Jag slog en signal till Umeå Universitets  hårdaste forskningsassistent. Tor Troeng.

Grattis till kontraktet!
– Tack! Det känns kanonbra förstås, mitt mål var att kriga till mig ett kontrakt och nu har jag det.

Du gör, precis som flera av dina svenska kollegor, debut i Globen, hur känns det?
– Det är ju förstås en dröm som går i uppfyllelse. Det första var ju att få ett kontrakt men sedan är det att få gå en match i Sverige som är det största. Jag var där förra året och det var grym stämning och jag tror det blir minst lika bra i  år. Att få uppleva det publikstödet, det kan inte blir större än så. Det gör ju att man om möjligt blir ännu mer peppad på sin UFC-debut.

Många blev förvånade när du förlorade din match i TUF, hur besviken var du själv?
– Jag var grymt besviken på min egen prestation. Jag vet att jag kan mer och levererade inte. Det har ju gått en tid nu och jag har lyckets smälta det men det var en besvikelse.

Du möter ju Adam Cella som precis som du förlorade i TUF. Hur känns det att möta honom?
– Det känns bra, man har ju lite mer koll. Vi pratade med varandra innan och jag hade inga problem med det och inte han heller. Vi går dit för att fightas och det kommer bli en riktigt bra match. Han har en skön personlighet och är en riktig karaktär. Jag tror att han kommer gå hem i Sverige också.

Cella åkte ju på en av de mest spektakulära knockarna i seriens historia. Har du tränat extra på din snurrspark?
– Haha, nej den har han nog koll på nu. Men jag ska nog hitta något annat bra sätt att ta honom på.

Håll utkik efter MMA-Panelen här på Aftonbladet på tisdag. Då kommer Tor till studion och vi vältrar oss som vanligt i UFC Stockholm 2013.

***

Måste bara kasta in några rader om det fantastiska mötet mellan GSP och Nick Diaz imorgon. Efter en telefonkonferens som spårade ur i ett verbalt krig mellan de två fortsatte Diaz sin kamp mot väderkvarnarna på gårdagens presskonferens där han bland annat anklagade GSP för att ta anabola steroider. Och slängde in en brassklapp om att han själv nog inte skulle klara ett test.

Han är ett unikum den där Nick. Även om lillebrorsan Nate gör sitt bästa för att leva upp till familjens slagord ”fuck the world” (det är en gissning) så kommer han aldrig upp i den nivå av ”dra åt helvete” som sin storebror. Det är på något vis Nick mot världen, alltid. Och jag kan inte låta bli att älska det lite grann.

Vinner han imorgon blir han odräglig, på det där underbara sättet och även om det blir en retur mot GSP eller ett titelförsvar mot Johny Hendricks (som jag tror vinner) så kan vi räkna med en underhållande sommar med Diaz vid bältet. Förlorar han lämnar han UFC, igen. Eller får sparken, igen. Ingen kommer i alla fall lämnas oberörd.

Men mest fascinerande i allt det här är hur den så samlade GSP fullständigt krupit ur sitt skinn och vid varje intervju vibrerar av rede mot Diaz.

Herregud vilket krig det kommer bli.

Mitt tips. GSP vinner på TKO i andra ronden, Nick Diaz ger Dana White fingret på vägen ut från oktagonen och ett litet stycke MMA-historia skrivs. Det ser jag fram emot.

//Syk

I den här digitala tidsåldern krymper avståndet mellan begär och tillfredsställelse till en enkel knapptryckning. Med Youtube i spetsen har de sociala medierna gett nya möjligheter men och flyttat gränserna för vad vi kräver i form av underhållning. Spektakulära knockar är vardagsmat på internet. Det finns tusentals. Och man kan veva dom om och om igen, precis när och hur man vill.

Men det finns en punkt där det vänder. Där denna extrema tillgänglighet som gjort oss så blasé väcker nya känslor. Där vi kan återuppleva det som går förlorat i den oändliga repriseringen som internet erbjuder. När klipp vi sett hundra gången plötsligt hittar tillbaka till den delen av maggropen där den en gång träffat en.

Jag pratar förstås om den fantastiska konstform vi kallar en ”highlight-reel”.

Hur många timmar har man inte suttit och letat efter den perfekta förpackning på sin egen favoritfighter? För min egen del måste det handla om tusentals. Alla är inte bra. Ofta är det samma trötta musikslinga och samma sönderredigerade klipp som vevas. Men då och då springer man på det där man letat efter. Ibland snubblar man på ren poesi.

Så nu är min uppmaning till er. Vilken highlight-reel får er att känna suget i maggropen? Jag har flera men här är en jag återkommer till lite då och då. Jag gillar den dels för att det är en kärleksförklaring och för att den påminner mig om varför man fortsätter titta. Poesi som sagt.

https://www.youtube.com/watch?v=lUAVieQAEiE

//Syk

Ni som följer bloggen har säkert noterat min nästan barnsliga förtjusning i världens bästa thaiboxare Giorgio ”The Doctor” Petrosyan. Blicken, timingen, fötterna. Allt med kirurgisk precision.

Så det var ingen hög-oddsare att Ole Laursen som de senaste fem åren bara sysslat med MMA skulle få vissa problem mot Doktorn. Laursen hade en tid i världstoppen, även om det allt som oftast blev förluster. Sedan dess har Laursen med viss framgång satsat på en MMA-karriär i flera olika asiatiska organisationer.

I helgen var dansken dock tillbaka i thaiboxnings-ringen och varför inte gå direkt till ett möte med världsettan på dennes hemmaplan. Så gör en krigare, all heder år Laursen för det.

Resultatet var förstås väntat men man kan ändå inte låta bli att bländas av Giorgio. Kolla in ducken 1:05 in i klippet. Enkelt.

//Syk

Vi var många som på förhand dömde ut legendaren Wanderlei Silva inför mötet med Brian Stann. Men herrejävlar vilken show det blev, den fösta minuten måste va bland de mest explosiva oktagonen sett någonsin. Underbart.

Ett fullständigt inferno av träffade slag skickade både Silva och Stann till marken under den första ronden utan att någon av med kunde avsluta den andre.  Det var blod, svett och väderkvarnar. 10% teknik och 90% hjärta. Underbart.

På något sätt låg det ju i luften. Jämnstora, offensiva och slagkraftiga. Det som jag trodde skulle bli den avgörande faktorn var Wanderleis haka som ju inte sett så hård ut de senaste åren. Det gjorde den i natt. Underbart.

I andra ronden hade dock vansinnestempot bytts ut mot ett avvaktande ställningskrig. Stann letade vinklar och luckor och försökte öppna upp med sina låga sparkar. Samtidigt cirkulerade Silva som en vithaj med blodvittring och laddade med sin högerkrok. Tillslut kom läget. De två noshörningarna störtade emot varandra. Silva drog först. Högerkroken – BOOM. Vänsterkroken – BOOM. Kanske dömde vi ut yxmördaren lite för tidigt. För det här känsdes faktiskt helt…underbart.

Om du missat, ta en titt här då!

http://www.mma-core.com/videos/fights/Wanderlei_Silva_vs_Brian_Stann_UFC_on_Fuel_TV_8_Part_2/10050486

Mer om resten av galan i MMA-Panelen som kommer igen på tisdag. Ses då!
//Syk

Det är inte varje dag men får brev från Länsstyrelsen i Örebro men det är i alla fall där Kampsportsdelegationen befinner sig och idag kom dom med ett både glädjande men också väntat besked.

Matchen mellan Alexander Gustafsson och Gegard Mousasi tillåts gå över fem ronder.

Det är ett oehört viktigt beslut på mer än ett sätt. Dels förstås för att det är första gången en så lång match tillåts äga rum på svensk mark men också på ett mer filosofiskt plan. Att svensk MMA som sport tillåts utvecklas och växa är nödvändigt för att vi ska kunna rida på det momentum vi just nu upplever tack vare de svenska galorna och förstås Alexander Gustafssons framgångar. Det är förstås också viktigt för oss som vill se fler UFC-galor i Sverige i framtiden, utan det här beslutet hade det varit mer osäkert, nu känner organisationen förtroende från de venska myndighetern och vice versa. Viktigt.

Arbetet som svenska MMA-förbundet lagt ner på att visa hur säker den här sporten faktiskt är med rätt arrangör är förstås helt avgörande. George Sallfeldt och company har gång på gång visat vad seriöst och hårt arbete betyder. De har fått förtroendet, och det har de förtjänat.

Men det finns ytterligare en aspekt här.

Många, också jag, har vid tillfällen knorrat lite över UFC:s hegemoniska ställning inom MMA-världen. Men utan en aktör av den här storleken, med TV-avtal i miljardklassen och arrangemang av absolut högsta snitt, hade detta aldrig varit möjligt.

Nu hoppas i alla fall jag att detta kan öppna fler dörrar, inte minst för svensk boxning. För om man kan tillåta 25 minuters MMA borde man också godkänna 10 ronder (30 minuter) proffsboxning. Det vore en boost svensk boxning länge har längtat efter.

****

Och som grädde på moset så har UFC nu släppt fler biljetter till galan så om ni inte hunnit tömma spargrisen än så finns det rykande färska plåtar att inhandla. Bara att skynda å fynda!

//Syk

En av kampsportens största har gått ur tiden. Ramon Dekkers kollapsade på sin motercykel i hemstaden Breda igår och hans liv gick inte att rädda. Dekkers blev bara 43 år.

Ska man förstå och på något vis sammanfatta det holländska thaiboxningsfenomenet måste man börja med Ramon Dekkers. Han var den första som på allvar utmanade thailändarna i deras egen sport och vann.

Men tiden i Thailand var allt annat än en dans på rosor. Som utlänning var det i stort sett omöjligt att vinna efter domslut och thailändarna var kända för sin stryktålighet. Men Ramon Dekkers hade en plan. Att slå hårdare.

Tvingad att alltid vinna på knock växte en aggressiv stil fram hos Dekkers där mycket av framgången låg i stenhård och teknisk boxning, något som idag är ett signum för den så framgångsrika Nederländska thaiboxningen. Det gick inte längre att bara kunna sparka, knäa och clincha. Försökte man det mot Dekkers blev man snart straffad av sin tids kanske främsta vänsterkrok.

Dekkers karriär under de tidiga åren i Thailand är ganska dåligt dokumenterad men klart är att framgången som kom under det tidiga 1990-talet var grundlagt i ett stenhårt matchande. En av hans värsta rivaler var Coban Lookchaomaesaitong som han kom att möta flera gånger under sin karriär. Coban var precis som Dekkers känd för sin kliniska och hårda boxning och deras möten kom att bli legendariska för sin explosivitet.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=OnRmvugK8TE

Tack vare sin aggressiva stil och sina omistliga framgångar växte Dekkers till en superstjärna och 1992 blev han som förste utlänning någonsin utsedd till ”Årets boxare” i Thailand.

Under karriären blev Ramon Dekkers världsmästare åtta gånger och hans officiella statistik säger 221 matcher (186-33-2) men matcherna är nog i verkligheten ännu fler.

Men det är som banbrytare och pionjär han är mest ihågkommen. Han öppnade en dörr som tidigare varit i princip stängd och i kölvattnen av hans framfart växte Holland till en verklig stormakt inom kick- och thaiboxningen. Mycket tack vare Dekkers både som förebild men även som tränare åt bland andra Nieky Holzken, Gökhan Saki, Alistair Ovreem och Semy Schildt.

//Syk

Kvinnor och MMA var länge en känslig från för UFCs president Dana White. Vi behöver inte gå mer än något år tillbaka för att en damklass inom UFC skulle vara en omöjlighet. Argumentet var för det mesta att det inte fanns tillräckligt många duktiga utövare och att en sådan division skulle bli för grund.

Men så kom Ronda Rousey.

Den före detta olympiska judokan med den blixtsnabba armbaren slog ner som en bomb i MMA-världen. I sin blott femte professionella match knep hon Strikeforce-bältet genom att dra Meisha Tates arm ur led på ett sällan skådat sätt, en redan klassisk submission.

Tre månader senare prydde hon omslaget till omtalade ESPN ”The body isse”. En månad efter det försvarade hon sin titel genom att dra ut Sarah Kauffman på 54 sekunder. När hon senare både utmanade och hånade den dopningsavstängda Chris ”Cyborg” Santos kunde inte ens UFC värja sig. Hypen var total.

Snygg, kaxig och fullständigt överlägsen. En sexsymbol med en attityd som om hon vore lillasyster till Diaz-brorsorna. Ronda Rousey har bara gått sex professionella MMA matcher i sitt liv men redan gjort mer för sin sport är de flesta ens kunnat drömma om.

UFCs argument om att det saknas djup i damklassen känns dock lika relevant som innan. Kanske till och med ännu mer. Det som tidigare var en klass med få utövare har blivit en en-kvinnas-show. Alla andra är statister.

I morgon möter Ronda en av dessa statister på UFC 157. I den första dammatchen i UFC:s historia är Liz Carmouche en av tidernas mest uträknade titelutmanare. När Unibet först slängde upp odds inför matchen stod seger till Carmouche i hela 11,5 gånger pengarna. Kan inte minnas att jag någonsin sett ett liknande odds i MMA-sammanhang. Oddset har nu sjunkit till 7,5 gånger pengarna (också det sanslöst högt).

Men vad händer om Carmouche skulle gå och vinna då? Vem vet, men en returmatch mot Rousey är väl en inte allt för kvalificerad gissning. För det här är Ronda-show, glöm inte det.

***

Hade Jon Fitch varit svensk hade antagligen en trött handläggare på arbetsförmedlingen ombett honom att skriva in sig på datorn vid ingången. Han har nämligen fått sparken.

Varför vet bara de inblandade, men inte allt för kvalificerad gissning är ju att det handlar om pengar. Det gör det ju i stort sett alltid. Fitch var en gång rankad som världens bästa welterviktare och har varit en utmanare om UFC-bältet. Hans gage är antagligen därefter. Men den senaste tidens resultat och hans inte allt för spektakulära stil gör honom inte längre till en man för några main events. Skulle dock inte bli förvånad om han kommer tillbaka om något år, fast då till en något lägre peng.

Men Fitch var ju inte ensam om att kickas. Bland annat Che Mills och Paul Sass fanns förvånande nog med på listan. Hårda bandage kan tyckas men vi ska komma ihåg att detta är i viktklasser som är oerhört konkurrensutsatta och det finns en massa fighters som knackar på dörren. Och i takt med att MMA växer som sport ökar ju också trycket på UFC som världsledare. Ibland måste man knäcka några ägg för att göra en omelett som man säger.

Med på listan fanns också min favorit Terry Etim. Ni vet han som Edson Barboza snursparkade på hakan förra året (i en match som blev fight of the night). En spektakulär submissionartist (fyra submission of the night) men med dyster skadehistorik som även han får ställa sig i kön på arbetsförmedlingen hemma i Liverpool.

Någonstans är ju det här ett tecken på sportens utbredande och det ska bli spännande att se var dessa killar tar vägen.

//Syk

Jag vet inte hur många gånger jag har nämnt det svenska kampsportsundret. Massor av gånger är det i alla fall och varje gång har det varit högst befogat. 2011 slog vi rekord i antal medaljer och som jag förutsåg här i bloggen kom 2012 att bli ännu bättre.

53 VM- och EM-medaljer

Känn på det. Få idrottsliga företeelser har sådan enorm spridning som de olika kampsporterna har. 52 medaljer från EM och VM är vansinnigt bra och i mitt tycke är det extra roligt att många av förra årets främsta framgångar kommit i kick- och thaiboxning och MMA.

Den 6 april är det förstås UFC i globen men ett par veckor innan det passar budo- och kampsportförbundet på att prisa de som prisas skall på årets kampsportsgala. Här är alla de nominerade:

Årets Kampsportare
1. Amir Albazi, submission wrestling (Stockholm)
2. Sanny Dahlbeck, thaiboxning (Stockholm)
3. Alexander Gustafsson, MMA (Arboga/Stockholm)
4. Alex Tobiasson Harris, thaiboxning (Göteborg)

Årets Mästarinna
1. Maria Engqvist, jodo (Stockholm)
2. Therese Gunnarsson, kickboxning (Örkelljunga/Helsingborg)
3. Sara Widgren, ju jutsu (Stockholm, Nacka)
4. Jennifer Österlin, thaiboxning (Göteborg)

Årets Mästare
1. Amir Albazi, submission wrestling ( Stockholm)
2. Alex Tobiasson Harris, thaiboxning (Göteborg)
3. Mikael Knutsson, submission wrestling (Göteborg)
4. Mats Nilsson, submission wrestling (Helsingborg)

Årets Genombrott
1. Maria Engqvist, jodo (Stockholm)
2. Janni Larsson, BJJ (Jönköping/Köpenhamn)
3. Fredrik Widgren, ju jutsu (Stockholm/Nacka)
4. Jennifer Österlin, thaiboxning (Göteborg)

Årets Traditionella utövare
1. Howard Collins, kyokushin (Göteborg)
2. Ulf Evenås, aikido (Göteborg)
3. Michael Söderkvist, kyokushin (Östersund)
4. Sida Yin, jodo (Stockholm)

Årets Förebild
1. Amir Albazi, submission wrestling (Stockholm)
2. Hans Ersson & Margaretha Myhr, submission wrestling (Stockholm)
3. Pernilla Johansson, thaiboxning (Stockholm)
4. Larry Lindwall, thaiboxning (Malmö)

Årets Ledare
1. Rob Haans, ju jutsu (Malmö)
2. Kenneth Hammarström, BJJ (Stockholm)
3. Martin Jansson, BJJ (Stenungssund)
4. Andreas Michael, MMA (Stockholm/Vasastan)

Årets Klubb
1. IF Fight Zone Stockholm (Stockholm)
2. Föreningen Frontier MMA Academy (Malmö)
3. Issha Kyudo Kai – Uppsala Kyudoklubb (Uppsala)
4. Malmö Muay Thai IF (Malmö)

SB&K:s Hederspris
Utses av styrelsen för Svenska Budo & Kampsportsförbundet. Inga nominerade tas fram och vinnare presenteras under Kampsportsgalan den 23:e mars.

Folkets Pris – Guldtsuban
Röstas fram av svenska folket. Röstningen stänger lördagen den 23 mars 12:00, samma dag som Kampsportsgalan äger rum. Årets nominerade:
1. Amir Albazi, submission wrestling (Stockholm)
2. Sanny Dahlbeck, thaiboxning (Stockholm)
3. Therese Gunnarsson, kickboxning (Örkelljunga/Helsingborg)
4. Alexander Gustafsson, MMA (Arboga/Stockholm)
5. Ilir Latifi, MMA (Malmö/Stockholm)
6. Reza Madadi, MMA (Stockholm)
7. Elina Nilsson, thaiboxning (Göteborg)
8. Maria Elin Olsson, kickboxning (Stockholm/Södermalm)
9. Fredrik Widgren, ju jutsu (Stockholm/Nacka)
10. Jennifer Österlin (Göteborg)

För att rösta på Folkets Pris och läsa mer kan ni vandra vidare hit www.kampsportsgalan2013.se

//Syk