I samband med helgens gala i Toronto höjde UFC-presidenten Dana White tonläget mot MMA-konkurrenten Bellator. Och i vanlig ordning när White vill uttrycka kritik mot något eller någon svingar han loss som skogstokig femåring och kallar Bellator organisation för allt mellan avskyvärd och gränsande till kriminell. Kontroversen handlar om kontraktsdispyter med Tyson Nam och Roger Hollett som släppts av Bellator men som trots detta stoppats att signa för någon annan organisation på grund av klausulen om ”matching rights” i kontrakten.

Bellators Bjorn Rebney å andra sidan hävdade i sin replik att Zuffa åberopat samma klausul när Bellator försökt signa ”King Mo” Lawal från Strikeforce, men la också till att de inte satt klausulen i effekt och faktiskt släppt ”King Mo” till konkurrenten.

Så 1-0 White kan man ju tycka. MEN.

För det första är Zuffa nummer ett, två och tre i MMA-världen. Med UFC på första och andra plats och Strikeforce som en stark trea. Bellator är nästan en marginalföreteelse i jämförelse. Så för sportens bästa borde UFC va generösare än Bellator i det här avseendet. Det skiter nog White i dock.

Det här för mig till min egentliga poäng. Alla kontrakt om det än gäller UFC eller Bellator är exklusiva. Det innebär att är du kontrakterad till UFC får du inte gå så mycket som en uppvisningsrond någon annan stans. Du är som fighter helt låst till vad som passar UFC bäst för stunden.

Det här kanske är helt naturligt tänker du, men så har det inte fungerat över allt. Inom K-1 och Pride kunde fighters lånas/hyras till galor runt om i världen något som lyfter det lokala intresset på många håll. När de inte matchades eller var heta för sin huvudorganisation kunde fritt ställa upp i galor på hemmaplan. När Kruth var kontrakterad av K-1 men inte inboakd till specifik gala var det fritt fram att sticka hem och headlina gala i Globen. Det gynnar sporten på alla sätt. Så är det inte idag.

Nu har vi en situation där vi är beroende av att UFC kommer tillbaka till Globen för att få se Alex, ”Jycken”, Reza, Akira,  och Besam på hemmaplan. Ett bra exempel är ”Jycken” som inte gått en match sedan förlusten i Globen i april. Han har ingen match på tapeten inom UFC och hade enkelt kunnat ställa upp i en superfight på Superior. Det hade dragit folk, media och Magnus själv hade sluppit sitta och rulla tummarna och nöta ner sig i gymet. Dessutom  hade det varit goodwill för ett företag som UFC på en marknad där man vill etablera sig på allvar.

Detta var också en av huvudorsakerna till varför Fedor aldrig signade med UFC. Det var en av anledningarna till att Jörgen Kruth tvekade så länge trots erbjudanden.

Så före Dana White börjar kasta tegelstenar om att Bellatorkontrakten missgynnar sporten och utövarna borde han se om sitt eget hus. Det är nämligen gjort av glas.

Här är intervjun. Bellatorbråket i all ära, hans sågning av boxningsmogulen Bob Arum är hysterisk.

//Syk

Vitor Belfort kom närmare än någon annan gjort. Han armbar kan ha gett Bones skador för en tid framåt, så tight var den, men det vi fick se efter det var inget annat än en uppvisning. Precis som vi vant oss vid.

Sidosparken Jon Jones skickade rakt i solar plexus på Vitor i tredje ronden kunde ha fällt en oxe. Det var kanske den bästa spark jag sett Jones prestera någonsin. Vitor landade på arslet men lyckades överleva ronden. I fjärde var det över på bara några sekunder. Jones välte ner Belfort i guard och satte en klockren Americana på honom. Klapp klapp klapp, bältet stannar  hos Jones.

Men rond två, tre och fyra var det vi hade beställt. Överraskningen kom direkt i första. Vitor hade gjort läxan och visste att det fanns utrymme att överraska även på marken mot mästaren. Det var ett bakhåll av episka mått och var så nära att lyckas att expertkommentatorn Joe Rogan han skrika HE´S GOT IT! femton gånger (minst) innan Jones lyckades fly. Ett precisions-arbete och ett överraskningsmoment som alltså höll på att ta Vitor Belfort hela vägen till titeln i lätt tungvikt. Jösses.

Men Jones och Belfort var inte de enda som kampade om bälte den här kvällen. Joseph Benavidez och Demitrous Johnson gjorde upp om den nya flugviktstiteln med en riktig holmgång över fem ronder. Herregud vilket tempo. Jag vet att jag i seaste avnittet av MMA-Panelen höjde ett varningsfinger för ”Mighty Mouse” kondis. Jag tar tillbaka allt. Hade man satt en cykeldynamo på honom (nej jag har inte tänkt igenom hur det skulle gå till) hade han kunnat förse hela Oskarshamn med el. Han vann rättvist (och som jag förutsåg i Panelen) på delat domslut. Men i ärlighetens namn tyckte jag det borde varit enhälligt, var den där andra domaren hittade tre rondsegrar till Benavidez fattar jag inte.

Johnson får nu möta vinnaren i mötet mellan TUF-vinnaren från förra året, tillika bumbibjörn, John Dodson och Jussier Formiga (Da Silva). Då får någon sätta stegräknare på de här killarna..

Kvällens fullträff stod dock Cub Swanson för, och då menar jag inte overhanden som fällde Charles Olivieira utan den fruktansvärt brutala och tekniskt fina låga vänsterkroken som öppnade för knocken. Smack!

På det hela taget får galan fyra plus. Känns riktigt skönt efter den senaste tidens kaos. Nu är vi på banan igen. Nästa gång gör Akira debut. Missa inte!

//Syk

Han är i mina ögon världens bäste MMA-fighter. Naturbegåvningen som överträffat alla förväntningar och tagit MMA-sporten till en ny nivå. Den yngste någonsin med UFC-bältet, den första MMA-fightern någonsin att få ett globalt sponsoravtal med världens största sportmärke, Nike.

Men Jon Jones har det senaste året spelat ett högt spel. Ett spel där han nästan inte kan förlora. Ett spel som utgår ifrån att han är och förblir ”The Champ”.

Jon Jones älskar att prata om Jesus, familjen, kärleken till sporten och till sina fans. Han utmålar sig själv som en ödmjuk idrottsutövare med fötterna på jorden. Nästan ingen har köpt det. Men det har inte spelat någon roll. För även om han inte lyckats vinna publikens hjärtan har han vunnit allas respekt. Resultaten har talat för sig själva, han har försvarat sin titel tre gånger och han har fortfarande aldrig nära en förlust. Han har knappt varit hotad.

Förr eller senare kommer första förlusten. Då kommer det svida att inte ha kärleken, för belackarna finns där och utan bältet runt midjan är det svårt att leva sitt liv sin ”The Champ”.

Jag köper dock inte all skit han fått från framförallt fansen efter debaclet kring UFC 151. Den romantiserade bilden av en fighter som aldrig backar, som tar vilken utmaning som än kastas på honom utan att blinka, stämmer helt enkelt inte. Världen, eller MMA-världen, är inte så enkel. Jon Jones lever i en bubbla där minsta snedsteg kan leda till punktering. Jänkarna brukar säga att ”the devil is in the details” och det vet både Jon Jones och hans tränare Greg Jackson om.

Jones har precis allt att förlora. Genom att alltid ha kontroll, alltid förbereda sin minutiöst, aldrig chansa kommer han se till att det inte händer inom någon snar framtid.

Jones v Belfort? Jones vinner på TKO (knän) i andra ronden.

//Syk

Jörgen Kruth är Sveriges största professionella kampsportare genom tiderna (boxning undantaget). Framgångarna inom K-1 och WMC-titlarna är enligt mig de tyngsta, även om Jörgen själv rankar thaiboxnings-guldet i amatör-VM som sin största bedrift. Nu lägger han, 38 år gammal, välförtjänt handskarna på hyllan.

”Alexander Gustafsson då?!” Sitter du kanske hemma i soffan och skriker just nu. Med all rätt, Alexander är den största just nu och jag är säker på att vi kommer kalla honom den störste genom tiderna när vi summerar hans karriär. Men en karriär med totalt 15 MMA-matcher och noll titlar kan faktiskt inte mäta sig med totalt 93 professionella matcher i thai/kick, boxning och MMA. Lägg där till två världsmästartitlar och vinnare av K-1 Grand Prix Europe. Den senaste kom dessutom mitt i en tid på K-1 fullständigt dominerade fightingen i världen. Än idag är det ingen som haft ett liknande publikintresse som det japanerna lyckades åstadkomma kring millennieskiftet, att slå sig in där är större än vad folk här hemma förstår, tror jag.

Det var en gyllene generation fighters med Jörgen Kruth och Martin Holm i spetsen som gick i bräschen för det stora fightingintresse som finns i Sverige idag. När Holm gick bort har Kruth haft rollen som Sveriges enda riktiga kampsportstjärna (boxning undantaget), en roll han spelat sig väl. Det är först under det senaste året som Alexander Gustafsson avlastat honom på den punkten.

Jag unnar verkligen Jörgen en lugn stund nu. Revbensskadan som stoppade honom från att göra UFC-debut i Globen i april tog hårt. Inte fysiskt men mentalt. Det som skulle bli den stora finalen på en lång och hård karriär blev till ingenting. Antagligen ville han lägga av redan då. Visst ryktas det om en ny gala i Sverige 2013 och visst hade möjligheten funnits att få sitt storstilade avslut på hemmaplan. Men det vore en chansning, om kroppen sedan inte känns som den ska finns bara en sak kvar att göra. Bespara sig smärtan och risken att få karriären avslutad av skador snarare än någonting annat. Lägga handskarna på hyllan, helt enkelt.

För alla svenskar som planerat en resa till Nottingham den 29 september för att följa Kruths UFC-debut på plats är det förstås en extra tråkig nyhet. Kvar finns ju visserligen Hamid ”Akira” Corassani (också det en spännande svensk debut) även om stjärnglansen inte blir den samma.

Tack underhållning Jörgen!

//Syk

Soppan som Jon Jones plaskar runt i för tillfället är både grumlig och en smula unken. Det handlar och makt, pengar och egon – en kombination som sällan leder till något bra. Två primadonnor i samma sandlåda, förr eller senare börjar sandkakorna flyga, det är oundvikligt.

Jon Jones är en superstjärna sponsrad (som första MMA-atlet, Anderson Silva kom senare) av Nike. Det är en big deal. I Nike-familjen hittar vi bland annat Zlatan Ibrahimovic, Roger Federer och Tiger Woods. Att va den första i sin sport att ta klivet in där är enormt men kommer också med en hel del ansvar.

Min gissning är att Nike inte är jättenöjda såhär långt. Efter att ha arresterats för fyllekörning i början på sommaren och pekats ut som den mest ryggradslöse mästaren någonsin av UFC själv har ”Bones” några minuspoäng att hämta in. Och det lär ta mer än en seger mot Vitor Belford för att reparera den skadan.

Kommer han vinna? Ja.

Kommer det buas? Det kan ni ge er fan på.

Hade det (som det ursprungligen var tänkt) varit Lyoto Machida som stod för motståndet den 22 september hade jag antagligen suttit på de där nålarna jag brukar göra när Jones ska upp i ringen. Hans oberäkneliga stil och förmåga att ta hela MMA-sporten framåt varenda gång han står i buren saknar i min mening motstycke. Nu kan jag ärligt säga att jag inte känner så mycket alls. Vitor Belfort är en av sportens riktiga arbetshästar. Sedan  UFC-debuten på UFC 12 (!) har han tagit sig an vilken utmaning den här knasiga sporten kastat på honom med bravur. Men Vitor har de senaste åren i första hand varit i mellanvikten och känns helt enkelt inte som den där kittlande utmaningen man alltid vill se Jones ställas inför. Henderson hade varit den utmaningen, likaså Machida eller Alexander Gustafsson. Nu blir det lite mellanmjölk.

Det som dock ska bli riktigt intressant är hur han behandlas av 1 publiken och 2 UFC. Han är sportens posterboy med ena foten i klaveret och en matchning mot Vitor räcker inte riktigt som stöd för att rycka sig loss.

Reslutat? Jones vinner på TKO i andra ronden och ingen blir riktigt nöjd.

//Syk

Jag ska va ärlig. Jag blev förvånad när jag såg att Besam Yousef var en av svenskarna som skulle få chansen i Globen. En duktig fighter, absolut, men steget från hemmaplan i Göteborg (där alla hans tidigare matcher gått) till den stora UFC-scenen går inte att förneka. Steget visade sig för stort. Väl i Globen tog segertåget (hade sex raka segrar från The Zone) slut mot grapplingspecialisten Simeon Thoresen, Norge, på en rear naked choke i andra ronden.

Nu väntar ny match och en ny chans på den stora scenen. Den här gången mot en duktig karatekille i Stephen ”Wonderboy” Thompson.

På ett sätt känns det som det här är en match som passar Besam. Thompson har kvicka fötter och farliga sparkar men stående ska Besams fina boxning kunna räcka långt och på golvet ser jag Besam som den starkare. Nyckeln ser jag framför allt i klinchen. Thompsons karate/kickboxnings-bakgrund gör att han gärna står och skickar slag och sparkar från långt håll. Besams lägre tyngdpunkt, bra balans och hårda slag från kort distans borde han kunna dominera med och han kan få matchen till buren i klinch.

Helt säkert kommer Besam va kraftig underdog, inte minst hos spelbolagen men styles make fights och det här tror jag kan passa Besam.

Matchen går på UFC 154, 17 november i Montreal.

//Syk

En kropp höll inte. En hel gala går om intet. Det är en stor fet skandal mina damer och herrar. Den ansvarige? Vi kommer till det.

När Dan Henderson tvingades dra sig ur titelmatchen mot Jon Jones tidigare idag på grund av ett trasigt knä var reaktionen ungefär som när man drar pluggen i en överfylld badboll. Först blåser det till ordentligt, på sociala medier löper rykten och felgrundade åsikter amok, och luften försvinner snabbt. UFC gör sitt bästa för att täppa till genom att försöka stoppa Chael Sonnen i ventilen. Men ventilen tyckte inte att det passade och fortsatte pysa ut värdefullt lufttryck. Då tappade UFC humöret och hoppade på sin egen boll (som trots allt hade en hel del luft kvar) och smällen ekar fortfarande över MMA-världen.

Kort sagt. Hendo skadar sig, UFC erbjuder Sonnen. Jones tackar nej och hela kalaset läggs ner. Wam bam thank you m’am.

Kvar har vi 20 fighters i världens största kampsportsorganisation. 20 heltidsproffs. Redo. För flera av dem var det karriärens största match. Hundratals träningstimmar och tio-tusentals dollar har plöjts ner i denna gala av var och en av dem. Nu står dom där. Lurade på konfekten. Blåsta av en mästare med näsan i vädret och av en organisation så fartblind av uppblåsta PPV siffror att man tappat den viktigaste egenskapen av alla. Fingertoppskänslan.

I presskonferensen som efterföljde pressmeddelandet om fiaskot gick Dana White till massivt agrepp på Jones. Han la hela skulden på dennes axlar för att han tackat nej till en match han varken tränat eller förberett sig för. Det är i min mening riktigt svagt av White.

Att matchkortet utan sitt main event inte skulle sälja speciellt många PPV är ju självklart. Men att det skulle va så dåligt att man får lägga ner hela skiten med nio dagar kvar är riktigt riktigt klent. Att man sedan inte ens kan se sin egen del i det fiasko som följer är dessutom otroligt arrogant. Hade jag varit UFC hade jag åtminstone sett till att stå för ekonomisk kompensation till de övriga utövarna. Enligt White så kan Jones beté sig så här för att han är rik och att han är egoistisk när han drar sig ur. Må så vara. Men samma sak kan väl egentligen sägas om UFC eller? De har en hel jävla massa flis och det är väl ganska egoistiskt att ställa in galan för att inte bli av med en liten del av dem. Eller?

I min mening är det två riktiga primadonnor som är skyldiga här. Jones för att ha tackar nej till en sämre fighter, från en lägre viktklass som inte ens genomgått camp inför galan. Diva. Och UFC som har sån hybris att dom inte ens bemödar sig med att plocka ihop ett matchkort som står för sig själv OCH till råga på allt skyller på SINA anställda när DERAS gala går i stöpet. Båda två sprider just nu riktigt dålig mojo i MMA-världen, fråga är hur relationen de två emellan blir framöver.

En rejäl besvikelse. Håll utkik efter fler reflektioner kring detta på bloggen inom kort.

//SYK

En gammal klycha. Man ändrar inte på ett vinnande lag.

Ronda Rousey har ett vinnande grepp. Hon har världens bästa armbar. I natt tog ho sin sjätte raka seger som MMA-proffs. Alla har slutat i första ronden. Alla har slutat i en armbar.

I stället för att åka till London och försvara sin bronsmedalj i judo har Ronda Rousey gjort processen kort med en hel sport. Hon har klivit in som en dark horse i MMA-sammanhang och fullstädigt kört över allt motstånd. Igår var det förre titelhållaren Sarah Kaufmann som fick benet svept och armen stadigt uträtad. Det tog bara drygt 50 sekunder. Spel mot ett mål kan man säga.

I galans underkort hittade vi en ytterligae föredetta titelhållare i damernas bantamvikt, Miesha Tate. Om Rousey vs Kaufmann var en uppvisning i överlägsenhet var det här ett all out war. Tate mötte duktige Julie Kedzie som med mycket bra stående (tredje dan taekwondo) skakade Tate flera gånger, inte minst med ett par fantastiska sparkar. Men Tate som ju tidigare visat att hon inte viker sig i första taget (Rouset vs. Tate, herrejösses) red ut stormen och kunde till slut ro hem seger med en armbar (snarlik den hon själv förlorade på mot Rousey.)

Tate vs Kedzie var en av de mest underhållade matcherna alla kategorier i år och damernas bantamvikt skikar nu två gigantiska frågetecken mot MMA-himlen.

1 Kan UFC stå utan en viktklass för damer länge till? (eller dödar man rent av Strikeforce då?)

2 Kan någon stå emot Ronda Rouseys magnifika armbars? (Cristiane ”Cyborg” Santos som dominerat damernas MMA fram till sin dopningsavstängning förra året) För att få reda på det måste Cyborg banta en viktklass då hon normalt sett fightas i fjädervikt, Rousey är bantamvikt.

Vad tror ni? Rousey vs. Santos i UFC?

Efter många år i huvudstaden är det dags för ännu en utflykt för jättegalan Rumble of the kings. Den här gången till Linköping. Sedan tidigare har man hållit galor i Luleå, Norrköping och Malmö men då har det rört sig om kvalificeringsrundor inför en stor final i Stockholm. Nu rör det sig alltså om själva huvudgalan som flyttar cirka 20 mil söderut. Visserligen i en något nerbantad kostym.

Intressant blir den i alla fall. Dragplåster för det lokala klientelet (och för övriga också förstås) blir Frida Wallberg som ska gå en av matcherna. Det ska också hållas WMC-titelmatch mellan Alex Harris och thailändaren Pidsanu Kunchat ”Mardsua”. Alex som är regerande mästare får något ordentligt att bita i här, riktigt hög klass på Mardsua som bland annat vunnit muaythai-dokusåpan The Challenger.

Också MMA kommer finnas med på programmet.
 
För er som inte känner till Mardsua. Här är finalen av ”The Challenger” från 2011. Kolla den klockrena armbågen 12:55 in i klippet. Titelmatchen mellan Harris och Mardsua kommer även den att vara med armbågar, något för Alex att se upp för.

http://www.youtube.com/watch?v=WUHStgux13I
 

Rumble of the kings kommer hållas den 16 november på Cloetta Center i Linköping.

//Syk

Mauricio ”Shogun” Rua. Smaka på det. Det är något Alexander Gustafsson lär göra de närmsta månaderna. En lång uppladdni gn för den i särklass största utmaningen hittills. Men det är ju å andra sidan Alex van vid. Karriärsstegen har sedan Phil Davis-torsken pekat rakt uppåt och ”The Mauler” har fått vänja sig vid att sätta nya personliga rekord i varje match han gått.

Den här gången måste han överträffa sig själv. Det är precis vad han kommer göra.

Segern mot Matt Hamill var imponerande mot ett sämre motstånd.

Segern mot Matyushenko var en tung jabb.

Segern mot Thiago Silva var en uppvisning i boxningsteknik.

Matchen mot ”Shogun” kommer kräva mycket mer.

Alla sparringrapporter säger samma sak. Vi har inte ännu sett Alex fulla potential. Det som tidigare var hans akilleshäl, brottningen, ska nu ses som en av hans styrkor. Men sparring är en sak. Match en annan.

Shogun Rua är en av den lätta tungviktens mest respekterade aktörer. Efter en framgångsrik karriär inom den japanska organisationen Pride (där han bland annat knep mellansviktstiteln) besegrade han för drygt två år sedan Lyoto Machida för UFC-bältet. Ett bälte han sedan förlorade till en viss Jon Jones.

Hösten 2011 mötte Rua den aktuelle titelutmanaren Dan Henderson i en match som går till historien som en av de tuffaste och mest underhållande fem-rondarna UFC någonsin sett. ”Shogun” förlorade den gången på målsnöret efter en sanslös comeback där han först varit helt överkörd och sedan var en hårsmån från att själv köra över ”Hendo” i matchens slutskede.

Närmast kommer ”Shogun” från en imponerande seger över Brandon Vera och har siktet inställt på en ny titelmatch.

I vägen står världens bästa svensk. Det kan bli svettigt det här.

Sett till styrkor så finns det ingen i divisionen som kan matcha Alex boxning. Hans fotarbete och slagkombinationer  är på en egen nivå. Rua kommer inte vilja boxas. Det ville nog inte Thiago Silva heller, men det gick ju som det gick ändå. ”Shogun” är dock den i särklass mest rutinerade och meriterade fightern Alexander någonsin mött. Och förstås också den bästa. Det är helt enkelt dags att bekänna färg.

Det är ingen omöjlig uppgift, men det kräver att Alex plockar fram det där det surrats om. Den stora fightingen. Förmågan att använda sin längd och sin balans i såväl nedtagningar som i nedtagningsförsvar. Att vara taktisk och smart i grapplingen och att vara opportunist på de lägen som dyker upp. Han måste helt enkelt överträffa den Alex som tidigare dansat runt i ringen. Jag tror han kommer göra precis det.

//Syk