Många menar att han är den bästa någonsin. Kanske har de rätt. Sett till meriter är det i alla fall svårt att argumentera emot. Även om det är ett par år sedan Fedor Vladimirovitj Emelianenko presterade på topp så lämnar den stenhårde ryssen ett enormt tomrum efter sig när han nu har tagit det definitiva beslutet att lägga handskarna på hyllan.

Med bakgrund inom judo och sambo slog han igenom inom MMA vid millennieskiftet i den japanska organisationen RING. Talangen för MMA var obestridlig. Karriären inleddes med tre raka förstarond- segrar och många förstod nog redan då att brandmannen från Rubhizne var något utöver det vanliga. Den fjärde proffsmatchen skulle dock visa sig innebära någonting annat.

I stället för de betydligt svagare motståndarna han tidigare mött stod nu en ung och hungrig brasilianare på andra sidan ringen. Ricardo Arona var inte bara en framtida stjärna, han var den första svartbältade BJJ-utövaren Fedor någonsin mött. Matchen blev stenhård. Efter två ronder med infernalisk grappling där de båda turades om att ha övertaget dömdes matchen till en tredje skiljerond. I den träffades Fedor och fick ett cut strax över höger öga men lyckades ta sig igenom ronden och vann till sist matchen med enhälligt domslut.

Dagen efter holmgången mot Arona skulle turnering fortsätta. För motståndet den här dagen stod japanen Kohsaka. Av den stenhårda drabbningen från dagen innan fanns inga spår på Fedors kropp, utom ett. Ett litet sår strax över höger öga. Det tog rutinerade Kohsaka 17 sekunder att med en halvträff öppna upp såret och tvinga ringdomaren att bryta matchen. Det var Fedor Emilianenkos första förlust. Det skulle dröja nio år innan det skulle bli en andra.

Från RING var steget inte stort till den nya större organisationen PRIDE. I skuggan av K-1 var MMA fortfarande en lite företeelse men ett maktskifte var stundande, en av de stora anledningarna hette Fedor.

PRIDE-debuten skedde 2002 mot jätten och K-1 legendaren Semmy Schildt. Det blev seger, förstås, efter enhälligt domslut. Med en snabbhet som ingen annan i den då rådande tungvikten kunde matcha gick Fedor från seger till seger mot de bästa MMA-världen hade att uppbringa. Han klättrade snabbt som en av organisationens storstjärnor, men det skulle dröja till 2005 och matchen mot Mirko ”Crocop” Filipovic innan superlativ som ”den bästa någonsin” skulle höras i samband med namnet Fedor Emilianenko. ”Crocop” var en av få som gjort en lyckad övergång från K-1 till PRIDE och matchen handlade om PRIDE-bältet som Emilianenko knyckt åt sig genom att besegra Antonio Nogueira. Senare skulle bland annat Sports Illustrated utse matchen mellan Emilianenko och Filipovic som decenniets bästa.

Åren inom PRIDE får anses som Fedors bästa. 2006 lämnade han den krisande japanska organisationen och hamnade efter en del om och men i amerikanska Affliction där han bland annat utklassade den förre UFC-mästaren Tim Sylvia i en match som fick UFC-presidenten Dana White att slå volter, utbristandes HONOM SKA VI HA!!

Så blev det aldrig.

Trots några av de fetaste erbjudandena White någonsin ritat upp med en omedelbar titelfight så lyckades parterna aldrig enas. Fedors önskan om en inkorporering mellan UFC och ryska M1 var för mycket för Zuffa och Fedor hamnade i stället i Strikeforce.

De många och långa förhandlingarna. Ovissheten och amerikanernas ovilja att skriva kontrakt som gav Fedor möjlighet att gå matcher för flera organisationer satte på flera sätt käppar i hjulet för världens då bästa tyungviktare. I Strikeforce kom så också, förlusten. Fedors record hade till 2009 vuxit sig till en myt. Fightern som inte gick att besegra. Mannen som krossade den myten hette Fabricio Werdum och han gjorde det med en stenhård armbar i triangel. Myten var krossad, bubblan spräckt och förlusten följdes av ytterligare två.

Efter de tre raka förlusterna återvände Fedor till Ryssland. För organisationen M1 besegrade han Jeff Monson och i DREAMs nyårsgala utklassade han föredetta OS-medaljören i judo, Satoshi Ishii. Snacket om att Fedor var tillbaka i gammal form lät inte vänta på sig men efter segern mot Pedro Rizzo den 21 juni 2012 meddelade Fedor Emilianenko att han går i pension. En av de största genom tiderna har alltså gjort sitt, och även om han säkert hade en hel del kvar att ge så var det kanske på tiden.

Fedors storhet går dock inte att ta miste på. 2008 var han en av de som förärades att springa med den olympiska facklan genom st. Petersburg och efter matchen mot Rizzo avtackades han av självaste Vladimir Putin. Men än är han inte färdig med att sprida sporten han haft så stor del i att skapa. Nyligen blev han nämligen invald som ordförande i det nybildade ryska MMA-förbundet.

Här är tre nyckelmatcher i Fedors makalösa karriär.

Matchen mot Crocop
http://www.youtube.com/watch?v=T-5SDeceVX8

Matchen mot Arona

Första mötet med Big Nog
http://www.youtube.com/watch?v=ytdIV19SXrA

Det var en stor fightingkväll igår. Och då menar jag inte kampen om fjärrkontrollen under schlager-fanskapet utan om Glory World Series som sparkade igång sin suveräna 70 kg-turnering. Med namn som Giorgio Petrosyan, Robin van Roosmalen, Albert Kraus var det den starkaste turneringen i viktklassen på mycket länge. Detta toppat med titelmatch mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman och vi snackar om den fetaste galan i stående fighting i år.

Skådeplats? Annexet i Globen.

En galet liten arena för ett matchkort av den här digniteten, men för oss på plats blev det desto större. Jag kan säga såhär, Semmy Schilt ska upplevar på nära håll, vilket monster! Nu blev det såhär för att svenska folket svikit i takt med biljettföretaget ticnet. Bara att lägga det bakom sig nu och fokusera på höjdpunkterna. För det fanns en hel del sådana att ta med sig.

1 Sanny.
Sanny Dahlbeck gjorde entré på den internationella scenen genom att besegra rutinerade Warren Stevelmans med ett enhälligt domslut. Sanny träffade hårt med sin fina vänsterkrok och i första ronden fick sydafrikanen ta en välförtjänt räkning. Sanny orutin lyste dock igenom vid flera tillfällen och mot slutet av tredje ronden fanns inte mycket krut kvar i kroppen. Men han överlevde och är därmed klar för ”the last eight” som ska gå av stapeln i höst. Mycket stort!

2 Semmy Schilt.
Den holländske jätten utklassade duktige Errol Zimmerman med framförallt sin vänsterjabb. Jag måste säga att den fyrfaldiga K-1 WGP-mästaren såg bättre ut ä på mycket mycket länge. Det är tydligt att han hade mycket respekt för motståndet i den här matchen för han såg ut att ha spenderat många timmar i gymet sedan senaste matchen i mars.

3 Askerov vs Van Roosmalen
Kvällens bästa match. Två stilmässiga tvillingar. Offensiv stenhård boxning med fantastiska dueller. Van Roosmalen jobbade dessutom riktigt fint med sina låga sparkar och i den tredje ronden såg Askerovs vänsterlår (både in- och utsida) ut som ett övermoget plommon. Van Roosmalen visare dessutom återigen att han är den främste utmanaren till storfavoriten Petrosyan om slutsegern. Ung, kaxig och stenhård. Se upp Giorgio säger jag.

4 Ilir Latifi.
Ilir var överlägsen mot veteranen Tony Lopez trots ett rejält undertag i räckvidd. Imponerande brottning men borde kan kunnat göra ågot mer av sin fina nertagningar. Ilir går från klarhet till klarhet!

Överlag en mycket bra gala, ska försöka hitta lite höjdpunket på youtube i veckan för vidare analys så håll utkik!

****

Just det, det var UFC i helgen också. Junior dos Santos försvarade sin tungviktstitel på ett övertygande sätt mot rutinerade Frank Mir. Även Cain Velasquez vann sin match  mot ”Big foot” Silva och nu är det väl läge för en JDS vs. Velasqez 2. Närmare analys av UFC 146 inom kort!

//Syk

Andreas Spång lyckades inte skrälla mot Miquel Falcao i finalen av Bellators mellanviktsturnering. Men det krävdes tre ronder och ett avgörande från domarna för att brassen skulle få sin hand lyft i vädret. På många sätt var det en ojämn tillställning där Falcao dominerade Spång med nedtagningar och fin ground and pound.

Att Spång är svårknockad visste vi, att han har ett bra nyp i nävarna visste vi också, semifinalmotståndaren Brian Rogers kan intyga båda delar, och vid ett par tillfällen var han också nära att skaka Falcao ordentligt. Dels med en tung högerkrok tidigt i matchen och dels med en överraskande guillotine. Men efter tre ronder var det ändå ingen tvekan om vem segern och den överdimensionerade 100 000 $ checken skulle gå till. Enhälligt domslut för Falcao men för Spång var det ett intyg på att han kan vara med och bjuda på bra motstånd på den här nivån.

****

För Andreas lillebror Chris ”the kiss” Spång blev det dock seger i helgen när han besegrade Nah-Shon Burrell i Strikeforce Barnett vs. Cormier med en första ronds TKO. Chris stoppade därmed en sju matcher lång vinststreak för Burrell och borde klättra ordentligt i anseende hos Strikeforce matchmakers. Grattis Chris!

****

På tal om motstånd så har det ju snackats mycket den senaste tiden om vem som ska kunna stoppa Jon Jones. Svaret verkar bli, han själv. I helgen greps han efter att ha kvaddat sin bil med alkohol i blodet och han är nu misstänkt för rattfylleri. En riktigt pinsam fadäs av prästsonen som gärna framhäver sig själv som en genomreko kille vars skit knappt stinker. En praktblunder av UFCs posterboy.

Hur Dana White och UFC kommer hantera detta och om det kommer påverka det inplanerade mötet med Dan Henderson är ännu oklart.

//Syk

Bellator Fighting Championship är en av världens främsta MMA-organisationer och den största utanför Zuffa-familjen (UFC och Strikeforce). I natt kan kan för första gången få en svensk turneringssegrare i mellanvikt när Andreas ”Sweet Swede” Spång från Stockholm fightas final mot den fruktade brassen Maiquel Falcao.

Men resan till finalen har inte varit direkt spikrak för Spång. Han klev in i turneringen som inhoppare direkt i semifinalen och lyckades efter ha pressats ordentligt i en och en halv rond knocka Brian Rogers med en stenhård vänsterkrok. Den segern får ses som en skräll men ska Spång ha chans att  ta hem hela mellanviktsturneringen så lär han få skrälla ännu högre än så. Falcao är storfavorit.

Även om det var mycket snack om Spångs knock av Rogers så handlade 90% av surret om efterspelet när Falcao klev upp i ringen för en staredown med Andreas. Svensken tyckte att brassen blev lite för närgången och gav honom en bröstvämare, vilket Falcao kontrade med ett knä. För knuffen fick Spång betala dryga böter och det lär va en del känslor i ringen i kväll.

För vinnaren väntar dessutom match om Bellators mellanviktstitel.

Rogers vs. Spång och efterspelet med Falao hittar du i klippen nedan. Heja Sverige!

//Syk

Det handlar om vem som är bäst i världen. Går man tillbaka till kampens ursprung. Viljan att veta vem som är den bästa, den som ingen annan kan besegra så är det i tungvikten vi finner svaret. Just nu heter den mannen Junior Dos Santos. Två veckor från och med nu kan den mannen vara Frank Mir, men inte mycket tyder på det.

Vinner man VM-guld i 100 meter sprint är man världens snabbaste man. Vinner man tungviktsbältet för UFC är man världens hårdaste fighter. Det är den typen av superlativ UFC 146 handlar om. Den som kan besegra alla i hela världen i den ursprungligaste av alla kamper.

När UFC den 26 maj slår upp dörrarna till sin 146e numrerade gala så är det med tungviktsbältet som insats. Junior Dos Santos ska för första gången försvara bältet han knep från Cain Velasqez i höstas. Med sina blytunga nävar är han också favorit att försvara bältet mot den forne mästaren och submissionspecialisten Frank Mir.

Men man ska inte underskatta Mir. När han skulle möta ”Big Nog” Nogueira var det inte många som trodde att Mir skulle gå segrande, jag skrev redan då att jag trodde Mir hade en titelmatch kvar i karriären. Efter att ha brutit armen av Nogueira med ett brutalt lås är tiden för just det här. Men JDS är en nivå över ”Big Nog”, hans boxning är grym och han han hålla sig till sin gameplan och undvika Mirs luriga golvkamp så ska han i min mening kunna kalla sig världens tuffaste fighter i några månader till.

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=hH7-PnyNQiw

För att peppa har UFC i vanlig ordning filmat, klippt och eldat på historien om de två kombattanterna. Mycket nöje.

Som ni vet så är nästa jättegala på ingång till hufvudstaden och Globen. Glory World Series siktar på världsherravälde över den stående fightingen och de sparkar igång sin mellanviktsturnering i Globen den 26 maj. 300 000 dollar i prispotten, rena tennissiffrorna!

Dessutom har vi titelmatch om Glory tungviktstitel mellan legendaren Semmy Schilt och Errol Zimmerman. I dagarna släpptes trailern som bland annat avslöjar vem som ska gå MMA-matchen mot Sergei Kharotonov. Kan bli årets häftigaste stående gala så här långt!

//Syk

Andreas Spång från Växjö fick förra veckan chansen att hoppa rakt in i semifinalen i Bellators mellanviktsturering som ersättare för Bruno Santos. Han tackade för förtroendet och knockade som motståndare, Brian Rogers, i den andra ronden och kvalificerade sig för final. I finalen möter han Maiquel Falcao som han direkt efter sin seger fick bekanta sig lite extra med. Falcao kom in i ringen för en staredown med svensken varpå Spång gav brassen en bröstvärmare. Falcao svarade med att skicka iväg ett knä och vips så var Spång 6 000 dollar fattigare (det var vad han fick betala i böter för knuffen).

Till historien hör också att Bellators regerande mellanviktsmästare Hector Lombard skrivit på för UFC och ett av MMA-världens finaste bälten hänger nu och dinglar i luften för den som kan hoppa upp och ta den. Vem det blir ska avgöras i höst då förste utmanare Alexander Schlemenko ska möta vinnaren mellan Falcao och Spång i en titelmatch.

Hängde ni med? Detta innebär att Spång nu bara är en seger från titelmatchen. Riktigt riktigt tungt.

//Syk

UFC 145 handlar om tre saker. En match. En fejd. Och en titel. Allt packeterat i samma möte. Jon Jones vs. Rashad Evans.

Det hela började för ett drygt år sedan när Rashad Evas skulle gå titelmatch mot Shogun Rua i UFC 128. Rashad skadade sig och som ersättare fick hans tränigskamrat chansen i hans ställe. Den träningskamraten hette Jon ”Bones” Jones. Jonas hade innan lovat att aldrig möta någon från samma team men när han fick frågan i en intervju så visade han sig villig att möta sin vän, Evans. Detta gjorde Evans upprörd och den en gång så djupa vänskapen (de har vid upprepade tillfällen kallat varandra bröder) förbyttes i en allt djupare osämja. En osämja som växte till en fejd.

Evans lämnade gymet och tränaren Greg Jackson på grund av detta och länge sa Jackson att han inte skulle stå i Jones ringhörna mot sin förre elev. I februari meddelande dock Jackson att han kommer finnas vid sin mästares sida, något som också retat upp Evans. För några dagar sedan möttes Jones och Evans i en studio och det var inte mycket kärlek i luften. Se själva.

På lördag är det äntligen dags och såhär ett år efter allt brakade samman är det inhopparen som är storfavorit, med all rätt. Jag tror Jones kommer krossa Evans, men det är den tuffaste matchen hittills för ”Bones”. Men då ska vi ju komma ihåg att ingen ens varit i närheten av honom än.

//Syk

Dammet har precis lagt sig på trafikdikena runt Globen. Dana White har flugit sin kos, oktagonen packats ner och Alexander Gustafsson tagit ett nytt stort kliv upp rankingen.

Ljudnivåerna var helt i klass med allt man kunde önskat sig. 15 428 personer är nytt stadionrekord för idrottsevenemang och jag har själv aldrig upplevt något liknande. Helt magiskt.

Rent sportsligt var det kanske inte den mest gnistrande galan för året men några höjdpunkter fanns det förstås. Alex utklassade Thiago Silva. Brad Picket var lysande mot Damacio Page. John Maguires ”Gypsy jui-jitsu” mot DaMarquez Johnson. Han vann på en armbar i världsklass som gav submission of the night-bonus. Han var dessutom skönast på den efterföljande presskonferencen.
”Jag kallar Gypsy jui-jitsu så för att jag tillhör det resande folket och har inte tränat så mycket riktig jui-jitsu. Jag har rosa bälte, hahaha”

Siyar Bahadurzada har fortfarande bara slagit ett slag som UFC-fighter. Det räcker så ibland.

Tack UFC för i lördags. Vi ses!

***

Och när UFC lämnat stan för den här gången är det som jag avslöjade på sportbladet.se igår dags för nästa jättegala att inta Globen 26 maj. Glory World Series är en av TVÅ jätteorganisationer som just nu pumpar in pengar i den stående fightingen. Den andra är gamla hederliga K-1 fast nu med koreanska ägare. K-1 arrangerar (dagen innan) sin motsvarighet med K-1 MAX last 16 i Madrid med bland annat Arthur Kyshenko och Andy Souwer. Men i mitt tycke som är GWS:s uppställning den starkare av de två. Vi lär få anledning att komma tillbaks till kriget om K-1 längre fram.

Galan i Globen sparkar igång hela Glory World Series-cirkusern med 16-mannatuneringen -70 kg. I spetsen finns förstås världens bästa, Giorgio Petrosyan, men där bakom hittar vi bland annat Yoshiro Sato och vår egen Sanny Dahlbeck som tar ett jättekliv i sin proffskarriär. Prissumman är 300 000 dollar (nästan två miljoner kronor). Rent sportsligt handlar det egentligen om Petrosyan mot resten men det ska bli oerhört intressant att se honom utanför Italien och mot de bästa i världen igen. Poängseger med handbromsen i lär inte funka här.

Superfight mellan Semmy Schilt och Errol Zimmerman går heller inte av för hackor och MMA med blad annat Sergei Kharitonov. Kan GWS göra om UFC:s prestation och fylla Globen? Superfight med svenske Alex Harris kan ju hjälpa.

//Syk

En dag kvar. Fattar ni?! EN!! Adrenalinet har stigit mig åt huvudet och idag var det dags för invägningarna. Alla svenskar klarade sig utan bekymmer. Coolast var Papy som klev upp på vågen med gubbkeps och lakritsrot mellan tänderna. Bäst rutmage hade han också, som väntat.

Jublet, rubrikerna och galnast staredown hade, förstås, Reza. Kolla bara. Lägg märke till den kubanska flaggan på kallingarna dessutom. Priceless.

//Syk