Det blev två års avstängning för Milad Ashnas. Maxstraff. Det var både väntat och befogat men ett dråpslag för en av de främsta taekwondo-utövarna i Sverige.
Det är givetvis inte första gången det brinner till i huvudet på en idrottare under match. Incidenter med allt från slagsmål till grova förolämpningar förekommer i de flesta elitidrottsliga sammanhang men resulterar nästan aldrig i så här långa straff. Men det finns en skillnad. Den här gången handlade det inte om ett råkurr i en spelargång eller ett verbalt påhopp på en presskonferens, det handlade om en spark som mycket väl kunde skadat Flemming Nielsen för livet.
Milad Ashnas är en av Sveriges absolut främsta taekwondo-utövare med såväl nationella som internationella meriter. Vilken spark som helst mot ryggen är alltid farlig, en spark från Ashnas är förstås ännu farligare. Som kampsportare har man alltid ett ansvar. Därav markeringen.
Det som hände kan aldrig beskyllas på bristande rutin eller missförstånd. Ashnas är på tok för rutinerad för det. Det var ett överfall. Varför vet jag inte, jag har själv inte pratat med varken Ashnas eller Nielsen om vad motivet till sparken kan ha varit. Kanske var det bara ett totalt hjärnsläpp. Det är egentligen inte relevant.
Det som är relevant är att när man besitter kunskaper som på allvar kan skada en annan människa så medföljer det ett ansvar. Därför blir straffet så långt, därför är det också helt motiverat. Starkt av förbundet att våga stänga av en av sina stjärnor, men i ärlighetens namn hade man inte mycket val. Videon på incidenten har spridits som en löpeld bland annat här på Aftonbladet och även om taekwondon är en av de minst kontroversiella kampsporterna så finns alltid fördomarna mot kampsporten närvarande. Här tar förbundet sitt ansvar, bra.
Det finns mycket att säga om fightingåret 2012 men för oss svenskar var det här förstås året UFC kom till Sverige och vi fick en svensk världsstjärna i Alexander Gustafsson.
Men det var så mycket mer, personligen tar jag med mig Sanny Dahlbecks genombrott i GLORY World Series där han knockade självaste Sato i kvartfinalen och gjorde det mycket bra mot världstvåan Robin van Roosmalen. Paquiao åkte inte bara på en utan TVÅ förluster i år, detta trots att han faktiskt sett mycket bra ut.
Debaclet kring den inställda UFC 150 är förstås också någonting vi tar med oss som ett varningstecken till UFC att inte bli för giriga, sätta upp för många galor och vattna ur sitt eget varumärke.
Två riktiga snackismöten hade vi ju i Jon Jones vs Rashad Evans och ANderson Silva vs Chael Sonnen. Den senare lyckades ju förolämpa ett helt land vilket är begåvat på sitt eget sätt.
I tungviktsboxningen har Haye och Chisora skapat rubriker samtidigt som bröderna Klitjko fortsätte vara sjukt överlägsna och nästan lika okarismatiska.
Men om vi (Petter och Patrik) här på fighterbloggen får välja vilka vi tycker har varit årets 20 bästa fighters så kommer vår lista här. Och skriv gärna era egna listor bland kommentarerna, skulle bli förvånad om det finns två som tycker likadant.
Plats 1 – 10
1 Anderson ”The Spider” Silva, 37 – MMA. (mellanvikt)
Den odiskutable MMA-kungen befäste sin position på UFC-tronen genom att köra över både Chael Sonnen (Mellanvikt) och Stephan Bonnar (Lätt tungvikt) och utökade sin förlustfria svit till 16 raka segrar. Nu hoppas många på en supermatch mot welterviktens titelhållare George St-Pierre.
En highlight med bland annat segern över Chael Sonnen i somras
2 Giorgio ”The Doctor” Petrosyan, 26, K-1 (mellanvikt)
Har i vanlig ordning inte förlorat en enda match och är nu uppe i sanslösa 39 raka förlustfria matcher. Han har dessutom besegrat båda sina värsta konkurrenter Robin van Roosmalen och Artur Kyshenko i överlägsen stil. Tog hem årets största titel i GLORY World Series.
Petrosyan mot van Roosmalen i finalen av GLORY world series
3 Benson ”Smooth” Henderson, 29, MMA (lättvikt)
Har etablerat sig som en av världens bästa fajters kilo-för-kilo efter överkörningen av Nate Diaz förra helgen samt dubbla segrar mot förre titelhållaren Frankie Edgar. Alltid spektakulär att titta på.
Överkörningen av Nate Diaz
http://www.youtube.com/watch?v=mS-RH7gTjHM
4 Adrien ”The Problem” Broner, 23, USA, boxning (lättvikt)
Den snabbast växande stjärnan på boxningshimlen. Spås av många ta över tronen efter Floyd Mayweather Jr. Har inte gett oss några anledningar till att tvivla på det hittills. Tre matcher i år och lika många segrar på knock.
En lite annorlunda highlight
http://www.youtube.com/watch?v=zakvNjHIXR8
5 Andre ”Son of God” Ward, 28, USA, boxning (super mellanvikt) Boxningen blir ibland kritiserad för att de bästa inte ställs mot de bästa (Lex Mayweather-Pacquiao). Men i september klev Andre Ward och Chad Dawson – bäst i respektive viktklass – in i ringen mot varandra. Tyvärr blev det aldrig särskilt spännande eftersom Ward utklassade Dawson, golvade honom tre gånger och vann på TKO i tionde ronden.
Hela matchen mot Dawson! Titta och njut
http://youtu.be/B-lQccxZRTE
6 Ronda Rousey, 25, MMA (bantamvikt)
Den före detta OS-medaljören i judo har på ett spektakulärt sätt satt kvinnlig MMA på tapeten när hon blev den första kvinna att signas av UFC. Hennes sanslösa armlås och hennes frispråkiga attityd har gjort henne till en världsstjärna. Att hon dessutom framstått som helt oslagbar gör ju heller ingen skada.
Årets mest omtalade armbar. Aj aj aj
http://www.youtube.com/watch?v=JtsJ3glgRgc
7 Jon ”Bones” Jones, 24, MMA (lätt tungvikt)
Vinsten över före detta bästisen Rashad Evans cementerade Jones som den bästa lätta tungviktaren i världen. Men framgången har under året kantats av skandaler (inte minst kring den inställda galan UFC 150) och trots segern mot Vitor Belfort i september hade ”Bones” tappat en hel del fans. Många hoppas på ett möte med svenske Alexander Gustafsson under 2013.
En highlight-reel med lite bilder från Jones vs Evans på slutet
8. Vladimir ”Dr. Steelhammer” Klitjko, 36, Ukraina, boxning (tungvikt)
Fortsätter att regera tungviktsboxningen. I år har jätteukrainaren vunnit tre matcher, två på knock, utan att vara riktigt hotad. Oavsett divisionens tillstånd kan man inte blunda för att Klitjko besegrar de utmanare som finns på löpande band.
Senaste Klitjko
9 Demetrious ”Mighty Mouse” Johnson, 26, MMA (flugvikt)
Efter att ha tagit sig hela vägen till titelmatch i bantamvikt (61,2 kg.) blev han UFCs första titelhållare i flugvikt (57 kg.) efter fantastiska matcher mot Ian McCall och Joseph Benavidez.
Best of ”Mighty Mouse”
http://youtu.be/KYmmHbnXT-8
10. Alexander ”The Mauler” Gustafsson, 25, Sverige, MMA (lätt tungvikt)
Har matchats mot allt svårare motstånd och visat att han är en stjärna. Stod pall för trycket inför ett fullsatt Globen i april när han besegrade Thiago Silva. Förra helgen slog Gustafsson sin klart svåraste motståndare i superstjärnan Mauricio ”Shogun” Rua. Är nära en titelfajt
Highlights från segern över ”Shogun” Rua
http://youtu.be/ptQo0bu7aVI
Världens just nu svåraste fråga är: vad sysslar K-1 med?
När varumärket såldes från en japansk fastighetsmäklare till en koreansk investerare förra vintern väntade en kapprustning. I Europa hade nämligen Golden Glory allierat sig med en fet brittisk plånbok och skapat GLORY World Series. De båda började ösa pengar på kickboxnings-eliten. Ett tag såg det till och med ut som K-1 hade vunnit investeringskriget när man med en prissumma på 1 miljon kalla dollar lockade bland annat Badr Hari tillbaka från en fruktlös boxningssatsning och CroCop från en floppad UFC-tillvaro.
Men GLORY kontrade med att jaga liv i Semmy Schildt och Remy Bonjasky och de två var sida vid sida när de båda skulle sparka igång sina mellanviktturneringar i maj. K-1 med Artur Kyshenko och Andy Souwer och GLORY med GiorgioPetrosyan och Robinvan Roosmalen. I ärlighetens namn hade GLORY den starkaste startuppställningen av de två här men hur som helst. För att spetsa till det hela la man eventen samma helg, GLORY i Stockholm på fredagen och K-1 i Madrid på lördagen. Plötsligt var det liv och rörelse i den stående fightingen igen. Alla de bästa (utom Buakaw) var med!
Sagt och gjort, galorna blev av, fightingen var bitvis förstklassig och alla såg vi fram emot en spännade höst och vinter med finaler och inte minst TUNGVIKTSTURNERINGARNA. För GLORYs del gick det mesta som väntat. Last 8 gick av stapeln i Rom i början av november med Petrosyan som segrare på domslut mot van Roosmalen i finalen. Lågoddsare på den.
Men vad hände egentligen med K-1? Förutom en blåbärstillställning i Los Angeles i september var det helt tyst. När skulle tungviktsturneringen dra igång? Hur blev det med mellanviktsturneringen?
Så kom ett pressmeddelande i oktober. Mellanviktsturneringen skulle avgöras den 15 december i Aten. Slut på meddelandet. Inga matchningar. Inga superfights. Ingenting. På officiella hemsidan gjordes det fortfarande reklam för den redan avklarade utflykten till LA och bland nyheterna låg resultaten från Madrid och skvalpade.
I november kom ett nytt pressutskick med matchningar. Gott så. Men fortfarande ingen marknadsföring, och hemsidan fortfarande hopplöst inaktuell. I potten på mellanviktsturneringen låg 300 000 dollar och väntade. Tydligen ville inte K-1 ha tillbaks dom. Fortfarande var varken superfights eller sändningsrättigheter publicerade.
14 december 2012. Dvs dagen före galan, kommer så ett nytt pressmeddelande. Galan skulle tydligen sändas på TV trots allt, hör och häpna. Fast bara på Spike TV i USA (som bryr sig lika mycket om K-1 som en svensk bryr sig om fribrottning). Resten av världen (där de intresserade befinner sig) fick streama.
Och superfights? Nu saxar jag från pressutskicket:
K-1 pumps up the action once again with the further addition of a Superfight match between Erkan Varol and Enrico Gogokhiia.
Ursäkta, vem?
Så inför en handfull åskådare på plats i Aten och inför ungefär lika många TV-tittare så gick då årets näst tyngsta mellanviktsturnering av stapeln. Misshandlat bortom igenkänning.
Hur gick det då? Jo en hårdbantad Murthel Groenhart (med kontrakt hos GLORY och normalt sett en medioker fighter i 77 kg.) körde fullständigt över allt och alla. Han vann sina tre matcher på TKO (Kido), corner stoppage (Zambidis) och KO (Kyshenko) på ett fantastiskt sätt. Han var på något vis en storlek större än sina motståndare. Titta bara på semifialen här nedan mellan lille Zambidis och Groenhart. Samma viktklass? Tydligen.
http://www.youtube.com/watch?v=nTvaX5TZU7s
Men vänta nu, tungviktsturneringen då? Ja Badr Hari skakar galler för dråpförsök och har enligt uppgift tappat 23 kilo bakom lås och bom. CroCop ska möta Ray Sefo i sin femtielfte avskedsmatch i mars och det är väl ungefär där vi står. Den klassiska K-1 WGP, som ju var själva kärnan i varumärket lyser med sin frånvaro. Å andra sidan levererar ju Dream och GLORY en nyårsgala som inte går av för hackor. Mer om den inom kort.
I dag landade Manny Pacquiao på filippinsk mark igen efter förlusten mot Juan Manuel Marquez i söndags.
Framför hundratals fans lovade han att fortsätta. ”Don’t worry, we will rise again”.
Helt rätt, tycker jag.
Trots två raka nederlag är Pacquiao fortfarande en av världens allra bästa boxare. Mot Bradley föll han offer för det värsta domslut jag någonsin har sett. En inofficiell undersökning gjordes efteråt bland 51 boxningsexperter. En överväldigande majoritet, 48 stycken, höll ”Pac-Man” som segrare.
Vad gäller fajten mot Marquez så låg han i ledning vid tidpunkten för knocken. Och den inträffade efter att han själv golvat sin motståndare och fått segervittring, men blivit oaktsam.
Sedan ska man ha i åtanke att dessa två herrar kände varandra utan och innan vid det här laget. Marquez hade blivit klokare för varje match och fullkomligt brann av revanschlusta efter tre snöpliga domslut.
Vad gäller en eventuell superfajt mot Floyd Mayweather Jr. så har den tappat mycket av sin dragkraft. De är inte längre rankade etta och tvåa i världen, och bilden av Pacquiao som oslagbar – som ändå fanns där efter sju år utan förlust – är borta.
Ändå måste den ske. Mayweather kan inte titulera sig sin generations bäste boxare utan att ha besegrat Pacquiao. Och vare sig Floyd vill det eller inte är filippiniern fortfarande en av världens främsta.
Nyårshelgen brukar ju bjuda på ett par riktigt tunga galor, så också i år. UFC laddar upp med det största man har med returen mellan Junior dos Santos och Cain Velasquez. I Japan har sladdande Dream fått ett par rejäla stödhjul till sin nyårsgala med GLORY som laddat upp med en tungviktsturnering i K-1 som får det att vattnas rejält i munnen på en nostalgiker som mig. Och vi börjar där.
Semmy Schildt. Peter Aerts. Remy Bonjasky. Gokhan Saki. Daniel Ghita. Sergeij Kharitonov. Errol Zimmerman. Anderson da Silva.
Dream slänger dessutom in några MMA-matcher i mixen med Melvin Manhoef mot rutinerade kanadensaren Denis Kang känns som den intressantaste.
Så ser den ut. Turneringen som ska ta oss tillbaka till K-1:s storhetstid. Jag förväntar mig inget mindre än ren och skär magi. Galan går av stapeln på nyårsafton och spelplatsen är mäktiga Saitama Super Arena med plats för 37 000 åskådare.
På tal om K-1 förresten. Man måste fråga sig vad koreanerna som köpte upp det kraschade varumärket förra vintern sysslar med. Efter att ha kontrakterat killar som Artur Kyshenko, Badr Hari (kanske inte var så klokt med tanke på hur hans år sett ut), Andy Souwer, ”Cro Cop” osv. så verkar det som man inte vill att någon ska ta del av deras verksamhet. Den officiella hemsidan gör fortfarande reklam för turneringen i Los Angeles som gick av stapeln i september. Piggt! Tydligen ska det vara ”last 8” i Aten på lördag men det enda som tyder på att den galan ens äger rum är en pressrelease från oktober. Där står inte ens vilka matcher som är bokade. K-1 har lite att jobba med när det kommer till PR… Nu snöade jag iväg, känns som det kommer ett dokument på detta inom kort.
När det kommer till PR så kan ju ingen slå jänkarna på fingrarna. UFC är det bästa exemplet på det. Ingen med det minsta intresse för fighting kan undgå budskapen som Dana White projicerar världen över. Den maskinen är i en helt egen division. Och nu handlar det alltså om det finaste man har, tungviktstiteln. Man har dessutom valt att i vanlig ordning lägga eventet på lördagen före nyårhelgen så den intresserade kan i lugn och ro ta sig igenom denna gala för att sedan ställa om hjärnan på stående fighting.
Förutom den högexplosiva titelmatchen mellan JDS och Velasquez har UFC tryckt in godbitar som Tim Boetsch vs Constantinos Philippou, Yushin Okami vs Alan Belcher, Jim Miller vs Joe Lauzon plus mycket mer. Riktigt riktigt bra!
Det är ju inte så förvånande egentligen. Att UFC nu backar från sitt löfte att ge segraren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua första tjing på titeln. Det kändes nog bra att säga så just då, på presskonferensen alltså, för Dana White. Hypen inför den här matchen gick verkligen att ta på och när UFC-presidenten fick frågan är jag övertygad om att det kändes helt rätt att säga som han faktiskt sa. Att segraren här skulle få titelmatchen.
Det är ju så han funkar den gode White, han säger det som känns bäst för stunden. Ganska ofta får han backa eller erkänna att det han hasplat ur sig var lite överilat. Nu la ha ju dessutom in en liten brasklapp redan i sitt första anförande; ”Segraren får titelmatchen förutsatt att inte någon galen skit händer som förhindrar det, vilket det ju alltid gör”. Ok då Dana, vi fattar. I USA brukar man ju prata om sådana här uttalanden som ”hot air”. Det vill säga ord som egentligen inte betyder någonting, det kan man väl säga att detta är ett typexempel på.
Det senaste beskedet är att UFC ska lämna ett nytt besked i slutet på veckan. Men faktum kvarstår att den regerande titelhållaren Jon Jones har match bokad i slutet på april. Det innebär att en titelchans för Alex som snabbast kan komma om en sådär sex till sju månader. Så länge kommer inte Alex vilja gå inaktiv, så länge kommer inte UFC vilja att Alex ska vara inaktiv. Så mycket för den varma luften Dana!
Så vad händer nu? Alex må ha besegrat en legend och en topp-5 i den lätta tungvikten. Det betyder inte att han är den enda som aspirerar på tronen. Lyoto Machida, Dan Henderson och Rashad Evans ligger att där och lurar. Lyoto och Evans har båda två under de senaste tolv månaderna blivit överkörda av Jones och Dan Henderson (som skulle mött Jones i augusti) är för tillfället knäskadad.
Henderson och Machida är bokade till UFC 157 den 23 februari men frågan är om ”Hendo” är frisk till dess annars borde det ligga när till hands för ett möte mellan Gustafsson och Machida – en match som för övrigt vore otroligt häftig med två så skickliga stående fighters.
Vi inväntar besked från UFC men kommer i vanlig ordning ta även detta besked men en lite nypa salt.
****
För att återgå till helgens gala så har jag faktiskt inte ens nämnt det två övriga supermatchern som gick av stapeln och tänkte ta tillfället i akt nu.
Rory McDonald mot BJ Penn blev nästan precis så som jag hade förväntat mig. För det första så är BJ för liten för 170 ponds (weltervikt) hade inte ens chans mot en fysiskt så mycket starkare motståndare som Rory McDonald. 23-åringen imponerade stort men fick ändå utstå en del spott och spe för att han inte tog chansen att gå på avslut när tillfälle gavs, inte minst i tredje ronden. En kritik som faktiskt också Alex fick efter sin match. Men se det så här, du är trött, du kontrollerar matchen mot en av de största namnen, någon som vid flera tillfällen kommit tillbaka från just den typen av underlägen. Varför hoppa in och pressa fram ett avslut när du har kontrollen? Vissa kallar det feghet, det kallar jag dumhet. Vi kan dra en parallell till fotboll: du leder med två noll mot Real Madrid med en kvart kvar att spela. Då tar du knappast ut en mittback och sätter in en striker bara för att döda matchen, eller hur?
Benson Henderson mot Nate Diaz kan man istället säga gick precis tvärt emot vad jag trodde. Herregud vilkedt monster han är Bendo! Nate hade inte en chans att hänga med i det tempot och med den kraften som ”Smooth” fightades i. Diaz fina boxning såg jag som nyckeln till seger, den neutraliserade Benson fullständigt med sitt otroliga fotarbete och stenhårda sparkar, inte minste då låga. När de två hamnade på golvet syntes också tydligt hur stark ”Bendo” är. Fantastiskt, den mest imponerande insatsen på hela galan.
Jag har fortfarande inte hämtat mig från dramat i morse. Klev upp för en dryg timme sedan med en nästan bakfull känsla av ”vad hände egentligen?”.
Vad som hände var att Manny Pacquiao gick rätt in i ett perfekt högerslag och slocknade. Årets knock.
Någon öppnade locket till all ilska och besvikelse som har kokat inom Juan Manuel Marquez under de senaste åtta åren. Så sa det pang.
Att se en medvetslös Pacquiao ligga raklång med ansiktet mot golvet var otäckt. Ovant.
Alla de som undrade om det verkligen var nödvändigt med en fjärde match fick ett ganska tydligt svar på den frågan. Kapitel fyra i sagan om Pacquiao-Marquez var det bästa hittills.
Vi bjöds på vilda slagväxlingar och ett ursinnigt tempo. Men framför allt innehöll fajten den viktigaste ingrediensen som saknats i de tidigare tre – en klar och obestridd vinnare.
Jag hoppas att Manny Pacquiao väljer att fortsätta med boxningen, trots två raka förluster. Han utklassade ju faktiskt Bradley, och såg väldigt bra ut i går tills han blev träffad.
Däremot kan vi nog glömma en potentiell megafajt mellan filippiniern och Floyd Mayweather. Sannolikheten känns mikroskopisk.
För något år sedan, när de delade tronen som världens bästa boxare kilo-för-kilo, var det drabbningen som alla fans ville se.
Det var egentligen inget snack. Alex var helt enkelt bättre än ”Shogun” och besegrade honom efter den främsta insatsen en svensk någonsin presterat i en MMA-match.
Upper-cuten, nedtagningarna, knäna. Det blev för mycket för legenden som i slutet av matchen mest försökte hålla sig på benen efter att han blivit successivt nermald.
Nu är det inget snack längre. Alex är så bra som vi alla trodde att vi visste att han var. Sanningen är att ingen av oss visste. Inte han själv heller. Att vara imponerande på träning är en sak. Att dominera ett krig mot en av sportens främsta krigare är en helt annan.
För en mer detaljerad redogörelse av matchen kan ni läsa min text på sportbladet.se
Återkommer med analys av resten av galan lite senare idag.
Då var vi är. Dagen D. När Alexander Gustafsson antingen kommer lyfta både sig själv och faktiskt också svensk MMA-till ny nivå. Men det är ju en gala med så mycket mer att se fram emot. För att vara ärlig är det TRE supermatcher som avrundar kvällen, här är min syn på dem.
BJ Penn vs. Rory McDonald
Legenden mot världens kanske mest lovande. Här finns gott om argument för båda men som jag ser det ska det mycket till för att Penn ska ta det här. Många människor i MMA-världen älskar att drömma sig tillbaks till svunna tider. Senast igår hörde jag Shogun prata om hur mycket han saknar sin soccer-kicks och stomps. Men faktum är att MMA utvecklats enorm bara de senaste två-tre åren, Rory McDonald är på ett sätt beviset för det. Han är både snabbare och starkare än Penn och dessutom mer komplett rent tekniskt. Men har han hjärtat, hakan och rutinen som lär krävas? Jag tror det, men Penn kommer testa honom som han aldrig blivit testad förut. Mitt tips Rory McDonald vinner på enhälligt domslut.
Mauricio Rua vs. Alexander Gustafsson
Samma sak kan väl egentligen sägas om det gamla mot det ya men det skiljer ju faktiskt bara sex år mellan Alex och Shogun och bara 31-år gammal lär väl brassen knappast tänka på refrängen. Detta till trots är Alex på en uppåtgåede kurva samtidigt som Rua mist sagt planat ut. Jag misstänker också att Alex stil passar Shogun illa. Hans längdövertag och mästerliga boxning kommer va det som dikterar villkoren stående och jag tror Shogun får svårt att plocka ner honom. Det har pratas om att Alex ibland ”tappar händerna” och riskerar träffas av exempelvis en överhandshöger. Då har man inte med Alex vänsterjabb i beräkningen och det är dumt. Mitt tips, Alex vinner på TKO i andra ronden.
Benson Henderson vs. Nate Diaz
Att Nate skulle gå match om bältet före brorsan Nick var det väl inte många som trodde. Nu får ju visserligen Nick skylla sig själv att han inte tagit chansen när den presenterats utan slarvat bort det på vägen. Hur som helst är detta i mitt tyck den svåraste matchen att förutse något slut på. Benson har det fysiska övertaget och är en fenomenal tekniker. Nate å andra sidan är outtröttlig och besitter inte vara en submission-game i världsklass utan har också makalöst bra boxning. Mitt tips, Nate Diaz nöter ner Bendo med sin boxning men vinner på rear naked choke i fjärde ronden.
Huvudkortet sänds på C MORE EXTREME med start 02:00 i natt
Boxningshistorien kunde ha sett väldigt annorlunda ut om det inte vore för rutinerade ringdomaren Joe Cortez.
Året var 2004 när en ung Manny Pacquiao golvade Juan Manuel Marquez tre gånger i den första ronden. Många hade stoppat fajten redan där. Freddie Roach har sagt: ”Efter den första nedslagningen trodde jag att det var över, efter den andra trodde jag att det var över, och efter den tredje var jag säker på att det var över”.
Men Cortez granskade Marquez noggrant och lät matchen fortsätta.
Mexikanen vädrade stormen och tog sig till den andra ronden. Sakta men säkert jobbade han sig in i matchen, fann sin egen rytm och skakade Pacquiao med sin tunga höger.
Det blev oavgjort den gången. Och i två löjligt jämna returmöten har Pacquiao dömts som segrare.
Ärligt talat går det att argumentera för att Marquez har vunnit alla tre. Eller att Pacquiao har gjort det.
Efter en timme och 48 minuter går det fortfarande inte att skilja dem åt. Alltså lika lång tid som det tar att se ”Hamilton – I nationens intresse”. Så jämna är de.
Tänk att Marquez kom så nära att bara vara ännu ett offer, ännu en liten fläck på filippinierns imponerande facit. I stället har de blivit ärkerivaler.
Jag tror att Pacquiao kommer att vara den mer upptagna, aggressiva boxaren i ringen. Jag tror att Marquez kommer att förlita sig på sin tajming, tunga högerhand och blixtrande kontringar.
Men vem som vinner? Det låter jag vara osagt.
Om det mot förmodan blir ännu ett kontroversiellt domslut? Ja, då kan man alltid komma ihåg att Sugar Ray Robinson och Jake LaMotta möttes sex gånger.
Cortez? Han visste förstås inte att draget att låta den första matchen fortsätta skulle få så stor betydelse. ”Men det var förmodligen det bästa beslutet jag har tagit i karriären”.