Det är ju inte så förvånande egentligen. Att UFC nu backar från sitt löfte att ge segraren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua första tjing på titeln. Det kändes nog bra att säga så just då, på presskonferensen alltså, för Dana White. Hypen inför den här matchen gick verkligen att ta på och när UFC-presidenten fick frågan är jag övertygad om att det kändes helt rätt att säga som han faktiskt sa. Att segraren här skulle få titelmatchen.

Det är ju så han funkar den gode White, han säger det som känns bäst för stunden. Ganska ofta får han backa eller erkänna att det han hasplat ur sig var lite överilat. Nu la ha ju dessutom in en liten brasklapp redan i sitt första anförande; ”Segraren får titelmatchen förutsatt att inte någon galen skit händer som förhindrar det, vilket det ju alltid gör”. Ok då Dana, vi fattar. I USA brukar man ju prata om sådana här uttalanden som ”hot air”. Det vill säga ord som egentligen inte betyder någonting, det kan man väl säga att detta är ett typexempel på.

Det senaste beskedet är att UFC ska lämna ett nytt besked i slutet på veckan. Men faktum kvarstår att den regerande titelhållaren Jon Jones har match bokad i slutet på april. Det innebär att en titelchans för Alex som snabbast kan komma om en sådär sex till sju månader. Så länge kommer inte Alex vilja gå inaktiv, så länge kommer inte UFC vilja att Alex ska vara inaktiv. Så mycket för den varma luften Dana!

Så vad händer nu? Alex må ha besegrat en legend och en topp-5 i den lätta tungvikten. Det betyder inte att han är den enda som aspirerar på tronen. Lyoto Machida, Dan Henderson och Rashad Evans ligger att där och lurar. Lyoto och Evans har båda två under de senaste tolv månaderna blivit överkörda av Jones och Dan Henderson (som skulle mött Jones i augusti) är för tillfället knäskadad.

Henderson och Machida är bokade till UFC 157 den 23 februari men frågan är om ”Hendo” är frisk till dess annars borde det ligga när till hands för ett möte mellan Gustafsson och Machida – en match som för övrigt vore otroligt häftig med två så skickliga stående fighters.

Vi inväntar besked från UFC men kommer i vanlig ordning ta även detta besked men en lite nypa salt.

****

För att återgå till helgens gala så har jag faktiskt inte ens nämnt det två övriga supermatchern som gick av stapeln och tänkte ta tillfället i akt nu.

Rory McDonald mot BJ Penn blev nästan precis så som jag hade förväntat mig. För det första så är BJ för liten för 170 ponds (weltervikt) hade inte ens chans mot en fysiskt så mycket starkare motståndare som Rory McDonald. 23-åringen imponerade stort men fick ändå utstå en del spott och spe för att han inte tog chansen att gå på avslut när tillfälle gavs, inte minst i tredje ronden. En kritik som faktiskt också Alex fick efter sin match. Men se det så här, du är trött, du kontrollerar matchen mot en av de största namnen, någon som vid flera tillfällen kommit tillbaka från just den typen av underlägen. Varför hoppa in och pressa fram ett avslut när du har kontrollen? Vissa kallar det feghet, det kallar jag dumhet. Vi kan dra en parallell till fotboll: du leder med två noll mot Real Madrid med en kvart kvar att spela. Då tar du knappast ut en mittback och sätter in en striker bara för att döda matchen, eller hur?

Benson Henderson mot Nate Diaz kan man istället säga gick precis tvärt emot vad jag trodde. Herregud vilkedt monster han är Bendo! Nate hade inte en chans att hänga med i det tempot och med den kraften som ”Smooth” fightades i. Diaz fina boxning såg jag som nyckeln till seger, den neutraliserade Benson fullständigt med sitt otroliga fotarbete och stenhårda sparkar, inte minste då låga. När de två hamnade på golvet syntes också tydligt hur stark ”Bendo” är. Fantastiskt, den mest imponerande insatsen på hela galan.

//SYK

Då var vi är. Dagen D. När Alexander Gustafsson antingen kommer lyfta både sig själv och faktiskt också svensk MMA-till ny nivå. Men det är ju en gala med så mycket mer att se fram emot. För att vara ärlig är det TRE supermatcher som avrundar kvällen, här är min syn på dem.

BJ Penn vs. Rory McDonald
Legenden mot världens kanske mest lovande. Här finns gott om argument för båda men som jag ser det ska det mycket till för att Penn ska ta det här. Många människor i MMA-världen älskar att drömma sig tillbaks till svunna tider. Senast igår hörde jag Shogun prata om hur mycket han saknar sin soccer-kicks och stomps. Men faktum är att MMA utvecklats enorm bara de senaste två-tre åren, Rory McDonald är på ett sätt beviset för det. Han är både snabbare och starkare än Penn och dessutom mer komplett rent tekniskt. Men har han hjärtat, hakan och rutinen som lär krävas? Jag tror det, men Penn kommer testa honom som han aldrig blivit testad förut. Mitt tips Rory McDonald vinner på enhälligt domslut.

Mauricio Rua vs. Alexander Gustafsson
Samma sak kan väl egentligen sägas om det gamla mot det ya men det skiljer ju faktiskt bara sex år mellan Alex och Shogun och bara 31-år gammal lär väl brassen knappast tänka på refrängen. Detta till trots är Alex på en uppåtgåede kurva samtidigt som Rua mist sagt planat ut. Jag misstänker också att Alex stil passar Shogun illa. Hans längdövertag och mästerliga boxning kommer va det som dikterar villkoren stående och jag tror Shogun får svårt att plocka ner honom. Det har pratas om att Alex ibland ”tappar händerna” och riskerar träffas av exempelvis en överhandshöger. Då har man inte med Alex vänsterjabb i beräkningen och det är dumt. Mitt tips, Alex vinner på TKO i andra ronden.

Benson Henderson vs. Nate Diaz
Att Nate skulle gå match om bältet före brorsan Nick var det väl inte många som trodde. Nu får ju visserligen Nick skylla sig själv att han inte tagit chansen när den presenterats utan slarvat bort det på vägen. Hur som helst är detta i mitt tyck den svåraste matchen att förutse något slut på. Benson har det fysiska övertaget och är en fenomenal tekniker. Nate å andra sidan är outtröttlig och besitter inte vara en submission-game i världsklass utan har också makalöst bra boxning. Mitt tips, Nate Diaz nöter ner Bendo med sin boxning men vinner på rear naked choke i fjärde ronden.

Huvudkortet sänds på C MORE EXTREME med start 02:00 i natt

//Syk

Det har ju förstås spekulerats kring det. Vem som ska få nästa chans på titeln efter att travestin Jones vs Sonnen lagts till handlingarna. Nu på presskonferensen innan helgens jättedrabbning gjorde då Dana White det enda rätta och bekräftade fansens spekulationer. Vinnaren mellan Alexander Gustafsson och Mauricio Rua får chansen.

Där har vi det alltså. En svensk med en seger från titelmatch.

Det har ju känts otroligt logiskt och inte minst rättvist. Men nu när det är bekräftat måste jag erkänna att det lägger ytterligare en dimension till det som redan är den största MMA-matchen en svensk någonsin gått. Det lägger dessutom extra vikt i oktagonen redan på lördag.

Rysningar!

Presskonferensen i sin helhet:

Den skräddarsydda kostymen satt precis så felfritt som den någonsin kunnat. Skjorta och slips av högsta kvalité. Bilden av en gentlemanna-mästare som återigen försvarat sin plats på welterviktstronen. Så brukar det se ut. Den här gången var bilden något ramsned. En ispåse av nästan komiska proportioner, tätt tryckt mot Georges St-Pierres högra tining vittnar om hur nära Carlos Condit faktiskt var. Den där sparken kändes hela vägen till Quebec. Så löst har inte GSPs mästarbälte hängt sedan han återtog det av Matt Serra för drygt fyra år sedan.

När mistluren tjöt för att signalera slutet på femte ronden var det dock ingen tvekan. GSP vann fyra av de fem ronderna i överlägsen stil med sin otroliga fysik och grymma brottning.

Det började precis som man föreställt sig. I högt tempo med GSP vid ratten i konstant framåtrörelse. Letandes efter en möjlighet för en nedtagning och ground n’ pound. Möjligheten kom, Condit åkte i backen och i slutet av ronden träffades han hårt av en armbåge som öppnade upp ett rejält sår i pannan.

Andra ronden liknade den första. GSP styrde och ställde, Condit slingrade sig, skyddade sig, höll sig i guard och blodade ner mattan ordentligt.

Tredje ronden kom, ingen förvntade sig någonting annat än att Condit inom någon minut skulle ligga där igen, i försvar förtvivlat letandes ett halmstrå i en armbar eller kimura som aldrig kändes trolig.

Då. BOOM!

En spretig och hoppig slag-slag-spark-kombination hittar en bortglömd yta. Condits vänstra skenben träffar ljuvligt tvärs över St-Pierres högra tinning och skickar fransk-kanadensaren i mattan. Där trodde jag det var över. Condits uppföljning var det heller inget fel på men tack vare sin otroliga fysiska styrka och fina försvarsarbete rider GSP ut stormen, visserligen något skakad men ändå med i matchen.

De följande två ronderna tar GSP det säkra före det osäkra och ser till att hålla fighten på mattan och nära stängslet. Där är han oöverträffad i den den här viktklassen och så öven i den här matchen.

Till slut står han då där som segrare efter en proffigt och stabilt genomförd match. Men på presskonferensen finns den ändå där. Påminnelsen om hur nära det faktiskt var. Ispåsen.

*****

En annan av helgens stora segrare var vår egen Alex Harris som försvarade sin WMC-titel mot mycket tuffa thailändaren Madsua efter en övertygande TKO i tredjeronden. Han gjorde detta på nya Rumble of the kings-konceptet Friday night fights i Linköping. Otroligt imponerande av Harris som på allvar visar att han är en värdig bälteshållare.

//Syk

Då var det dags igen för en sån där superhelg. GSP gör comeback och Rumble of the Kings har flyttat ut från människobyn och intagit Linköpings ishockey-lada. Och vi tar det väl kronologiskt med fredagkvällen.

Till och börja med måste vi säga att en hel del av galans stjärnglans försvann när Åtvidabergs (runt hörnet från Linköping) stolthet Frida Wallberg annonserade att hon inte kunde gå den tilltänkta titelmatchen mot Diana Prazak (Australien). Frida hade helt klart fått taket att lyfta på Cloetta Center.

Men givetvis finns det godis kvar för publiken. Rumble är nämligen inte så naiva att man hänger upp en hel gala på ett rejält huvudevent. Ehum…

Alex Harris ska försvara sin världsmästartitel mot mycket tuffe thailändaren Pidsanu ”Madsua” Kunchat som jag tagit upp tidigare här på bloggen. Varning för grymma armbågar här, Harris får se upp!

Med är också den ständigt krigande Dzhabar Askerov som möter danske stjärnskottet Muhammed El Mir. Båda två stod för fina insatser på Glorys last 16 på Anexet i våras. Framförallt Askerovs match mot finalisten Robin van Roosmalen var ett förnämligt fyrverkeri. Kan ärligt säga att jag aldrig sett ett så missfärgat lår som det Dzhabar haltade runt med efter den matchen, och då var det otroligt jämnt!

På lördagsnatten är det så dags för en av MMA-sportens mest efterlängtade comebacker när alla favoritkanadensare GSP går den mycket spännande och ganska ovissa matchen mot Carlos Condit i UFC 154.

Givetvis är GSP i egenskap av sig själv favorit, men vart står han efter alla månader av rehab? 19 månader är en lång tid och Carlos Condit är en av de tuffaste killarna GSP någonsin mött. Trots detta tror jag han tar det, på domslut.

Intressant är också matchen mellan dansken Martin Kampmann och Johny Hendricks. Två herrar som kretsar kring titelmatch och som absolut kommer leverera en hyperintressant fight.

//Syk

I natt skrev Ronda Rousey på för UFC. Därmed blir hon den första kvinnan i världens största MMA-organisation. Det är en milstolpe som heter duga.

Hon är förstås alla promoters våta dröm. Snygg, kaxig och tills någon bevisar motsatsen bäst i världen. Hon har med sin fullständigt överlägsna armbar kört över allt motstånd hon ställts inför sedan debuten i mars 2011. Faktum är att av de sex proffsmatcher hon har i sitt record har bara en (!) tagit sig förbi första minuten, det var i titelmatchen mot Miesha Tate, då hade Tate redan fått armbågen uttänjd en gång innan hon fastnade i Rouseys armbar i första rondens slutskede.

Rousey har sedan matchen mot Tate seglat upp som världens största kvinnliga MMA-stjärna, detta förstås i dopningsavstängda Chris ”Cyborg” Santos frånvaro.

Ronda Rousey är dock ingen nykompling i kampsportsvärlden. Hennes mamma blev den första amerikan någonsin att vinna VM-guld i judo och Ronda uppfostrades att gå i hennes fotspår. Hon har i intervjuer berättat hon hennes mamma brukade väcka henne på morgonen med att sätta en tight armbar på henne. Inga konstigheter i familjen Rousey. Hennes egen karriär som judoka kröntes med ett brons i Peking-OS 2008 men var redan före dess en av världens mest dekorerade utövare med bland annat guld i världscupen och VM-silver på meritlistan. Hon har också vunnit Swedish Open i judo 2006, bara en sån sak!

Så att det var en framtida stjärna som lindade sina stenhårda ben runt Ediene Gomes armden 27 mars 2011 rådde inga tvivel om. Att hon skulle plöja genom världstoppen som en slåttermaskin i en balkonglåda kunde ingen förutse.

Givetvis är det en match mot ”Cyborg” som fått UFC att dregla efter lite kvinnlig fägring i oktagonen. Den matchen hade varit en av de största i sportens historia och givetvis ska den regisseras av UFC. Kan dock bli lite problem kring vikten då Santos är betydligt större än Rousey. Den senare har dock sagt att hon inte bryr sig utan kommer köra över den förre fjäderviktsmästarinnan (Rousey är bantam). Och ja det tror jag också.

Men det finns en fara med Rousey. Just nu har hon fansen på sin sida. Hennes fantastiska armbars är en attraktion. Men hon riskerar att bli en ”one trick pony” och jag är inte säker på att publiken kommer vara lika entusiatisk när hon försvarar sitt UFC-bälte för fjärde gången med karriärens tionde raka seger på armbar.

Frågan är vad som händer med Strikeforce nu. Mycket talar väl för att de till viss del spelat ut sin roll inom Zuffa. Personligen hoppas jag någon slantar upp, köper ut bröderna Fertitta och mr. White och gör Strikeforce till en maktfaktor igen. Det skulle alla tjäna på.

//Syk

Då har han gjort det igen då. Snackat sig till en titelmatch. Den här gången mer oförtjänt än någonsin och han gör det på bekostnad av vår egen Alexander Gustafsson.

Succéformatet The Ultimate Fighter (TUF) har varit en av Zuffas främsta kassakossor de senaste 10 åren. De senaste säsongerna har dock inte varit formatets främsta och i ett försök att få upp intresset igen så har man tagit in två av sportens verkliga superstjärnor att träna de deltagande UFC-aspiranterna. Snackpåsen Chael Sonnen och titelhållaren Jon Jones.

Spektakel. Chael Sonnen har inte gått en enda match i lätt tungvikt på sju år. Nu har han snackat till sig en titelmatch på bekostnad av de som faktisk fötjänar den. Högst upp i den listan hittar jag Alexander Gustafsson. UFC får passa sig. Fansen vill inte ha spektakel, de vill ha tävling och konkurrens. Fråga K-1s grundare mr. Ishii.

Själv tycker jag det är förjävligt och stinker av populism från UFCs sida. Kanske läge att ge Bob Sapp eller Hong Man Choi en titelchans i tungvikten också?

Jag överdriver förstås. Men det är banne mig inte vackert. Och jag beskyller inte Sonnen för det här, han ser om sitt eget hus och gör det han är bäst på, snacka. Det här är helt och hållet cirkus UFC som (igen) leker side-show istället för att syssla med idrott.

Och är det något Jon Jones borde tackat nej till så är det den här. Jag anser inte att han behövde ta den senaste på kort varsel, jag anser däremot att han har en skyldighet att kräva bästa möjliga motstånd. Det förtjänar publiken.

***

Det finns dock en svensk med ögonen på en titel. Sanny Dahlbeck kvalificerade sig i våras för världens just nu största turnering i stående fighting. GLORY World Series last 8. Han gjorde det genom att besegra rutinerade Sydafrikanen Warren Stevelmans.

Nu väntar dock något helt annat.

Sannys motståndare i kvartsfinalen är ingen mindre än Albert Kraus. Med ett record på 66-16 och två K-1 World Max finaler varav en titel är det en av kickboxningen verkliga giganter Sanny har att göra med. Kraus är dessutom en av få som besegrat Buakaw, bara det borde skrämma skiten ur vem som helst.

Det blir förstås en väldigt svår uppgift för Sanny som aldrig mött någon på den här nivån tidigare. Han har tekniken, men har han fysiken? Även om Kraus kanske har sina bästa år bakom sig så lär det krävas något av ett mirakel, och större disciplin i gymmet än någonsin, för att Sanny ska kvalificera sig för semifinalen. Men mirakel är skett förut och en haka är fortfarande en haka.

GLORY final 8 går i Rom 3 november.

För er som undrar, här är en youtube-highlight på Kraus.

Det är ju själva fan. Reza Madadi gör nog sin bästa match i karriären. Vinner rond 1 & 2 tack vare bättre nävar, brottning och fantastiskt hjärta. Han behöver behöver bara hålla sig vaken genom rond 3 för att vinna. När sista tutan gick sträckte jag händerna i vädret övertygad om att segern var Rezas.

Jag hade fel.

Men det fanns någon som hade mer fel ändå. Domaren som hade siffrorna 30-27 till Marcelo. Helt fel. Skämmes tamejfan!

Reza kunde inte blivit mer rånad om han så spökade ut sig som mr. T och tog en promenad genom favelan. Helt samvetslöst. Det var inte felbeslut, det var ett fullt medvetet fusk för att gynna hemmafightern. Det gör mig riktigt arg.

Det pratas ofta om hur man städat sporten. Om förbund och sanktioner. Om en kamp som utvecklats till en strömlinjeformad sport med idrottsliga värden där allt sker på så rättvisa villkor som är möjligt. Det som hände Reza var som att ta allt det och kasta det rakt ut genom fönstret.

Agera Dana, gör ett uttalande om att domaren (som alla vi som vet någonting om sporten såg) hade fel och styr upp en returmatch i Globen nästa år. Det har Reza förtjänat, för han må ha förlorat matchen och fått sin svit bruten. Men hedern kan ingen ta ifrån honom efter den matchen.

Och just det ja. Silva vann förstås. Total dominans och en tempoväxling so inte är från den här planeten. Galet överlägsen. Återkommer med en längre analys av hela galan.

//Syk

Vi står på tröskeln till en fantastisk fightinghelg med UFC 153 med Reza Madadis andra UFC-framträdande och Anderson Silva på hemmaplan. Dessutom vankas det bra kickboxning i Berns salonger i Stockholm. Brilliant!

Men first things first.

Anderson Silva är bra. Mycket bra. Kanske bäst. Framförallt är han bra på en sak, vinna MMA-matcher. Det spelar liksom ingen roll och dom är korta, långa, tjocka, smala, snabba, starka, brottare, boxare osv. Han vinner ändå. Inte alltid dominant, men han vinner. Jag tror han vinner mot Stephan Bonnar också.

Bonnar (lätt tungvikt) är förstås stor för Anderson (normalt mellanvikt). Storleken i kombination med det breda kunnandet (tre svarta bälten) och rutinen borde skrämma livet ur de flesta. Men tar vi en titt på Anderson Silvas motstånd de senaste åren så hittar vi idel stora pojkar som gått på pumpen. Vitor Belfort, Forrest Griffin, Dan Henderson etc.. Är det något man dock måste ge ”The american psycho” Bonnar är att han alltid levererar underhållning.

Kommer Silva vinna? JAA! Kommer det bli en underhållande fight? Räkna med det!

Då till vår egen Reza Madadi. Efter triumfen i Globen ställs nu ”Mad dog” inför sin tuffaste match i karriären. 34-åriga Cristiano Marcello är som många brassar BJJ-specialist och en submission-konstnär, och det på en nivå Reza aldrig tidigare ställts inför. Nu går jag dock på statistik, för det jag själv sett av Marcello så tycker jag det finns en chans för Reza.

För er som missade det så var Marcello en av deltagarna i senaste TUF. Resultatet blev; knockad i första matchen. Han gavs ändå ett kontrakt och fick möta tidigare TUF-kollegan Sam Sicilia i finalprogrammet. Knockad igen.

Om vi säger såhär. Stå upp Reza! Bjud på en show, ställ dig i mitten av ringen och slå tills han faller så har du det här! För en gångs skull så tror jag Reza ska undvika att brottas. Det är på fötterna den här matchen ska vinnas.

Marcello har dessutom låtit otroligt självsäker i intervjuer inför matchen, pekat på att Reza aldrig fightats utanför Sverige och att 17 000 brasilianare på läktaren kommer göra honom nervös. Han känner inte Reza.

Mitt tips – Reza vinner på TKO i andra ronden.

Och som om inte detta var nog så har kickboxnings organisationen Supremacy League gala på Berns i Stockholm med bland andra Sadibou Sy och Nils Widlund på kortet. Ett måste för oss som älskar stående fighting!

Trevlig helg!

//Syk

I samband med helgens gala i Toronto höjde UFC-presidenten Dana White tonläget mot MMA-konkurrenten Bellator. Och i vanlig ordning när White vill uttrycka kritik mot något eller någon svingar han loss som skogstokig femåring och kallar Bellator organisation för allt mellan avskyvärd och gränsande till kriminell. Kontroversen handlar om kontraktsdispyter med Tyson Nam och Roger Hollett som släppts av Bellator men som trots detta stoppats att signa för någon annan organisation på grund av klausulen om ”matching rights” i kontrakten.

Bellators Bjorn Rebney å andra sidan hävdade i sin replik att Zuffa åberopat samma klausul när Bellator försökt signa ”King Mo” Lawal från Strikeforce, men la också till att de inte satt klausulen i effekt och faktiskt släppt ”King Mo” till konkurrenten.

Så 1-0 White kan man ju tycka. MEN.

För det första är Zuffa nummer ett, två och tre i MMA-världen. Med UFC på första och andra plats och Strikeforce som en stark trea. Bellator är nästan en marginalföreteelse i jämförelse. Så för sportens bästa borde UFC va generösare än Bellator i det här avseendet. Det skiter nog White i dock.

Det här för mig till min egentliga poäng. Alla kontrakt om det än gäller UFC eller Bellator är exklusiva. Det innebär att är du kontrakterad till UFC får du inte gå så mycket som en uppvisningsrond någon annan stans. Du är som fighter helt låst till vad som passar UFC bäst för stunden.

Det här kanske är helt naturligt tänker du, men så har det inte fungerat över allt. Inom K-1 och Pride kunde fighters lånas/hyras till galor runt om i världen något som lyfter det lokala intresset på många håll. När de inte matchades eller var heta för sin huvudorganisation kunde fritt ställa upp i galor på hemmaplan. När Kruth var kontrakterad av K-1 men inte inboakd till specifik gala var det fritt fram att sticka hem och headlina gala i Globen. Det gynnar sporten på alla sätt. Så är det inte idag.

Nu har vi en situation där vi är beroende av att UFC kommer tillbaka till Globen för att få se Alex, ”Jycken”, Reza, Akira,  och Besam på hemmaplan. Ett bra exempel är ”Jycken” som inte gått en match sedan förlusten i Globen i april. Han har ingen match på tapeten inom UFC och hade enkelt kunnat ställa upp i en superfight på Superior. Det hade dragit folk, media och Magnus själv hade sluppit sitta och rulla tummarna och nöta ner sig i gymet. Dessutom  hade det varit goodwill för ett företag som UFC på en marknad där man vill etablera sig på allvar.

Detta var också en av huvudorsakerna till varför Fedor aldrig signade med UFC. Det var en av anledningarna till att Jörgen Kruth tvekade så länge trots erbjudanden.

Så före Dana White börjar kasta tegelstenar om att Bellatorkontrakten missgynnar sporten och utövarna borde han se om sitt eget hus. Det är nämligen gjort av glas.

Här är intervjun. Bellatorbråket i all ära, hans sågning av boxningsmogulen Bob Arum är hysterisk.

//Syk