Vitor Belfort kom närmare än någon annan gjort. Han armbar kan ha gett Bones skador för en tid framåt, så tight var den, men det vi fick se efter det var inget annat än en uppvisning. Precis som vi vant oss vid.

Sidosparken Jon Jones skickade rakt i solar plexus på Vitor i tredje ronden kunde ha fällt en oxe. Det var kanske den bästa spark jag sett Jones prestera någonsin. Vitor landade på arslet men lyckades överleva ronden. I fjärde var det över på bara några sekunder. Jones välte ner Belfort i guard och satte en klockren Americana på honom. Klapp klapp klapp, bältet stannar  hos Jones.

Men rond två, tre och fyra var det vi hade beställt. Överraskningen kom direkt i första. Vitor hade gjort läxan och visste att det fanns utrymme att överraska även på marken mot mästaren. Det var ett bakhåll av episka mått och var så nära att lyckas att expertkommentatorn Joe Rogan han skrika HE´S GOT IT! femton gånger (minst) innan Jones lyckades fly. Ett precisions-arbete och ett överraskningsmoment som alltså höll på att ta Vitor Belfort hela vägen till titeln i lätt tungvikt. Jösses.

Men Jones och Belfort var inte de enda som kampade om bälte den här kvällen. Joseph Benavidez och Demitrous Johnson gjorde upp om den nya flugviktstiteln med en riktig holmgång över fem ronder. Herregud vilket tempo. Jag vet att jag i seaste avnittet av MMA-Panelen höjde ett varningsfinger för ”Mighty Mouse” kondis. Jag tar tillbaka allt. Hade man satt en cykeldynamo på honom (nej jag har inte tänkt igenom hur det skulle gå till) hade han kunnat förse hela Oskarshamn med el. Han vann rättvist (och som jag förutsåg i Panelen) på delat domslut. Men i ärlighetens namn tyckte jag det borde varit enhälligt, var den där andra domaren hittade tre rondsegrar till Benavidez fattar jag inte.

Johnson får nu möta vinnaren i mötet mellan TUF-vinnaren från förra året, tillika bumbibjörn, John Dodson och Jussier Formiga (Da Silva). Då får någon sätta stegräknare på de här killarna..

Kvällens fullträff stod dock Cub Swanson för, och då menar jag inte overhanden som fällde Charles Olivieira utan den fruktansvärt brutala och tekniskt fina låga vänsterkroken som öppnade för knocken. Smack!

På det hela taget får galan fyra plus. Känns riktigt skönt efter den senaste tidens kaos. Nu är vi på banan igen. Nästa gång gör Akira debut. Missa inte!

//Syk

Han är i mina ögon världens bäste MMA-fighter. Naturbegåvningen som överträffat alla förväntningar och tagit MMA-sporten till en ny nivå. Den yngste någonsin med UFC-bältet, den första MMA-fightern någonsin att få ett globalt sponsoravtal med världens största sportmärke, Nike.

Men Jon Jones har det senaste året spelat ett högt spel. Ett spel där han nästan inte kan förlora. Ett spel som utgår ifrån att han är och förblir ”The Champ”.

Jon Jones älskar att prata om Jesus, familjen, kärleken till sporten och till sina fans. Han utmålar sig själv som en ödmjuk idrottsutövare med fötterna på jorden. Nästan ingen har köpt det. Men det har inte spelat någon roll. För även om han inte lyckats vinna publikens hjärtan har han vunnit allas respekt. Resultaten har talat för sig själva, han har försvarat sin titel tre gånger och han har fortfarande aldrig nära en förlust. Han har knappt varit hotad.

Förr eller senare kommer första förlusten. Då kommer det svida att inte ha kärleken, för belackarna finns där och utan bältet runt midjan är det svårt att leva sitt liv sin ”The Champ”.

Jag köper dock inte all skit han fått från framförallt fansen efter debaclet kring UFC 151. Den romantiserade bilden av en fighter som aldrig backar, som tar vilken utmaning som än kastas på honom utan att blinka, stämmer helt enkelt inte. Världen, eller MMA-världen, är inte så enkel. Jon Jones lever i en bubbla där minsta snedsteg kan leda till punktering. Jänkarna brukar säga att ”the devil is in the details” och det vet både Jon Jones och hans tränare Greg Jackson om.

Jones har precis allt att förlora. Genom att alltid ha kontroll, alltid förbereda sin minutiöst, aldrig chansa kommer han se till att det inte händer inom någon snar framtid.

Jones v Belfort? Jones vinner på TKO (knän) i andra ronden.

//Syk

Soppan som Jon Jones plaskar runt i för tillfället är både grumlig och en smula unken. Det handlar och makt, pengar och egon – en kombination som sällan leder till något bra. Två primadonnor i samma sandlåda, förr eller senare börjar sandkakorna flyga, det är oundvikligt.

Jon Jones är en superstjärna sponsrad (som första MMA-atlet, Anderson Silva kom senare) av Nike. Det är en big deal. I Nike-familjen hittar vi bland annat Zlatan Ibrahimovic, Roger Federer och Tiger Woods. Att va den första i sin sport att ta klivet in där är enormt men kommer också med en hel del ansvar.

Min gissning är att Nike inte är jättenöjda såhär långt. Efter att ha arresterats för fyllekörning i början på sommaren och pekats ut som den mest ryggradslöse mästaren någonsin av UFC själv har ”Bones” några minuspoäng att hämta in. Och det lär ta mer än en seger mot Vitor Belford för att reparera den skadan.

Kommer han vinna? Ja.

Kommer det buas? Det kan ni ge er fan på.

Hade det (som det ursprungligen var tänkt) varit Lyoto Machida som stod för motståndet den 22 september hade jag antagligen suttit på de där nålarna jag brukar göra när Jones ska upp i ringen. Hans oberäkneliga stil och förmåga att ta hela MMA-sporten framåt varenda gång han står i buren saknar i min mening motstycke. Nu kan jag ärligt säga att jag inte känner så mycket alls. Vitor Belfort är en av sportens riktiga arbetshästar. Sedan  UFC-debuten på UFC 12 (!) har han tagit sig an vilken utmaning den här knasiga sporten kastat på honom med bravur. Men Vitor har de senaste åren i första hand varit i mellanvikten och känns helt enkelt inte som den där kittlande utmaningen man alltid vill se Jones ställas inför. Henderson hade varit den utmaningen, likaså Machida eller Alexander Gustafsson. Nu blir det lite mellanmjölk.

Det som dock ska bli riktigt intressant är hur han behandlas av 1 publiken och 2 UFC. Han är sportens posterboy med ena foten i klaveret och en matchning mot Vitor räcker inte riktigt som stöd för att rycka sig loss.

Reslutat? Jones vinner på TKO i andra ronden och ingen blir riktigt nöjd.

//Syk

Jag ska va ärlig. Jag blev förvånad när jag såg att Besam Yousef var en av svenskarna som skulle få chansen i Globen. En duktig fighter, absolut, men steget från hemmaplan i Göteborg (där alla hans tidigare matcher gått) till den stora UFC-scenen går inte att förneka. Steget visade sig för stort. Väl i Globen tog segertåget (hade sex raka segrar från The Zone) slut mot grapplingspecialisten Simeon Thoresen, Norge, på en rear naked choke i andra ronden.

Nu väntar ny match och en ny chans på den stora scenen. Den här gången mot en duktig karatekille i Stephen ”Wonderboy” Thompson.

På ett sätt känns det som det här är en match som passar Besam. Thompson har kvicka fötter och farliga sparkar men stående ska Besams fina boxning kunna räcka långt och på golvet ser jag Besam som den starkare. Nyckeln ser jag framför allt i klinchen. Thompsons karate/kickboxnings-bakgrund gör att han gärna står och skickar slag och sparkar från långt håll. Besams lägre tyngdpunkt, bra balans och hårda slag från kort distans borde han kunna dominera med och han kan få matchen till buren i klinch.

Helt säkert kommer Besam va kraftig underdog, inte minst hos spelbolagen men styles make fights och det här tror jag kan passa Besam.

Matchen går på UFC 154, 17 november i Montreal.

//Syk

En kropp höll inte. En hel gala går om intet. Det är en stor fet skandal mina damer och herrar. Den ansvarige? Vi kommer till det.

När Dan Henderson tvingades dra sig ur titelmatchen mot Jon Jones tidigare idag på grund av ett trasigt knä var reaktionen ungefär som när man drar pluggen i en överfylld badboll. Först blåser det till ordentligt, på sociala medier löper rykten och felgrundade åsikter amok, och luften försvinner snabbt. UFC gör sitt bästa för att täppa till genom att försöka stoppa Chael Sonnen i ventilen. Men ventilen tyckte inte att det passade och fortsatte pysa ut värdefullt lufttryck. Då tappade UFC humöret och hoppade på sin egen boll (som trots allt hade en hel del luft kvar) och smällen ekar fortfarande över MMA-världen.

Kort sagt. Hendo skadar sig, UFC erbjuder Sonnen. Jones tackar nej och hela kalaset läggs ner. Wam bam thank you m’am.

Kvar har vi 20 fighters i världens största kampsportsorganisation. 20 heltidsproffs. Redo. För flera av dem var det karriärens största match. Hundratals träningstimmar och tio-tusentals dollar har plöjts ner i denna gala av var och en av dem. Nu står dom där. Lurade på konfekten. Blåsta av en mästare med näsan i vädret och av en organisation så fartblind av uppblåsta PPV siffror att man tappat den viktigaste egenskapen av alla. Fingertoppskänslan.

I presskonferensen som efterföljde pressmeddelandet om fiaskot gick Dana White till massivt agrepp på Jones. Han la hela skulden på dennes axlar för att han tackat nej till en match han varken tränat eller förberett sig för. Det är i min mening riktigt svagt av White.

Att matchkortet utan sitt main event inte skulle sälja speciellt många PPV är ju självklart. Men att det skulle va så dåligt att man får lägga ner hela skiten med nio dagar kvar är riktigt riktigt klent. Att man sedan inte ens kan se sin egen del i det fiasko som följer är dessutom otroligt arrogant. Hade jag varit UFC hade jag åtminstone sett till att stå för ekonomisk kompensation till de övriga utövarna. Enligt White så kan Jones beté sig så här för att han är rik och att han är egoistisk när han drar sig ur. Må så vara. Men samma sak kan väl egentligen sägas om UFC eller? De har en hel jävla massa flis och det är väl ganska egoistiskt att ställa in galan för att inte bli av med en liten del av dem. Eller?

I min mening är det två riktiga primadonnor som är skyldiga här. Jones för att ha tackar nej till en sämre fighter, från en lägre viktklass som inte ens genomgått camp inför galan. Diva. Och UFC som har sån hybris att dom inte ens bemödar sig med att plocka ihop ett matchkort som står för sig själv OCH till råga på allt skyller på SINA anställda när DERAS gala går i stöpet. Båda två sprider just nu riktigt dålig mojo i MMA-världen, fråga är hur relationen de två emellan blir framöver.

En rejäl besvikelse. Håll utkik efter fler reflektioner kring detta på bloggen inom kort.

//SYK

Mauricio ”Shogun” Rua. Smaka på det. Det är något Alexander Gustafsson lär göra de närmsta månaderna. En lång uppladdni gn för den i särklass största utmaningen hittills. Men det är ju å andra sidan Alex van vid. Karriärsstegen har sedan Phil Davis-torsken pekat rakt uppåt och ”The Mauler” har fått vänja sig vid att sätta nya personliga rekord i varje match han gått.

Den här gången måste han överträffa sig själv. Det är precis vad han kommer göra.

Segern mot Matt Hamill var imponerande mot ett sämre motstånd.

Segern mot Matyushenko var en tung jabb.

Segern mot Thiago Silva var en uppvisning i boxningsteknik.

Matchen mot ”Shogun” kommer kräva mycket mer.

Alla sparringrapporter säger samma sak. Vi har inte ännu sett Alex fulla potential. Det som tidigare var hans akilleshäl, brottningen, ska nu ses som en av hans styrkor. Men sparring är en sak. Match en annan.

Shogun Rua är en av den lätta tungviktens mest respekterade aktörer. Efter en framgångsrik karriär inom den japanska organisationen Pride (där han bland annat knep mellansviktstiteln) besegrade han för drygt två år sedan Lyoto Machida för UFC-bältet. Ett bälte han sedan förlorade till en viss Jon Jones.

Hösten 2011 mötte Rua den aktuelle titelutmanaren Dan Henderson i en match som går till historien som en av de tuffaste och mest underhållande fem-rondarna UFC någonsin sett. ”Shogun” förlorade den gången på målsnöret efter en sanslös comeback där han först varit helt överkörd och sedan var en hårsmån från att själv köra över ”Hendo” i matchens slutskede.

Närmast kommer ”Shogun” från en imponerande seger över Brandon Vera och har siktet inställt på en ny titelmatch.

I vägen står världens bästa svensk. Det kan bli svettigt det här.

Sett till styrkor så finns det ingen i divisionen som kan matcha Alex boxning. Hans fotarbete och slagkombinationer  är på en egen nivå. Rua kommer inte vilja boxas. Det ville nog inte Thiago Silva heller, men det gick ju som det gick ändå. ”Shogun” är dock den i särklass mest rutinerade och meriterade fightern Alexander någonsin mött. Och förstås också den bästa. Det är helt enkelt dags att bekänna färg.

Det är ingen omöjlig uppgift, men det kräver att Alex plockar fram det där det surrats om. Den stora fightingen. Förmågan att använda sin längd och sin balans i såväl nedtagningar som i nedtagningsförsvar. Att vara taktisk och smart i grapplingen och att vara opportunist på de lägen som dyker upp. Han måste helt enkelt överträffa den Alex som tidigare dansat runt i ringen. Jag tror han kommer göra precis det.

//Syk

Semestern börjar ta ut sin rätt på min ömtåliga kropp och ett par förlorade kilon har återigen uppenbarat sig runt midjan. Sörjer detta med lite pepp inför  helgens härliga UFC-gala. En snabb titt i spåkulan säger att Ben Henderson upprepar succén från förra mötet och försvarar sin titel, vad tror ni?

”Mas eu gosto de carne de média para mal passada”

Eller – Ska vi grilla nångång?

Anderson Silva är stor i triumfen. Inga konstigheter. Han är den störste, han nöp åt Chael Sonnen när tillfället gavs och han lämnade verkligen inget åt slumpen. Knät i bröstet på den sittande Sonnen är både tekniskt vackert och fysiskt förödande. Då är det lätt att lägga gamla förolämpningar åt sidan och bjuda in rivalen till grillfest. Golfapplåd för det.

Matchen då? På något vis väntad även om avslutet höll lägre nivå än jag trott att det skulle. Varför varför varför slänger sig Chael med spinning backfists mot Anderson Silva? Det känns ju som att jaga ål med lasso. Silva såg den snurren komma före Sonnen ens visste att han skulle göra den. Hade det varit fotboll hade skribenterna gapat juniormisstag. Nu tror jag det handlade om frustration. Efter två misslyckade nedtagningsförsök fick han helt enkelt slut på idéer, det duger inte riktigt på den här nivån.

Bäst analys kommer i alla fall från ärkefilosofen själv – Steven Seagal. ”Planen var att Silva skulle bli dominerad i första ronden”. Jo tjena. Seagal svepte förstås plikttroget kring fötterna på Anderson i bästa mr. Miyagi-stil och hade i vanlig ordning ingenting vettigt att komma med. Vilken legend.

Att (som Seagal menar) Silva skulle ligga på rygg med flit för att ge Chael för bra självförtroende och sedan gå bort sig måste va en av de sämsta efterkonstruktionerna jag hört. För det första blev inte Silva dominerad, han försvarade sig skickligt mot en utmärkt brottare och tog egentligen bara en hård träff under första ronden. För det andra så är jag övertygad att Silva inte är så korkad att han frivilligt låter sig bli mountad av någon, hur bra defensiv han än har. Det är oförskämt mot Sonnen, som gjorde en riktigt bra rond, att säga så.

Men vad spelar det för roll vad en före detta actionhjälte, med sitt eget ego uppkört så långt i ändan att all luft han andas in blir till fis innan den pressas mellan stämbanden och formas till ord, säger?

Men till viss del är det ju spektaklet som vi älskar. Ingen är mer spektakel än sensei Seagal. Något tillför han ju.

//Syk

Tito Ortiz var en gång tiden MMA-världens största stjärna. Det är han inte längre. På lördag går han karriärens sista match. Det är, i brist på ett mer passande ord, rörande.

The Huntington Beach Bad Boy är en av mina all time hjältar. Det har därför smärtat att se honom vika ner sig fysiskt och psykiskt de senaste åren. Skadorna blev för många och magen för mätt. Vid sidan av ringen rullades den stormiga relationen med porrstjärnan Jenna Jameson upp i skvallerpressen. Det blev början på slutet. Det var 2006. Det var med andra ord ganska länge sedan.

2006 var också året han mötte Forrest Griffin för första gången. Griffin hade året innan vunnit första säsongen av The Ultimate Fighter och ställdes här inför karriärens största match. Efter tre stenhårda ronder vann till sist Ortiz på ett omdiskuterat delat domslut. En match som fick Griffin att, trots förlusten, stiga rejält i anseende hos den kräsna UFC-publiken.

Tre år senare var det dags för Ortiz och Griffin II. Griffin hoppade in för den skadade Mark Coleman och precis som i det först mötet blev det tre spränngladdade ronder. Med en stor skillnad. Den här gången var Griffin den som vann domarnas gunst och förärades en seger via delat domslut.

Sedan dess har Griffin bara gått två matcher. Skadorna börjar ta ut sin rätt även där och frågan är om det här är det sista vi ser även av Forrest, det finns en del som pekar på det om man säger så.

Nu ytterligare tre år senare möts de två alltså igen. I en rubbermatch där både höftkulor och ära står på spel. Vem orkar, vem håller, vem vill det här mest? Oddsen säger Griffin, hjärtat säger Ortiz, trots allt.

Två hyfsat mätta killar med karriären i backspegeln, visst. Men kommer det smälla ordentligt? Det kan ni lita på.

//Syk

Är det den största matchen i UFC:s historia? Ja, jag tror ta mig tusan att det är det. Förra veckan skrev jag ett inlägg om hur Chael Sonnen verkar lyckas med sin psykologiska krigsföring och fått Anderson Silva ur balans. Den annars så timide Silva har sagt både det ena och det andra om hur han ämnar göra illa Sonnen. ”Som hans föräldrar borde gjort när han var liten” la han dessutom till.

För alla er som inte minns varför Anderson är sådär jättejättearg som han faktiskt verkar så ka ni ta en titt på den här lilla videon. Sonnen passar dessutom på att såga Cro Cop, Fedor, Wanderlei, bröderna Nogueira och en massa andra gentlemän som gjort sporten MMA så populär att herr Sonnen faktiskt tjänat gaska bra på sin hobby.

Han är för rolig den där Chael. Jag hoppas han vinner på lördag. Eller nä det gör jag verkligen inte, eller jo eller… fan också.

//Syk