Då har han gjort det igen då. Snackat sig till en titelmatch. Den här gången mer oförtjänt än någonsin och han gör det på bekostnad av vår egen Alexander Gustafsson.

Succéformatet The Ultimate Fighter (TUF) har varit en av Zuffas främsta kassakossor de senaste 10 åren. De senaste säsongerna har dock inte varit formatets främsta och i ett försök att få upp intresset igen så har man tagit in två av sportens verkliga superstjärnor att träna de deltagande UFC-aspiranterna. Snackpåsen Chael Sonnen och titelhållaren Jon Jones.

Spektakel. Chael Sonnen har inte gått en enda match i lätt tungvikt på sju år. Nu har han snackat till sig en titelmatch på bekostnad av de som faktisk fötjänar den. Högst upp i den listan hittar jag Alexander Gustafsson. UFC får passa sig. Fansen vill inte ha spektakel, de vill ha tävling och konkurrens. Fråga K-1s grundare mr. Ishii.

Själv tycker jag det är förjävligt och stinker av populism från UFCs sida. Kanske läge att ge Bob Sapp eller Hong Man Choi en titelchans i tungvikten också?

Jag överdriver förstås. Men det är banne mig inte vackert. Och jag beskyller inte Sonnen för det här, han ser om sitt eget hus och gör det han är bäst på, snacka. Det här är helt och hållet cirkus UFC som (igen) leker side-show istället för att syssla med idrott.

Och är det något Jon Jones borde tackat nej till så är det den här. Jag anser inte att han behövde ta den senaste på kort varsel, jag anser däremot att han har en skyldighet att kräva bästa möjliga motstånd. Det förtjänar publiken.

***

Det finns dock en svensk med ögonen på en titel. Sanny Dahlbeck kvalificerade sig i våras för världens just nu största turnering i stående fighting. GLORY World Series last 8. Han gjorde det genom att besegra rutinerade Sydafrikanen Warren Stevelmans.

Nu väntar dock något helt annat.

Sannys motståndare i kvartsfinalen är ingen mindre än Albert Kraus. Med ett record på 66-16 och två K-1 World Max finaler varav en titel är det en av kickboxningen verkliga giganter Sanny har att göra med. Kraus är dessutom en av få som besegrat Buakaw, bara det borde skrämma skiten ur vem som helst.

Det blir förstås en väldigt svår uppgift för Sanny som aldrig mött någon på den här nivån tidigare. Han har tekniken, men har han fysiken? Även om Kraus kanske har sina bästa år bakom sig så lär det krävas något av ett mirakel, och större disciplin i gymmet än någonsin, för att Sanny ska kvalificera sig för semifinalen. Men mirakel är skett förut och en haka är fortfarande en haka.

GLORY final 8 går i Rom 3 november.

För er som undrar, här är en youtube-highlight på Kraus.

BOXNING. Ska du bara se en match i år, välj den som utspelade sig i Kalifornien i lördags mellan Brandon Rios och Mike Alvarado. Vilken thriller. Tankarna fördes till Diego Corrales mot Jose Luis Castillo. Arturo Gatti mot Mickey Ward. Det var en match som utkämpades på mycket nära håll med vilda slagväxlingar och stort hjärta. Mellan två dittills obesegrade boxare, bör inflikas. Men det är bara ”Bam Bam” Rios nolla som är intakt, sedan han vann på TKO i rond sju. Nu väntar jag ivrigt på att få höra hans nästa motståndare. Tänkbara namn är bland andra Amir Khan, Juan Manuel Marquez, Lamont Peterson och Danny Garcia.

Cirka 85 mil nordöst, i sin hemstad Liverpool, bjöd intressante tungviktaren David Price på en styrkedemonstration när han körde över Audley Harrison inom loppet av 82 sekunder. Med sin 203 cm långa kropp har scousern seglat upp som en rejäl utmanare till bröderna Klitschko. Han har till och med hyrts in för att imitera ukrainarna i sparringsessioner med bland andra David Haye och Dereck Chisora.

Men ännu saknar Price rutinen för att slåss om ett världsmästarbälte. Han vill själv ha gått 20 matcher (uppe i 14 nu) innan han gör ett försök. Det tycker jag låter klokt. Nu väntar 45-årige Matt Skelton, mest känd som kickboxare, i december månad. Och fortsätter Price att utvecklas i samma takt har han goda chanser att regera tungviktsboxningen när Klitschkobröderna har lagt av.

/Petter Öhrling

Det är ju själva fan. Reza Madadi gör nog sin bästa match i karriären. Vinner rond 1 & 2 tack vare bättre nävar, brottning och fantastiskt hjärta. Han behöver behöver bara hålla sig vaken genom rond 3 för att vinna. När sista tutan gick sträckte jag händerna i vädret övertygad om att segern var Rezas.

Jag hade fel.

Men det fanns någon som hade mer fel ändå. Domaren som hade siffrorna 30-27 till Marcelo. Helt fel. Skämmes tamejfan!

Reza kunde inte blivit mer rånad om han så spökade ut sig som mr. T och tog en promenad genom favelan. Helt samvetslöst. Det var inte felbeslut, det var ett fullt medvetet fusk för att gynna hemmafightern. Det gör mig riktigt arg.

Det pratas ofta om hur man städat sporten. Om förbund och sanktioner. Om en kamp som utvecklats till en strömlinjeformad sport med idrottsliga värden där allt sker på så rättvisa villkor som är möjligt. Det som hände Reza var som att ta allt det och kasta det rakt ut genom fönstret.

Agera Dana, gör ett uttalande om att domaren (som alla vi som vet någonting om sporten såg) hade fel och styr upp en returmatch i Globen nästa år. Det har Reza förtjänat, för han må ha förlorat matchen och fått sin svit bruten. Men hedern kan ingen ta ifrån honom efter den matchen.

Och just det ja. Silva vann förstås. Total dominans och en tempoväxling so inte är från den här planeten. Galet överlägsen. Återkommer med en längre analys av hela galan.

//Syk

Vi står på tröskeln till en fantastisk fightinghelg med UFC 153 med Reza Madadis andra UFC-framträdande och Anderson Silva på hemmaplan. Dessutom vankas det bra kickboxning i Berns salonger i Stockholm. Brilliant!

Men first things first.

Anderson Silva är bra. Mycket bra. Kanske bäst. Framförallt är han bra på en sak, vinna MMA-matcher. Det spelar liksom ingen roll och dom är korta, långa, tjocka, smala, snabba, starka, brottare, boxare osv. Han vinner ändå. Inte alltid dominant, men han vinner. Jag tror han vinner mot Stephan Bonnar också.

Bonnar (lätt tungvikt) är förstås stor för Anderson (normalt mellanvikt). Storleken i kombination med det breda kunnandet (tre svarta bälten) och rutinen borde skrämma livet ur de flesta. Men tar vi en titt på Anderson Silvas motstånd de senaste åren så hittar vi idel stora pojkar som gått på pumpen. Vitor Belfort, Forrest Griffin, Dan Henderson etc.. Är det något man dock måste ge ”The american psycho” Bonnar är att han alltid levererar underhållning.

Kommer Silva vinna? JAA! Kommer det bli en underhållande fight? Räkna med det!

Då till vår egen Reza Madadi. Efter triumfen i Globen ställs nu ”Mad dog” inför sin tuffaste match i karriären. 34-åriga Cristiano Marcello är som många brassar BJJ-specialist och en submission-konstnär, och det på en nivå Reza aldrig tidigare ställts inför. Nu går jag dock på statistik, för det jag själv sett av Marcello så tycker jag det finns en chans för Reza.

För er som missade det så var Marcello en av deltagarna i senaste TUF. Resultatet blev; knockad i första matchen. Han gavs ändå ett kontrakt och fick möta tidigare TUF-kollegan Sam Sicilia i finalprogrammet. Knockad igen.

Om vi säger såhär. Stå upp Reza! Bjud på en show, ställ dig i mitten av ringen och slå tills han faller så har du det här! För en gångs skull så tror jag Reza ska undvika att brottas. Det är på fötterna den här matchen ska vinnas.

Marcello har dessutom låtit otroligt självsäker i intervjuer inför matchen, pekat på att Reza aldrig fightats utanför Sverige och att 17 000 brasilianare på läktaren kommer göra honom nervös. Han känner inte Reza.

Mitt tips – Reza vinner på TKO i andra ronden.

Och som om inte detta var nog så har kickboxnings organisationen Supremacy League gala på Berns i Stockholm med bland andra Sadibou Sy och Nils Widlund på kortet. Ett måste för oss som älskar stående fighting!

Trevlig helg!

//Syk

BOXNING. Trivselmagen är borta och tillbaka är sexpacket. Ricky ”The Hitman” Hatton har gått ner 21 kilo för sin comeback mot ukrainaren Vyacheslav Senchenko. Men det är svårt att veta vilken form den tuffe britten är i. Det har gått tre år sedan hans senaste fight och rubrikerna sedan dess har mest handlat om dåliga matvanor, rehab samt alkohol- och drogmissbruk. Men markera den 24 november i kalendern för den här intressanta matchen. Jag tänker i alla fall inte missa den. Man glömmer lätt att Hatton bara har förlorat två av sina 47 matcher – och det mot sin generations två bästa boxare Floyd Mayweather och Manny Pacquiao.

***

Den nuvarande tungviktsscenen beskrivs ofta som en av de svagaste generationerna någonsin. Förre superstjärnan Mike Tyson hyllar dock bröderna Klitschko som han tror hade varit svårslagna även under en svårare era. Däremot tycker han boxningsvärlden saknar en… tja, Mike Tyson. ”Folk vill se spännande boxare som snackar skit och knockar folk. De vill se barbarism och blod”. Iron Mike säger sig också ha kunnat besegrat jätteukrainarna i sin prime. ”Jag tror faktiskt det. Mitt ego gör att jag måste tro det”.

/Petter Öhrling

I samband med helgens gala i Toronto höjde UFC-presidenten Dana White tonläget mot MMA-konkurrenten Bellator. Och i vanlig ordning när White vill uttrycka kritik mot något eller någon svingar han loss som skogstokig femåring och kallar Bellator organisation för allt mellan avskyvärd och gränsande till kriminell. Kontroversen handlar om kontraktsdispyter med Tyson Nam och Roger Hollett som släppts av Bellator men som trots detta stoppats att signa för någon annan organisation på grund av klausulen om ”matching rights” i kontrakten.

Bellators Bjorn Rebney å andra sidan hävdade i sin replik att Zuffa åberopat samma klausul när Bellator försökt signa ”King Mo” Lawal från Strikeforce, men la också till att de inte satt klausulen i effekt och faktiskt släppt ”King Mo” till konkurrenten.

Så 1-0 White kan man ju tycka. MEN.

För det första är Zuffa nummer ett, två och tre i MMA-världen. Med UFC på första och andra plats och Strikeforce som en stark trea. Bellator är nästan en marginalföreteelse i jämförelse. Så för sportens bästa borde UFC va generösare än Bellator i det här avseendet. Det skiter nog White i dock.

Det här för mig till min egentliga poäng. Alla kontrakt om det än gäller UFC eller Bellator är exklusiva. Det innebär att är du kontrakterad till UFC får du inte gå så mycket som en uppvisningsrond någon annan stans. Du är som fighter helt låst till vad som passar UFC bäst för stunden.

Det här kanske är helt naturligt tänker du, men så har det inte fungerat över allt. Inom K-1 och Pride kunde fighters lånas/hyras till galor runt om i världen något som lyfter det lokala intresset på många håll. När de inte matchades eller var heta för sin huvudorganisation kunde fritt ställa upp i galor på hemmaplan. När Kruth var kontrakterad av K-1 men inte inboakd till specifik gala var det fritt fram att sticka hem och headlina gala i Globen. Det gynnar sporten på alla sätt. Så är det inte idag.

Nu har vi en situation där vi är beroende av att UFC kommer tillbaka till Globen för att få se Alex, ”Jycken”, Reza, Akira,  och Besam på hemmaplan. Ett bra exempel är ”Jycken” som inte gått en match sedan förlusten i Globen i april. Han har ingen match på tapeten inom UFC och hade enkelt kunnat ställa upp i en superfight på Superior. Det hade dragit folk, media och Magnus själv hade sluppit sitta och rulla tummarna och nöta ner sig i gymet. Dessutom  hade det varit goodwill för ett företag som UFC på en marknad där man vill etablera sig på allvar.

Detta var också en av huvudorsakerna till varför Fedor aldrig signade med UFC. Det var en av anledningarna till att Jörgen Kruth tvekade så länge trots erbjudanden.

Så före Dana White börjar kasta tegelstenar om att Bellatorkontrakten missgynnar sporten och utövarna borde han se om sitt eget hus. Det är nämligen gjort av glas.

Här är intervjun. Bellatorbråket i all ära, hans sågning av boxningsmogulen Bob Arum är hysterisk.

//Syk

Vitor Belfort kom närmare än någon annan gjort. Han armbar kan ha gett Bones skador för en tid framåt, så tight var den, men det vi fick se efter det var inget annat än en uppvisning. Precis som vi vant oss vid.

Sidosparken Jon Jones skickade rakt i solar plexus på Vitor i tredje ronden kunde ha fällt en oxe. Det var kanske den bästa spark jag sett Jones prestera någonsin. Vitor landade på arslet men lyckades överleva ronden. I fjärde var det över på bara några sekunder. Jones välte ner Belfort i guard och satte en klockren Americana på honom. Klapp klapp klapp, bältet stannar  hos Jones.

Men rond två, tre och fyra var det vi hade beställt. Överraskningen kom direkt i första. Vitor hade gjort läxan och visste att det fanns utrymme att överraska även på marken mot mästaren. Det var ett bakhåll av episka mått och var så nära att lyckas att expertkommentatorn Joe Rogan han skrika HE´S GOT IT! femton gånger (minst) innan Jones lyckades fly. Ett precisions-arbete och ett överraskningsmoment som alltså höll på att ta Vitor Belfort hela vägen till titeln i lätt tungvikt. Jösses.

Men Jones och Belfort var inte de enda som kampade om bälte den här kvällen. Joseph Benavidez och Demitrous Johnson gjorde upp om den nya flugviktstiteln med en riktig holmgång över fem ronder. Herregud vilket tempo. Jag vet att jag i seaste avnittet av MMA-Panelen höjde ett varningsfinger för ”Mighty Mouse” kondis. Jag tar tillbaka allt. Hade man satt en cykeldynamo på honom (nej jag har inte tänkt igenom hur det skulle gå till) hade han kunnat förse hela Oskarshamn med el. Han vann rättvist (och som jag förutsåg i Panelen) på delat domslut. Men i ärlighetens namn tyckte jag det borde varit enhälligt, var den där andra domaren hittade tre rondsegrar till Benavidez fattar jag inte.

Johnson får nu möta vinnaren i mötet mellan TUF-vinnaren från förra året, tillika bumbibjörn, John Dodson och Jussier Formiga (Da Silva). Då får någon sätta stegräknare på de här killarna..

Kvällens fullträff stod dock Cub Swanson för, och då menar jag inte overhanden som fällde Charles Olivieira utan den fruktansvärt brutala och tekniskt fina låga vänsterkroken som öppnade för knocken. Smack!

På det hela taget får galan fyra plus. Känns riktigt skönt efter den senaste tidens kaos. Nu är vi på banan igen. Nästa gång gör Akira debut. Missa inte!

//Syk

Han är i mina ögon världens bäste MMA-fighter. Naturbegåvningen som överträffat alla förväntningar och tagit MMA-sporten till en ny nivå. Den yngste någonsin med UFC-bältet, den första MMA-fightern någonsin att få ett globalt sponsoravtal med världens största sportmärke, Nike.

Men Jon Jones har det senaste året spelat ett högt spel. Ett spel där han nästan inte kan förlora. Ett spel som utgår ifrån att han är och förblir ”The Champ”.

Jon Jones älskar att prata om Jesus, familjen, kärleken till sporten och till sina fans. Han utmålar sig själv som en ödmjuk idrottsutövare med fötterna på jorden. Nästan ingen har köpt det. Men det har inte spelat någon roll. För även om han inte lyckats vinna publikens hjärtan har han vunnit allas respekt. Resultaten har talat för sig själva, han har försvarat sin titel tre gånger och han har fortfarande aldrig nära en förlust. Han har knappt varit hotad.

Förr eller senare kommer första förlusten. Då kommer det svida att inte ha kärleken, för belackarna finns där och utan bältet runt midjan är det svårt att leva sitt liv sin ”The Champ”.

Jag köper dock inte all skit han fått från framförallt fansen efter debaclet kring UFC 151. Den romantiserade bilden av en fighter som aldrig backar, som tar vilken utmaning som än kastas på honom utan att blinka, stämmer helt enkelt inte. Världen, eller MMA-världen, är inte så enkel. Jon Jones lever i en bubbla där minsta snedsteg kan leda till punktering. Jänkarna brukar säga att ”the devil is in the details” och det vet både Jon Jones och hans tränare Greg Jackson om.

Jones har precis allt att förlora. Genom att alltid ha kontroll, alltid förbereda sin minutiöst, aldrig chansa kommer han se till att det inte händer inom någon snar framtid.

Jones v Belfort? Jones vinner på TKO (knän) i andra ronden.

//Syk

BOXNING. Ännu en fantastisk helg med underhållande matcher för alla oss boxningsälskare.

Underbarnet Saul ”Canelo” Alvarez är fortsatt obesegrad (41-0-1) efter att ha dominerat Josesito Lopez (30-5). Amerikanen gick i golvet i såväl rond två, tre och fyra men visade prov på sin tuffhet och kom tillbaka gång på gång. Vid ett tillfälle liknade till och med kommentatorerna Lopez vilja vid filmhjälten Rocky. Visst visade han hjärta, men i slutändan mötte han helt enkelt en boxare som var några klasser bättre. I slutet av den femte ronden bröt Joe ”Fair but firm” Cortez matchen. Det var för övrigt domarlegendarens, invald i Hall of Fame förra året, sista framträdande i karriären. Blott 22-årige ”Canelo” var mycket imponerande och visade vilken fin punch han har. 

Att jag inte nämnde Sergio Martinez (50-2-2) förra veckan bland min topp fem över de bästa boxarna kilo-för-kilo är något som jag får äta upp i dag. Han höll absolut världsklass i sin seger över utmanaren Julio Cesar Chavez Jr (46-1-1). Först dominerade han de första tio ronderna med sin rörlighet, sitt fotarbete och sina snabba in-ut-kombinationer. När Chavez, något blek under matchens första halva, väl skruvade upp tempot så valde Martinez att stå kvar och vilda slagväxlingar utbröt. Chavez lyckades till och med golva argentinaren i den tolfte ronden med en vänsterkrok, men han reste sig och vann via domslut. Den dramatiska sista ronden förde tankarna till när pappan Julio Cesar Chavez Sr (107-6-2), av många ansedd som historiens bäste mexikanske boxare, knockade dåvarande stjärnan Meldrick Taylor med två sekunder kvar år 1990.

/Petter Öhrling

BOXNING. Tillbringade tisdagsmorgonen med att se helgens två stormatcher. Dels en väldigt väntad ukrainsk seger, dels en superfight som överträffade allas förväntningar.

Lite reflektioner såhär efteråt: Att någon som Vitali Klitschko måste in i ringen med någon som Manuel Charr är ett sorgligt underbetyg till tungviktsboxningen 2012. Han var i det närmaste totalt okänd redan innan och gjorde inte mycket med sitt livs stora chans för att förändra den saken. Med det sagt tycker jag att det var ett dåligt ingripande av domaren att stoppa matchen innan hans ringhörna ens fick chansen att jobba på tyskens cut. Klitschkobröderna fortsätter att totaldominera i vad som måste vara historiens svagaste tungviktsera.

Andre Ward mot Chad Dawson var ett slag rakt i mage på dom som säger att de bästa boxarna aldrig ställs mot varandra. Här möttes världens bästa super mellanviktare (Ward) och världens bäste lätt tungviktare (Dawson) i en match som överträffade allas förväntningar. Båda är rätt ospektakulära boxare med sina största tillgångar i defensiven, ändå blev det en match väl värd att se. Dawson gick i golvet tre gånger innan han något överraskande bad domaren Steve Smoger att bryta i den tionde ronden. Obesegrade Ward befäste sin plats som en av världens bästa boxare kilo-för-kilo. Personligen rankar jag bara Mayweather, Pacquiao och 2xKlitschko före den skicklige amerikanen. Jag underskattade Ward en aning i Super Six, men efter att han lekte med Carl Froch i slutet av förra året rankar jag 28-åringen väldigt högt. Det är också värt att nämna att Ward, USA:s senaste guldmedaljör i ett OS (2004), inte har förlorat en enda match sedan 12 års ålder – vilket i sig är helt otroligt.

/Petter Öhrling