Dag 1/Vecka 1

Jag har under förmiddagen förvandlats till Sporty Spice. Sitter nu på kontoret i träningskläder. Började morgonen med att möta sanningen i Bod-Poden ni er här ovan. Hade drömt mardrömmar om att jag var med i ett kidnappningsdrama hela natten. Men det finns något fint i att skrämma upp sig själv riktigt mycket. Jag hade ju föreställt mig det allra värsta och då blev det inte så farligt. Trots att jag skrattade tyst åt mig själv när jag satt i ägget i endast underkläder och en liten hätta på huvudet. Men mannen i kostym som utförde hela grejen var väldigt odömande och snäll. Med ett papper i väskan gick jag därifrån och nu har jag kört mitt första träningspass. Mina armar och ben är som spaghetti men annars mår jag finfint. Framförallt känner jag mig som jag har gjort världens bragd.

Såg i någon kommentar någon som frågade om jag är med i samma challenge som Andreas Lundstedt, det stämmer!

Nu väntar jag bara in den första brännande träningsvärken. Jag citerar min tränare, första veckan jobbar vi mycket med att väcka musklerna till liv.

Jag känner mig rädd, förväntansfull och osäker. Som ni har förstått vid det här laget är jag ett kontrollfreak av rang och det här jag nu ska ge mig in på är helt utanför min kontroll just nu. Därför skrämmer det mig. Jag vill alltid i den mån det går hoppa över fluffet och i stället vara mitt i så hur det än är så vet jag hur det fungerar. I morgon börjar min åtta veckor långa träningsutmaning. Jag ska alltså träna stenhårt fyra gånger i veckan med en personlig tränare. Jag har ju tränat förut i mitt liv men aldrig på ett så här intensivt sätt.

Just nu håller jag på att planera inför i morgon. Träningskläderna ska med. Just i morgon är det inte träningen jag vändas för utan att jag ska möta sanningen. Jag ska granskas, mätas, varenda procent på min kropp ska få en dom. Verkligheten. Så sjukt jäkla nyttigt och läskigt. Jag är nog inte så rädd för själva resultatet. Jag är rädd för resultatet kopplat till om jag misslyckas. För ett resultat med åtta veckors träning framför mig är en siffra som bara ska bli bättre. Ett resultat med ett misslyckande är då bara ett kvitto som kanske inte är så kul.

Men jag tror stenhårt på att först skaffa sig sanninge och sen jobba utifrån det. Jag hoppas att jag ska vakna i morgon och få den där sköna skjutsen att det här ska bli kul. Jag älskar ju utmaningar!

Nu ska jag försöka försöka sova mycket för att i morgon på riktigt starta något nytt. Nu kör vi!

Jag har bestämt mig för värsta grejen. Jag är livrädd och peppad på samma gång På måndag börjar jag med en 8 veckors superchallange. Jag ska träna med en personlig tränare som heter Cai. Cecilia Blankens har tränat med honom som tusan och vi pratade om det i den podden hon och jag gjorde när Amanda födde barn. Han ska i alla fall vara den grymmaste.

Mitt mål är att verkligen göra ett superryck med träningen. Jag har ont i ryggen, kvar mina gravidkilon, har startat och slutat en massa hälso och träningsryck och kommer inte i gång. Har ständigt en massa skyll till övers varför jag inte tränar. Så efter att ha rannsakat mig själv under jul och nyår tror jag nu att det här är vägen för mig att komma i gång med träningen. Först i en intensivfas för att sen hitta en bra vardagsbalans.

Jag hoppas att det här blir bra och att jag ska tycka att det är okej. Självklart kommer ni att få följa med på detta. Jag vet att inte alla kan ha en personlig tränare men jag hoppas att jag ska kunna peppa och bidra med en massa för alla er som också känner att ni skulle vilja hitta tillbaka till träning. Den här veckan börjar jag med att hitta en bra hälsosam matnivå och nästa måndag börjar träningen. Mår redan lite dåligt när jag skriver det här samtidigt som jag verkligen är superpeppad. Det blir nog bra.

Under tiden som jag har hängt här med er har jag påbörjat typ tre träningsperioder. Först skulle ju jag och Amanda springa värsta loppet. Vi började träna löpträning i vargavintern förra året. Var riktigt taggade och körde på som tusan. Mitt i blir Amanda på smällen och mådde så illa att hon knappt kunde göra någonting och jag fick öroninflammation, luftrörskatarr, halsfluss, ja jag missade inte direkt någon ting ur förskole-sjukdoms-floran.

Sen var det att komma i favvojeansen-rycket. Det gick bra måste jag säga. Jag körde helt stenhårt ett tag. Sen gjorde vi en kokbok och spelade in massor av matprogram och då kom jag av mig lite.

Därefter gjorde jag ett litet hälsoryck här nu för lite sen. Målet var att inte bli så sjuk hela tiden och jobba tillbaka mitt immunförsvar. Jag har proppat vitaminer, ätit nyttigheter och tränat lite på halvfart. Just nu (peppar peppar) mår jag i alla fall super.

Ja, som ni ser en rad försök som liksom inte riktigt har genomförts. Det är ju bättre att man i alla fall gör några ryck för då blir det ju i alla fall lite träning. Men jag tänker att jag måste hitta ett sätt att komma in i en träningshälsaperiod som håller i sig för att komma över bara-ett-ryck-gränsen.

Sen jag kom hit till Egypten har jag tränat varje dag (det finns SATS här) och det känns som om jag jobbar på med grundplåten för att fortsätta tre gånger i veckan när jag kommer hem. Det är mitt mål. Då skulle jag känna att jag var riktigt duktig och snäll mot mig själv. Vad tror ni om det? Om ni har ett liknande nyårslöfte kan ni inte dela med er hur ni kommer att lägga upp träningen?

Jag tänker så här. Så här innan jul är det skönt att inte helt gå ner sig utan mer ladda för julens alla gottigheter (ni vet mat, glögg, cocktails, lussebullar…) och då menar jag med en hälsoperiod innan jullovet. Jag har också tänkt mycket på varför jag just nu åker på alla sjukdomar. Min helt egna teori är att jag inte har repat mig ordentligt sen min senaste graviditet.

Wilma var ganska så krävande där inne i magen, jag hade bottenvärden på allt, det var som om hon sög ut allt ur mig och till råga på allt så körde jag slutet så här vintertid och det är ju inte heller så uppiggande. Man kan ju tro att en graviditet ska vara som balsam för hälsan med sina vita tio månader men det är rejält slitigt för kroppen på alla sätt. Man är ju ett renverk för två bara en sån sak.

Så jag tänker att jag ska hjälpa mitt immunförsvar ordentligt med att äta nyttigt, träna, äta vitaminer och allt annat jag kommer över som ska boosta mig för att jag ska kunna starta nästa år som en järnlady. Orkar inte åka på varenda förskolebacill som snurrar runt. Nu är det slut! Hänger ni på?

Jag började i dag. Frukost surdegssmörgås (osötat såklart) med ost och gurka, ett ägg, vitaminer och kaffe. Lunch kycklingsallad. Middag Asiatisk biffsallad (min favvo ligger under recept) med massor av vitlök. 35 minuter på crosstrainern och plankan. En bra dag tycker jag. Här har ni mig nu i soffan i träningskläder betalandes räkningar.

Jag är så sjukt trött på kvällarna. Efter jag har lagt Wilma vid sju är jag helt förbi och råkar jag somna till några minuter känns det som om jag ska väcka mig själv ur narkos. Jag skulle verkligen vilja vara pigg fram till halv elva eller nåt då det är då jag kan träna, läsa, titta på tv, prata med resten av min familj, fixa tvätten, ja allt det där som man behöver göra helt enkelt.

I kväll var det samma visa som andra kvällar. Efter barnhämt, middag, barnbad och läggning med microsömn var allt annat än mycket trött soffhäng så långt bort. Men! Jag tog på mig joggingbrallan och gjorde min hemmasnickrade gympa med kettlebellen. Vad sa ni nu då? Nu är jag förbi av trötthet men känner mig som one million dollar här i soffan.

Det är ju det där med att bara göra det. Det fanns en tid då jag inte gick till gymmet för att jag hatade gymlokaler. Hatade tills jag hittade mitt gym där jag känner mig hemma. Det bor så mycket skyll i min kropp att jag blir galen. För trött, för upptagen, fel sport, fel skor, inga träningskläder… Nu är det slut på det. Det går alltid att hitta en halvtimma och hittar man det tillräckligt ofta så är ju saken biff. Två gånger till denna vecka med någon form av sport och jag kommer titulera mig elitidrottare! Nu kör vi hörni!

Alla älskade läsare. Ni skriver så vansinnigt härliga grejer om hur snygg jag är och min nya slankhet. Jag får kommentarer som jag läser mellan raderna vill ha min mirakeldiet. Hur mycket har jag gått ner? Kommer jag i favvojeansen? Det är ju kul men om sanningen ska fram har jag inte tänkt en sekund på någon diet sen typ i början av juli. Mitt favvojeansmål var att vara superdupernyttig fram till 1 juli och sen vara glad och nöjd. Jag höll det och där efter har jag haft världens härligaste sommar. Varje kväll har varit ett ljuvligt matevent (som det blir när det är lite dåligt väder), jag har ätit oändliga frukostar på vårt grannbageri, surdegsmackorna har legat mycket i fokus i sommar för att inte tala om det godaste brödet jag vet Gotlandslimpa. Jag har bakat massor. Jag har helt enkelt koncentrerat mig på allt som är härligt. Jag tror att det i bland är den bästa hälsokuren. Att vara med dem man älskar, på ett ställe man har kärt och gjort allt man har lust med. Jag har inte provat jeansen ännu, men jag ska göra det så fort det blir lite kallare.

Jag tror på att man ska ha ett eget sunt ideal. Ett snällt som gör en gott. Ett som är utstakat efter vad som är möjligt. I bland är jag trött på min degiga mage men när jag tänker på att den har varit ett bebisbo fylls jag med kärlek. Tänker att jag låter den vara tills jag är klar med bebisar. Men trots degig mage, stora fötter och lite häng här och där älskar jag min kropp. Den är stark och har tusen möjligheter. Den fungerar finfint och är inte till besvär. Den gör sig ursnygg i en kalasig klänning och älskar när jag klär den i mjukisbyxor.

Jag tror på att man verkligen ska ta hand om sig själv. Inga överdrifter åt något håll. Fylla på med braiga grejer och inte glömma bort att det som gör bäst nytta är att man tycker om sig själv och är så lycklig som möjligt. I bland är en smarrig efterrätt lycka och då ska man unna sig det. Det är livsviktigt att röra på sig. Det är min utmaning. Att ta mig tid till det.

Nåväl, ni hajjar vad jag vill komma. Det finns bara en mirakelkur. Att vara snäll mot sig själv. Det är mitt mål den här hösten. Att hitta bra balans mellan havregynsgröt och créme brulée. Så tänker jag.

Jag sprang inte lika långt men cirkus tre kilometer. Sakta, sakta men hela vägen! Appen jag använder heter Runkeeper och är fantastisk. Den kan räkna ut allt och man blir coachad under vägen. Peppad liksom.

I lurarna hade jag Klara Zimmergrens sommarprat. Så om du ska göra en sak i dag. Lyssna på det! Jag och Amanda får ofta frågan om vi inte kan prata om barnlöshet. Vi kan inte det. När man har barn och inte har behövt kämpa så mycket för att få dem är det omöjligt att prata om det. Klaras sommarprat handlar just om barnlöshet. Jag grät så att det skvalade, förstod, kände mig dum och skrattade lite mellan tårarna. Alla borde lyssna för att förstå och sluta klampa runt i folks innersta utan att tänka efter. Viktigt för alla och Klara berättar så himlans bra.

Nu ska jag hämta Anna Kokotos på flyget för vi ska plåta omslag till vår tidning i dag!

Som ni säkert har förstått vid det här laget är jag en riktig periodare när det gället det mesta. Men jag är glad för mina perioder. De är bättre än ingenting. Sen jag kom hit till Gotland har allt som har med träning att göra stått totalt still. Som tillfälligt ensamstående till två barn finns det inte mycket utrymme för egentid. Visst har jag Amanda, Alex och min mamma som hjälper mig massor men prioriteringen blir oftast någon jobbgrej som behöver göras, en mindre storstädning eller något annat som liksom ligger precis framför mig som blir gjort när jag har lite hjälp med barnen.

Men denna morgon kände jag mig så träningssugen. Jag älskar när det liksom kommer ett sug. Så mamma tog Wimsan till stranden med bilen och jag sprang. Jag tror att peppet föddes i går när jag läste om Martina Haags nya bok ”Heja Heja” om hur hon började jogga. Först sakta, sakta och sen mer och mer. Så inspirerad av det tänkte jag att jag springer så sakta, sakta så länge jag orkar och sen går jag resten. Men The Run-träningen i vintras måste ha gett nåt då jag sprang sakta, sakta hela vägen.

Måste ju säga att de ett under av bra sällskap de här poddarna. Man är så upptagen att man knappt hinner fatta att man springer.

Från och med nu ska jag resten av sommaren göra något sportigt varje dag. Från att springa till att rida, spela tennis, köra kettlebell med min lillasyster Amelia när hon anländer med sin nyinköpta järnklump. Det blir bra. Vi får se hur länge perioden håller. Häng på!

Jag kommer att rapportera mycket noggrant här så ni som inte orkar läsa om det här kan helt enkelt hoppa över de här inläggen. vad kul att några av er är på. Man älskar ju att vara ett gäng. Jag är som sagt på dag tre men mina första två dagar har varit snarlika kostmässigt men varit mycket lättare.

Attackfas  dag 3/7

Hur mår jag: I dag har jag varit yr, illamående och under hela dagen har jag haft lite huvudvärk. Nu börjar den ge med sig. Det är lite som att fasta. Jag kissar som aldrig förr och man liksom känner hur gifterna är på väg från kroppen. På den engelska hemsidan står det att man ska omfamna dessa symtom för att det är lika med kilosläpp. Hm, varför är alla dieter så säktaktiga?

Mat: Frukost, naturell lättyogurt med 1 1/2 matsked havrekli, två ägg och kaffe. Lunch: Kalkon med senapskesella. Mellanmål: Håll i er nu ett yogurtglasställe i Gallerian har glass som är fett och sockerfri! Middag: Lax i ugn med chili och vitlök, romkesella och keso med kryddor i.

Motion: Som ni ser ovan har jag helt gått in i rollen som träningstjej och haft träningskläder hela dagen. För att riktigt komma in i känslan. Skämt och sido. Jag började med att gå till mitt Pilatespass i cirka 40 minuter. Väl där körde Pilates-Elin helt stenhårt med mig så jag bävar för träningsvärken i morgon. Sen gick jag hem via stan (allt för belöningsglassen) i en timma. I lurarna hade jag Värvet som du hittar på Itunes.