Man får ge i alla fall metalgiganterna en sak: De har sitt eget sätt att göra saker på. Vilket kanske inte alltid är det mest populära eller lismande viset, men ändå respektvärt då det visar att de helst önskar skapa helt egna villkor och regler.

Detta är en inställning som i mångt och mycket ligger till grund för biospektaklet ”Through the never”, med svensk premiär den 7 oktober.

Jag såg filmen tidigare i dag. Och även om jag inte ska ge mig på en officiellt recension av verket i fråga (en plusförsedd sådan levereras lagom till uppförandedatum av Jan-Olov ”Gossen” Andersson) känns det ändå rimligt att jag på något sätt försöker bedöma det här högbudgetschabraket.

Vilket inte är så lätt som det kanske låter. För när Metallica nu tar till vita duken – med en rulle som på extralyxiga biografer i USA visas i Imax-format men här i Sverige går upp i 3d – räcker det tydligen inte med något vanligt enkelt konsertdokument. Nej, en story har man lyckats trycka in i det hela också. Någon slags ramhandling som tar resan från ”The ecstasy of gold” till eftertexternas ”Orion” nittiotalet minuter senare.

(Den som likväl är intresserad av att följa händelseförloppet då filmen visas bör sluta läsa nu. För att underbygga mitt resonemang och min slutsats känner jag mig tvingad att ta till några spoilers, varför den som fram till premiären vill vara ovetande om exakt vad som händer bör sluta läsa nu).

Det är också i själva berättarscenerna det blir snurrigt, för att inte säga märkligt. Till synes är det ganska enkelt; Dane DeHan (bland andra ”Chronicle” och ”Lawless”) spelar en hjälpreda bakom kulisserna på en Metallica-spelning i en stad, möjligtvis Edmonton eller Vancouver där livebilderna fästes, som rullar in i historien på en skateboard med en brun papperspåse i handen. Med ett scenpass tar han sig ända in i bandets heligaste – James Hetfield kör förbi i en bil det slår flammor om, Kirk Hammett håller i en blödande gitarr, Rob Trujillo står och jammar omgiven av bultande högtalare medan Lars Ulrich blänger på honom i korridoren – där han lämnar över denna påse.

Väl inne i hallen börjar bandet snart spela ”Creeping death”. Folk jublar. Ljudet dundrar. 3d-effekterna gör att det stundtals känns som att medlemmarna står i ens knä.

Mitt under giget får vår hjälte – kallad Trip – ännu ett uppdrag. Och en bensindunk som måste fyllas. Sagt och gjort, han kastar sig i en van och kör ut på tomma gator. Bandet spelar ”Fuel”, höga eldkvastar syns både på scen och i den öde staden, och i ”Ride the lightning” sänks en elektiska stolen ned från arenataket.

Väl ute på sitt uppdrag råkar Trip köra mot rött ljus. En dålig idé – trots att inte en käft synts till under hans åktur blir han såklart rammad av en annan bil. Vanen voltar.

(Här spelas det några fler låtar, bland annat en superfet ”One” och ”The memory remains”.)

När han har tagit sig ur den kvaddade skåpbilen möter Trip en blodig, kostymklädd man som flyr för sitt liv undan något. Det visar sig nämligen att det är en konfrontation på gång i staden. Kravallpoliser står rustade på led och slår med batonger på sina sköldar i takt till musiken – redo att drabba ihop med ett salig blandning huliganer som ser ut som en blandning av personer hämtade ur ”The warriors” och gatstensdemonstranter vid EU-toppmötet i Göteborg 2001. Det gör de också. Och in skrider en elak tjomme på en häst iklädd gasmask som hänger upp folk i lyktstolpar och dunkar på andra med en slägga.

Det här usliga beteendet tröttnar vår huvudperson på, varför han langar en sten i huvudet på Den Elake Ryttaren. En dålig idé, ska det visa sig. För det är klart att de slagsmålssugna huliganerna nu i stället vänder sin uppmärksamhet mot Trip, som jagas in i en gränd.

Intryckt i ett hörn häller han då innehållet i bensindunken – som han av någon anledning fortfarande har med sig – över sin kropp och tänder på. Tumult uppstår och elakingarna dundrar på honom ganska rejält med baseballträn och diverse andra tillhyggen.

(Bandet spelar under tiden bland andra ”…And justice for all”, ”Master of puppets” och ”Battery”)

Tillbaka hos Trip befinner han sig helt plötsligt på ett tak, duktigt sönderbultad men vid liv. Den Elake Ryttaren är dock inte riktigt färdig med huvudpersonen och försöker hänga honom med ett rep. I tumultet som uppstår när Trip inte tänker finna sig i sitt öde utan gör motstånd lyckas han få tag på motståndarens slägga, och när han slår den i golvet så förstörs staden mer och mer för varje slag – tills det sista även får Ryttaren att gå i tusen bitar. Rent bokstavligen.

Här – eller egentligen lite tidigare, en lastbil är inblandad – kommer en brun läderväska in i historien. Trip lyckas nämligen slutligen krångla sig tillbaka till konsert, som nu är tomt på folk. I stället sitter bandet i en privat cirkelformation och spelar ”Orion” samtidigt som eftertexterna börjar rulla. Slutscenen består av nämnda väska som står ensam på scenkanten, innehållande – vad då?

Just denna fråga är ganska central. Tillsammans med ”varför?” och ”hur?”.

För som ni kanske förstår är storyn kanske inte det mest bärande eller bidragande till ”Through the never”. Mellan tummen och pekfingret kanske ovan nämnda scenario upptar 25 procent av speltidens 94 minuter, medan lejonparten av filmen trots allt är dånande thrash metal av absolut mest påkostade snitt.

Vilket då leder mig fram till ”varför?”. Jag tänker så här: Troligtvis kommer 95 procent av de som löser biljett till filmen att vara Metallica-fans av varierande hängivenhet. De vill se bandet. Vill höra låtarna. Kippa efter andan då specialeffekter från förr – en sönderfallande Fru Justitia från ”…And justice for all”, fejkolyckan med brinnande råddare från ”Load”-vändan – plockas fram eller njuta av den lyxiga 3d-scenografin.

Till detta tillför den uppdiktade storyn inget. Inte heller för att den stör nämnvärt, förutom att vissa låtar kapas ned, utan just för att den bara känns så poänglös. Jag menar, om Metallica nu vill berätta en historia för sina fans – var det här den bästa de kunde komma på? Allvarligt? Med extra seriositetsmos på toppen?

Vilket i sin tur leder till ”hur” – på vilket sätt vill de att rullen ska upplevas? Som en konventionell film är dramaturgin för tunn och skissartad, som konsertdokument är den aningen rumphuggen då den inte speglar bandets fulla repertoar.

Min kollega Markus Larsson frågade mig när jag kom tillbaka till redaktionen vad jag hade satt för betyg om jag hade recenserat filmen som en helhet. Det kräver faktiskt en stunds eftertanke, men kan ändå inte sluta i något annat än :+++:. Att den ändå går att sortera in i denna goda medelkategori beror självklart på liveavsnitten, som alla låter fantastiskt (har Lars Ulrich någonsin tagit sig igenom ”One” med en sån här tajming i en livesituation?) och även om själva ljudpresentationen självklart har putsats till i studion i efterhand känns soundet så flådigt som inramningen kräver.

Är du ett Metallicafan ska du självklart se ”Through the never”, om inte annat för att få nosen upptryckt i Rob Trujillos hukande skrev eller trassla in ögonfransarna bland Kirk Hammetts gitarrsträngar. Det du får är en film med kvartetten, inte om den.

Och bara det är ju värt entrébiljetten.

Den aktuella genrebeteckningen brukar kallas grindcore, fastcore, thrash eller power violence. Personligen väljer jag förslagsvis det sistnämnda. Jag menar – kraftvåld, vad mer kan man behöva en tisdag som känns likt en måndag?

Klart är i alla fall att helgsnacksen från Chicago spelar hårt och snabbt. Med ganska så stort eftertryck i beskrivningsorden. Lite som om musikspelaren kopplat upp sig direkt mot Ignalina och fått mp3-filerna att snabbspola igenom sig själva. Ett satans blås i öronen, så att säga.

Den 11 november är det dags för en ny fullängdare från gruppen, den fjärde i ordningen och tillika uppföljare till 2011 års blastfest ”Worthless”. Mellan tummen och pekfingret innebär det en väntan på hela nio veckor. En evighet då hastighetshungern kniper till.

Härligt då att gruppen via lanseringsansvariga bolaget Relapse presenterar några munsbitar från kommande skivan ”Still”. Två kolhydratladdade stycken, icke desto mindre, ”Satan sucker” samt ”S.C.A.B.”.

Väl värt att mumsa loss på så här när klockan börjar närma sig lunch.

Väldigt många saker har sagts och skrivits om Long Island-gruppen sedan formationen under namnet Majesty för 28 år sedan, då medlemmarna fortfarande studerade vid Berklee College of Music i Massachusetts.

Här kommer några rader till. Mest för att fylla ut utrymmet fram till inläggets verkliga begivenhet, Sverigepremiären av videon till låten ”The enemy inside”.

Det är ett stycke som enligt min åsikt hör till toppskiktet på nu aktuella och tillika självbetitlade tolftegiven. En skiva som jag, vanan trogen, gav välmotiverade i tidningen i fredags (läs recension här) och som tyvärr gör föga för att peta upp gruppen ytterligare ett snäpp på betygskalan.

Det är min personliga hållning. En åsikt knappast nypåkommen, utan snarare byggd på erfarenhet och ett tålmodigt granskande av karriären. För det är knappast någon nyhet för mer trogna läsare av mina alster att jag inte fullt ut omfamnar dess överentusiastiska solodribblande in absurdum, samtidigt som jag till stora delar uppskattar dess låtsmideri.

Men, nog drillat om detta. Ni vet var vi har varandra. Instruktionsteoretiker – vi kommer aldrig att kunna enas i just denna fråga. Bättre att enas om att vi är oense – och kolla in färska promotionklippet. Som ju är en (o)trevlig historia (regisserad av Ramones/Steve Ray Vaughan-medarbetaren Bill Fishman) som skildrar en soldats kamp med att återanpassa sig till ett vanligt liv efter sin tid vid fronten.

Mycket nöje.

På ytterst användbara och pålitliga uppslagsverket The Metal Archives (givet bokmärke för alla metalfixerade) beskrivs Virginiagruppens huvudsakliga textämnen så här:

”Biker movies, rebellion, Satan, occult”.

Det räcker, liksom. Det är bra så. Övriga försök att definiera är bara högtravande och i sammanhanget onödiga.

Likafullt, själva tanken med detta forum är ju att skriva något. Så jag får väl använda mina höga hästar till att på något utförligare sätt nagla fast det som är Satan’s Satyrs.

På ytan är det tämligen enkelt. Och samtidigt motsägelsefullt omöjligt. För det som enkelt kan beskriva debutfullängdaren ”Wild beyond beliefs” sound – som om Venom och GG Allin skulle slå sig ihop att göra soundtrack till en grindhouserulle men lyckas tappa mastertejperna i toaletten – ger bara en bild av sammanhanget. Den skabbiga, amatörmässigt otajta och överstyrt oregerliga. Skivan är faktiskt mer än så. Något otyglat och i högsta grad hörvärt.

Att gruppen handplockades av Electric Wizard till att framträda på årets upplaga av tygpåsefestivalen Roadburn i Tillburg i Holland känns i sammanhanget väldigt rimligt. Man kan ju förstå att estetiken – bågar, bärs, Belsebub och bensodiazepiner – tilltalar doomgänget från Dorset. För även om soundet må skilja de båda ensemblerna åt är de ideologiska grannar i ett technicolorlandskap där omvärlden hälsas med ett rest långfinger och där Celtic Frost är lika välkomna som Blue Cheer.

För de mest anala scenkännarna är det här inget nytt. De upptäckte troligtvis ”Wild beyond belief” då den släpptes av egna bolaget Trash King Productions i juli förra året.

Vi vanliga dödliga kan nu tacka nybildade Bad Omen för att de har plockat upp plattan för en europeisk lansering. Speciellt då trion enligt uppgift som bäst håller på och jobbar på en uppföljare som säkert kommer röna viss uppståndelse.

Fram till att denna når allmän granskning går det bra att lyssna öronen blodiga på debuten. Exempelvis via Spotify, där du hittar skivan här.

Dream Theater

Dream Theater

Roadrunner/Warner

PROG METAL Troligtvis sammanfattar ”Illumination theory” helt oavsiktligt Long Island-gruppens grundvärden, då låten i 22 minuter varvar fantastiska passager med irriterande instrumentutbrott tills man blir alldeles vimmelkantig.

På så sätt är tolfte studioalbumet precis som det ska. Liksom i fallet med föregångaren ”A dramatic turn of events” girar combon förbi möjligheten att omvärdera sitt uttryck efter Mike Portnoys sorti och gör en skiva som tycks konservativ i all sin pyssliga formtypiskhet. Samtidigt går det inte att avfärda ”Dream Theater” som akademisk instruktionsmusik. Då har man inte lyssnat på tyngden i ”The enemy inside”, Rush-glidningarna i ”The looking glass” eller harmoniperfektionen i ”The bigger picture”.

Det är stunder som gör en yr av precis rätt anledning.

Bästa spår: ”Surrender to reason”.

VECKANS TWEET

Det har säkert inte undgått någon att Backyard Babies-kajalen är dubbelt aktuell i höst (eller trippelt, om man även räknar hans bidrag till Michael Monroes senaste skiva).

Redan nu finns boken ”Dregen – självbiografin” – skriven i samarbete med min exkollega Tore S Börjesson – i handeln och i nästa vecka släpps självbetitlade solodebuten (:+++: av Håkan Steen i Nöjesbladet i dag).

Ni har säkert redan hunnit bekanta er med första singelsläppet från ovan nämnda platta, en frän liten sak kallad ”Just like that”. En komposition så läcker att den så klart förtjänar en video. Fattas bara annat.

En sådan filmades nyligen nio våningar över Regeringsgatan i Stockholm, på it- och managementkonsultbolaget HiQ:s tak. Själva storyn är inspirerad av franske lindansaren Philippe Petits trick (kallat ”le coup”) där han den 7 augusti 1974 spatserade mellan World Trade Centers tvillingtorn på en höjd av 417 meter.

En höjdarvideo? Det återstår att se. Men här går det i alla fall att ta en exklusiv titt bakom kulisserna hur det gick till under inspelningen.

Jag låter Queens Of The Stone Ages resliga frontmansberg Josh Homme stå för introcitatet:

– Det här är det bästa bandet som någonsin har funnits.

Svettiga superlativ, om något. Och säkert ett omdöme avkunnat med viss ironi i botten, men faktum är att den fuzziga Örebrogruppen är ett begåvat gäng. Det har den visat genom några ep-släpp, fullängdarna ”Gravity X” (2005), ”Phi” (2007) och ”Mania” (2009) samt som uppvärmare åt bland andra Kvelertak på bandets turné i våras.

Ett schyst cv om något. Och en bakgrund som har fått Sony music att göra vågen – och erbjuda gruppen ett kontrakt. Det innebär att trions nästa album ”Universe”, som släpps i februari nästa år, kommer att segla ut i butikerna under storbolagsflagg. Och att jag i dag kan premiärvisa videon till ep-låten ”The chairman” som släpps som trevlig tiotumsvinyl och digital nedladdning den 4 oktober.

Trevligt värre, så att säga.

Och därmed är det väl att lämna över mikrofonen till ordföranden.

Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:

Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.

Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.

(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)

Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.

Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.

Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.

Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.

Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.

Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.

Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:

1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).

2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.

3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.

Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.

Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.

Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.

Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.

Vi drar en liten snabbis här. Mest beroende på att andra skeenden i hårdrocksvärlden (mer om detta i Nöjesbladet i morgon) kräver min uppmärksamhet och deltagande.

Men, det vore ju dumt att inte sprida ”Sirens”. Som alltså är den nya videon, och tillika andra singeln, från Seattlegruppens kommande skiva ”Lightning bolt”. För det är ju en trevlig liten ballad. Lite countryfärgad, med snygg slidegitarr och tjusig stegring mot en refräng som smeker öronen.

Kolla in det Danny Clinch-regisserade klippet nedan. Mysigt murrig mumma en regnvåt torsdag som denna.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.