Har egentligen inte mycket att gnöla om i dag.

Det mesta rullar liksom bara på. Utan attför många farthinder som skumpar till det hela.

Därför – kolla i stället in några mer eller mindre nypresenterade videor på Youtube. En knippe försmaker från kommande utgåvor med bland andra Stone Sour, Enslaved, Vision Of Disorder, Evocation, Exodus-kände Steve ”Zetro” Souzas nya band Hatriot, Metallica, As I Lay Dying, Satan’s Wrath, The 69 Eyes, Hooded Menace, Antropomorphia, Danko Jones, Pig Destroyer och Down.

Sämre tisdagsunderhållning kan man ju hänge sig åt. Även med byxor och tröja på.

http://www.youtube.com/watch?v=mlDaxd_48zQ

Sommarmånaderna anses ofta vara rena öken när det gäller skivutgivning. Dels för att vettigt folk (det vill säga sådana som inte är som jag) helst tycks ägna lediga dagar åt att gräva efter ny musik i kvalmiga butiker, dels för att livemarknaden suger ut de flesta slantarna under denna årstid.

Men det ges ändå ut en hel del alster – som i sin tur sedermera offentliggörs även via Spotify.

Och då är jag framme. Ännu en gång. Och slänger in ett aktuellt stycke i min återkommande månadsplaylist.

Denna gång blev det inte mindre än 89 låtar och strax över 6 timmars musik. Med allt från dundermangel med Nile och Grave, via tradmetal med Kobra And The Lotus och Doro till redig rawk signerad Hellyeah och Biohazard/Hells Angels-anknytna Attika 7. Och därtill hela två smyglyssningar från Green Days kommande albumtrippel. Bland mycket annat.

Du hittar den här.

Trevlig rockhelg, vet jag.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.

På sätt och vis går kombinationen att se lite som den moderna metalcorescenens dream team.

Kanske fullt naturligt, då de väldigt välkolorerade frontmännen Brendan Schieppati (Bleeding Through) och Alex Varkatzas (Atreyu) gör gemensam sak under namnet I Am War.

Debutalbumet ”Outlive you all” (Razor & Tie/import) bottnar sig i något så osexigt som turnétristess, i alla fall om man får tro Varkatzas. Det var nämligen under en vända med sitt huvudband som idén föddes att sätta ihop ett nytt band som till fullo grävde sig tillbaka till sångarens hardcorerötter.

– Jag ville göra något som var pissförbannat och saknade begränsningar och förväntningar (på sig). Jag kände inte för att sjunga utan i stället skrika hela tiden, det är naturligt för mig, säger han.

– Jag insåg också att jag måste jobba med den mest aggressive snubben möjligt och Brendan var den första jag kom att tänka på. Vi har växt upp tillsammans och jag har sett honom lira typ en miljon gånger i diverse band. Så jag mejlade honom och lät frågan bero för stunden. Så fort turnén var avklarad träffades vi och testade mina idéer – och det funkade.

Den första frukten av Orange County-kollaborationen blev låten ”The poisoing”, som tillsammans med tolv andra stycken utgör fyllnadsmaterialet på ”Outlive you all”. Som är en relativt jättetrevlig metalcoresmocka av modernt snitt, producerad av Mick Kennedy (Anaal Nathrakh). Skulle jag recensera skulle betyget bli :+++:.

Lyssna på Spotify här.

Det finns ju många sätt att ladda upp inför en kommande spelning. Det går ju att diskutera på något väl valt nätforum, stretcha musklerna för att undvika en irriterande sträckning på dansgolvet – eller mysa framför datorn med en god dokumentär som underhållning.

Oavsett vilket sätt du anser vara bäst uppvärmning inför veckoslutets Sverigebesök (Göteborg i kväll och Stockholm i morgon) från Kaliforniengänget rekommenderar jag en närmare inspektion av nedan länkade film.

En hel timmes moshcorepepp. Webbexklusiv och inspirerande.

Snacka om praktuppvärmning.

Ja, ni läser själva i rubriken ovan.

Jag tycker mig ana en Melodifestivaleffekt. Och ett resultat som det brukar bli då de som gnäller högst också magsurt struntar i att rösta på den musik de faktiskt gillar.

Det Göteborgsgruppen har berikat Sverige med i år är att sötgrowla sig ända till Globen med låten ”Mystery” … och kanske inte så mycket mer.

För runt 714 000 röstande i Rockbjörnen Live var det tydligen en prisvärd bedrift och gruppen kunde därmed snuva mina personliga favoriter In Flames på den åtråvärda pokalen på Gröna Lunds stora scen.

Personlig kommentar och reflektion?

Ni kan nog gissa ungefär hur en sådan skulle te sig.

Men jag kan ändå kosta på mig en uppmaning till nästa år:

RÖSTA. FÖR. HELVETE!

Rockbjörnen Live är till syvende och sist publikens pris. Just din, metalvänliga, röst är värd lika mycket som hysteriska gilla-markeringar till Eric Saade och Justin Bieber. En nalle ska morra, rivas och bitas lite obekvämt.

Tillsammans kan vi fixa just det om tolv månader.

Kanske det mest oväntade mötet i det just nu pågående Rockbjörnenminglet på Gröna Lund i Stockholm:

En viss black metal-sångare från ett visst dunderhyllat band.

Tvärtemot vad man kan tro så säger sig Erik Danielsson trivas bra på tillställningar likt dessa – och passar även i farten på att avslöja att hans grupp – ansvariga för årets album 2010 i och med ”Lawless darkness” – ligger i stargroparna för att påbörja arbetet på en uppföljare.

– Jag åker till Transylvanien nästa vecka för att skriva, säger han.

– Jag har hyrt en stuga uppe i Karpaterna där jag ska jobba. Det känns klassiskt, på många sätt.

Om allt går enligt planerna ska den Uppsalabördiga trion börja inspelningarna av det som ska bli album nummer fem tidigt nästa år.

För några inlägg sedan saglade jag tämligen ohejdat över att detta innovativa Massachusettskollektiv ämnar besöka Stockholm och vattenhålet Strand strax före jul (den hårdaste klapp någon kan önska sig i år).

Nu finns det dessutom fler anledningar att låta snålvattnet flöda fritt – tillkännagivandet av en konsert på Brewhouse i Göteborg den 5 december, samt ett videolevererat smakprov från det i oktober stundande albumet ”All we love we leave behind”.

Promotionklippet till högst utmärkta låten ”Aimless arrow”, som du kan se här nedan, är regisserat av Max Moore och är en historia i sig. Hotfull, suggestiv, stötande – precis rätt bildsättning av Converges genreförnekande hårdmangel. I approve.

Själva fullängdaren, vars cd-upplaga släpps via Epitaph medan Deathwish tar hand om vinylutgåvan, är vanan trogen inspelad av gitarristen Kurt Ballou i hans studio i Salem, Massachusetts, och består av hela 17 nya stycken inklusive bonusspår.

– Vi har verkligen tagit ett stort steg med den här skivan. Materialet innehåller en massa subtila nyanser och vi lyckades verkligen göra dem rättvisa, kommenterar frontmannen Jacob Bannon studioprestationen.

Låtlistan ser ut som följer:

1. Aimless arrow

2. Trespasses

3. Tender abuse

4. Sadness come home

5. Empty on the inside

6. Sparrow’s fall

7. Glacial place

8. No light escapes (bonus)

9. Vicious muse

10. Cens and veils

11. Coral blue

12. Shame in the way

13. On my shield (bonus)

14. Precipice

15. All we love we leave behind

16. Runaway (bonus)

17. Predatory glow

Den 8 oktober beräknas ”All we love we leave behind” finnas tillgänglig för allmän konsumtion.

Grave

Endless procession of souls

Century Media/EMI

DEATH METAL Lite föraktfullt brukar sånt här kallas kött och potatis-döds.

Som för att poängtera att det presenterade knappast rör sig utanför det ordinära. En beskrivning som i sig blottlägger just den fantasilöshet som den anser sig kritisera.

För lika lätt det är som att avfärda den Gotlandsbördiga combons avyttring som stillastående och rutimentär, är det att poängtera att det är precis så här old school death metal ska låta; tämligen förfinad, snarare raspigt skrovlig än elegant och målsökande i sin förbehållslösa brutalism.

På så sätt är Graves tionde studiogärning sedan debuten med ”Into the grave” (1991) en ändamålsenlig prestation. Av rekryteringen av basisten Tobias Cristiansson (ex-Dismember) och gitarristen Mika Lagrén (Facebreaker) märks egentligen föga, då ”Endless procession of souls” är precis den parad av sturska riff och multna utbrott som lika gärna kunde ha rymts på exempelvis ”Fiendish aggression” eller ”Burial ground”.

Det är senigt och muskelstarkt. Och på sitt sätt väldigt köttigt och till belåtenhet.

Bästa spår: ”Disembodied steps”.

Snart är det dags för New Jersey-ensemblen att avtäcka den första delen i ett ambitiöst konceptverk som ska sträcka sig över två fullspäckade album.

Först ut: ”The afterman: Ascension” som släpps den 8 oktober via V2/Cooperative.

Uppföljarduon till 2010 års ”Year of the black rainbow” utspelar sig – som brukligt är – i gruppens egna fantasiverklighet Heaven’s Fence och kretsar runt figuren Sirius Amory, en vetenskapsman som upptäcker ”en energi som kan förena universums 78 planeter”.

Snurrigt värre, kan tyckas. Men skivan i sig är ändå musikaliskt svindlande nog att kittla gillandenerven, även utan den extra dimension som själva ramstoryn säkerligen tillför.

Ett första smakprov, i form av videon till låten ”Domino the desitute”, går att spana in nedan i väntan på helheten.

Andra installationen i sagan, ”The afterman: Descension”, är planerad till februari nästa år.