Grave

Endless procession of souls

Century Media/EMI

DEATH METAL Lite föraktfullt brukar sånt här kallas kött och potatis-döds.

Som för att poängtera att det presenterade knappast rör sig utanför det ordinära. En beskrivning som i sig blottlägger just den fantasilöshet som den anser sig kritisera.

För lika lätt det är som att avfärda den Gotlandsbördiga combons avyttring som stillastående och rutimentär, är det att poängtera att det är precis så här old school death metal ska låta; tämligen förfinad, snarare raspigt skrovlig än elegant och målsökande i sin förbehållslösa brutalism.

På så sätt är Graves tionde studiogärning sedan debuten med ”Into the grave” (1991) en ändamålsenlig prestation. Av rekryteringen av basisten Tobias Cristiansson (ex-Dismember) och gitarristen Mika Lagrén (Facebreaker) märks egentligen föga, då ”Endless procession of souls” är precis den parad av sturska riff och multna utbrott som lika gärna kunde ha rymts på exempelvis ”Fiendish aggression” eller ”Burial ground”.

Det är senigt och muskelstarkt. Och på sitt sätt väldigt köttigt och till belåtenhet.

Bästa spår: ”Disembodied steps”.

The Darkness

Hot cakes

Pias/Canary Dwarf/Border

HÅRDROCK Med tanke på den turbulenta tid som följde på förra albumet ”One way ticket to hell … and back” (2005) torde det vara en ganska så vingklippt trupp som nu återvänder till skivmarknaden.

Så som det blir när grundformationen spricker mitt under pågående succéuppskjutning, då sångaren går ner sig i alkohol- och kokainmissbruk och en relansering – minus nedsupen frontman – under namnet Stone Gods blir mindre lyckad.

Men nu är The Darkness här igen – och de vill festa.

Ja, jävlar vad de vill festa.

Det märks bestämt när Justin Hawkins bara några strofer in i ”Every inch of you” hävdar att varje man, kvinna och unge vill snaska på hans skinnmikrofon. Liksom via det snygga cowbellsticket i förstasingeln ”Everybody have a good time” eller på konvolutet, där tre yppiga kex ålar runt på vad som tycks vara gigantiska amerikanska pannkakor. Självfallet generöst insmorda i sirap.

”Hot cakes” är med andra ord lagom infantil. Lagom underhållande på ett charmkorkat sätt och enligt samma konsekvens lagom genomhyggligt glamrocksglad, Queen-yvig och AC/DC-rytmisk. Och med en överraskande lyckad Radiohead-cover i och med ”Street spirit (fade out)” som största egentliga avstickare från det väntade.

Invändningen blir därför inte ny, men ack så bidragande till helhetsbetyget:
Det är den där rösten. Vissa må acceptera att Hawkins har samma magstöd som en bukväggsbråckpatient när han wailar loss i de höga partierna, jag blir mest irriterad.

Och det är ju i sammanhanget inte så festligt.

Bästa spår: ”Living each day blind”.

Serj Tankian

Harakiri

Reprise/Warner

ALTERNATIVMETAL Den gängse bilden av System Of A Down-eklektikern brukar tecknas med tämligen toleranta penseldrag. Det fästs stor vikt vid hans brott mot gängse normer genom att ofta pynta kompositionerna med österländskt tingeltangel, att han har ett känsloregister som spänner bortom primitiv ilska och att han är så tokig.

Förvisso sant. Det finns svårundvikliga skäl till att den Libanonfödde 44-åringen brukar kallas metalscenens Frank Zappa, liksom att han kommer undan med att rimma ”past time” med ”gonorrhea overtime”. Däri finns den gycklande galenskapen, likväl som i hans kvicka förmåga att klä ens den beskaste samhällskritik i humor och ironiska sarkasmer.

I likhet med de två tidigare soloskivorna ”Elect the dead” och ”Imperfect harmonies” går detta igen på ”Harakiri”. Man känner liksom igen Serj Tankian i varje formulering och harmonikrängning. Lika säregen som lättidentifierad hämtar han inspiration från massjälvmord bland djur till titelspåret och låter dessa fenomen stå grund för en handfull attacker mot allt som är ruttet med det moderna samhället.

Det svingas vilt mot tv-mediet, fastläggs att även tystnad kan vara öronbedövande och att företagsledare är sjukdomar. Och detta bottnat i en musikgrund som tillfredsställande nog ligger mer i linje med debutens rockiga anslag än uppföljarens orkestrerade skrud.

Ändå är en försvårande omständighet alltjämt svårfrånkomlig, ett tolerant synsätt till trots:

En Tankian utan en Daron Malakian som kreativt bollplank är likt kaos utan kosmos, starkt kaffe utan mjölk och Crocket utan Tubbs.

Lite vrickad. Ganska så genomintressant.

Men knappast lika fantastisk som han kan bli i den ursprungliga gruppinramningen.

Bästa spår: ”Weave on”.

The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Linkin Park

Living things

Warner

ELECTRONICA/ROCK/HIPHOP Vi ska kanske inte hävda att sextetten, då det nya millenniet fortfarande krälade runt i blöjor och sög på napp, på något bestående sätt revolutionerade musikvärlden.

Snarare handlade dess massiva genombrott med ”Hybrid theory”, släppt senhösten 2000, om att tillvarata den då dominerande nu metal-trenden och med rätt popskruvning se till att fånga upp den publik som skrämdes av de mörkare tongångarna från exempelvis Korn och Deftones. En väldigt lukrativ marknadsplan, kom det att visa sig. Linkin Parks förstlingsverk sålde inte enbart som närodlade gurkor på Södermalm; det lyckades även bli decenniets mest avyttrade debut-cd i hemlandet. Och har dessutom på sitt sätt definierat ett sound som över de följande skivorna blivit alltmer ersatt av politiskt forskande mognad och U2-hämningar större än ett grekiskt nödlån.

”Living things” ska därför ses som något av en reaktion mot denna utveckling. I intervjuer har rimsmeden Mike Shinoda pratat sig varm om en reträtt till det primära och ett återupptäckande av ungdomliga rötter. Om att tidigare experimenterande togs så långt det var möjligt och därmed får anses avklarat och gjort.

Ett med facit för hand besynnerligt resonemang. Speciellt som platta nummer fem, i alla fall musikaliskt, knappast är den rungande revolt mot sina föregångare som det har hävdats.

Speciellt tydligt blir det under albumets avrundningskvintett, där exempelvis ”Roads untraveled”, ”Until it breaks” och ”Powerless” förefaller som direkta uppföljare till kompositionerna på ”A thousand suns”, medan ”Skin to bone” påminner om något Korn skulle ha kunnat ha rattat fram på dubstepexperimentet ”The path of totality”.

Rapmetal it’s not, liksom. Eller ens rock heller, för den delen.

För det krävs gitarrer, något som här ofta prioriteras bort under Joe Hahns syntetiska reglageskruvande och dundrande loopar. Under klämtande klockor, plinkande pianon och bombastiska samplingar.

Det finns detta till trots ett par stunder som bekräftar Shinodas ovan nämnda tankegångar. ”I’ll be gone” släpper lös det där välbekanta och effektiva popmetallsnickrandet och ”Victimized” ger Chester Bennington tillfälle att lufta strupen med en emfas som i alla fall känns uppriktigt upprörd.

För att hitta tillbaka till rötterna måste Linkin Park gräva djupare än så här.

BÄSTA SPÅR ”Lies greed misery” är en strökig raprumlare, som påminner en del om M.I.A.:s ”Paper planes”. Det får räcka på en skiva där det mesta passerar, men där mycket lite sticker ut på allvar.

VISSTE DU ATT Gruppens namn enligt den officiella historieberättelsen är hämtat från Santa Monicas Lincoln Park? En annan, mer besk teori, är att det togs för att gruppen skulle hamna väldigt nära då ytterst populära Limp Bizkit i skivaffärernas försäljningsställ.

LYSSNA OCKSÅ PÅ Julien-K:s ”Death to analog” (2009), där de båda forna Orgy-medlemmarna Ryan Shuck och Amir Derakh gör fluffig elektrorock med tydliga EBM-blinkningar. Koppling till Linkin Park? Chester Bennington står som rådgivande producent på detta debutalbum.

Manowar

The lord of steel

Magic Circle

METAL Lyssna på Joey DeMaios bas. Den är övermixad och demobullrig. Surrar som ett morgonvresigt bi bakom trumhinnan – och låter rent ut sagt för jävligt. Och på så sätt är detta soundhaveri extra beklagligt, speciellt när Manowar efter sagostunden ”Gods of war” (2007) ämnar spela hårdrock igen, befriad från oändliga berättarsjok och klapprande hästhovar. En lovvärd strävan, som ändå blir så fel på grund av ett väldigt ojämnt låtmaterial. Det pendlar från rent nonsens som ”Manowarriors” och ”Expendables” till riktigt habila stycken likt ”Born in a grave”. Ett acceptabelt utfall ändå. Om det inte hade varit för den där stimmande basen.

Bästa spår: ”El gringo”.

Gojira

L’enfant sauvage

Roadrunner/ADA/Warner

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst.

Bästa spår: ”The gift of guilt”.

Lita Ford

Living like a runaway

Steamhammer/Playground

HÅRDROCK Skivtiteln kan markera en önskvärd återgång till det ursprungliga efter det störtade moderniseringsförsöket ”Wicked wonderland” (2009). Tydligt inspirerad av den uppslitande skilsmässan från exmaken och tillika producenten Jim Gillette är resultatet därmed en halv framgång. Riviga spår som ”Branded” och ”Relentless” är riktigt skäliga bagateller medan kollektionens höjdpunkt – nedan nämnda duett med Gary Hoey – för tankarna åt ett vuxenrockigt 80-tal med softade hårkast i motljus och mycket vaselin på linsen. Ett fall i rätt riktning, med andra ord. Men inte tillräckligt övertygande för att det fullt ut ska gå att Lita på Ford.

Bästa spår: ”Love 2 hate U”.

Turbonegro

Sexual harassment

Scandinavian Leather/Svenska Inspelningar/Universal

PUNKROCK En kollega som nyligen intervjuade Thomas ”Happy-Tom” Seltzer sammanfattade samtalet med att basisten fortfarande försöker leverera fräcka oneliners – men att de inte riktigt är lika skarpa som förr.

Konstaterandet är på sitt sätt ganska så beskrivande för exakt vad deathpunk-ensemblen tvingas tampas med på första fullängdaren sedan 1994 utan den numer scientologfrälste Hank von Helvete vid mikrofonen. 

För samtidigt som ”Sexual harassment” låter onekligen som Turbonegro, och dessutom är en rejäl uppryckning jämfört med den svala föregångaren ”Retox”, så känns slutresultatet aningen ordinärt. Lite för sansat. Som om dess attitydrock inte har stake nog att nå upp till tidigare prakt.

Detta till trots – det finns alltjämt en älskvärdhet i leveransen som är svår att distansera sig ifrån. Till stora delar inspelat live i studion är musiken oborstad och kantig, nye frontmannen Tony ”Caesar Proud” Sylvester har ett skönt hardcoredriv i rösten medan titlar likt ”Shake your shit machine” och ”Mister sister” klargör att det fortfarande i alla fall finns en ambition att provocera och irritera.

Det är liksom bra skit i 33 punkstökiga minuter. Och i sig ett bevis för att allt inte behöver gå åt Helvete bara för att den där sångaren inte vill vara med och leka jeanshomo längre.

Bästa spår: ”Hello darkness”.

Rush

Clockwork angels

Roadrunner/ADA/Warner

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det.

Bästa spår: ”The wreckers”.

Kreator

Phantom antichrist

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Med närmare 30 års mangelerfarenhet i kroppen är det som att Essengruppen kan skjuta fram rappa thrashmissiler medelst en avstressad axelryckning, vilket den också gör i de inslag som så kräver för att hålla slentrianlyssnarna trygga och belåtna. Och visst – ”United in hate” och ”Death to the world” är träffsäkra pjäser med lagom nackknyckarprecision, men det är främst i de mer behärskade inslagen som gillandenerven masseras extra handgripligt. Skivans höjdpunkt ”Your heaven my hell” är en utmärkt nästanballad som trevligt vinkar till In Flames ”Square nothing” och klargör att Kreator inte behöver luta sig mot rutinstyrka för att pricka rätt.

Bästa spår: ”Your heaven my hell”.

Marduk

Serpent sermon

Century Media/EMI

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. 

Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet.

Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”.

Bästa spår: ”Serpent sermon”.

ÅTERBLICKEN: BLACK SABBATH FÅR GLOBEN I RULLNING

Konstaterande: Inget Sabbath på Stadion i kväll.

Annat var det för sju år sedan, i en stor golfboll strax söder om stan.

Iommi var där. Butler likaså. Osbourne, så klart – och även Ward.

Det kan också ha varit det sista vi såg av originalsättningen i Sverige.

NÄR? Den 3 juli 2005.

VAR? Globen, Stockholm.

VARFÖR? Det som var tänkt att ge hårdrocksommaren 2012 en dunderspark i aktern känns redan på förhand som årets stora antiklimax. Oavsett grundläggande skäl – Tony Iommis cancerkamp eller det infekterade bråket med trummisen Bill Ward – det som i kväll dundrar ut på Öfre Östermalm är en dålig kompensation för en utlovad Black Sabbath-bonanza.

Spola därför tillbaka till 2005 – och ett helt annat upplägg.

Då gjorde gruppens originalsättning sitt bästa för att få det där sfäriska klotet de kallar arena att rulla i väg längs Nynäsvägen.

Minnet kan försköna upplevelser och begrava ens de uppenbara brister i glömskans vrår. Därför väljer jag att ett kort citera min recension, författad strax efter att ”Children of the grave” avrundat setet:

”I sin signaturmelodi naglar Black Sabbath fast allting som är det fenomen vi kallar heavy metal. Tonerna är stöddiga nog att möblera om vilken plåtmage som helst och den kraft som bjuds är egentligen för potent för att komma från fyra herrar som med stormsteg närmar sig pensionsåldern.”

Betyget: Fyra doomdansande plus till det som mycket väl kan vara ursprungsgruppens sista Sverigebesök.

Vissa minnen är med andra ord extra värdefulla. Speciellt en dag som denna.

Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators

Apocalyptic love

Roadrunner/ADA/Warner

HÅRDROCK Även om titeln refererar till en kärlekshistoria i sönderfall är konklusionen snarare den motsatta. Rättare sagt bubblar det snarare över av varma känslor och ömhetsbetygelser då rockvärldens just nu hetaste bromance får den generösa möjligheten att bre ut sig över hela 15 spår och 60 minuter.

Man kan enkelt begripa att den 46-årige gitarristen är bekväm i situationen. Att han efter kommersiellt framgångsrika men enerverande försök med självuppfyllda och konfliktsökande frontmän har hittat en kreativ sparringpartner som fungerar såväl på det personliga som på det konstnärliga planet. 

Därför lanseras det som först var tänkt som Slashs andra album på solokvist i stället som en grupprestation. Där såväl sångaren Myles Kennedy som musikerduon i The Conspirators får medverka på konvolutet, och igenom detta får ett offentligt och rättvist erkännande för sina insatser. Och det är viktigt. För hur begåvad den solglasögonprydde strängbändaren än må vara på sitt instrument kräver han rätt uppbackning och stöd för att den skapande glöden ska bli direkt brandfarlig.

På ”Apocalyptic love” har han precis det. Vilket också är en av orsakerna till att skivan fullkomligt kör över den sporadiskt tillfredsställande, men ganska som helhet ganska så spretiga, föregångaren. Här finns nämligen en stringens och ett fokus som bara uppstår då alla strävar mot samma mål. Då detaljerna tillåts bidra till helheten, snarare än tas som ursäkter för att kasta sig ut i en brokig genreexpedition utan karta och kompass. 

Här slipper vi sådant, liksom tveksamma samarbeten likt de med Fergie, Adam Levine eller Kid Rock. I stället är det den rifftastiske Slash som en gång spände gitarrmusklerna på ”Appetite for destruction” som får möjlighet att blomma fritt. Att musiken till stora delar är inspelad live i studion betonar dess ruffighet och gör att låtar som exempelvis ”One last thrill”, ”Hard & fast” och ”You’re a lie” tillåts behålla sina bedårande sorgkanter, fjärran från steril Pro Tools-perfektion. En hyllning till det organiska i musiken. Till det levande, till det som blöder, gråter och skiter på riktigt.

Det är bara att lyfta på hatten och gratulera Slash och Myles. Må de leva lyckliga i alla sina dagar.

BÄSTA SPÅR… Riffen! Rösten! Refrängen! Rumlarsolot! De som anser att dagens rockmusik behöver mer koskälla behöver inte leta längre än till den avrundande ”Crazy life”. Som i sig är en galet bra konklusion på ett rubbat bra album.

VISSTE DU… …att Myles Kennedy har en begåvning som kan få fler rockdignitärer än han med hatten på fall. För fyra år sedan repade han med Led Zeppelin-kärnan Jimmy Page och John Paul Jones samt originaltrummisen John Bonhams son Jason i ett projekt som dessvärre lades på is.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… …Alter Bridges ”AB III” (2010). Det som började som ett sidoprojekt till sömnmedelssubstitutet Creed växer på tredje försöket till något lika uppiggande som en intravenös dos dunderkoffein. Tji nu grunge, massor av lyxmalen radiorock med refränger som har rostats med såväl kunnande som respekt. 

Sabaton

Carolus Rex

Nuclear Blast/ADA/Warner

METAL Ett tecken på självförtroende nära vansinne: Du gör ett konceptalbum om karoliner och den svenska stormaktstiden. Ytterligare ett sådant: Du väljer dessutom att spela in en version på hemspråket, bara för att du kan. För att det passar. Och för att du har de finansiella musklerna och den disciplin som krävs för att skotta ett dylikt projekt i hamn.

Du kallar dessutom in historikern Bengt Liljegren – med biografier över bland andra Karl XII och Adolf Hitler på sin cv – som rådgivare för att garantera en akademisk faktakontroll. Tvingas svara på frågor om inbillad högerextremism, även om fokus i stället borde läggas på det snygga Iron Maiden-skrittandet i ”Killing ground”/”Ett slag färgat rött”, den ettriga kraftmetallen i ”A lion from the north”/”Lejonet från Norden” eller Manowar-bombasmen i ”Long live the king”/”Konungens likfärd”. 

Du känner dig nog lite medialt missförstådd, om du heter Joakim Brodén eller Pär Sundström och ingår i Sabatons kreativa och administrativa kärna.

Men du sover gott om nätterna. För självförtroendet har sin svårundvikliga grund – i en skiva som kan klassas som karriärens starkaste. Och det är inte det minsta vansinnigt.

Bästa spår: ”A lifetime in war”/”En livstid i krig”.

Six Feet Under

Undead

Metal Blade/Border

DEATH METAL Enligt en nyligen publicerad australiensisk undersökning är de som missbrukar cannabis födda med mindre hjärnor, vilket bland annat sägs påverka omdöme och konsekvenstänkande. 

Det må vara hur det vill med det, men av ”Undead” att döma har rökverken heller ingen dundereffekt på det kreativa. I stället är nionde snedtändningen – tre coverskivor oräknade – från Chris Barnes personalutbytta gäng en överraskande sladdrig förevisning av dussindöds enligt enklast tänkbara mall. Under 40 minuter slömumsar sig bandet igenom riffidéer som tidigare har använts med avsevärt bättre utfall på exempelvis ”Warpath” eller ”True carnage” och lyckas endast bitvis få till en låt det på allvar sprakar om. 

Måhända är utfallet inte genomkorkat. Men samtidigt är det så oinspirerat att någon borde beordra Six Feet Under en avvänjningskur. Å det snaraste.

Bästa spår: ”Delayed combustion device”.