HÅRDROCK/AOR ”(What the hell) Baby” är irriterande after ski-funk av det slag Nickelback kan göra och ”Creator and breaker” har en falsettrefräng som skär i öronen. Detta åsidosatt är det här ännu ett exempel på vilken hög kvalitetsnivå The Poodles befinner sig nu, så här sex skivor in i karriären. Om hin håle nu gömmer sig i detaljerna, vilket såväl titeln som talesättet vill låta påskina, måste det bero på att mycket på skivan är så satans snyggt. Även om ”The greatest” placerar sig någonstans mellan Coldplay och Giant är låten en fluffigt luftig AOR-bakelse, groovet i ”House of cards” nickar åt Electric Boys och ”Need to believe” hade inte skämts för sig på Europes förnämliga ”War of kings”. I ett sådant sammanhang framstår de inledningsvis nämnda plumparna i protokollet ännu mer beklagliga.
ROCK När Judas Priest sviker, Scorpions går på tomgång och Mötley Crüe släpper sin kanske svagaste singel någonsin – tacka rockgudarna för att Europe vägrar slå av på takten. Tionde albumet är också en naturlig konsekvens av den uppåtgående formkurva gruppen har uppvisat sedan skivcomebacken för mer än ett decennium sedan. Genom att söka sig ännu närmare sina jordigaste Deep Purple/Led Zeppelin/Rainbow-rötter har Upplands Väsby-gruppen också tagit ännu ett kvalitetssteg framåt. Överlag tyngre än ”Bag of bones”, och med Mic Michaelis Jon Lord-brötiga klaviatur som viktig sparringpartner åt gitarrerna, är ”War of kings” ett förträffligt bevis på att det går att åldras med stil och finess. Vilket blir strålande tydligt i avrundningsspåret, där John Norum gråter ut sina mest innerliga ”The loner”-toner över ”Vasastan”.
ROCK Det mest slående med slitvargarnas sena karriär är vilket erbarmligt trist rockband de har blivit. Så fort Rudolf Schenker och Matthias Jabs skruvar upp volymreglagen tar det nämligen tvärstopp. Maskineriet hackar och letar desperat efter en karta för att få något slags riktning. Veterangruppen lunkar, stånkar – och vräker ur sig nonsens likt ”Rock my car”, ”Going out with a bang” eller ”Rock ’n’ roll band” samtidigt som det så kallade svänget är lika smidigt som en djupfryst apfelstrudel. Det som räddar detta 50-årskalas (ett imponerande faktum i sig) från att kantra är i stället de stunder då det bjuds upp till tryckare. Nu är väl förvisso vare sig ”House of cards” eller ”Gypsy life” någon ny ”Still loving you” men de ger i alla fall firandet ett mer passande romantiskt skimmer. Balladbandet Scorpions håller i alla fall fortfarande hygglig klass.
Black Star Riders
The killer instinct
Nuclear Blast/Sony
HÅRD ROCK Emot sig har stjärnryttarna ständigt sitt eget ursprung och dess överlägsna förnämlighet. För även om ensemblen lanserades som en färsk akt runt releasen av debutverket ”All hell breaks loose” så existerar alltjämt det faktum att det i stort sett handlar om den samling som under 2000-talet kånkat runt som överdrivet kompetent coverorkester under Thin Lizzy-flagg. Förstautgåvan gav en fingervisning om att det fanns en kraft och vilja att stå på egna ben, men här går det desto trögare. Förvisso finns det ett sympatiskt countrytwang i ”Finest hour”, ”Soliderstown” kastar gröna blickar mot ”Emerald” och titelspåret är ett skönt rivigt rockstycke. Men det känns som att luften går ur gänget ungefär i halvtid, och upprinnelsen blir mest förvånande oinspirerad och ofärdig. Låtar likt ”Sex, guns & gasoline”, ”Blindsided” eller ”You little liar” hade Phil Lynott sannerligen aldrig godkänt.
ROCK Har tjuren från Toronto gått och blivit rökt på gamla dar? Nu kanske man förvisso inte ska tända på alla cylindrar över att det sjungs om att puffa jolle i ”Getting into drugs” – låten är mer komedi än biografi – men nog har trion meckat ihop en platta som inte är av det gräsligare slaget. Cowbellkarnevalen i ”Do you wanna rock” är som gjord för att slå pannan i scengolvet, ”Body bags” avlossas riktning mot Misfits ”Bullet” medan ”I will break your heart” är en 50-talsbuggande punkballad av det slag som Volbeat brukar göra. Emellertid känns det som att Danko Jones har sin egen historia och sitt goda liverykte emot sig. För även om ”Fire music” är en tämligen genomhet upplevelse så når den sällan upp till exempelvis ”We sweat blood” eller ensemblens konsertleverans. Så rökt är det nog inte. Men inte så superpåtänt heller.
Blind Guardian
Beyond the red mirror
Nuclear Blast/Sony
METAL De som anser ”A twist in the myth” och ”At the edge of time” vara i svulstigaste och krångligaste laget behöver kanske inte hoppa jämfota över Krefeldgruppens nu aktuella halvomvändning. För det är egentligen blott en del av sanningen, då ensemblens tionde fullängdare bitvis också hör till dess parantaste och mest högtravat arrangerade med påkostat tjusiga kör- och orkesterpartier. Samtidigt finns det på ”Beyond the red mirror” också stunder som minner om kvartettens mest hissade 1990-tal. Speciellt ”The holy grail” och ”The throne” blickar liderligt tillbaka mot ”Somewhere far beyond” och ”Tales from the twilight world” och utgör ett lättgreppat halvtidsparti i en helhet som både är krävande och fascinerande. Få tar begreppet more is more till sin spets som Blind Guardian.
Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.
Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.
1. Behemoth ”The satanist”
I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.
2. Pallbearer ”Foundations of burden”
Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.
3. Sólstafir ”Ótta”
På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.
4. Agalloch ”The serpent and the sphere”
Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.
5. Opeth ”Pale communion”
Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.
6. At The Gates ”At war with reality”
Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.
7. Mastodon ”Once more ’round the sun”
Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.
8. Evergrey ”Hymns for the broken”
Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.
9. Triptykon ”Melana chasmata”
Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.
10. In Flames ”Siren charms”
Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.
11. Vallenfyre ”Splinters”
Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.
12. Accept ”Blind rage”
Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.
13. Eyehategod ”S/t”
Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.
14. Electric Wizard ”Time do die”
Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.
15. Nux Vomica ”S/t”
Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.
16. Misery Index ”The killing gods”
Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.
17. Morbus Chron ”Sweven”
Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.
18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”
”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.
19. Heat ”Tearing down the walls”
På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.
20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”
Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.
21. Crucifyre ”Black magic fire”
Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.
22. Tombs ”Savage gold”
Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.
23. Teitanblood ”Death”
Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.
24. Madball ”Hardcore lives”
Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.
Tänka sig. Dessa fyra herrar ser vi på en svensk scen igen nästa år.
Som jag skriver i texten här nedan – förvisso i ett helt annat sammanhang och med en helt annan betydelse – blir saker sällan som det ursprungligen har planerats.
Det är förvisso en förutsättning för journalistik och tidningsmakande i allmänhet, men emellanåt innebär det också att utlägg försvinner på resans gång mellan panikartat utlägg från mellanchef till färdig publicering.
Likt i onsdags. Då kom mellanchef med andan i halsen och önskade sig en så kallad ”tyckare” (en mindre pretentiös benämning för kommentar, krönika eller kolumn) rörande att Metallica just aviserat att de besöker Sverige och Göteborg i augusti nästa år. Ett fullkomligt rimligt utlägg, kan ju tyckas. Förutom att jag satt med mitt dagliga på nyhetsdesken samt filade ner en AC/DC-recension från överambitiösa 2 800 tecken till mer hanterar 2 300. Och efter att mellanchef nummer ett pratat med mellanchef nummer två och fått godkännande av hen att få låna mig ett tag blev det i alla fall så att jag skulle skriva något halvjolmigt om nämnda ämne ”så snabbt det bara går så kan vi lägga ut på nätet direkt och köra i pappret i morgon”.
Och det är just där det kukade ur, som det så vackert brukar heta. För inte lades denna kritiskt viktiga text ut på nätet. Och inte hamnade den heller i papperstidningen 18 timmar senare. Så bråttom var det med den saken, med andra ord.
Därför finns väl inte mycket annat att göra än att publicera dretet själv. Vilket sker här strax nedanför, i en något förlängd version.
Bara för att … ja, jag vet inte. Varför inte, liksom? Dumt att skriva för papperskorgen, och någon kan dessa futtiga 3 093 tecken säkert roa eller reta upp.
Väl bekomme.
Hela intervjun som hänvisas till går att läsa i årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! som gavs ut den 30 maj. Pluskunder kan även bekanta sig med texten här.
Samma visa som i fjol?
Jodå. Visst är det så.
För även om folk ännu inte har hunnit stoppa mossan i adventsstaken flaggar arrangörerna för ännu en stjärnsprakande rocksommar.
Det är bara att börja lägga undan slantar redan nu.
”Nu finns det bara en väg att gå – rakt in i studion och få ihop nästa jävla skiva.”
Så sa motormunnen Lars Ulrich till mig i våras om bandets framtidsplaner efter den då aktuella turnén.
I maj handlade det om ”Metallica by request”, en slags jukeboxvända med låtar framröstade av fansen, som tog kvartetten till huvudstaden och Gärdet som dragplåster för premiäruppförandet av Sthlm Fields senare samma månad.
Då hävdade han att en ny fullängdare, en uppföljare till ”Death magnetic” från 2008, stod absolut högst på ensemblens agenda. Ett arbete som var så prioriterat att vi inte ens skulle bemöda oss att störa gruppen på ett och ett halvt år.
Så har det naturligtvis inte blivit, enligt den välkända Metallica-devisen att väldigt få saker blir som först planerats. I alla fall när det gäller att skriva och spela in ny musik.
Naturligtvis handlar det i grund och botten om att Aktiebolaget Metallica behöver turnéer och livegig för att sysselsätta sina anställda. Speciellt med tanke på de kostsamma projekt gruppen tagit sig an på senare år – konstnärsprojektet ”Lulu” med Lou Reed, biofloppen ”Through the never” och egna festivalen Orion Music + More – så krävs det inget större siffersnille för att begripa att det behövs ett stadigt cashflow in i maskineriet för att det ska rulla vidare. Och något sådant genererar knappast det utdragna arbetet i studion. I alla fall inte i första skedet.
Därför är det kanske inte så förvånande att bandet redan nu, mindre än ett halvår efter senaste Sverigebesöket, aviserar ännu en konsert på blågul mark. Och jo. Jag kan förstå att valet faller just på Ullevi.
Thrashgiganterna har en förmåga att plocka fram överväxeln så fort de ställer sig på scenen där på Heden i Göteborg. Det bevisade den så sent som på femplusföreställningen 2011. Eller 2004, för den delen.
Att de ändå återvänder till Sverige så kort på förra besöket är emellertid ytterligare ett tecken på hetsjakten som landets konsertarrangörer bedriver på rockpublikens pengar. För även om det är ett halvår kvar innan det går att visa sig ute utan polarställ och tredubbla långkalsonger börjar bokningstemperaturen redan trissas upp.
Albumaktuella Foo Fighters besöker även de den där jättegrytan i Göteborg. Bråvalla kontrade i veckan med såväl Muse som hemmafavoriterna Sabaton, medan Sweden Rock pryder affischerna med bland andra Mötley Crüe, Judas Priest och ett greatest hits-laddat Def Leppard.
Därtill kommer en del eventualiteter som lär redas ut de närmaste månaderna. Återuppstår Metaltown efter sabbatsåret 2014? Tar AC/DC sitt superfärska album ”Rock or bust” till Sverige? Har Getaway Rock i Gävle något mer braskande än Rob Zombie och Status Quo att bjuda på?
Allt sånt kommer att visa sig framöver. Men redan nu går det att slå fast: Rocksommaren 2015 kommer att bli übertempererat superhet för den svenska rockpubliken.
”Du där – varför sitter du här och glor i stället för att ta helg?”
Tänk att det har gått hela 13 år sedan sist. Egentligen en ganska så försvarlig balja tid, men som ändå på många sätt känns som i går.
Så länge sen är det i alla fall som Saxon släppte sin högst sevärda ”Chronicles”-dvd, en utgåva som tämligen ingående återgav dessa slitvargars karriär fram till då. En så kallad dokumentär, om du så vill. Fast med mer tedrickande och mullrande riff än vad som är brukligt.
Det var som sagt 2001. Hög dags för en uppföljare då? Jajamensan. Jodå. Ja.
I dagarna kommer nämligen ”Warriors of the road – The Saxon Chronicles part II”. En händelse värd att uppmärksamma i sig, liksom att kvintetten i morgon spelar i Stockholm på Münchenbryggeriet och på söndag på Trädgårn i Göteborg, men det räcker liksom inte riktigt så.
Just i dag har jag nämligen nöjet att exklusivt i detta fantastiska men för stunden förbannat påfrestande land premiärvisa ett avsnitt ur nämnda köp-dvd/bluray. Det handlar om låten ”Sacrifice” i all sin liveprakt och … ja, det räcker väl så. För stunden i alla fall.
Jag vet att jag har någon sorts ständig ordvitstourettes, men jag kan inte låta bli:
Saken är Biff, nu tar vi helg.
Jajamensan. Och kikar på den här videon då. Kom ihåg: det är bara här i Sverige ni kan göra det, barn.
”Jaha, nu ska den där förbannade Kling-jäveln in och tycka igen.” Niclas Engelin, Björn Gelotte och Anders Fridén blir alltid så här entusiastiska då jag lägger mig i deras verksamhet, likt under inspelningarna av ”Siren charms” i Berlin för ett år sedan. (Foto: Anna Tärnhuvud)
Det finns många fördelar med vårt moderna informationssamhälle. Det här med spänning är inte en av dessa.
För numera hinner något – stort som litet – knappt hända innan det finns tillgängligt för kreti och pleti att granska och ha synpunkter på. En grupp hinner knappt rapa i studion förrän en muggig demo går att hitta på Youtube, vad Rihanna åt i går – det hittar du på Instagram innan hon ens hunnit smälta maten och det här med liveshower går ögonblickligen att stöta och blöta via diverse kanaler.
Med andra ord är det ingen överraskning exakt vilken repertoar In Flames har laddat bagaget med då de i kväll når Sverige och Hovet. Ända sedan premiären den 27 september i polska Krakow har den ju varit tämligen konstant, med det största utropstecknet och avvikelsen i och med Emilia Feldt-gästade ”When the world explodes” i Köpenhamn i söndags.
Därför torde vi kunna vara ganska säkra på lejonparten av setet som levereras i Stockholm i kväll och i Göteborg på lördag, två konserter som dessutom filmas för en kommande köp-dvd/bluray. Huvudsaken alltså. Med tanke på att aftnarna ska förevigas för omvärlden och kommande generationer finns det naturligtvis all anledning för överraskningar, men jag skulle tappa näsan om huvudrepertoaren inte är ganska så lik den här.
”Eraser” (2008)
En lyx man som journalist emellanåt kan unna sig är att tvinga olika personer i offentlig ställning att erkänna att de har fattat fel beslut. Ett av mina stoltare ögonblick – som ni märker så finns det inte så många – är då jag lyckades få Anders Fridén att göra en pudel och faktiskt hålla med om att ovan nämnda låt borde ha varit med på originalutförandet av ”A sense of purpose” och inte enbart förpassats till singelbaksida på ”The mirror’s truth” och som extraspår i vissa upplagor av albumet i fråga. En fullkomligt korrekt reträtt, naturligtvis. Speciellt då kompositionen faktiskt hör till en av kvintettens starkare under senare år, även i liveformatet. Vilket inte minst märktes på världspremiären i Stockholm för nästan exakt sex år sedan.
”Square nothing” (2000)
För vissa är millennieplattan ”Clayman” den sista spiken i kistan för In Flames. Själva skärningen mellan melodiöst dödsmangel och den alternativmetal som mer och mer kommit att prägla gruppens sound från ”Reroute to remain” och framåt. Jag lägger mig inte i den debatten. Det är en ren smaksak och jag ser egentligen ingen motsättning mellan att uppskatta såväl ”Jotun” som ”Where the dead ships dwell” eller ”Into oblivion”. Emellertid – denna semitryckare är en guldklimp som tycks ha ignorerats de senaste fem åren. Skärpning på den punkten och jag blir extra nöjd.
”Morphing into primal” (1997)
Fridén har tidigare ofta beklagat sig över att vissa delar i beundrarskaran så högljutt brukar kräva tidigt material på konserterna. Inte för att det är något fel på det per se, utan mer för att publiken faktiskt går igång mer på en ”Trigger” eller en ”Take this life” än en ”Artifacts of the black rain”. Vilket också kanske gör att ensemblens 1990-tal nu blott representeras av ett stycke, nämligen ”Resin” från 1999-given ”Colony”. Vilket måhända inte är så tokigt, men jag hade hellre skakat igång tempot med detta framfusiga ”Whoracle”-stycke. För sakens skull, liksom.
”Monsters in the ballroom” (2014)
Det här stycket, i mitt tycke det starkaste från årsgiven ”Siren charms”, ingick faktiskt i uppställningen i början av turnén, men tycks ha trillat ur repertoaren efter besöket i italienska Trezzo sull’Adda den 2 oktober. Om det finns anledning att omvärdera detta på hemmaplan? Ja, det tycker jag allt. Speciellt då gruppmedlemmar inför albumreleasen hyllat dess livekapacitet.
