Nog märks det att Sverige har blivit kallare. Mörkare, blötare, liksom mer hukat.

Sådan är ju årstidsgången. Vi har våra fyra–fem månader, högst, av någon slags behaglighet. Sen dör allt. Förmultnar, bryts ner, övergår i vintertid och motstånd snabbare än du hinner säga ”Iwrestledabearonce”.

Jag vet att jag varje år brukar återkomma till samma resonemang. Det där om att man aldrig tycks vänja sig. Att man kan tycka att 41 år under dessa förutsättningar torde leda till någon slags mental beredskap inför vad som obönhörligen komma skall, ett slags intellektuellt skydd att hissa så snart klockan ska ställas tillbaka en timme och därmed förklarar skarpt läge.

Men, lik förbannat, samma visa varje år. Axlarna liksom höjs mot öronen, hållningen blir mer hukad, motståndet inför även de mest elementära aktiviteter tilltar. Apatin. Håglösheten. Utmattningen.

Man borde väl för tusans hakar ha vant sig?

Nåväl. Nog orerat om detta. Säkert som att mjölken surnar till slut lär jag återvända i ämnet om ett år igen. Likt en inte helt välkommen tradition.

Något som är roligt då? Ja, det behövs väl minsann. Och exakt sådant får en ju genom att syna de musikaliska alster som offentliggjorts under den nyss avslutade månaden.

Vi har kunnat syna förhandsprov inför kommande album med exempelvis Foo Fighters, Raised Fist, The Crown, Hollywood Undead och Hardcore Superstar. Haft möjlighet att granska exakt hur bra At The Gates klarat av studiocomebacken 19 år efter hissade ”Slaughter of the soul” (svar: jättebra), kunnat ta tempen på nya fullängdare från Slipknot, Revocation, Obituary  och Scar Symmetry. För att nämna något.

Nedan hittar ni något av det intressanta i musikskörden. Pedagogiskt presenterad och uppradad utan att jag egentligen därför sätter något hundraprocentigt kvalitetskrav. Vissa spår är fantastiska, andra mindre angelägna. Men alla är de på ett eller annat sätt notervärda.

Glöm inte att kämpa nu. Mota mörker med en förvissning om att det faktiskt släpper någon gång.

Och, jo. Snart är det jul.

Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

Amaranthe
Massive addictive
Spinefarm/Universal

POPMETAL På sitt eget sätt visar albumtiteln på stor självinsikt. Den här skivan är ju lite som nikotin,  obscent dyr hämtlatte och djungelvrål – vanebildande på ett lätt obekvämt vis. Likt sina föregångare är tredjegiven nämligen snask för öronen. En stadig dos tomma refrängkalorier av superprocessat slag som förvisso smakar tämligen aptitligt i några tuggor, men som har en tendens att lämna artärerna stela som trädgårdsslangar. Däri ligger också en stor del av gruppens begränsning. För hur effektivt Amaranthes ihopkok av Soilwork, Pain och Aqua än är i sitt uppsåt så blir även ett stramt och koncist hållet omfång om tolv spår mot slutet irriterande tradigt. För en mer socialstyrelsesäker portion rekommenderas en dagsdos om högst fyra ”Massive addictive”-praliner. Och det räcker ju väldigt bra.

Bästa spår: ”Trinity”.

VECKANS TWEET:

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: På grund av att det är som det är så saknas Evergreys ”Archaic rage” i låtparaden ovan. Intresserade kan emellertid lyssna på nämnda stycke här via Spotify.

Nog för att det har fufflats och puttrats om deras tre tidigare fullängdare – släppta i en ganska så strid ström mellan 2o1o och 2013 – men den där sista karriärskjutsen har inte riktigt infunnit sig.

Det där inträffar ju för många expansivstörstande grupper förr eller senare. Det växer så det knakar i jacksömmarna under några år, men det där slutliga genombrottet, steget mellan Arenan och Globen om man ska använda konkreta svenskmått, tycks inte vilja komma.

Ungefär där har vi en trupp välsminkade gossar, som slog sig samman i Cincinnati 2006 men som numera ser Los Angeles som sitt hemmaläger. Vi kan kalla dem Black Veil Brides. Mest för att det också är så de har valt att marknadsföra sin trupp till massorna. Denna iögonfallande samling, som inledde karriären med att se ut som om ”Shout at the devil”-erans Mötley Crüe hade stajlats om av Sigue Sigue Sputnik, har envetet jobbat sig uppåt sedan releasen av debutalbumet ”We stitch these wounds” för fyra år sedan och fick se sig åtnjuta en topp tio-placering i och med förra albumet ”Wretched and divine: The story of the wild ones”, en utgåva som skeppades i 47 000 exemplar första veckan i hemlandet.

Nu har kvintetten på allvar sällat sig till den grupp amerikanska band som gärna vill bli 2010-talets motsvarighet till Metallica – och inte minst upprepa den crossoverframgång som Hetfield och kompani lyckades framkalla i och med sin så kallade svarta platta.

Strategin har emellertid skiftat en smula. När Trivium mest har valt att ”inspireras” av läromästarnas mer thrashiga stunder gick Avenged Sevenfold steget längre, när man på ”Hail to the king” slängde ”Enter sandman” och ”Sad but true” i kopiatorn och presenterade dem som de egna kompositionerna ”Sheperd of fire” och ”This means war”.

Black Veil Brides stannar inte där. Nej då. På snart aktuella och tillika självbetilade fjärdealbumet har de valt att överlåta produktionsansvaret på en viss Bob Rock, mannen som i mångt och mycket kan ses som huvudarkitekten bakom det uppstädade men ändå kraftfulla soundet på ”Metallica”. (Att han även får stå som ansvarig för Skid Rows ”Subhuman race”, Simple Plans ”Still not getting any…”, Lostprophets ”Liberation transmission”, St Anger” och Bushs ”The sea of memories”, för att nämna några, brukar det inte talas lika högt om…) Naturligtvis är det emellertid snarare just nämnda multimiljonsäljare som hägrar framför de svartslöjade gossarnas ögon vilket leder fram till den rimliga frågan – hur funkar det då?

Nu ska jag väl inte dra i några bautastora växlar av blott en låt (sådant både kan och brukar straffa sig) men om nya videosingeln ”Heart of fire” får vara vägledande – inte så jättebra. Förvisso tycks den uppstädade imagen gå hem hos en annars tämligen halsstarrig grupp tangentbordsbödlar på Youtube, men ändå.

Det här är föga klassiskt material. Snarare väldigt tryggt placerad i den moderna arenametalskola där vi hittar just nämnda Avenged Sevenfold, Bullet For My Valentine och till viss del även Five Finger Death Punch. Det där lite ospännande gänget som egentligen inte består av obegåvat folk, men som ofta har svårt att massera upp mina gillandenerver i brygga.

Vi får väl se om det blir ändring på det då ”Black Veil Brides” – ännu en Metallica-koppling i och med ett självbetitlat album – släpps i slutet av oktober.

Sixx:AM
Modern vintage
Eleven Seven/Warner

ROCK Inledande ”Stars” låter likt ett Papa Roach frontat av Adam Lambert, ”Before it’s over” som ett Broadwayjäst Jim Steinman-nummer och ”Gotta get it right” tangerar The Darkness kabaretglam – innan en cover på The Cars ”Drive” kör hela schabraket rakt in i väggen. Mötley-Nikki och hans morgonpigga kompanjoner sixxsakkar sig på tredjegiven hejvilt mellan uttrycken, men lyckas sällan kittla intressenerven på något mer engagerat sätt. ”Modern vintage” skvalar och skvalpar på ett slags identitetslöst mellanmjölkshav där det slätstrukna och ickeupprörande står för den största konsekvensen. Förvisso hittar Sixx:AM på denna genreseglats några gillansvärda stycken – likt My Chemical Romance-minnande ”Hyperventilate” och ”Let’s go” – att kasta ankar vid en stund, men inte längre nog att orka färden ut.

Bästa spår: ”Relief”.

VECKANS TWEET:

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

1. Du får en massa twerkande

Metallisk progrock brukar väl sällan vara den musikstil som framkallar mest rumpskak. Sånt lämnas naturligtvis bäst åt artister likt Miley Cyrus och Iggy Azalea, som ofta tycks äntra scenen med sittpaketet först. Att dansstilen, som har sina rötter i den västafrikanska traditionen och introducerades i USA via DJ Jubliees ”Do the Jubilee all” och Cheeky Blakks ”Twerk something” under den första hälften av 1990-talet, känns ungefär lika genrehemtam som Kalles kaviar med kalops gör därför det hela extra roligt. Och, hey. Det är ju några skakande skinkor. I slowmotion. Det räcker så – även om vi här inte får se Troy Sanders dra en rumpvals.

2. Reptilfigurerna är ganska så läskiga

Ända sedan science fiction-serien ”V” visades på SVT i början av 80-talet har jag varit lite rädd för ödlor. Jag menar, det är ju elaka varelser som äter marsvin hela, vill ta över världen och som lanserade Robert Englund i en roll som egentligen är väldigt mycket ruskigare än Freddy Krueger. Exakt vad dessa kräldjurspersoner passar in i den här handlingen – eller vad den ens må vara – är aningen diffust. Men det tycks likna någon hednisk fruktbarhetsrit gone bananas, komplett med trädmänniskor och elaka män i kåpor. Scary.

3. Det är Mastodon, för tusans hakar

Det känns som att ytterligare en motivering eller beskrivning av kvartettens mästerlighet är rätt onödig. Jag tror att jag de senaste tio åren har skrivit tiotusentals bokstäver som försöker beskriva just detta för den som måhända fortfarande känner sig skeptisk. Därför känns övriga, antagligen väldigt högtravande, försök tämligen lönlösa. Du vet att du måste älska Mastodon. Du vet varför. Gör du det inte redan är det ditt eget fel.

Fotnot: ”The motherload” är hämtad från kvartettens senaste album ”Once more ’round the sun” som släpptes i somras. Jag gillar det väldigt mycket. Vilket går att läsa i den fyrplusrecension jag bidrog med till Nöjesbladet den 20 juni. Pluskunder läser den här.

Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.

För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.

Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.

Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.

Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.

Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.

Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.

Evergrey
Hymns for the broken
AFM/Sound Pollution

METAL Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är niondegiven ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns ”Hymns for the broken” därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

Bästa spår: ”Black undertow”.

VECKANS TWEET:

För bara några år sedan hade det antagligen räknats som en katastrof av rent epidemiska proportioner. Knivar hade vässats, advokater drämt sina portföljer i bordet och skivbolagsrepresentanter jagat missdådare som de vore självaste Edward Snowden.

Men, 2014 är läget lite annorlunda. Att det material våra kära musiker har slitit med och våndats över dyker upp i förtid på nätet är snarare en självklarhet än något katastrofalt. En del av spelet, så att säga.

Därför verkar Machine Heads frontman Robb Flynn ta nattens oplanerade fuskpremiär av låten ”Now we die” med godan ro. Typ. För nog är han och hans kollegor, samt naturligtvis releaseansvariga Nuclear Blast, aningen purkna över att färskt material har nått allmänhetens ägo via en förbeställningssida på brittiska Itunes.

På gruppens officiella Facebooksida kommenterar Flynn det hela med värdeord likt ”un-fucking-believable”, ”furious” och ”total shock” – men konstaterar samtidigt att dylikt är sådant en får tugga i sig i detta snabbrörliga informationssamhälle.

Så här skriver han:

Med andra ord – ni har själva upphovsmännens välsignelse att lyssna på ”Now we die” här. De vill det. Att ni sprider låten på Fejjan, Youtube eller något annat forum. Rakt ut, rakt fram och utan minsta tvekan.

Så jag gör väl det då. Allt för Rock ’n’ Robb, liksom. Väl bekomme.

Fotnot: Machine Heads åttonde studioalbum, även känt som ”Bloodstone & diamonds”, släpps den 5 november via redan nämnda Nuclear Blast.