Redan 2011 släpptes en ep från detta kändisprojekt. Ja, vi kan väl kalla konstellationen för en sådan utan att skarva på sanningen alltför mycket.

Death Ray Vision kopplar nämligen tillbaka till ganska så bortglömda Bostonbandet Overcast, obskyrt för de flesta, men vinner desto mer nutidsglans genom att sättningen bland annat består av Brian Fair från Shadows Fall och Mike D’Antonio från Killswitch Engage. Plus några andra snubbar som troligtvis ingen utanför den mest anala metalcorekretsen egentligen bryr sig om.

Nu behöver å andra sidan debutfullängdaren, släppt i veckan av Bullet Tooth och tillgänglig för streaming via Spotify och Wimp, egentligen inte sådana simpla intresseväckarargument som att peka på medlemmarnas huvudsysselsättningar.

Det räcker bra med att lyssna på ”We ain’t leavin’ till you’re bleedin’” för att ta en stärkande moshpaus så här strax före lunch. Gillar du Sick Of It All? Bra, det borde du göra. Cro-Mags? Fantastiskt, då är det här en platta för dig. Speciellt om du värdesätter en extra thrashig metaledge i slutleveransen.

Bra skit, helt enkelt.

Vanligtvis brukar en självbetitlad skiva mitt i karriären markera någonslags omstart. Ett sätt att relansera sig själva, med antingen nytt sound eller ny bemanning. Eller både och.

Vilket i så fall innebär att Dream Theater, Long Islands stoltaste fanbärare för progressiv komplikationsmetal, torde ha gjort det redan då förra albumet ”A dramatic turn of events” släpptes för snart två år sedan. Elftegiven var nämligen en nystart om något, efter skilsmässan med grundartrummisen Mike Portnoy 2010.

Denna dopstrategi slår dock först igenom nu, i och med lanseringen av ”Dream Theater” om två veckor. Som brukligt är i dessa streamingdagar så trissas intresset upp därinför med spridda låtsläpp lite här och där. Tidigare under sommaren var det ”The enemy inside” som fick agera smakprov, nu har turen kommit till semiballaden ”Along for the ride”.

I mitt tycke är det här en ganska ordinär komposition, där det mest imponerande är Mike Manginis melodiska slagverkshantering. Faktiskt en av de tristare stunderna på plattan (jag har haft den på streaming någon månad vid det här laget) och därmed ganska konstig som lanseringsverktyg. I alla fall, för den nyfikne går det att lyssna på låten i fråga precis här söderöver.

Mer egentlig underhållning finner man då, som rubriken redan har skvallrat om, i det klipp där munvige Roboyette käfttrummar sig igenom gruppens ”The dance of eternity” från skivan ”Metropolis part 2: Scenes from a memory”. Det är ett utmanande stycke i sig för en trummis, enligt uppgift innehållande 108 taktbyten, och totalt sinnesknullande överstyv då det framförs med rösten som enda instrument.

Det vill säga, precis det som ”Along for the ride” inte lyckas vara.

På ett sätt är det tur för den holländska dunderklubben att de inte kommer från Sverige. Med tanke på att de har baserat sin diskografi på krig i synnerhet och andra världskriget i synnerhet skulle de snabbt bli ett stort diskussionsämne och polarisera scenen mellan dem som kan erkänna beskrivare och de som blott där ser sympatisörer.

Två album – ”…Of frost and war” (2008) och ”On divine winds” (2010) – samt en ep kallad ”Warsaw rising” (2009) har det blivit så här långt för den här Asphyx/Thanatos/Houwitser-kopplade kvintetten. Så här långt, alltså. För trots att vissa medlemmar har lekt av sig i Grand Supreme Blood Court förra året har man hunnit fylla på ammunitionsförråden med tillräckligt mycket sprängstoff för att inleda ännu en offensiv.

Kampanjens egen d-dag inträffar den 25 oktober, då Hail Of Bullets avlossar ”III – The Rommel chronicles” (Metal Blade/Border). Som titeln skvallrar om är det en koncepthistoria som inte helt okontroversiellt skildrar den tyske generalfältmarskalken Erwin ”Ökenräven” Rommels gärning via tio kapitel.

Ett av dessa, andraspåret ”Pour le Mérite”, har släppts redan nu för att trissa upp intresset inför albumreleasen. Ett väldigt offensivt sätt att kicka igång tisdagen på, med andra ord.

Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Ofta blir det väl lite sisådär. Ett gäng mer eller mindre upphöjda musiker söker sidospår och vänstrar med varandra på ett eller annat sätt – och så blir det bara ”jaha” av det stora hela.

Du minns kanske The Damned Things. Om inte – det är förlåtet. För samarbetet som skulle viga ihop Anthrax med Fall Out Boy och Everytime I Die tycktes försvinna snabbare än någon hann säga ”We’ve got a situation here” och någon uppföljare till trots allt hyggliga albumet ”Ironiclast” (2001) tycks det inte bli. Vilket nog få sörjer.

Fler exempel på hur illa det kan gå: Rock Star Supernova (vinnaren i en dokutävling på tv uppbackad av Jason Newsted, Tommy Lee och Dave Navarro och Gilby Clarke), Hellyeah och Linkin Park-Chester Benningtons Dead By Sunrise.

Nu finns det emellertid undantag från den regel jag försökte bevisa här ovan. Ganska så nyss bevisade Chino Moreno och medlemmar från nedlagda Isis hur bra det gick att gifta deras talanger, på hemmaplan hittar vi exempelvis Bloodbath och Khoma. För att nämna några få och mindre uppenbara.

Ytterligare rotande i arkiven gräver upp ett kortlivat projekt kallat Nailbomb, som också leder oss fram till det som detta orerande egentligen ska handla om. I detta kortlivade projekt (endast aktivt 1993–1995 och vars diskografi blott består av fullängdaren ”Point blank” och en liveplatta) mullrade nämligen Fudge Tunnels Alex Newport industriell thrash metal tillsammans med en viss Max Cavalera (då fortfarande frontman i Sepultura).

Nu är just nämnde brasse på banan igen. I ett projekt som ännu inte tycks ha ett namn, men ändå en besättning som kan få även den mest sansade att jumpdafuckup av ren upphetsning.

Förra veckan inledde Cavalera (snart albumaktuell med Soulfly) inspelningarna av en platta tillsammans med Troy Sanders (Mastodon), Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Dave Elitch (The Mars Volta). Hur detta kan tänkas låta går det bara att drömma om, men troligtvis inte som en blandning av medlemmarnas ordinarie grupper.

Enligt brittiska Terrorizer, som har hälsat på i studion, kommer resultatet av nämnda studiobesök i Los Angeles att släppas nästa år och är tänkt som en engångsgrej. Och soundet? I en intervju med Noisecreep tidigare i år har Puciato avslöjat att själva utgångspunkten tycks vara medlemmarnas gemensamma kärlek till gammal punk, hardcore och thrash vilket säkert kan skvallra om vartåt det barkar.

Den ännu odöpta skivan sätts ihop tillsammans med Josh Wilbur (Lamb Of God, Gojira med flera). Vilket bolag som slutligen ser till att den når handeln är även det i dagsläget Max-imalt oklart.

Spännande att höra lär det bli, i vilket fall som helst.

Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

Carcass

Surgical steel

Nuclear Blast/Sony

DEATH METAL Typscenariot: Klassiskt band återförenas, gör några gig – och släpper en trist platta.

I detta sammanhang är britternas första studioskiva sedan 1996 års utskällda ”Swansong” en motsatssensation. Ideologiskt befinner sig ”Surgical steel” förtjusande nog mitt i skåran mellan melodierna på ”Heartwork” och det snitsiga manglet på ”Necroticism – descanting the insalubrious”, en mer än 20 år gammal kista som passar som den vore måttbeställd. Titta bara på omslaget; precis så välarrangerat och slipat är innehållet. Likt en hammare mot pannan (”Captive bolt pistol”), ett förlösande snitt i aortan (”Thrasher’s abattoir”) eller blodsänk på väggen (”The master butcher’s apron”) är genomförandet så snyggt att man inte ens ids sakna svenske ex-gitarristen Michael Amott.

Det gore ju så bra ändå.

Bästa spår: ”Mount of execution”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Mer om Satyricon kan ni läsa i Aftonbladet i morgon, då det även blir några rader Vista Chino. Riktigt lördagsgodis.

Är det en grungedag i dag? Är det inte alltid en grungedag?

Nja, kanske inte riktigt så. Men sant är likväl att en av Seattlescenens stora drakar, närmare känd som Soundgarden, i kväll besöker Hovet i Stockholm för att följa upp senaste skivan ”King animal” och framträdandet på Sweden Rock förra året med sin första innomhuskonsert i Sverige sedan den 18 oktober 1996. En tilldragelse om något. Som jag emellertid tänkte hoppa över (Jocke Persson ror hem recension till Aftonbladet i morgon) för att i stället ta farväl av snart avvecklande Vomitory och fira 25-årskalas med Grave på Debaser Medis.

Detta är så klart självvalt. Även om jag naturligtvis hade sett att jag kunde vara på alla ställen samtidigt för att inte missa något historiskt skeende som man får höra om tills öronen trillar av. Jag kalkylerar nämligen iskallt med att Chris Cornell och de andra återkommer till stan på ett eller annat sätt, förr eller senare, vilket gör att ond bråd död får gå före nedstämt psychodelicbuller.

Lite plåster på såren kommer emellertid från postnummerkollegorna i Alice In Chains, som firar septemberstart genom att simultansläppa inte mindre än två videor från årsgiven ”The devil put dinosaurs here” (läs recension via denna länk). En dubbeldos grungegung, alltså. Personligen gillar jag ”The devil…” mörka sjuttiotalsfeeling – med en alkad clown och en snubbe i kanin-onepiece– bättre än ”Voices” ganska ordinära framträdandescenografi.

Men för bästa totalupplevelse kollar man så klart in båda två.

De senaste månaderna har handlat mycket om frontmanlegendaren Lemmys hälsoproblem.

Fullkomligt naturligt, då en aviserad Europasväng med utlyst besök på Metaltown i Göteborg avblåstes i sista stund. Och då scencomebacken (se ett videosammandrag nedan) på Wacken blev rejält vingklippt och egentligen reste fler frågetecken än det gav svar på den centrala frågan:

Hur fan mår karl’n egentligen?

Delsvar: Bra nog för att släppa ett nytt album, tydligen. Och dessutom ge de blågula fansen plåster på såren genom att besöka Linköping och Cloetta center den 12 december (ett gig som emellertid inte finns med på turnéplanen på gruppens hemsida men som säkerligen blir av i alla fall).

Men innan nämnda turnésväng är det som sagt för release av evighetsmaskinens 21:a studioalbum, som beräknas finnas i butikerna den 21 oktober via UDR/EMI. Det är en skiva innehållande 14 låtar med titlar som ”Lost woman blues”, ”Going to Mexico” och ”Keep your powder dry” och som har sammanställts i NRG Studios i Hollywood, Los Angeles.

Hur det låter krävs det inte direkt någon siare för att gissa. Även om gitarristen Phil Campbell i ett pressmeddelande hävdar att trion har ”grävt djupt” och slår sig för bröstet över albumets ”variation” kan jag sätta några grå skäggstrån på att det låter som Motörhead. Som det ska vara, med andra ord. Gediget och pålitligt, men sannolikt föga äventyrligt när det gäller något annat än detaljer.

Efterskalvet kan som sagt kännas den 21 oktober. Vi får hoppas att det får marken att gunga.

Hela elva avsnitt av en musikserie kan tyckas nog. Men då det som ska dokumenteras är så mångfacetterat och spretande som det vi kan kalla hårdrock, med alla dess glidningar som en så pass lös genrebeteckning ger, är inte ens det nog.

Därför blev det ett berättigat ramaskri – ”folkstorm” på klassisk kvällstidningslingo – när den SVT-sända serien ”Hårdrockens historia” helt sonika hoppade över metalträdets mest extrema grenar. Orsaken sägs vara att kunderna, de finansierande tv-bolagen, fann en närmare granskning av en musikyttring som ofta befinner sig på fel sida av den goda smakens mittlinje brutalt upprörande. Och därmed inte värd att slanta upp för.

Gissa? Det är just här du kan göra en insats.

I videoklippet nedan kan du se regissören Sam Dunn artigt sträcka fram mössan och be om cash för att färdigställa det så kallade förlorade avsnittet av ”Metal evolution”, som serien heter i original. Via en kampanj på IndieGoGo försöker Banger Films få ihop de 135 000 dollar man anser sig behöva för att ro projektet i hamn, vilket än så länge tycks gå sådär då man ännu är runt 95 000 dollar från målet.

Som bidragsgivare kan man i alla fall välja på hur mycket man vill investera – och få tillbaka utifrån insatsen. Den som exempelvis skjuter in fem dollar får en nedladdningslänk till filmen när den är klar, medan den som går all in och hostar upp nätta 50 000 dollar får se sig upphöjd till producentstatus och därmed en massa lyxiga vip-förmåner.

Mer info om detta hittar du här. Så se till att tömma spargrisen om du tycker att ”Hårdrockens historia” behöver en extra brutal slutsats.