Arkiv för kategori Rock

- Sida 2 av 23

Just i dag har jag tyckt till om Sixx:AM och 220 Volt. Spännande.

av Mattias Kling
DJ Ashbas burritolunch har precis gjort sig påmind. Dålig stämning uppstår.
DJ Ashbas burritolunch har precis gjort sig påmind. Dålig stämning uppstår.

:+:
Sixx:AM
Modern vintage
Eleven Seven/Warner

ROCK Inledande ”Stars” låter likt ett Papa Roach frontat av Adam Lambert, ”Before it’s over” som ett Broadwayjäst Jim Steinman-nummer och ”Gotta get it right” tangerar The Darkness kabaretglam – innan en cover på The Cars ”Drive” kör hela schabraket rakt in i väggen. Mötley-Nikki och hans morgonpigga kompanjoner sixxsakkar sig på tredjegiven hejvilt mellan uttrycken, men lyckas sällan kittla intressenerven på något mer engagerat sätt. ”Modern vintage” skvalar och skvalpar på ett slags identitetslöst mellanmjölkshav där det slätstrukna och ickeupprörande står för den största konsekvensen. Förvisso hittar Sixx:AM på denna genreseglats några gillansvärda stycken – likt My Chemical Romance-minnande ”Hyperventilate” och ”Let’s go” – att kasta ankar vid en stund, men inte längre nog att orka färden ut.

Bästa spår: ”Relief”.

VECKANS TWEET:
Tweet 3/10

Gästblogg: Besserbitch väljer fem väldigt bra saker med att DIY-turnera i Tyskland

av Mattias Kling

arnold-schwarzenegger-wonderful-pictures (kopia)

1. Alla pratar som Arnold

Det är underbart – och det smittar av sig. Man småflinar lite åt dialekten första dagen, men redan nästa dag har den smittat av sig, och plötsligt ubrister man ett hårt, mörkt “säänk joo” till tack när någon hjälper en att bära. Man börjar till och med se sig själv som en karaktär i terminator, då även miljön är ganska lik. Mörkt, rökigt, järngaller. Sedan övertar denna idé hjärnan och helt plöstligt är man bandet som pratar som Schwarzenegger.

10711743_10152286478441619_690688689_n

2. Det där med att sova blir en utmaning

Man vet aldrig om man får övernatta på ett hotell eller på en soffa bredvid ett rökrum. Nu bodde vi faktiskt väldigt fint på de flesta ställena, men ibland hamnar man där – där man inte riktigt vill sätta ner foten. Där man helst inte vill nudda väggarna i badrummet, där det fimpas i soffan där man ska krypa ner i sin fuktiga sovsäck. Kissdoften sticker i näsan, man försöker sova med hårt intryckta gula öronproppar medan tyskarnas galna fest bara börjat fast klockan är fem. Och spindlarna på väggarna är muterade, och man hoppas att det röda stänket man skådar lite varstans på väggarna bara är rödvinsfläckar. Det är trots lite charmigt och hör till, men den bästa känslan är då när man får checka in på ett tyst hotell.

10719211_10152281819616619_723272516_n

3. Ett måste – vara yteffektiv

Man får muskler och utvecklade Tetris-skills av allt bärande och packande.
Då allt går in i bussen exakt på millimetern och måstes packas likadant, gäller det att minnas rätt. Först in till höger – merchen, sen baslådan – vänster hörn, sen gitarrpedallådorna – vänsterhörn upptill, sen gitarrtopparna och bastrumman till vänster och så vidare, exakt precision och ingen centimeter till spillo. Den enda tröst när man lyfter en tung otymplig gitarrlåda och ryggen värker och benen viker sig, är att en dag kanske vi kan få ha med oss råddare som gör detta, eller eventuellt en turnékamel. Men stoltheten är stor när man fått in allt. En lagkänsla, vi vann, vi klarade det – igen! Sedan ska man göra om allt två eller tre gånger till, samma dag, och med vanlig otur så ligger spelklubben i källaren eller tre trappor upp utan hiss. Det är bara att bära, och försöka att inte känna efter så mycket.

10718036_10152281783641619_1633126050_n

4. Man vänjer sig. Man måste vänja sig.

Att turnera ihop blir ett tillfälle att få reda på hur alla bandmedlemmar luktar. Egentligen. Man öppnar bussen på morgonen. En stark doft av jäst slår emot en. Ingen aning var den kommer ifrån? Kanske någon av oss som gillar att baka helt enkelt och skurit ner ett par bitar jäst i bakfickan?  Efter ett par dagar till kommer det, dessa dofter … kattpiss? Avföring? Ko-skit utifrån eller? Någon som klivit i hundskit? Svett och unket. Eller bara människa? Ingen parfym i hela världen kan dölja så många lager av intorkat svett, rövsvett från 100 mils sittande i bussen och alla dessa luncher av chips och bananer och öl som ligger på turnébussgolvet. En unken lukt som sprider sig i bussen och alla utbrister “vem var det!?”, lång utlägging om hur dåligt det är att släppa sig utan att erkänna. Sen sjunger alla med till Kjell Höglunds dänga “Man vänjer sig”. För det gör man ju faktiskt, man vänjer sig faktiskt vid skitlukten också.

1957310_10152281785811619_615465056_n

5. Flytande tröst är väldigt lätt att få tag på

Man kan köpa hur mycket Jägermeister man vill på bensinmackar. Dom ligger där bredvid kinderäggen och strålar. Perfekt eftermums efter en god eller dålig spelning.

Tre anledningar till att Mastodons nya video är det bästa du får se i dag

av Mattias Kling
MTS_mashelle-1391601-TwerkingPose_2_Image

1. Du får en massa twerkande

Metallisk progrock brukar väl sällan vara den musikstil som framkallar mest rumpskak. Sånt lämnas naturligtvis bäst åt artister likt Miley Cyrus och Iggy Azalea, som ofta tycks äntra scenen med sittpaketet först. Att dansstilen, som har sina rötter i den västafrikanska traditionen och introducerades i USA via DJ Jubliees ”Do the Jubilee all” och Cheeky Blakks ”Twerk something” under den första hälften av 1990-talet, känns ungefär lika genrehemtam som Kalles kaviar med kalops gör därför det hela extra roligt. Och, hey. Det är ju några skakande skinkor. I slowmotion. Det räcker så – även om vi här inte får se Troy Sanders dra en rumpvals.

V_THE_FINAL_BATTLE_DISC1-4

2. Reptilfigurerna är ganska så läskiga

Ända sedan science fiction-serien ”V” visades på SVT i början av 80-talet har jag varit lite rädd för ödlor. Jag menar, det är ju elaka varelser som äter marsvin hela, vill ta över världen och som lanserade Robert Englund i en roll som egentligen är väldigt mycket ruskigare än Freddy Krueger. Exakt vad dessa kräldjurspersoner passar in i den här handlingen – eller vad den ens må vara – är aningen diffust. Men det tycks likna någon hednisk fruktbarhetsrit gone bananas, komplett med trädmänniskor och elaka män i kåpor. Scary.

mastodon-photo-2-by-travis-shinn-2014-extralarge_1398726539233.jpg

3. Det är Mastodon, för tusans hakar

Det känns som att ytterligare en motivering eller beskrivning av kvartettens mästerlighet är rätt onödig. Jag tror att jag de senaste tio åren har skrivit tiotusentals bokstäver som försöker beskriva just detta för den som måhända fortfarande känner sig skeptisk. Därför känns övriga, antagligen väldigt högtravande, försök tämligen lönlösa. Du vet att du måste älska Mastodon. Du vet varför. Gör du det inte redan är det ditt eget fel.

Fotnot: ”The motherload” är hämtad från kvartettens senaste album ”Once more ’round the sun” som släpptes i somras. Jag gillar det väldigt mycket. Vilket går att läsa i den fyrplusrecension jag bidrog med till Nöjesbladet den 20 juni. Pluskunder läser den här.

Inga konstigheter – bara Ghosts avslutningslåt från Gröna Lund i går

av Mattias Kling

Precis som rubriken här ovan antyder – här blir det bootlegvideo av privatskakig bootlegkvalitet. På något sätt en tradition vid det här laget, då jag tycks ha filmat spökklubben vid en rad tillfällen de senaste åren.

För några sådana har det ju blivit. Funderade över saken i går, exakt vid hur många tillfällen jag sett Ghost sedan de släppte andraplattan ”Infestissumam” förra året. Kom fram till sex gånger, på två olika världsdelar. För nog finns det tillfällen som känns aningen mer minnesvärda än andra. Som bevisar exakt hur viktigt det här med omgivning är för Östgötagänget.

Eftermiddagsmässorna på Bråvalla förra året eller Sthlm Fields i år – jag kan väl inte påstå att jag gäspade mig igenom gigen, men mysryssatanism och dagsljus är ett par som ligger dålig sked. Så att säga.

Hellre då inför ett råtaggat tusental – och circlepitmoshande! – diehards på Music Hall Of Williamsburg i Brooklyn i juli 2013. Det är ett minne jag kommer bära mig mig resten av livet. En kväll där det mesta tycktes klaffa, utbytet mellan gengångare och publik perfekt och dess eleganta uttryck konstigt skräddarsydd för den något ruffiga konsertsalen. Och den påföljande eftersläckningen, då gastar kastade sina masker och drack med oss vanliga dödliga, är ett kapitel för sig.

Gårdagens ritual, troligtvis den sista i huvudstaden innan gruppen börjar jobba på sitt tredje album, är måhända inte riktigt lika minnesvärd på grund av det omgärdande, men samtidigt ett bevis för hur mycket ensemblen växt som liveakt sen jag såg dem första gången strax efter releasen av debutalstret. Speciellt slående är gastarnas utveckling från stela statister till rörliga scenmonster. Båda gitarristspökerna äger sina för tillfället valda positioner, vare sig det handlar om i bakgrundsformation eller längs fram vid scenkanten, basistvålnaden tycks ha sitt livs kväll och att påven håller sitt mellansnack tämligen kort är bara en fördel.

Det känns som ett vänligt och värdigt farväl för den här turnévändan. Ett år och ett par månader av ständig expansion och evolution som skickar upp framtidsförväntningarna ännu mer. För nog håller det här konceptet ännu en vända till. Det är jag övertygad om.

Och ni som har möjlighet att se finalen på Liseberg i Göteborg i kväll – gör det. En vet aldrig när chansen uppstår igen.

Veckans tyckande: En längre Slash-recension och ett lagom kort tweet

av Mattias Kling
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)
Slash och Myles Kennedy tillsammans på scen i Hultsfred 2012. (Foto: Adam Ihse/TT)

:+++:
Slash featuring Myles Kennedy & The Conspirators
World on fire
Dik Hayd/Roadrunner/Warner

HÅRDROCK Det var för lite mer än två år sedan den närmast helgonförklarade rockhatten tog mössan i vacker hand och erbjöd Myles Kennedy och The Conspirators att bli likvärdiga dragplåster när solokarriären gick in i en andra fas.

Resultatet var närmast sensationellt bra. Efter att ha medverkat på två spår på den gästartistspäckade ”Slash” (2010) harklade Alter Bridge-frontmannen all tveksamhet ur strupen och trädde fram som en fullkomligt strålande parhäst till en av hårdrocksvärldens mest hissade gitarrister, en omskriven bromance som fyllde fyrplusbelönade ”Apocalyptic love” med sprudlande känslor och fjärilar i magen.

I mångt och mycket fortsätter ”World on fire” på den linjen. Inte nog med att andraspåret ”Shadow life” bygger på ett riff som ströks i sista stund från föregångarsingeln ”You’re a lie”, om 2012-albumet var ljudet av en omtumlande musikalisk blixtförälskelse är det här en tonsättning av hemmakvällar med ostbricka och mysbyxor framför senaste Netflix-serien.

Det vore ju liksom fel att säga att förhållandet mellan Slash och Kennedy redan har börjat gå på sparlåga, men nog börjar det skönjas vissa tecken på vardagsslentrian i kanten. Att albumet blåses upp till en omfattande 17-låtarskoloss med en speltid på nära 80 minuter gör nämligen att det har svårt att hålla lågan brinnande från start till mål. Det funkiga instrumentalstycket ”Safari inn” hade exempelvis fungerat bättre som pausinslag under ett liveframträdande än som upptakt inför finalen med ”The unholy”, ”Beneath the savage sun” riffar sig fram utan att bränna till och inte ens ett ”Sweet child o’ mine”-nickande introriff gör ”Iris of the storm” till något annat än en lätt bris.

Samtidigt finns det även här gott om strålande stunder. Den som söker snygga referenser till huvudpersonens Guns N’ Roses-ursprung behöver inte leta längre än ett ”Paradise city”-minnande introriff (”30 years to life”), lite ”Welcome to the jungle”-stök (”Wicked stone”) eller ett så där ”November rain”-innerligt balladsolo likt det i exempelvis ”Battleground”.

Så nog är det alldeles för tidigt att ordinera någon mer allvarligt menad parterapi. Men nog kräver även den mest bedårande bromance underhåll och eftertanke för att hålla spänningen vid liv när den första pirrigheten har lagt sig.

 BÄSTA SPÅR Med en överladdat dramatisk ”Black hole sun”-känsla är ”The unholy” ett rent av omtumlande avslutningsspår.

VISSTE DU ATT …Myles Kennedy har en ganska så liten roll i filmen ”Rock star”, med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston? Han spelar en kille i publiken under ett av Steel Dragons gig.

Fotnot: Ovan publicerade recension var ursprungligen tänkt som dragplåster i dagens Nöjesbladet, men efter U2:s chockrelease av nya skivan ”Songs of innocence” i tisdags kväll blev utlägget aningen omkastat. Som det brukar heta – så kan det gå.

VECKANS TWEET:

Tweet 12/9

Nu är det officiellt – Faith No More jobbar på en ny skiva

av Mattias Kling
faithnomoreband2014_638

Ibland är det både irriterande och häftigt hur snabbt saker kan förändra sig i dagens tumultartade medielandskap.

För bara ett dygn sedan satt jag i Aftonbladets studio tillsammans med mina kollegor Joacim Persson och Per Magnusson och diskuterade eventualiteten att det banbrytande bandet från San Francisco är redo för en skivcomeback efter 17 år (resultatet går att höra i ”Musikpodden” som släpps på fredag). Som sagt, då var det fortfarande på spekulationsstadiet, efter att basisten Billy Gould så smått hade hintat om saken.

Nu är det emellertid klart. På riktigt. Officiellt och bekräftat.

I skrivande stund befinner sig gruppen i studion och spelar in en väldigt senkommen uppföljare till den sansat döpta 1997-plattan ”Album of the year”, med tänkt release i april nästa år. Och som detta inte vore nog föregås albumsläppet av en vinylskiva innehållande färska kompositionen ”Motherfucker” redan i slutet av november och en digital release av densamma den 9 december.

Således är manegen krattad för en verklig comeback från en av 1990-talets mest egensinniga akter, så här fem år efter återkomsten till livescenerna.

Exakt vad jag känner inför detta ventileras ganska rejält i ovan nämnda ”Musikpodden”, så ni får på något sätt ge er till tåls med att ta del av detta resonemang till i övermorgon. Men naturligtvis går det ju att säga att kvintetten – bestående av Mike Patton (sång), Bill Gould (bas), Roddy Bottum (keyboards), Mike Bordin (trummor) och Jon Hudson (gitarr) – har ett tungt ansvar som vilar på sina axlar. När jag i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock! i juni 2011 ångestkrystade fram en utdragen lista över genrens bästa album någonsin placerade sig mästerliga ”Angel dust” (1992) på plats 55 och jag har flertalet gånger återkommit till gruppens betydelse för den alternativa metalscenens utveckling.

Det är det arvet Faith No More har att leva upp till. Sånt som finns i bagaget när den återigen ger sig in på en skivmarknad som har förändrats i grunden sedan sist.

Hur det går kommer säkert att visa sig förr eller senare. Och fram till dess att ensemblen presenterar sitt nya material går det alltid att mata spekulationerna med bootlegupptagningar av just ”Motherfucker” samt ”Superman (Leader of men)”, som filmades när gruppen agerade uppvärmare åt Black Sabbath i Hyde Park i London i början av juli.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Sverigeexklusivt: Spana in Motörheads nya video

av Mattias Kling
Precis så här glada är Phil Campbell, Lemmy Kilmister och Mikkey Dee över att premiärvisa sin nya video precis här. Ja, exakt så här glada.
Precis så här glada är Phil Campbell, Lemmy Kilmister och Mikkey Dee över att premiärvisa sin nya video precis här. Ja, exakt så här glada.

Även i en så pass omtumlande karriär som Motörheads framstår det senaste året som extra strapatsrikt.

Det har mest handlat om Lemmy Kilmisters hälsoproblem – som tvingade trion att ställa in såväl ett framträdande på Metaltown för ungefär ett år sedan som ett headlinegig i Linköping den 12 december – och inte så jättemycket om senaste albumet ”Aftershock”.

Fullkomligt naturligt, så klart. Med tanke på den ledande motörskallens livsstil de senaste 45 åren torde det inte krävas något snille att räkna ut att han skulle stöta på patrull förr eller senare. Inte ens den tuffaste av maskiner tuffar på för evigt utan att servas och vid en ålder som snart uppnår 70 känns det som att Lemmy har festat på lånad tid i flera decennier vid det här laget.

Emellertid. Nu tyder det mesta på att frontmannen har repat sig från de värsta krämporna. Sedan april i år har powertrion bland annat spelat på den haussade Coachellafestivalen i USA och så sent som i går inleddes bandets Europasväng i Milano i Italien.

För att fira denna avspark har Motörhead dessutom sammanställt en video till ”Aftershock”-spåret ”Lost woman blues” – ett promotionklipp jag i dag exklusivt kan premiärvisa här i Sverige. Eventuella detaljer är därför ganska så underordnade, men jag kan ändå upplysa om att filmsnutten är förevigad på klassiska The Warfield i San Francisco den 18 april i år och fångar bandet där det trivs väldigt bra – på scenen.

Slutsvamlat från min sida nu, alltså. För nu är det filmtajm, mina damer och herrar.

Tagga upp Bråvallapeppen med en (ganska) ny Clutch-låt

av Mattias Kling
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.
Har skägg, vill rocka jorden. Det ska vi vara glada och tacksamma över.

Jaha. Redan festivaldags igen, alltså?

Tydligen. Enligt konstens alla rimliga regler och föreskrifter. Några dagar och nätter nere i Östergötland står närmast på programmet och även om uppsnacket så här dagarna före själva avsparken mest har handlat om kukfäktning med försäljningssiffrorna samt att arrangörerna i FKP Scorpio har fått Norrköpings kommun att skjuta in nästan två miljoner kronor för att lersäkra området framför största scenen så handlar ju de kommande dagarna om något annat. Nämligen musiken. Tro det eller ej.

Med en uppställning som är spretigare än Johnny Rottens frisyr 1977 är det naturligtvis ogörligt för undertecknad att dra någon helhetsanalys av det stundande. Det passar sig inte. För även om jag även med mitt mest infantila förstånd begriper att det är ”stort” med bokningarna av exempelvis Kings Of Leon, Kanye West, Alesso, Adrian Lux och Veronica Maggio – för att nämna några – är det väl just dessa som gör att min arbetsgivare skickar i väg mig mot riktnummerområde 011.

Jag lär i stället få chans att bekanta mig lite närmare med exempelvis Iron Maiden, Bombus, Bring Me The Horizon, Dropkick Murphys, Bad Religion samt granska In Flames/Hardcore Superstar/Mustasch-sidoskottet Drömriket lite närmare.

Samt givetvis även Marylands svängigaste skägg, även kända som Clutch.

Läsare med plåtminne erinrar sig säkert att jag utnämnde deras fjolårsgiv ”Earth rocker” till årets skarpaste platta, samt att jag trotsade en hastig influensaattack för att recensera gruppens framträdande på Tyrol i huvudstaden i februari. Samt att jag vid jämna tillfällen tjatat mig halvhes om dess briljans och relevans.

Därför är just Neil Fallon och karlarna något av det som jag ser fram emot mest i helgen. Inte bara för att de är så supersäkert jättebra, utan minst lika mycket eftersom man som åhörare aldrig vet riktigt vad man har att vänta sig. Kvartettens inställning till sin repertoar är nämligen väldigt spontan och spänstig och kan innehålla lite vad som helst ifrån deras brokiga karriär.

Vilket publiken i Edinburgh fick uppleva för lite mer än en och en halv månad sedan. Då premiärspelade Clutch nämligen det nya spåret ”Sidewinder” inför en förbluffad skara åhörare på klubben Liquid Room, ett uruppförande som i sann direkthetsanda dessutom nådde internet så snart de sista tonerna var tagna.

Det här ägde som sagt rum den 6 maj. En så kallad nyhet som i en snabbt forsande informationskaskad måhända framstår lika överspelad och arkivfärdig som Ny Demokratis uppgång och fall – speciellt då en därefter lanserad nyupplaga av just ”Earth rocker” även bjöd på de osläppta styckena ”Night hags” och ”Scavengers” – men tilldragelsen i sig duger ändå att påminnas om.

Huruvida gruppen spelar några av dessa strax utanför Norrköping på fredag – vem vet? Det är sådant som återstår att se, som en extra surpris fram till skarpt läge. Men en sak är säker, vad den än packar repertoaren med kommer det bli en av veckoslutets höjdpunkter.

En Clutchigare timme än så är svår att tänka sig.

Sida 2 av 23
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB