Voff, voff … sa den svarta hunden. Kanske.

Exakt vad australierna menar med skivtiteln ”Black dog barking” lämnar jag till undersysselsatta snillen att spekulera i, men konstaterar ändå att det är precis det Airbourne valde att döpa sitt tredje album till.

Det släpptes i slutet av maj i år, men en månad före det hade jag nöjet att premiärvisa videon till första singelspåret ”Live it up” här på bloggen.

Det tyckte kvartetten tydligen ganska så mycket om. Faktiskt så mycket att de, eller i alla fall dess skivbolag Roadrunner, önskar göra om detta.

Därför har jag i dag det stora nöjet att avtäcka gruppens nya promotionklipp till spåret ”Back in the game”. Du ser den bara här i Sverige, just i detta nu.

Vov, vad häftigt. Kanske den svarta hunden klämmer till med.

The Dillinger Escape Plan

One of us is the killer

BMG/Sony

METAL/HARDCORE Genrebenämningen här intill finns där bara för att den måste. Inte för att den egentligen säger något om den mångfacetterade uttryckslimbo som New Jersey-gruppen vigt pressar sig ned i. För att beskriva dess finurlighet räcker inte ord. Det krävs en matematisk ekvation. En komplicerad talserie där allting – polyrytmik, dissonansriff, vrickade arrangemang – är upphöjda till högsta möjliga slughet. Vissa kommer därför sky femte albumet som pesten. Det är förlåtligt, det här är inte allmängods. Musik likt denna är ingenting du lyssnar på samtidigt som du viker tvätt eller lägger in räkningar i internetbanken. Utan i stället är det en skiva som kräver att du ger den full koncentration. Och som därmed också belönar tålmodigheten å det grövsta.

Bästa spår: ”Nothing’s funny”.

VECKANS TWEET

SPELLISTAN

Här kan ni lyssna på de bidrag som finns tillgängliga på Youtube.

Dagens teknik möjliggör mycket samarbete över landsgränserna. Inte bara att man lika enkelt kan kommuniciera med liksinnade i exempelvis Ouagadougou som i Haparanda – fiberkabel och bredbandsuppkopplingar fixar ett koordinerad videoattack lika simpelt.

Som i detta fall. Precis samtidigt som filmsnutten görs offentlig för publiken på den internationella arenan har jag nämligen det stora nöjet att premiärvisa ”Live it up”, den första videon från Australienrockarnas tredje album ”Black dog barking”.

Därför tänkte jag inte orera speciellt mycket om saken. Mer än att konstatera att den kommande given väntas nå offentligheten den 22 maj via Roadrunner. Och att gruppen fortfarande låter rätt mycket som landsmännen AC/DC och Rose Tattoo.

Rawk!

Inom kort kommer den australiska powerkvartetten att ge sina beundrare skäll.

Detta låter emellertid värre än det i verkligheten är, då detta känsloutbrott endast är kopplat till titeln på nya skivan.

Den 22 maj är det nämligen dags för album nummer tre för Warrnambooltruppen, en platta som därmed har döpts till ”Black dog barking” och vars första smakprov går att mumsa lite förstrött på nedan.

”Live it up” heter nämnda stycke. En riktig rockstänkare som föga förvånande tar avstamp i hemkontinentens bredbenta boogieskola (läs AC/DC och Rose Tattoo) och landar i något som låter likt en naturlig utveckling av inspirationskällorna.

Mer av den varan lär det bli på ”Black dog barking”. Eller på färskingeventet Bråvalla Festival, där Joel O’Keeffe och hans rumlarglada kollegor uppträder i sommar.

** (två plus)
Airbourne
No guts, no glory
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK Att gruppen bygger sin repertoar på AC/DC:s samlade verk är ingen kritik i sig. Bara ett konstaterande och en garanti för att rocken principfast serveras rykande het och med mycket riven testosteron på toppen. Det är sån där musik som funkar så bra live. Men som ändå blir rätt trist på skiva. Speciellt då materialet, skrivet på den pub där bandet gjorde sitt första gig, fullkomligt sprutar över av alkoholstinn energi som får reptilhjärnan att vilja väsa av pur förtjusning. En stund i Airbournes sällskap blir därför aldrig riktigt tråkig. Bara en föga finessrik holmgång som sällan blir lika precis som förebildernas.
Bästa spår: ”Raise the flag”.

*** (tre plus)
Treat
Coup de grace
Frontiers/Universal
ROCK/AOR Man kan kalla prestationen så smått imponerande. Att verkställa en fullängdscomeback efter 18 år med såväl sound som kvalitet intakt är en raritet, som Treat slungar fram likt ett trumfkort. Refrängpilarna träffar som om hjärtat vore tonårsgenerat på nytt, lagomriffen övertygar och utrymmet för ljudmoderniteter är tacksamt nog begränsat. Ändå missar den nådastöt som titeln hänvisar till målet. Kanske för att ”I’m not runnin’” och ”Roar” låter som de schlagerbidrag The Poodles ännu inte har revirmarkerat eller för att utförandet ibland är lite väl försiktigt. Och då kan man faktiskt sakna en aning mer ”scratch and bite”.
Bästa spår: ”Tangled up”.

Färska festivalen Getaway Rock fortsätter att dra till sig toppnamn. Tidigare har tuffa namn som Motörhead, Cavalera Conspiracy, Deicide, Vader och Mustasch med flera presenterats.

Men i dag, om ett par timmar, släpps riktigt tunga pjäser. I form av svenska Raubtier samt melodifestivalaktuella Crucified Barbara och powerynglingarna i Sonic Syndicate. I form av brittiska Quireboys och Heavens Basement samt australiska partyensemblen Airbourne – samt Megadeth.

Bara det sista namnet är ju en fjäder i hatten för festivalgeneralen Tomas Jernberg (även manager för bland andra Dead By April och Mustasch) och kan mycket väl enbart det motivera ett besök i Gävle 8-10 juli.

Bara nu inte djupt kristne Megadeth-ledaren ser till att Deicide inte får uppträda. Det skulle ju inte vara första gången något liknande händer. Om vi säger så.

Annat nämnvärt nytt i Megadeth-lägret är att Mustaine har svalt stoltheten och tagit tillbaka basisten Dave Ellefson, som spelade i bandet 1983 till 2002. Första showen med den nya sättningen, där alltså James Lorenzo fått respass, blir den 1 mars i Spokane, USA.