Arkiv för tagg queensrÿche

- Sida 1 av 2

Lyssna på juni 2013 – på Spotify eller Wimp

av Mattias Kling
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.
Necrosodomic Arsevolcano hittade en skitbra artikel i tidningen.

Som vanligt har den gångna månaden känts som att den tog slut strax innan den egentligen började.

Så som juni alltid brukar vara år efter år; ett svanhopp in i en hetsig och händelserik musikperiod som maxar från start. Och som sen bara ökar ju fler dagar som förflyter.

Mitt i detta omtumlande konsert- och festivalbonanza släpps det emellertid även skivor. Som en påminnelse om att allt här i livet inte handlar om överdyr skräpmat med tveksamt näringsinnehåll, leriga fält och öl i plastmuggar. En hänvisning till en parallell verklighet, där man besöker tvättstugan, sorterar soporna, handlar mjölk – och lyssnar på musik i studioförnumstlig version.

Därför tar jag denna korta andningspaus mellan Bråvalla och Metaltown i akt att bjuda på en kollektion av något av det tuffaste och bästa som har nått allmän konsumtion under månaden. Och den är ju inte den sämsta, så att säga.

Förutom Black Sabbaths comebackskiva med Ozzy Osbourne i mikrofonposition, den första av sitt slag på 35 år, har de gångna veckorna även hintat om en riktigt trevlig skivhöst via smakprov från kommande alster med såväl Watain som Nine Inch Nails. Två ytterligheter som får rama in övriga stycken levererade av bland andra Megadeth, Children Of Bodom, Asta Kask, Autopsy och Queensrÿche. För att nämna några få.

Så nog har juni 2013 bjudit på intressant musik. Även hemma vid stereon.

Och spellistorna då? Spotifyanvändare smackar till här, medan Wimpvännerna pekar hitåt.

Mycket nöje, får jag hoppas.

Inom kort blir det ganska så mycket om Metaltown på detta utrymme. Mer om det då.

Veckans tyckande: Queensrÿche och Autopsy

av Mattias Kling
2499059-queensryche-new-617-409

:+++:

Queensrÿche

Queensrÿche

Century Media/Universal

Queensrÿche ”Queensrÿche”METAL En dörr lämnas vidöppen för protester: hur smidig Todd La Torre än må vara i strupen låter han alltför ofta som sin föregångare. Och då menar jag exakt. Detta, och att gruppen här har valt att närma sig det ursprungssound de på senare år har försökt fjärma sig ifrån, gör att startskottet från denna falang får något spekulativt över sig. Vilket är trist att konstatera, då ”Queensrÿche” i varje detalj är en starkare utgåva än Geoff Tate-sektionens bedrövliga ”Frequency unknown”. Som en partsinlaga i målet är plattan därmed bevis nog för vilka som bör får äran att bära namnet vidare in i framtiden. Rent juridiskt är detta fortfarande en öppen fråga – dom faller i höst – men om utfallet tillfaller exfrontmannen är det en rättsskandal som trotsar all vett. Och god smak.

Bästa spår: ”Vindication”.

VECKANS TWEET

Tweet 21/6

Avlyssnat förra veckan: The Resistance och Queensrÿche

av Mattias Kling
The Resistance ”Scars”

:+++:

The Resistance

Scars

Ear/Playground

METAL In Flames-kände Jesper Strömblad har beskrivit sin nya ensemble likt varande i opposition mot modern, emokänslig duktighetsmetal. Han talar sig hellre varm om stockholmsk gammeldöds, om kängpunk och om en tanke som ska svänga och dundra. Det är ett begripligt resonemang, då fullängdsdebuten i stora delar ligger långt ifrån den melodideath man förknippar med hans gamla band. I stället är ”Scars” till stora delar en plattform för frontmannen Marco Aros vrede. Ett bultigt och föga raffinerat angrepp som tuggar fjälltoppar och skiter småsten. Som lyssnare blir man därför rätt slutkörd av helheten, och även om reptilhjärnan nöjer sig med ett oryggligt gott njurmos önskar sig förnuftet samtidigt fler nyanserade stunder i stil med ”Imperfected” och ”(I will) die alone”.

Bästa spår: ”The serpent king”.

VECKANS TWEET

Tweet 3/5

(Lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och Wimp)

Fotnot: På grund av omständigheter jag återkommer till i ett jätteinlägg inom kort så publiceras dessa texter först i dag. Intresserade av detta gör alltså klokt i att hålla koll på sidan framåt eftermiddagen.

Spy galla över Tatesrÿche – vinn en flådig bjudresa

av Mattias Kling
Geoff Tate

Man kan säga mycket om metalstrupen och hans sentida verksamhet. Men en sak är säker – snubben verkar ha humor.

Det måste man måhända ha om man frivilligt ställer sig på en scen i en outfit likt den ovan. Och inte minst, om man frivilligt bjuder in alla tangentbordstroll att säga sin mening om ens färska produkt till upphovsmannen själv. Och dessutom belönas med en speciell vip-resa till Seattle och där behandlas som en kung av personen du just har öst invektiv över.

Komplett stolligt, måhända. Men dessutom, i det här fallet, väldigt sant.

För att fira releasen av Queensrÿches ”Frequency unknown” ämnar nämligen Geoff Tate och hans skivbolag Deadline/Cleopatra att sy ihop just en sådan kompetition. Där deltagarna alltså ska filma sig själva när de läser lusen av nämnda release, ladda upp sina svavelosande haranger på Youtube och sedan hoppas på att sågningen är fyndig nog för att falla frontmannen i smaken.

Det finns emellertid vissa aber. Förutom att tävlingen bara är öppen för personer bosatta i USA tolereras inga direkta personangrepp eller öppna hot, vare sig på gruppmedlemmarna eller dess familjer.

Mer info om begränsningar och möjligheter hittar ni här. Vilket kan vara kul i rent upplysningssyfte, även om ett deltagande är omöjligt.

Mitt högst personliga omdöme angående skivan levereras i Nöjesbladet på fredag. Redan nu kan jag väl säga att det inte blir alltför uppskattande. Vilket, väldigt tyvärr, är precis som väntat.

Bloggsessed by cruelty (Veckans viktigaste, pt 23)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche (Tate)

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

Queensrÿche-litenMETAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

Cathedral-cd litenDOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

Sodom-cd litenTHRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

Body and blogg (Veckans viktigaste, pt 20)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Ghost ”Infestissumam”

Ghost ”Infestissumam” (Sonet/Rise Above/Universal)

POPHÅRDROCK Ett av djävulens bästa trick brukar sägas vara att övertyga mänskligheten om sin absoluta ickeexistens.

På så sätt kan man säga att den otroligt hypande Linköpingsrotade okultismsextetten gör sin läromästare en stor otjänst – genom att i stort sett varje textrad på uppföljaren till succédebuten ”Opus eponymous” lovsjunga Hin Håle och hans verksamhet.

Det här är troligtvis för de flesta av er ingen nyhet. Inte heller att bandet som sådant leds av en påve som sägs ha bytts ut inför lanseringen av nu aktuella albumet och som omger sig av namnlösa gastar till musikanter.

Det är sådant här du kommer få läsa om nu. Om bandets image och dess diaboliska agenda. Om hemliga identiteter och intervjuer där journalisten är osäker på vem det är han egentligen pratar med.

En uppmärksamhetsmässig jackpot med andra ord. Men som hade skramlat väldigt tomt om Ghost inte hade något att backa upp all hype med. Vilket ensemblen de facto har, oavsett hur man ställer sig till dess visuella lansering och ideologiska grund.

Att spektakeltruppen efter bara ett album nu kan se sig lanserad av nye managern Rick Sales (Bullet For My Valentine, Slayer med flera) och kan räkna in alla från James Hetfield till Phil Anselmo och Dave Grohl i beundrarskaran har gjort att deras andraalbum på många sätt tänder eld på debuten. Soundet – rattat av Foo Fighters/Rush-meriterade Nick Rasculinecz – är lyxigt och påkostat, låtarna skarpare och hittigare än på ”Opus eponymous” och rakt igenom förhåller sig slutprodukten till sin föregångare som en svindyr Hollywoodproduktion gör till en lågbudgetrulle filmad med glappande videokamera.

Det är P4-satanism för massorna i flådigaste möjliga technicolor, besvärjelser som är mer Beatles än Burzum, snarare ABBA än Abruptum och rakt igenom så imponerande som sig bör då musikredaktör Jocke Persson (under den briljanta genresignaturen ”bockfotsboogie”) fyrade av :++++:-kanonen i Nöjesbladet i fredags.

Så här gick det bland annat att läsa där:

”I spåren av succén hörs att det funnits helt andra ekonomiska förutsättningar den här gången och debutens råa ljudbild är uppstädad. Samtidigt har ännu mer svängigt 60-tal och ABBA letat sig in i ockultrocken. Med belsebugg som ’Jigolo har megiddo’ är det bara den förvridna satanistimagen som står emellan Ghost och P4.  Ryggplattekonnässörerna kommer förstås avfärda ’Infestissumam’ som en sellout. Själv hör jag ett band som breddat låtskrivandet lika mycket som produktionen och är redo att frälsa fler än bara hårdrockarna.”

Annat hörvärt i veckan: Anciients ”Heart of oak”, Deez Nuts ”Bout it”, Dark Sermon ”In tongues”, Dead Lord ”Goodbye repentance”, Device ”S/t”, Kadavar ”Abra kadavar”, The Levitation Hex ”S/t”, Memory Garden ”Doomain”, Motorpsycho ”Still life with eggplant”, Skogen Brinner ”1st”, Smash Into Pieces ”Unbreakable”, Warbeast ”Destroy”, Whitechapel ”Somatic defilement”.

VECKANS KONSERTER

Bleeding Through

Bleeding Through (Arena 29, Göteborg, 9/4)

För inte så länge sedan (i den mån man nu kan räkna ett decennium som en fluglort i sammanhanget) kändes det som att Orange County-gruppen var på väg.

Efter att den hade släppt albumet ”This is love, this is murderous” 2003 och dessutom fått ovationer som uppvärmare till veterantruppen Sick Of It All kändes tiden helt rätt för dess högenergiska fusion av energisk metalcore och misantropisk black metal alldeles rätt – ett omdöme som knappast förändrades då uppföljaren ”The truth” anlände tre år senare.

Men därefter har det inte riktigt velat lossna på allvar för sextetten, trots riktigt hyggliga skivutspel via bland andra 2010 års självbetitlade utgåva och förra årets ”The great fire”, varför man nu har aviserat nedläggning under 2013.

Bakom detta finns inget större drama, om man får tro frontmannen Brendan Schieppati. I stället tycks det handla om att verkligheten till slut även tycks hinna i fatt ett gäng vältrimmade metalatleter från Kalifornien.

– Vi har inte längre möjlighet att ägna Bleeding Through den uppmärksamhet som gruppen kräver för att existera. Personligen funkar det inte för mig att göra det halvhjärtat och det känns som att vi alltid har varit ett allt eller inget-band, har han tidigare berättat för Blabbermouth.net.

Giget i Göteborg tycks det enda på svensk mark under denna farvälrunda – vilket firas med att sättningen kompletteras av originalgitarristen Scott Danough. Befinner du dig i rätt riktnummerområde finns det med andra ord få skäl för frånvaro.

Kvelertak-2013

Kvelertak (Pustervik, Göteborg, 9/4)

Deltagare brukar beskriva det hela som svettigt. En kroppsvätskeskummande tillställning där det är helt okej att spela punkgitarr utan plektrum och stå stolt för sina trivselkilon med bar bringa och skvalpande mage.

I likhet med landsmännen i Turbonegro (såväl ideologiskt som soundmässigt bidragande) spelar den norska sextetten på ett sätt som ska skapa grundförutsättningar där allt ska vara tillåtet. En väldigt framgångsrik strategi, kan tilläggas.

För under de tre år som har gått har sedan den självbetitlade debutskivan släpptes har Kvelertak inte bara plockat hem inte mindre än två Spilleman-priser (den norska motsvarigheten till Grammis) och fått höra låten ”Mjød” skumma fritt i halvknäppa filmen ”Trolljägaren” – de har även blivit innebandet nummer ett bland alla urbana hipsters som tydligen tycks vara väldigt intresserade av försiktigt black metal-anstruken kravallpunk.

En uppmärksamhet som knappast kommer bli mindre nu när andraalbumet ”Meir” (recension här) föreligger och repertoaren därmed har fått elva färska stycken att utökas med. Exakt hur väl det tar sig ut går även att inspektera på KB i Malmö på onsdag eller på Debaser Medis i huvudstaden kvällen efter, aftnar då man likt i Göteborg även kan spana in förbanden Purified In Blood och Truckfighters.

Sweden Rock-kryssningen

Sweden Rock-kryssningen (Silja Galaxy 11–12/4)

Bautabaluns på böljan den blå – att det blir gungigt är nästan en garanti. Så som det brukar bli då en vanligtvis fastlandsförlagd festival för några timmar kastar loss och går till sjöss.

Mycket går att säga om liknande tillställningar. Det händer liksom saker. En strid ström av galenskaper som brukar kännas i kroppen långt in på nästföljande vecka.

Å andra sidan – med en god lineup av mer eller mindre spännande band behöver man ju inte ägna sjötiden åt att gå i däck med magsäcken full av taxfree-Minttu. Och där har vanligtvis Blekingeförtöjda hårdrocksfestivalen kammat guld när de har satt ihop repertoaren på uppvärmningsseglatsen inför huvudeventet om två månader.

Dagplåster på kryssningen är nämligen en av de två nu parallellt existerande upplagorna av Queensrÿche. På Östersjön får vi därmed se den version av Seattles progingenjörstrupp som frontas av Todd La Torre och i övrigt även består av Michael Wilton, Eddie Jackson, Scott Rockenfield och Parker Lundgren. Och detta med en repertoar som sägs bestå enbart av material från de fem första plattorna.

Därtill får de på Östersjön sällskap av återförenade 220 Volt, Bullet, Thyrfing, Bonafide, Seventh Wonder samt västkustgrooviga Plantera. Att det då blir bautabaluns får därmed ses som en självklarhet.

Övrigt sevärt i veckan: Dead Reprise (Örebro 12/4), Despite/Always War (Stockholm 10/4), Entombed + Nordiska kammarorkestern/Corroded (Sundsvall 12/4), First Blood (Gävle 12/4), Hardcore Superstar (Västra Frölunda 12/4), Killswitch Engage (Malmö 13/4), No Omega/This Gift Is A Curse (Örebro 12/4), Sister Sin (Karlstad 12/4), Skumdum (Stockholm 10/4), Smash Into Pieces/Misconduct (Örebro 13/4), Zonaria/Inevitable End (Luleå 13/4).

One with the underblogs (FGIF, pt 14)

av Mattias Kling

• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Iskallt, Tate? Nja, snarare lite halvljummet.

av Mattias Kling
Queensrÿche (Tate)

För ungefär en vecka sedan ägnade jag en betydande del av detta utrymme på internet åt Queensrÿche.

Eller, ja, i alla fall den upplaga av gruppen som bildats efter skilsmässan med Geoff Tate som då presenterade sig för publiken med nye sångaren Todd La Torre (ex-Crimson Glory) och låten ”Redemption”.

Mer om detta och förvecklingarna som ligger till grund för att vi nu har belönats med två parallella upplagor av progmetalgruppen från Seattle förklaras i nämnda inlägg. Så ta och läs det här.

Svaret från ex-frontmannen har dock inte låtit vänta på sig. Varför vi i dag har den unika positionen att vi faktiskt sida vid sida kan granska samma grupp i olika upplagor – mer eller mindre samtidigt.

Snurrigt är bara förnamnet.

Bidraget från Tates trupp – även bestående av bland andra Rudy Sarzo och Simon Wright – heter ”Cold” men är inte så frostnupen som namnet tycks vilja signalera. Speciellt bra är den faktiskt inte heller, utan mer avvaktande och krypande på ett sätt som aldrig tycks lyfta.

Om den därför är representativ för kommande fullängdaren ”Frequency unknown” lär skivan därför inte bli mycket att hetsa upp sig över. Även om den, så klart, lär ha svårt att sänka sig till den pinsamma ickenivå som frontmannens soloalbum ”Kings & thieves” parkerade sig på.

Queensrÿche vs Queensrÿche = 1–0.

Queensrÿche slår tillbaka – med en rätt cool låt

av Mattias Kling
Queensrÿche (La Torre)

Alla minns säkert den tumultartade dokusåpa som omgärdade Seattles tidigare så stolta metalfanbärare förra året.

I kort sammanfattning: Beroende på vilken falang man väljer att stödja (sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan de båda historieskriningarna) så tröttnade musikerna i Queensrÿche på sin excentriske superstrupe Geoff Tate och gav honom foten efter bråk om pengar.

Så långt inget konstigt. Liknande saker har inträffat tidigare i rockhistorien och kommer säkert att göra det igen.

Det sensationella i den här kråksången är att skilsmässan slutat så illa att den inte bara har resulterat i att parterna har dragit varandra inför rätta – utan att det fram till att domstolen i Seattle som en tillfällig lösning har beslutat att båda falangerna för stunden har rätt att verka under Queensrÿche-flagg. Mer om denna tvist går att läsa här.

Detta har fått som naturlig konsekvens inneburit att det mycket riktigt existerar två parallella upplagor av bandet. En ledd av grundarmedlemmarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield – medan ex-sångaren har värvat bland andra Rudy Sarzo (ex-Quiet Riot, Ozzy Osbourne och Whitesnake för att nämna några) och AC/DC-trummisen Simon Wright till sitt konkurrentteam.

Queensryche ”Frequency unknown”För att snurra till saken ytterligare står de båda lägren redo att släppa varsin fullängdare de närmaste månaderna; den Geoff Tate-ledda gruppen om en månad via ”Frequency unknown”, vars konfrontationssugna omslag ni kan se här bredvid, medan hans gamla musikerkollegor i sin tur svarar med en färsk fullängdare den 11 juni.

Det är också den sistnämnda sidan som nu väljer att presentera sig i studioform. Gruppen, som kompletteras av tidigare Crimson Glory-sångaren Todd La Torre och gitarristen Parker Lundgren, har nämligen valt att trissa upp påskfeelingen genom att lägga ut låten ”Redemption” för allmän beskådan.

Och, jo – den är faktiskt rätt övertygande. Fjärran från det förvirrande altrocksound gruppen har dragits med längre än vad som kan kännas rimligt, och i stället en ganska så rappt metalstycke som faktiskt påminner om att det här är en ensemble som har såväl ”Rage for order” som ”Operation: Mindcrime” och ”Empire” att luta sig emot i diskografin.

Hur Geoff Tate-gänget svarar på detta? Ska bli intressant att höra. Men med tanke på hur usel hans soloskiva ”Kings & thieves” – släppt i november förra året – var finns det anledning till en viss skepsis inför utfallet.

Spännande fortsättning lär följa. Och fram till dess går det väldigt bra att lyssna på ”Redemption” här nedan.

Gamla punkare flaggar för livefejd i sommar

av Mattias Kling
Greg Ginn och Ron Reyes i ungdomens dagar.

Okej. Just när vi så smått hade vant oss vid tanken på att det existerar två parallella upplagor av Queensrÿche kommer nästa konkurrenskrock i den hårda rockvärlden.

Varsågoda: För att förvirra tillvaron ytterligare finns det nu två olika versioner av Black Flag att ägna uppmärksamhet åt. Och nej. Henry Rollins är inte med i något av banden.

Bakgrunden är som följer:

I fredags aviserade 1979-upplagan av den högst inflytelserika gruppen – ledd av gitarristen Greg Ginn och sångaren Ron Reyes – att man ämnar göra gemensam sak under namnet Black Flag och bland annat lira på en brittisk festival. Sättningen sägs även vara redo att slutföra arbetet med en ny skiva som med största sannolikhet kommer släppas före livecomebacken.

Så långt allt väl.

Flag med Stephen Egerton, Bill Stevenson, Chuck Dukowski och Keith Morris.

Om det inte hade varit för att det redan dagen efter, den 26 januari, presenterades ännu ett gäng ärrade punkveteraner som under namnet Flag ska kånka runt i USA och Europa och spela Black Flag-låtar. I den här konstellationen hittar vi originalsångaren Keith Morris, basisten Chuck Dukowski samt trummisen Bill Stevenson, som får extra riffhjälp av den sistnämndes All/Descendents-kollega Stephen Egerton på gitarr.

Upplägget med två konkurrerande upplagor av samma grupp är, som tidigare har poängterats, inget unikt. Det har hänt förr. Och det kommer säkert att hända igen. Men det mest bisarra i den här historien måste väl ändå själva tajmingen vara – att det på mindre än ett dygn offentliggörs två alternativsättningar av en och samma grupp är bisarrt beyond belief.

Vad Henry Rollins – gruppens kanske mest kände frontman och som dessutom tidigare har turnerat med en repertoar bestående av Black Flag-låtar – har att säga om saken är än så länge oklart.

Men något säger mig att det kan bli en ganska underhållande pajkastning framöver om de inblandade så önskar.

Nedan kan ni i alla fall inspektera bootlegfilmer med de respektive grupperna för att få en hum om vilken falang som är värd att följa.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB