Det finns alltid regler, och så finns det undantag. De där avstegen från den upptrampade stigen som gör att det statiska blir rörligt, inte lika förutsägbart.

Jag får erkänna: min grundtanke med denna måndagsinstallation var att belysa musik som inte fick så mycket uppmärksamhet på andra sätt. Att vaska fram någon obskyr platta jag finner intressant och genom detta ge ansvariga grupp eller artist en vänlig klapp på axeln från stormedia. Utdela lite råg i ryggen åt de som så förtjänar men som också behöver en välvillig tanke från oväntat håll.

Till denna kategori kan man knappast räkna in Black Trip. En huvudstadsensemble som rent tekniskt är debutanter, men som i sin sättning kan stoltsera med svensk dödsmetallhistoria av det mer kreddiga slaget. På cv:n kan medlemmarna bocka av Entombed, Necrophobic, Nifelheim, Dismember, Murder Squad, Merciless och Unanimated. För att nämna några sysselsättningar som har lett fram till ”Goin’ under” (Threeman/Playground).

Soundet på den alldeles snorfärska jungfruresan är emellertid något annat. Likt många andra samtida svenska grupper – tänk Graveyard, Horisont, Witchcraft och Ghost – har kvintetten rotat djupt i skivbackarna efter inspiration, men kommit hem med en något annan samling i påsen. Det här är nämligen en skiva som är så stolt över att vara heavy metal-anstruken hårdrock att den nästan spricker av glädje. Som tar fokus på själva skåran mellan sjuttio- och åttiotalet och som håller The Scorpions och Thin Lizzy lika högt som Iron Maiden och Saxon.

På så sätt är soundet inte direkt unikt. Inte ens i ett urkundfixerat 2010-tal är denna riffglada och vansinnigt refrängstarka läderpastejen speciellt avvikande, då vi tämligen nyligen har fått närbesläktat headbanginggodis från exempelvis Enforcer (vars Jonas Wikstrand och Joseph Toll också återfinns här) och White Wizzard för att nämna några.

Black Trip knäcker emellertid alla dessa och träder malligt in som Sveriges nya heavy metal-hopp nummer ett nu när In Solitude har beslutat sig för att utforska andra uttryck i och med senaste skivan ”Sister”. Precis så stark är plattan, exakt så uppslukande. En självklar revansch för Peter ”Flinta” Stjärnvind, som här byter trumpositionen till att agera riffmeister extraordinaire, som i en intervju i Close-Up Magazine sammanfattade albumet ganska så korrekt:

– På ”Goin’ under” finns inga b-sidor.

Och därmed är det kanske också den läckraste mackan i följetongen så här långt.

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Goin’ under” på Spotify eller på Wimp. Gör det.

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.