***

Crazy Lixx

New religion

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Det är tydligt vilken dogmsamling som utgör musikaliskt rättesnöre för Malmöförsamlingen. Redan i andra spåret ”My medicine” breds ett tjockt lager Def Leppard-smör på ett krispigt Aerosmith-kex som smakar ”Permanent vacation”, ”She’s mine” är tjusig skrevboogie som leder tankarna åt The Quireboys, medan balladen ”What of our love” är en sentimental blinkning åt Bon Jovis ”Never say goodbye”.

Så skulle jag kunna fortsätta att spruta ur mig referenser tills fingrarna somnar och knopparna slår ut i Vasaparken.

Precis så överladdat är Crazy Lixx – mest känd för att ha knådat ut Vic Zino till slutlig gräddning i Hardcore Superstar – andra album med referenser till det årtionde då det enda som var större än frisyrerna var artisternas klädbudget. Det har liksom gjorts förr. Och det har definitivt gjorts bättre. Men jag kan ändå finna stort nöje i en så här skamlös hyllning till hårdrockens mest hårdschamponerade tidsålder.

Som bokstavstrogen tolkning av hårmetallens katekes är ”New religion” därmed helt i sin ordning. Hörde jag ett ”amen”?

Bästa spår: ”Rock and a hard place”.

**

De Lyckliga Kompisarna

Hugos sång lp

Wild Kingdom/Sound Pollution

PUNK Inom en genre som i alla fall i teorin bygger på uppror kan ren munterhet också vara en provokation i sig. Och på så sätt är comebacktruppen upprörande som få. De Lyckliga Kompisarna trallar sig igenom spår som ”Göteborg city golf”, ”Hugos sång” eller ”Fylle-sms till FRA” med en frejdig energi som om det åter stod 1991 i almanackan och folkölen bubblade i näsan. Jo, jag tackar. Som inställsamma smekningar av nostalginerven fyller därmed många stycken sin funktion, men jag saknar ändå att Mart Hällgren bättre tog tillvara det vemod som ständigt lurar i bakgrunden. Glatt är inte alltid rätt.

Bästa spår: ”Tidsportalen”

***

The Dillinger Escape Plan

Option paralysis

Season Of Mist/Sound Pollution

MATHCORE Att kvintetten gör musik som bäst beskrivs med en bokstavsdiagnos är ingen omvälvande nyhet. Den är ständigt labil, växlar mellan teoretiskt finlir och praktisk brutalitet och ger här oförutsägbarheten tio nya definitioner. Denna kreativa rastlöshet är emellertid inte enbart av godo. Uttrycksvidden gör att rent fantastiska partier följs upp av avsnitt som är så irriterande att man helst vill örfila upp dem, ofta i en och samma låt. Därför funkar ”Option paralysis” bäst när albumet avnjuts i stramt hållna portioner, allt för att hålla hyperaktiviteten i schack.

Bästa spår: ”Widower”.

**

Scorpions

Sting in the tail

Sony BMG

HÅRD ROCK Lite typiskt är att den tyska institutionen först vid aviserad nedläggning återigen får hyfsat hög svansföring. Speciellt gäller det albumets andra halva, där den kommersiellt gångbara andan på ”Crazy world” blandas med referenspunkten ”Love at first stings” fasta nypor. I ”Turn you on” och ”Spirit of rock” visas en tåga som gruppen ofta saknat på senare år, vilket också gör det lättare att ha överseende med ett par alltför sentimentala ballader. Men avsaknaden av helt konsekvent kvalitet gör ändå ”Sting of the tail” till ett bokslut som mer är ett försiktigt farväl än en färgsprakande final.

Bästa spår: ”Turn you on”.

****

Triptykon

Esparistera daimones

Century Media/EMI

METAL Det här är ungefär lika svårsmält som ett hamburgerbröd fyllt med taggtråd. På den naturliga uppföljaren till Celtic Frosts ”Monotheist” drar Tom Gabriel Fischer målbegreppet avanthard till sin absoluta spets och tar beundraren med på en plågsamt nervig exkursion där den rakaste vägen mot målet oftast ses som en styggelse. I stället är fullbordandet av huvudpersonens egen ockulta triptyk ofta en ångestridet tung och lunkande historia som borrar sig djupare och djupare i sinnet fram till den omfattande konklusionen ”The prolonging”. Och då har allmän väg upphört för länge sedan. Hit går färden på egen risk. 

Bästa spår: ”A thousand lies”.

** (två plus)
Airbourne
No guts, no glory
Roadrunner/Warner/ADA
HÅRDROCK Att gruppen bygger sin repertoar på AC/DC:s samlade verk är ingen kritik i sig. Bara ett konstaterande och en garanti för att rocken principfast serveras rykande het och med mycket riven testosteron på toppen. Det är sån där musik som funkar så bra live. Men som ändå blir rätt trist på skiva. Speciellt då materialet, skrivet på den pub där bandet gjorde sitt första gig, fullkomligt sprutar över av alkoholstinn energi som får reptilhjärnan att vilja väsa av pur förtjusning. En stund i Airbournes sällskap blir därför aldrig riktigt tråkig. Bara en föga finessrik holmgång som sällan blir lika precis som förebildernas.
Bästa spår: ”Raise the flag”.

*** (tre plus)
Treat
Coup de grace
Frontiers/Universal
ROCK/AOR Man kan kalla prestationen så smått imponerande. Att verkställa en fullängdscomeback efter 18 år med såväl sound som kvalitet intakt är en raritet, som Treat slungar fram likt ett trumfkort. Refrängpilarna träffar som om hjärtat vore tonårsgenerat på nytt, lagomriffen övertygar och utrymmet för ljudmoderniteter är tacksamt nog begränsat. Ändå missar den nådastöt som titeln hänvisar till målet. Kanske för att ”I’m not runnin’” och ”Roar” låter som de schlagerbidrag The Poodles ännu inte har revirmarkerat eller för att utförandet ibland är lite väl försiktigt. Och då kan man faktiskt sakna en aning mer ”scratch and bite”.
Bästa spår: ”Tangled up”.

+++

O-kult

O-kult

Eel Egg/Sound Pollution

ROCK Begåvade huvudstadsbandet följer upp förra årets uppskattade singel ”Tonight” med ett nytt knippe serenader som smakar natt. Jag uppskattar speciellt när gruppen söker andra vägar än den mest upptrampade gothrockstigen, som i dramatiskt laddade ”King of voodoo rock n’ roll” eller mer tempofyllda ”Ghost ship”, men även de mer förväntat mysdystra spåren ”Raven sky” och ”City of sin” visar att kvartetten har potential att uträtta storverk.

Ett givet alternativ då den nyanlända vårsolen känns aningen för munter.

Bästa spår: ”King of voodoo rock n’ roll”

+

Freedom Call

Legend of the shadowking

Steamhammer/Border

POWER METAL Man kan inte direkt påstå att jag och Nürnberggruppen är några såta vänner.

Snarare att vi kommer överjävligt dåligt överens. 

Så har det varit ända sedan vi först presenterades runt 2001, med hälsningsfrasen ”Crystal empire”, och så har det dessvärre fortsatt vid följande möten (”Eternity”, 2002, en konsert på KB i Malmö runt samma tid, ”Circle of life”, 2005, samt ”Dimensions”, 2007).

Denna frostiga relation tinas inte heller upp av det färska kontaktförsöket.

Lite objektiv grundläggarfakta först:

• ”The legend of the shadowking” är en konceptplatta om kung Ludwig II av Bayern, som tydligen kände Richard Wagner. Han dog av drunkning 1886 och hade då suttit på tronen i 22 år.

• Låtarna heter saker som ”Kingdom of madness”, ”Tears of Babylon” och inte mindre än tre olika stycken namedroppar trollstavssvingaren Merlin i titlarna.

• Det går fort, ibland. Det är lite mer sansat, ibland. 

• Det är tralligt och muntert – mest hela tiden.

Ja, ni förstår varthän det barkar.

Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag har gett skivan, liksom gruppens tidigare verk, ett flertal chanser i en närmast desperat önskan att förstå vad som är grejen. Men varje försök renderar ändå samma slutsats:

Med vänner som Freedom Call behöver power metal inga som helst fiender.

Bästa spår: ”Resurrection day”.

++++

High On Fire

Snakes for the divine

Century Media/EMI

METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”. 

Bästa spår: ”Frost hammer”.

+++

Serj Tankian

Elect the dead symphony

Serjical Strike/Reprise/Warner

SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.

Bästa spår: ”Baby”.

+++

White Wizzard

Over the top

Earache/Sound Pollution

METAL Verksamma inom samma retrokramande gebit som Cauldron eller svenska Wolf är Los Angeles-truppen ingen direkt utmaning för tränade öron. 

Gillar du Iron Maiden med Paul Di’Anno på sång, tidiga Saxon och Diamond Head är chansen stor att du efter bara ett par toner på gruppens Earache-debut kan gå ner i brygga och klottra ”NWOBHM” på väggen.

När det kommer till originalitet så blir det därmed noll poäng, men då denna musik 30 år senare vägrar sluta kittla min gillandenerv kan jag inte annat än att vuxendigga spår som ”40 deuces” eller ”Strike of the viper” med nitbältet runt huvudet.

”Over the top” smakar helt enkelt Skogaholmslimpa och medvurst komplett med ett stort glas O’Boy. Ni som var med där och då vet exakt vad jag pratar om.

Bästa spår: ”High roller”.

++++

Alkaline Trio

This addiction

Heart & Skull/Sound Pollution

ROCK Med ”Dine, dine my darling” serveras inte bara en av årets fyndigaste låttitlar, utan även en melodi som fullkomligt smälter i munnen. Låten i sig är också en tydlig illustration av den omkastade rollfördelningen i bandet, då basisten Dan Andriano får gå in som amorös mysfarbror medan Matt Skiba mest ägnar sig åt att spruta bitterhet och vinäger över ett kraschat äktenskap. I denna spänning mellan hjärta och smärta trivs gruppen emellertid ypperligt och träffar rätt ven med varje försök. Och i en inramning där förälskelse liknas vid heroin är Alkaline Trio i sanning beroendeframkallande.

Bästa spår: ”Off the map”.

Mattias Kling

++++

Dark Tranquillity

We are the void

Century Media/EMI

METAL Det krävs ett hårt nötande fram emot en omedgörlig deadline för att mönstret ska bli tydligt. Det är först då, omgiven av Stockholms slumrande innerstadsmörker, som Martin Brändströms keyboardslingor träffar som istappar i hjärtat och just i det ögonblicket som helheten lyckas växa sig större än blott en samling tillfredsställande låtar. För tiotalsupplagan av Dark Tranquillity kräver tid och koncentration. Förlitar sig snarare på en skönhet i det fördolda än ständigt exponerade styrkor. Och det är inte förrän den insikten tar form som skivan på allvar lyckas fylla den tomhet som bedövar, under en till synes evig vinter.

Bästa spår: ”Arkhangelsk”.

Mattias Kling