Gästbloggaren i full aktion på scen.

Tja på er alla trogna och otrogna bloggläsare!

Här kommer en rapport om hur det går till när Sonic Syndicate tar oskulden på sin första riktiga headlineturné ute i Europa. Visserligen gjorde vi en coheadline förra året med våra buksvågrar och idoler i Deathstars (fyndigt nog döpt till Death Syndicate tour). Men nu är det Sonic Syndicate som ensamt stolt bär byxorna i brödraskapet och visar vart verktygsskåpet ska stå, samt spikar fast det ordentlig!

Sonic Syndicate We Rule the World tour 2010.

35 gig ska plöjas igenom från spaghettilandet i syd (Italien) till Skottland i Norr, och detta på strax över sex veckor. Med oss på hela karavanen har vi (förutom onödigt mycket smink och hårsprej) även släpat med Stockholmsbandet: Blowsight. De har fått den stora äran att svetta in scenen/publiken före oss varje kväll. Samt ladda in och ut våra grejer, bädda våra sängar, massera våra tår, slicka rent våra scenkläder, svepa multivitamindrinkar medans huvudbandet dricker gin och tonic med stödhjul. Med mera. Ja, sådant basic som ingår i regelboken för samtliga supportband ni vet. Been there, done that! Hittills har de sköt sig bra, men är det så att de börjar käfta så är det bara att hota med duschförbud, dra in soundcheck eller att stänga av strömmen i bussen. Nackdelen med det sistnämnda är att vi delar buss.. Men det ska kännas att vara på turné med Sveriges största västkustband sedan Stefan & Krister!

Alltiallograbbarna i Blowsight.

Mental och kroppslig spis i turnébussen.

Nu har vi kommit halvägs in i turnén och efter att de senaste dagarna betat av ett par helt galna slutsålda tyska spelningar (Berlin, Leipzig, Bochum och Hamburg) så har vi i dag en välförtjänt day-off. I Leipzig fick exempelvis en herre glasögonen demolerade samt en saftig blåtira, i Bochum bröt en tösasnutt foten – och inte nog med det så har jag själv fått lite blåsor på vänster axel av allt gitarrsvingande. Det är med andra ord inte helt smärtfritt att gå på Sonic Syndicate-spelning eller att spela i bandet.

Getvätten in Germany!

Som sagt så var vi lediga i dag (måndag) och den tillbringades flitigt på det lokala tvätteriet i Hamburg. Mamma kunde tyvärr inte följa med på denna turné. Så då fick man ta biffen i egna händer då saldot av strumpor och kalsonger legat på minus de senaste dagarna. Vända ut och in funkar ju, men när inte ens det är ett alternativ så snackar vi kris (”It’s a big shit!”, som vår franske vän Cricket skulle ha sagt). Men nu ligger det i alla fall tio par nytvättade filsingar på bunkhyllan och luktar apelsin som aldrig förr. Det är nästan så det tar emot att behöva använda dem efter all tid och jobb man lagt ner på detta. Nej jag får nog låna ett par bättre begagnade av John i stället.

Ene sångaren Nathan J Biggs poserar i Tyskland.

Utöver detta rafflande tvättäventyr så passade även jag och Fidde (gitarrtekniker/hangaround) på att besöka Grosse Freiheit 36 på Reeperbahn där våra BFFs (Best Friends Forever) i Heaven Shall Burn och As I Lay Dying skulle lira ikväll. Tyvärr kunde vi inte stanna och se giget då vårt ekipage ska blåsa i väg till Paris senare i eftermiddag, men vi fick i alla fall växlat några ord med våra vänner och bevittna soundcheck. Fräckt värre! I morgon lirar vi i Paris, hell yee!

Hell-sningar, Roger.

Rock ’n’ roll-dricka funkar alltid.

Då var man tillbaka i vansinnet igen. Spelning i kväll i Jyväskylä. Sitter nu på ett flyg och njuter god kall öl.

Efter 32 spelningar på 34 dagar hade vi turen att få hoppa av tåget/vagnen i två dagar för att tillbringa lite kvalitetstid med familj och vänner. 

Nu är det dock slutspurt som gäller. Tio gig till, varav sex av dom är i finland. Sen partar vi oss över viken och rockar sönder Norge och Sverige.

Känns ganska overkligt att det snart är över. Det här har varit den mest intensiva och lyckade turnén vi gjort hittills. Det är en mycket väloljad metallmaskin som har plöjt genom Europa. Vi har nog aldrig låtit bättre eller haft en bättre show än nu. Publiken har varit galet fantastisk och vi har blivit överraskade och tagna gång på gång under resan.

Och snart jävlar är det dags att rocka skiten ur Stockholm, Örebro och Göteborg.

Ses där hardrockers!

/Mikael och Mörktranqlarna

”Yxan” med de unga Iron Maiden-fantasterna Mange och Erik.

Tjena ghouls and goblins Jag är Johannes ”Yxan” Axeman från Wolf.

Visst. Man sitter backstage på Getaway Rock i Gävle och tar en bira. Vad är grejen? Låt mig vara ärlig. Allt. Festival. Gratis bärs. Vänner. Det är som en kväll på ungdomsgården 1990. Oh, la la. Vi har recis gått av och gjort press och vi känner oss jävligt nöjda och belåtna. Vad händer nu? Precis. Nu hälsar vi på Megadeth och dricker öl med Grand Magus. Ett bra liv? Oh, la la! Om en vecka drar vi till Arvika och gör om allt ihop. Är det skillnad? Javisst, känslan är densamma men arrangemanget är olika men i slutändan handlar det om dom 55 minuterna på scen så då e det alltid samma. Spelar ingen roll var det är eller hur mycket eller lite folk som ser dig. Du gör det du har drömt om, lira heavy metal och ösa. Hurra, säger jag! Väx aldrig upp. När du väl gör det så kan du ta itu med dess åtaganden, men innan dess, lev som du ska leva. Som en rockstjärna! 

Over & out från Wolf! Just ja: Sandra! Jag kommer snart hem.

Peter Iwers (till vänster) tillsammans med Kiss fronttunga Gene Simmons.

”Jag jobbar med balsamering. Bevare mig väl.”

”Hört på kräftskivan: Nu finns det skaldjur så det räker åt alla…”

”Lärlingen till snickaren: Hur ska jag få upp all den här veden på vinden?
Du får la elda upp den…”

”Vilket är djungelns största djur?
Enorm”

Hallå alla, Raubtier här som lånar bloggen.

Vi har precis upplevt en av de mest magiska dagarna i våra liv. 

Vi har Gurra (till vänster på bilden) med oss, vi har mött en publik som inte är av denna värld och vi hoppas att alla fick samma utdelning av konserten som vi själva fick.

Vi har inget annat att säga till göteborgarna och Metaltownpubliken – ni har fyllt ett stort hålrum i våra hjärtan. Vi har även signerat skivor ute på området och det var magiskt. Det var så mycket folk att vissa var tvungna att vända för att de inte kom in.

Nu ska vi supa norrländsk dunk och kolla in Sabaton, ett av Sveriges bästa band tillsammans med Sonic Syndicate och Pain/Hypocrisy. Pekka är en riktig king!

I morgon blir det att kolla in Sodom och Hellyeah!

Fuck the world, hail and kill – Raubtier will survive.

Claudio och Michael.

Hello readers of Aftonbladet! 

Michael and Claudio here from Coheed and Cambria! 

Made it back to Sweden finally for the festival season and we are fucking hungry. Like… starving.  We want sushi, kebabs…  anything!  But first –  we will rock!  We’re playing Metaltown today and then moving on through Europe.  

We will be back soon hopefully to play a proper tour.  And thanks for reading this and come see us play. We are hungry…

3 favoritkonstverk 2009:

(Alltså dom är alla asgamla men jag gör ett försök att få in lite finkultur i hårdrocksvärlden)

1. Piero Manzoni ”Merda d’artista”

Konstvärldens svar på Rammstein’s “Pussy”. Manzoni lät konservera 500 burkar av sin egen avföring och sålde dessa för samma kilopris som guld. Ett geni så metal som få.

2. Kazimir Malevich ”Black square”

Om man – som jag – är svag för krackeleringar så finns här inget som distraherar från detta vackra fenomen. Resultatet av dålig målarteknik är själva konstverket i sig. Fick ett hedersomnämnande i Einsturzende Neubautens vackra ”Sabrina” med textraden ”It is as black as Malevich’s square”. Så jävla skönt att slippa stirra på feta kungabakdelar och lillgamla små keruber spelandes på omanliga instrument.

3. Robert Rauschenberg ”Erased de Kooning drawing”

Sann konst är att våga förstöra något riktigt värdefullt. Han hade kunnat leva gott på att sälja teckningen på Sotheby’s, men valde att sudda ut den i stället. Jag bockar och bugar. Den dan jag kan implementera detta tänkande på vår musik, äro vi världens bästa band.

Bubblare: Min egenlagade sushi from Hell, Halkidikis varma sol (se bilden överst), min vackra trolovade, mina extremt retro Pradaskor (som Tom Waits sa: ”The first thing you need is a pair of Italian shoes”), Friday’s megamargaritas utan krossad is, Fetablock av Titanicsänkande storlekar. All stor konst.

Årets mest underskattade: Snus (har precis fått spons av Phantom) – borde vara dyrare, det är värt så ofantligt mycket mer! ”2012” på bio – en misantrops våta dröm.

Årets bästa vänner: Moonspell.

Årets glappaste käft: Min.

Johan Edlund, 38, är sångare och ledare för gothmetalltruppen Tiamat. Edlund har numera dock övergett kalla Sverige och glassar runt i Thessaloniki, Grekland, när det inte turneras. Och mer om detta kan ni läsa i bandkollegan Anders Iwers inlägg, som publicerades tidigare i december.

3 stora wrestlingögonblick 2009:

1. The Undertaker vs Shawn Michaels vid Wrestlemania XXV

Så var det Shawn Michaels tur att utmana dödgrävarens obesegrade Wrestlemania-svit på 16 vinster. Michaels stiger vitklädd ned från himlen till tonerna av änglakörer och The Undertaker stiger upp från helvetets avgrunder medan flammorna slickar arenans tak. De båda ärrade gubbarna bjuder sen på årets match och visar hur wrestling ska vara: Intensivt, spännande och tunnhårigt. Till slut spöar Satan Gud, och sviten är numera 17-0. Evil prevail.

2. CM Punk gör en heelomvändning

Att brottare byter från good guy (face), till bad guy (heel) hör knappast till ovanligheterna, men CM Punks heel turn i höstas är något jag läskar mig extra mycket på. Anledningen till att han är så utbuad och hatad av publiken är nämligen att han är straight edge! Hur genialt är det inte att han som står för ett liv utan sprit och droger får ta skiten, medans till exempel rejv/nu-metalfjanten Jeff Hardy, som nyligen greps med ett stadigt knarklager hemma, är älskad och hyllas av alla? Jänkarna har kanske blivit misstänksamma mot nykterister sedan en viss tysk försökte lägga världen för sina fötter i mitten av det förra decenniet? Skål, CM Punk!

3. John Cena får på nöten av Sheamus

John Cena är en av de brottare som stör mig mest. Han är så vidrigt amerikansk, helylle och klämkäck. Större delen av året har han fejdat med Randy Orton, och de har gjort några riktigt bra matcher, men favoriten är när han nyligen torsrkade WWE-championbältet till den inom WWE färska irländaren Sheamus(även om själva matchen var riktigt dålig). WWE är snåla med att släppa in nykomlingar till toppstriderna, men inte i det här fallet. På bara några månader har Sheamus gått från ”farmaligan” ECW till Raw där han sedan blev WWE-champ på TLC-galan. Att han sen är rödhårig och så rysligt blek att publiken tar med sig skyltar med texten ”Sheamus, get a tan!” på gör det inte mindre roligt.

Inför 2010 hoppas jag på en katolsk/protestantisk fejd mellan irländarna Sheamus och Finlay, att The Great Khali sväljer Hornswoggle och kvävs till döds, att Christian får komma till Raw eller Smackdown samt att The Rated R Superstar, Edge, kommer tillbaka!

Ingemar ”Inky” Gustafsson, 28 år, skriker sig hes i det stockholmska black metal-bandet The Ugly och varvar satansrocken med tv-spel, öl, film och wrestling. En av 2009 års höjdpunkter var wrestlingresan till Finland (med tillhörande hyttmatch på båten), samt att nappa åt sig barndomsidolen Ace Frehleys vattenflaska på dennes Debaser Medis-gig.

3 tongivande stilar från 2009 och skivorna jag lyssnat mest på inom dem

1. Pop 2009

Årets kanske mest tongivande musikinriktning inom popsfären är den som oftast förenklat beskrivs som världsmusik, hur missvisande och äckelframkallande det än må låta. Det är en bespottad genreförenkling som ofta beskylls för att sko sig på det som roffats från andra kulturer. Uttrycket stöpts om ibland och presenteras som autentisk afropop eller liknande, men har alltid fått skit, i alla fall sen Paul Simons ”Graceland”.  I år har icke-genren äntligen fått spela fritt, beskyllningarna haglar inte lika tätt och det mest initierade blir till musik i mittfåran. 

Oavsett om det är glädjesprudlande afrokarameller, kritvit popsångerska med pakistanska folkmusiker som blir mixade av svenska fjordpopshipstern Dan Lissvik eller om det är überhippa genreöverskridare från Brooklyn så finns det många bra skivor ute i år. Jag väljer fyra bara för att jag kan. 

1. Animal Collective ”Merriweather post pavillion” 

2. Dirty Projectors ”Bitte Orca” 

3. Taken By Trees ”East of Eden” 

4. The Very Best ”S/t”   

2. Indie 2009

Banden som blickar framåt genom att blicka bakåt har vi levt med ett tag nu. Lo-fi har tagit mycket plats, portainspelningarna har blivit vanligare och indie har blivit indie igen genom bolag som bland andra Woodsist och Sacred Bones. Hederliga garagerockideal och DIY-mentalitet har blommat och givit oss band som faktiskt mest bryr sig om att släppa skivor istället för att faktiskt synas eller sälja. 

Vid sidan av de mer sprakiga och luddiga banden har vi de som tagit tillbaka ljudvolymen som en av de viktigaste komponenterna. Också på egna villkor, utan att följa trender eller försäljningskalkyler. Kalla det indie eller pop, några av de band som jag lyssnat mest på i år slår an en ådra som de gamla skotittarbanden var inne på för ett bra tag sen. En ådra som uppdaterats på ett eller annat vis. 

1. A Place to Bury Strangers ”Exploding head” 

2. Fuck Buttons ”Tarot sport” 

3. Health ”Get color” 

3.  Rock 2009

Att metal räknas som den mest folkliga stilen näst efter dansband är väl alla införstådda med. Samtidigt har det på senare år dykt upp band som uppdaterat, och i bästa fall, utmanat de mer konventionella stilarna. Blandat och givit ut hybrider som känts mer samtid än på länge. Årets utbud av nydanare har inte varit lika övertygande. 

De tre hybridband jag lyssnat mest på i år är därför de som faktiskt gjort det de kan allra bäst, lira skränig rockmusik med sina polare. Finns många att välja på, men här är tre riktigt bra. 

1. Converge ”Axe to fall” (med medlemmar från Cave In, Genghis Tron, Neurosis och Disfear) 

2. Shrinebuilder ”S/t” (medlemmar från the Obsessed/Saint Vitus, Sleep/OM, Melvins och Neurosis) 

3. White Shit ”Sculpted beef” (medlemmar från bland andra Wrangler Brutes, Monorchid, Skull Kontrol, Big Business och The Melvins). 

Mikael Nordlander är 35 år och bor i Malmö. Han har under de senaste tio åren bland annat jobbat med ”Musikbyrån” och ”Hype!” på SVT. Vid sidan av sitt arbete är han med och driver klubben High Five på Debaser i Malmö samt hjälper till med skivbolaget Deleted Art som även de har en klubb i Malmö. Skivbolaget har under året bland annat släppt DD//MM//YYYY och BiG A Little a, och släpper snart Wyo Stars och en singel med Bear Quartet. Övrig tid tillbringas framför datorn, skivspelaren eller på andras klubbar och organiserade spelningar.

Tre gig som betytt mycket under 2009:

1. Angel Witch (Headbangers Open Air, Hamburg, 24 juli)

Första gånger jag ser Angel Witch live. Ett band som betytt väldigt mycket för Candlemass. Svingrymt gig! De kör alla klassiker som ”Angel of death”, ”Baphomet” och såklart ”Angel Witch”. Hade ståpäls i 60 minuter.

Där på plats kommer vi överrens om att de ska ta Pentagrams plats på vår Dynasty of doom-turné, som sedan ägde rum i Malmö, Göteborg och Stockholm i slutet av september.

2. Pentagram (Hole In The Sky, Bergen, 29 augusti)

Ett annat band som varit sjukt betydelsefullt för oss. Trodde aldrig jag skulle få se dom live, men i Bergen i somras blev det äntligen av.

Bobby Liebling var i högform och de levererade ett vansinnigt bra gig! Låtlistan var en dröm… ”When the screams come”, ”Forever my queen”, ”All your sins”

”Petrified”… Och så vidare. Och så vidare. Hade fanimej tårar i ögonen. Kul att notera att Bobby också var en riktigt kul och cool snubbe! Vi snackade minnen över en hamburgare på McDonalds, och efterfestade på hans hotellrum till gryningen. På grund av internt strul kunde tyvärr inte Pentagram vara med på Dynasty of doom-vändan i Sverige, men de lovar att komma när vi fyller 25 nästa år.

3. Manilla Road (Raise the Dead, Oslo, 30 september)

Bandet spelar i två och en halv timme och det är en överkörning som heter duga! ”Cage of mirrors”, ”Crystal logic”, ”Necropolis”, ”Open the gates”, ”Witches brew”, ”Up from the crypt”, ”Masque of the red death”… Snacka om fet lektion i hur klassisk metal ska låta! Över en curry berättar också en svintrevlig Mark Shelton att det var han som rekommenderade Black Dragon att signa Candlemass när han hörde vår demo på deras kontor i slutet av 1985. Thank you, Mark! Nästan onödigt att tillägga att Manilla Road har inspirerat Candlemass.

Plattor som ”Crystal logic”, ”Open the gates” ”The deluge” och ”Mystification” borde finnas i varje metallskalles skivsamling! Men gör det sorgligt nog inte…

Leif Edling, 46, är mest känd som basist och låtskrivare i eminenta doomcombon Candlemass. Gruppen, som nu frontas av amerikanen Robert Lowe, släppte under året sitt tionde studioalbum ”Death magic doom”. Det var en skiva så god att den placerade sig på femte plats över årets släpp på bloggeneralens Aftonbladetlista.