Tre avgörande livserfarenheter 2009: 

1. Hawaii…

Åkte till Hawaii i januari. Jag och min japanska fru beslutade oss att skilja oss när vi väl var där. Kommer ihåg den bisarra känslan av att sitta på Waikiki Beach med vajande palmer, lönnfet efter julen, med tre burkar Miller lite i en plastkasse och inse att man var nyskild medans frugan var i plurret med en hibiskusblomma i håret och såg ut som en hawaiiansk dröm. Vi hade båda insett att vi var mer vänner än någonting annat och känslan gick inte att förneka. Vi beslutade oss dock för ha riktigt förbannat kul ändå och det hela blev till en rock ’n’ roll-skilsmässa. Minns när jag satt på balkongen i Honolulu och drack öl med min då nyblivna ex-svärfar klockan sju på morgonen, han kunde inte ett ord engelska men vi båda log när vi svepte en sista öl innan det bar av

till flygplatsen. Minns också att jag skrev ett sms till Sharlee D’Angelo: ”Sitter och dricker öl på balkongen med svärfar i Honolulu, classic!!!”

2. …Hallonvingar…

Jaha, vad fan har då Hallonvingar med det här att göra? Inte ett dyft. Dock vill jag klargöra att dom är förbannat goda. För alla er som turnerat i USA så har ni säkert blivit ilurade att testa Buffalo chicken wings någon gång. Till det ska det vara blue cheese-dressing. Det brukar sluta med att det fullkomligt brinner i käften och man ser en flinande amerikan framför sig med en Element-keps på sned och fäller en kommentar i stil med ”yeah they’re fakkiiiin hoooot duuuuuude”.

Mina damer och herrar, Hallonvingar är nåt helt annat. Förutom hallonmarinaden har även dessa vingar också frälsts med chipotlemarinad (torkad rökt chili). Det hela låter kanske motsägelsefullt med tanke på vad jag tidigare yttrade angående styrkan på Buffalovingarna. Det är dock inte särskilt spicy, dude. Faktum är att dom är så jävla goda att jag vill frälsa världen med dom med ett svinigt Steffo Törnqvist-smil på fejan.

Testa dom, make ’em crispy.

3. …och sprit är förresten skit

Har precis kommit hem från Phoenix i USA och insett att shots är roten till allt ont. Har dock haft förbannt kul, Phoenix rockar hårt och kaktusarna gör ont. Med facit i hand har det dock blivit alldeles för mycket av den goda varan detta året. Spriten då alltså, Helge. (Eller var det procenten?). Att man aldrig lär sig… eller, jo, det har jag nog fan gjort nu. Har du någon gång vaknat upp alldeles för tidigt efter att ha supit hela dan och dragit i dig en ”5 hour energy drink”, och avrundat kvällen med att helt ovetandes få chrystal meth planterat i din drink? Tydligen ska det vara som att hälla Via i en rom och cola, och jag kan bara intyga… fy för helvete. Har du inte träffat Jesus eller fan själv innan, så lär du göra det då. 

Björn Ove Ingemar ”Speed” Strid, 31 år, är levnadskonstnär och skånsk näktergal i Soilwork. Kuriosa: Isbjörnssupporter och en fena på fisksoppa.

3 skivsläpp från 2009 som förtjänar lite mer uppmärksamhet än de fått:

1. J.Tex: ”Misery”

Givetvis går det bortom alla rimliga gränser att en dansk (!) kan framstå som ett under av trovärdighet när han, med klädsam Hank Williams-knarrighet, tycker synd om sig själv till tonerna av den kanske mest naturtrogna mountain music som gjorts på denna sidan om 1953. Men så har Jens Einar Sorensen, i det att han föddes i USA, också en viktig likhet med vår egen Christian Kjellvander – det rätta countrytwanget sitter i arvsmassan och det krävs inte mer än en intimt producerad och sparsamt instrumenterad inspelningssession för att plocka fram det. Allra bäst – och då snackar vi så där grisbra att man lika gärna kan slänga hela sin övriga skivsamling åt helvete – blir det i den amerikanska folksången ”Wabash cannonball” som, jämte tolkningarna av The Carter Family och Dick Curless, numera måste räknas som den definitiva versionen.

Kolla in J.Tex på Myspace.

2. Siena Root: ”Different realities”

Sveriges mest pålitliga skivbolag just nu? Min röst går till Transubstans. Gamle Cronis har en osviklig fingertoppskänsla när det kommer till att plocka fram godbitarna i Sveriges proggflora – lyssna bara på Abramis Brama (”Smakar söndag”), Babian (”Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad”) och Gösta Berlings Saga (”Detta har hänt”) för att nämna några av de gäng som släppt album i år. Bäst av dem alla är dock Stockholms Siena Root, som trots att jag följt dem någorlunda regelbundet sedan debutdemon 2001 knockade mig totalt med ”Different realities”. Så här skulle det ha låtit om Bo Hansson gjorde musik tillsammans med Blue Cheer. Extra pluspoäng för skivans dramaturgiska upplägg – den går från relativt lättlyssnad (men ingalunda publikfriande) bellbottom-rock till att totalt tappa fotfästet i ett orientaliskt sammelsurium av instrument jag inte ens kan namnet på. Lovely. Under 2010 släpper Transubstans dessutom mer godis, såsom debutalster med Graviators och Brutus samt ett nytt album av Graveyard.

Siena Root på Myspace.

3. Soulsavers: ”Broken”

Det är andra året i rad som Mark Lanegan figurerar högt upp på min summering. 2008 var det med The Gutter Twins, nu med Soulsavers, även om han här är mer av en permanent gästartist. Det brittiska produktionsteamet bestående av Rich Machin och Ian Glover har därtill anlitat Will Oldham, Mike Patton, Richard Hawley (vars ”Truelove’s gutter” för övrigt också hör till årets albumhöjdpunkter) och Jason Pierce och resultatet är givetvis precis så bra som det ter sig redan på pappret. Oerhört karakteristisk electronica som bara vagt antyder att den vill omfamna såväl varmhjärtad soul, världsfrånvänd country, rusig gospel och stökig skrevrock – med låtar som man vill förtvina i plågor över att man inte skrivit själv. ”You will miss me when I burn” (skriven av Oldham, framförd av Lanegan) är årets bästa låt.

Hela ”Broken” finns på Spotify.

Daniel Josefsson (till höger på bilden ovan) firade i år tioårsjubileum som skribent i Close-Up, och värvades under hösten även till skribentstaben i Sonic. Ett tag hyste Josefsson farhågor om att det var från honom James Hetfield fick den rännskita som orsakade en inställd konsert i Globen i mars (han var ensam i landets journalistkår om att intervjua Metallica-sångaren före uppträdandet). Under 2009 har den nu 32-årige västgöten även firat triumfer med Club Nuggets (country- och soulklubben han anordnar tillsammans med sin vän Martin) samt träffat kvinnan han vill ha vid sin sida livet ut.

Tre saker värda att lyfta fram 2009:

1. PSE BRUTE 70 lbs Compound

Jaktbåge from hell. Inspirerande och dödsbringande verktyg. Hoppas på en legalisering av bågjakten under 2010.

2. QI i Afghanistan.

Sanna hjältar. De sårade finns i mina tankar. All respekt för er hedervärda insats i sandstormarnas karga land.

3. Den växande rovdjursflocken.

Fler skall det bli. Året har gett oss förmånen att stöta på mången godhjärtad människa i detta långa, långa land. Vi har kamrater från norr till söder, och det stöd vi fått under det gångna året värmer även de mest djupfrysta av hjärtan.

Pär Hulkoff är sångare och gitarrist i Raubtier, som under 2009 släppte fullängdaren ”Det finns bara krig”. Bandets blandning av norrländsk barskhet och tysk disciplin à la Rammstein har gått bra hem i stugorna under året, och bland annat genererat hitsingeln ”Kamphund”. Bandet förbereder sig just nu för inspelningen av skiva nummer två, som börjar fästas på hårddisk i januari nästa år.

Topp 3 Rush-referenser i filmer 2009:

1. ”I love you, man!”

Vem i produktionen av ”I love you, man!” lyckades övertala producenterna att bygga en hel film runt Rush? Filmen innehåller ju nästan BARA Rush-referenser. Paul Rudd försöker övertala Rashida Jones om hur grym ”Limelight” är när han inte jammar och ”slappin’ da bass” till ”Tom Sawyer” tillsammans med Jason Segel. Och för att runda av det på lämpligast sätt, gör powertrion ett självklart gästspel i filmen. Ett måste för Rush-fans!

2. ”Fanboys”

Den här filmen refererar så klart mest till ”Star wars” och ”Star trek” men i Hutchs (Dan Foglers) Millennium Falcon-liknande skåpbil finns alltid en Rush-kassett redo att petas in i bandaren för att peppa bilägaren inför de äventyr som väntar i denna underhållande nördfilm.

3. ”White noise: The light”

Okej, nu blev det problem. Det fanns bara två filmer med Rush-referenser från 2009 så jag får backa några år till denna little known uppföljare till en Michael Keaton-skräckis. ”White Noise: The light” är långt ifrån det läskigaste man sett, men det finns en barnkör som sjunger Rushs ”The spirit of radio” vilket skickar kalla kårar längs ryggraden…

Anders Jakobson, 36 år, spelar death och grind i Coldworker, ”jobbar med data”, skriver om musik och film i Nerikes Allehanda och på egna sajten DVDKritik.se där ovanstående och många andra filmer finns recenserade. Såg under 2009 Metallica live för första gången sedan Solnahallen 1988 och gillade det!

Tre sätt att döda rocken 2009, enligt SVT och TV 4:

1. ”Körslaget”

Team Stefans frikyrkliga skräckversion av Metallicas ”Enter sandman” slog väl alla rekord, inte minst med tanke på att en av körmedlemmarna låg och sov räv nedanför scenen, för att liksom illustrera texten. 

2. ”Dansbandskampen”

Bengt Hennings gör sitt bästa för att lemlästa Kiss ”I was made for loving you”. 

3. ”Idol 2009”

Kiss blir våldtaget gång på gång av de mest horribla tonåringarna i Sverige, men nästan allra värst av den här parveln. Dock inte värre än Alice Svenssons bajsenödiga version av ”Heavens on fire” från 2008.

Andreas Bergh, vokalist i dödsglambandet Deathstars, har ett förflutet som skribent och tv-producent, samt sångare i olika rock- och death metal-band. Kommer ursprungligen från Strömstad och Karlstad men bor numera på Mosebacke Torg i Stockholm, där han ofta njuter av att gå omkring naken i sin lägenhet.

Årets road trip-moll:

1. Pacific Highway, Sydney-Brisbane, oktober: The Mars Volta

Musikrecensenternas problem med The Mars Voltas femte skiva verkar inte vara att de inte begriper den. Problemet verkar vara att de begriper den. De har kallat den för simpel, för rak, för grunt bottnande och behärskad. De vill ha krångel, recensenterna. Sådant gillar de. Jag älskar ”Octahedron” för att den inte är krånglig, vild och explosiv. Jag älskar den för dess enkelhet och lugn. Att det är ett enklare album betyder inte att det är enkelt, att det är lugnare inte att det är lugnt: det är fortfarande hörlursmusik, fulländad i sin uppbyggnad, en galax av instrumentkonst att utforska. Gravt genomtänkt och snyggt. Fortfarande infallsrikt, men kanaliserat genom ljudval och melodilager snarare än plötsliga utbrott. Mer harmoniskt, behärskat. Det ynkliga gitarrfallet i ”Since we’ve been wrong”, de ödsliga verserna i ”Teflon”, refrängrevanschen i ”Halo of Nembutals”. Hela den drömska ”With twilight as my guide”-epiken, den diskret percussionpyntade ”Desperate graves”. Det har aldrig varit lättare att älska The Mars Volta än här. Jag återinsåg det i en hyrbil längs en kust vid ett hav i ett land långt borta i oktober. I nationell radio spelades plötsligt The Mars Volta. Från ingenstans, i dagsljus, i sol och värme på fiktiv nivå: Cedric Bixler-Zavalas röst mot paradisisk horisont. Det fick mig att vilja flytta till Australien.

2. Riksväg 83, Kilafors-Bollnäs, juli: Æ

Rockweekend var en aldrig utbruten succé: en genial idé i krig mot SMHI. I slutet av en lång, lång väg fanns en liten, liten by där många bra band stafettspelade på två scener bredvid varandra, i rak siktlinje från baren, bara ett långvarigt snubbel från festivalcampingen. I Sweden Rock-solig, tex mex-brickig värme hade det varit utopi, tre dagars hårdrockseufori. I gummistövlad, lerpölig kyla blev det okej, en halvrolig grej, en tvåpluskavalkad man fick vara glad om man blev informerad om. På väg hem varje natt lät jag min Dark Funeral-tinnitus landa mjukt i ”Voksensløvsinn”, ett enastående ensamhetsdokument av nordnorska Æ. Det var sjuttiovägsresor för fina att berätta om. Skogarna utanför, ängarna och himlarna, insjöarna, dimmorna i rosa, allt som jag passerade bara nio kilometer i timmen för fort, allt hade varit för vackert för en saga; bilden var för överdriven, ingen skulle ha trott den om den gick på kulissaudition, den skulle ha fått lomma hem igen med kritik för att ha spelat över. Allt medan Æ sjöng ut sin egen uselhet, lurigt och finurligt. En självföraktande, halvhjärtat revanscherande ölglaslyrik. Självömkande med humor. Patetiskt utan att bli tråkigt, slött eller distanslöst. Längtande till vad som helst, något roligare, stadigare, tillbaka eller vidare, hem eller på drift. Sävliga, lättjazziga visor, rent producerade och instrumenterade, lätta och mörka simultant. En brännvinsterapi om att begraves uten større seremoni och inse att man i ei anna tid, med anna ryggrad, borde ha ringt ho mamma og førtalt at e va glad i ho.

3. Laglös grusväg, Värmland, februari: Thåström

”Kärlek är för dom” har aldrig vuxit i kapp ”Skebokvarnsv. 209”, den känns fortfarande som en inverterad uppföljare: den borde ha kommit först, sedan borde mästerverket från 2005 ha släppts. Den hade varit ett lovande steg mot något nytt, något unikt och personligt, om den hade släppts för fem år sedan. Men den drabbade mig en förtvivlad senvinternatt på en grusväg mellan inget och inget i den glesbygd där jag lever. Första gången jag hörde den, första gången han värkte ut ”Kort biografi med litet testamente”. Han satt bredvid mig i bilen, jag åkte med Thåström, vi umgicks och han berättade allt jag ville veta, han svarade på allt: han svek en vän i Mexico City för längesen, han vet inte varför han aldrig sagt förlåt. Han har suttit häktad på Skara polisstation, sen dess har han hållit sig därifrån. Jag hörde ett lågoktavigt piano frakta hans livshistoria, hans ord om att ha glömt sin första kyss men minnas när han fick Rolle Stoltz autograf. Man kan gott påstå att jag befann mig i en patetisk upplevelse av samhörighet. Jag tyckte vi hade en latent vänskap, jag och Thåström; det enda som hindrade oss från ömsesidig kärlek var att han inte visste vem jag var. Sedan kom jag fram, Thåström försvann och kvar satt en mycket ensam person som gick in, startade datorn och i en treplusrecension skrev nä, inte lika bra som förra skivan.

Marcus Grahn är författare, krönikör och musikjournalist. Han skriver om hårdrock i Aftonbladet och Close-Up, om sig själv i Värmlands Folkblad och om hittepå i litteratur. Han är tjugofem år gammal, tills vidare. Han bor i en sommarstuga i en skog med en nästanfru samt barn och katt. 

De 3 sämsta kalsonginköpen 2009:

1. Urk i Ulm
Det finns en liten stad i Tyskland, som kallas Ulm. Där bodde vi på ett litet hotell, som inte inte helt olikt ”Fawlty towers”. Det är söndag och allt är stängt, förutom en bensinmack. Går dit, och hittar enbart något som ser ut som en korsning mellan y-front och boxers. Färgen är dessutom någon typ av grön som man bara hittar i snor eller spyor. Var bara tvungen att köpa dom, fast mest  som nån sorts vrickad souvernir.
Deutschland über alles? Inte vad gäller kalsonger iallafall.

2. Tribaler i Tallinn
Vaknar bakis på ett hotell en söndag i Tallinn efter en hård festivalnatt. Hade spelat på fredagen med Pain och dagen efter med Clawfinger. Akut kallingbrist av någon annledning. Hittar en öppen affär längre ner på gatan, och ler nöjt då de har svarta boxers med tribalmönster. I helvete heller. Det fanns nämligen två sidor på förpackningen, varpå den andra visade svarta y-frontare (dansbandskallingar) med något blomliknande mönster. Bakfyllan blev ett par snäpp värre, kan jag säga.

3. För rymligt i Fruängen
Det tredje sämsta inköpet ägde faktiskt rum i Fruängens centrum, allt i alloaffär, av storlek small som var som en normal large. Färgen, schyst svart. Minsta storleken, var för stora för mej. Bättre att köra hårdrocksgrejen – inga kallingar alls.

André Skaug, runt 39, är bosatt i Älvsjö. Är mest känd som basist i Clawfinger, men har även spelat med Laila K, E-Type och Pain. Han har under året färdigställt en ny skiva med Clawfinger, som eventuellt kan släppas under något slags jubileumsflagg nästa år.

De 3 fräckaste turnéminnena 2009:

1. Dödskul i Hamburg

I våras gjorde vi en co-headline turné i Europa tillsammans med världens bästa och skönaste band Deathstars, och på sista spelningen i Hamburg tog vi tillfälle i akt och klädde ut oss till våra idoler. Komplett med ryska uniformer, ridstövlar, kaptenshatt, corpse paint, läppstift och ett par kilo glitter i fejan, som skulle ge vilken julgran som helst komplex. Hur grymt som helst och minen på publiken när vi kom ut som Deathstars var helt oslagbar.

2. Här ligger en kejsare begraven

I slutet av sommaren tog vi vårt pick och pack och blåste upp till nordligare breddgrader, närmare bestämt Peter Tägtgrens Studio Abyss, för att spela in ett par nya fete låtar. Vad vi inte visste var att grabbarna i Dark Funeral också vara där för att slakta in nytt album. Detta var dock inte så livsfarligt som man fördomsfullt kunde tro, utan efter ett par stadiga whiskygroggar blev vi snabbt de godaste vänner. Emperor Caligula (sångare) frågade bland annat om Sonic var intresserade att lägga körsång på nya Dark Funeral-skivan, och Robin fick som första person någonsin tjatat igenom att testa Caligulas scenkläder.

3. Står Sabaton pall för en tävling?

I början av sommaren gjorde vi ett gäng festivalgig i Tyskland, Schweiz och Österrike tillsammans med våra Dalahjältar Sabaton. På vägen hem förenade vi även nytta med nöje och stannade till vid Calles i Heiligehafen (Tyskland svar på Mecka) för att tjacka billig bärsa och dylikt medans busschauffören passade på att ta sig en lur. Detta blev startskottet för en supafest utan dess like, och efter ett par stadiga järn stöpte vi den brillianta och mycket manliga idén att ha en lastpall-staplartävling. Hur resultat blev kan ni beskåda här ovan.

Roger Sjunnesson är 26 år och slaktar navelsträngad gitarr i västkustbandet Sonic Syndicate.

De 3 mest lyckade försöken att repa inför den nya Randy-skivan, som vi lovat att släppa under 2009:

1. En ny låt…

Inför West Coast Riot 2008 kände vi oss riktigt starka och körde igenom samma låtordning som vi gjort sedan sista spelningen år 2006. En ny låt som klockade in på 1,12 lyckades vi också göra.

2. …hänger kvar i dimman…

I april 2009 repade vi för en spelning på Debaser Slussen där ovan nämnda, nya låt, kördes igenom. Några ackord in på en annan helt ny låt lade vi ned repet för vi hade druckit alldeles för mycket vin och hade tappat fokus. 

3. … blev i alla fall en låt till

I november 2009 var det dags att åka på Randy-turné igen, (alltså två spelningar på raken, och sedan åka hem snabbt som fan). Här samlade vi oss och färdigställde låt nummer två till nya skivan. Åkte i väg, var hemma tre dagar senare – och har inte repat sedan dess.

Fredrik Granberg är 34 år och spelar trummor i punkbandet Randy, bandet som i fyra års tid har försökt repa ihop till en ny skiva men inte orkat göra mer än två nya låtar. Så måste mejla killen i Belgien som gör vår hemsida och ändra det till 2010. Jobbar på Södra Teatern som producent och har en mops som heter Puck, döpt efter det eminenta programmet på UR, ”Vegetarisk matlagning med Puck Jansson” Numera lagar Granberg North Texas Red Chili bestående av högrev, så dom idealen har han också tappat.

The 3 days the music stopped in 2009:

1. Michael Jackson (25 juni)

The movie ”This is it!” brings a tear to everybody’s eye. It’s amazing how HE touched us all!

2. Lux Interior (The Cramps, 4 februari) 

The day Halloween died. 

3. Sky ”Sunlight” Saxon (The Seeds, 25 juni)

The last of the Hippies, the 60’s is officially over.

Jyrki69, 41 år och född under namnet Jyrki Pekka Emil Linnankiv, är sångare i det finska goth ’n’ roll-bandet The 69 Eyes, som släppte albumet ”Back in blood” under året. Bandet gör två spelningar i Sverige i januari; på Debaser Slussen i Stockholm den 13 och på Sticky Fingers i Göteborg två kvällar senare.