Hårdrocksvärlden befinner sig fortfarande i chock efter att Heaven & Hell-sångaren tragiskt lämnat oss i söndags, efter en längre tids kamp mot cancern. Det kommer ta lång tid att smälta den förlusten, något jag själv inte ens har börjat.

Hjälp till bearbetningen kommer säkert på rockevenemanget i Blekinge om mindre än en månad. Då festivalen genom åren har haft en god relation med sångaren och hans fru/manager Wendy Dio har man nu fattat beslutet att omdöpa Zeppelin Stage till Dios ära. Bland de band som därmed beträder Dio Stage 9–12 juni kan därmed Mayhem, F.K.Ü, Steelwing, Treat, Behemoth, Suicidal Tendencies och Anvil nämnas.

Dessutom planeras en mer ljudlig hyllning till den lilla mannen med den stora rösten under Sweden Rock-kryssningen 7–8 oktober, då några av Sveriges mer kända hårdrocksmusiker stämmer upp i tributen. Mer info om detta när sådan finns.

Dagens hatt åker av för Andreas Johansson, som får ta med sig en polare till Debaser Slussen på torsdag och kolla på Accepts exklusiva klubbspelning, samt morsa på bandet efteråt.

Ett stort så kallat grattis är härmed motiverat.

När en stjärna avlider är det lätt att känna sig personligt drabbad. Motiverat eller inte blir den kollektiva förlusten och den delade sorgen även högst privat, då det finns en upplevd relation med den som har försvunnit.

Därför känns Ronnie James Dios bortgång som ett personligt slag i magen. 

Inte bara för att han med sin fantastiska röst har tagit Rainbow, Black Sabbath, sitt egna band eller senast Heaven & Hell till höjder som är få förundrade. Utan för att den lille mannen, blott 163 centimeter lång, med den gigantiska rösten de facto verkade vara en skön snubbe. På riktigt.

Därför känns nyheten att Dio, född 10 juli 1942 med namnet Ronald James Padavona, förlorat kampen mot magcancern som en personlig förlust. Inte för att jag på något sätt kände honom. Har aldrig ens träffat karln på riktigt. Utan för att han upplevdes så genuin. En rockstjärna som var mer förälskad i ordets första del än av den andra.

Sångaren avled kvart i åtta, lokal tid, på söndagmorgonen och nyheten bekräftades officiellt av frun/managern Wendy Dio med följande meddelande:

”Today my heart is broken, Ronnie passed away at 7:45 a.m. [on Sunday] 16th May. Many, many friends and family were able to say their private goodbyes before he peacefully passed away. 

Please know he loved you all and his music will live on forever.”

För mer info om Ronnie James Dios karriär, som inleddes redan i mitten av 1950-talet med gruppen The Vegas Kings, kolla in den här Wikipediasidan.

Nedan kan du se en av de sista intervjuerna som gjordes med honom, i samband med Revolver Golden Gods Awards i april, där han mottog ett välförtjänt pris för sina sånginsatser. 

2005 skämtade han om det.

I april i år var det på allvar.

Då hjärtat svek den väldiga kroppen förlorade metalvärlden en av sina mest säregna profiler, med en humor svartare än harmageddon och med en oefterhärmlig baryton från havsdjupen.

VAR? Brooklyn, New York.

NÄR? 4 januari 1962 till 15 april 2010.

VARFÖR? Tänk dig att du inleder en skiva med att du kaskadkräks i en toalett. Att du undertecknar ett skivkontrakt med blod och sperma eller att du, med det stora genombrottet inom räckhåll, väljer att stolt visa upp … eh… stålet i utvikningstidningen Playgirl.

Du måste då antagligen vara helt bananas. 

Eller så heter du Petrus J Ratajczyk, men kallar dig för Peter Steele. 

Då är du också en så kallad hårdrocksikon. Lika mycket känd för ditt eget turbulenta privatliv som musiker i Carnivore och Type O Negative. Du brottas med droger och alkohol, skriver stundtals in dig på hispan och tvingas för en tid kalla det ökända fängelset Riker’s island för ditt hem efter att ha råkat i handgemäng med en rival.

Men du gör också fantastisk gothmetal. Som märks inte minst på utgåvorna ”Bloody kisses” (1993), ”October rust” (1996) och på ”Life is killing me” (2003), där du tillsammans med dina bandkamrater blandar Black Sabbath med Beatles och kolsvart depprock. 

Du uppnår därigenom någon slags stjärnstatus. Får ordning på missbruksproblemen och kommer ut som troende katolik. Då säger hjärtat stopp och du lämnar denna värld, bara 48 år gammal.

Och en hel metalvärld kommer att sakna dig – just för att du var helt bananas.

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.

***

Nale

From sh*t to salvation

Nale/Egen

METAL För en gång skull känns bandet egendefinierade genrepåtagning ganska korrekt. I begreppet ”Neo swedish death ’n’ roll” ryms ganska mycket av det som Nale de facto är. Du hör lika många riffstrukturer från sentida In Flames som du kan härleda ett grundgung till Entombed i 1990-talets mitt. Tre låtar är kort. Tre låtar ger mersmak. Mer, tack. 

Mer info.

***

Syn:drom

With flesh unbound

ViciSolum/Sound Pollution

DEATH METAL På demon ”Dead silent screaming” var det Göteborgsvalsen som fick benen att spritta, men till fullängsexplosionen har Sundsvallsensemblen blickat söderut – och över Atlanten. ”With flesh unbound” är en stygg liten sak, som ger tankar åt såväl polska Vader och amerikanskt neopisk likt Nile som gamla skolans Morbid Angel. Ont och klart utfört. Utan att för den skull ha samma medryckande thrashkänsla som första referenspunkten eller de sistnämndas diaboliska djup.

Mer info.

***

Zombiekrig

Undantagstillstånd

GMR/Border

THRASH METAL En viss fräschör kommer via en vokal leverans på svenska, men i övrigt följer göteborgarna traditionerna. Urthrash behöver och mår bra av begränsningar. Och just inom dessa staket gör bandet vad det ska. Du får ingen ”Caught in a mosh”. Ingen ”Critical mass”, eller inte ens någon ”Headbanger face rip”. Men du får riff som kan få nacken att knycka och som i det lilla utmanar landets bästa gebitpluton F.K.Ü. Och dessutom är introt, som kopplar ihop vinterkräksjukan med en zombie-epidemi, riktigt coolt.

Mer info.

Nog vill du, efter att du och din polare har fått gratis entré till gruppens exklusiva klubbgig på Debaser Slussen på torsdag den 20 maj, kunna slinka in i etablissemangets spartanska loge? Morsa på Wolf Hoffmann, kolla in nye sångaren Mark Tornillos håriga axlar och diskutera hur bra ”Princess of the dawn”, ”Son of a bitch” och ”Balls to the wall” egentligen låter med den nya sättningen?

Ja, det vill du.

Och det kan jag ge dig.

Som exklusivt pris här på bloggen kan jag lotta ut plats på gästlistan för en lycklig individ plus vän/väninna som får se nämnda gig. Och därefter träffa bandet backstage.

Motprestationen är inte heller så djävulusiskt svår. Jag ställer bara en fråga. Som du ger svar på genom att mejla mattias.kling@aftonbladet.se senast midnatt måndag och uppge ”Accept-tävling” i ämnesraden. 

En tårtbit, va?

Men med tanke på att en av gruppens mest kända bitar heter ”Fast as a shark”, och att den glupska käften i storfilmen ”Hajen” är just en sådan, så vill önskar jag ha ett svar på vad den glupska vithajen heter på latin.

Som sagt, när måndag har blivit tisdag så stänger tävlingen. På torsdag är det morsardags med Acceptgubbsen på Debaser Slussen i huvudstaden.

Lycka till.

Nedan kan ni förresten se bandets nya video ”Teutonic terror”. Dessutom går det bra att lyssna på likaledes färska låten ”The abyss” här.

Vissa nyheter går faktiskt att läsa först här.

Som den här:

Att tre nya band är klara för Close-Up Båten, som gör passagen mellan Stockholm och Åbo klart tyngre i september i år. Och dessa är death metal-veteranerna i Grave, Tornedalsgläfsande Raubtier samt SVT-kända hårdrockskexen i Crucified Barbara.

Dessa tre akter gör redan bokad Meshuggah, Dark Tranquillity, The Kristet Utseende, CrashDïet och Hellsongs sällskap på den tidiga höstens fräckaste metalkryssning.

Close-Up Båten avgår den 9 september vid sjuhugget från Stockholm och återkommer dryga 23 timmar senare. Info om hur du bokar biljett hittar du här.

På nedanstående klipp (enligt uppgift filmat på båten i februari i år) kan ni se hur det kan gå till i hytterna. Men jag rekommenderar mer häng ute bland folk. Ger bra musik, ger en skönare upplevelse.

Den 9 augusti blir det lyxigt värre på Trädgårns scen i Göteborg.

Då gör Serj Tankian (för de flesta någorlunda känd som sångare i saknade alternativmetalcombon System Of A Down) sitt enda Sverigebesök på kommande turnén. 42-åringen kommer då att göra en blandning av ett rockgig och det orkestrala framträdande som går att finna på senaste utgåvan ”Elect the dead symphony” (tre plus av undertecknad vid release i mars).

Biljetterna släpps i morgon, onsdag den 12 maj, och tjackas här eller på telefonnummer 0771/651 000.

Trots att trummisen Jimmy ”The Rev” Sullivan tragiskt gick bort i december förra året, är Orange County-gruppen snart tillbaka med färskt material.

Den 18 maj avtäcks nya singeln ”Nightmare” (omslag här ovan) digitalt, medan bandets femte fullängdare väntas nå butikerna den 27 juli. Trummorna på skivan spelas av Dream Theaters Mike Portnoy, och han kommer även att axla denna roll under combons turnéåtaganden under 2010.

”Jag behöver inte återvända till Dream Theater för att jobba på ett nytt album förrän 2011, så jag har nu möjlighet att hjälpa mina bröder i Avenged Sevenfold att läka sina sår på vägarna”, kommenterar Portnoy sitt beslut.

Jimmy ”The Rev” Sullivan hittades död i sitt hem i Huntington Beach den 28 december förra året. Den officiella dödsorsaken har fortfarande inte offentliggjorts.