Huvudstadens glamhjältar står i startgroparna för att lösgöra album nummer tre, ”Generation wild”, för allmän konsumtion.

Detta firas, troligtvis med buller och bång, med en så kallad releasefest på klubben Seven Sins på Ringvägen 104 i Stockholm nu på fredag den 9 april. Det utlovas band på scen, en entré satt till blygsamma 60 kronor och dörrar som slår upp klockan 22.

”Generation wild”, släpps den 14 april och är CrashDïets första album med sångaren Simon Cruz. Albumet är inspelat i Gröndal Studios tillsammans med producentteamet RamPac och mixat av Tobias Lindell (Europe och Mustasch med flera).

En video till första singelspåret, nyligen guldsäljande ”Generation wild”, har också presenterats och kan spanas in nedan.

Denna påskdag skulle jag vilja ta tillfället i akt att puffa för falkenbergarnas Aftonbladetsanktionerade blogg. Som du kan följa här, så att säga.

Och på tal om Sonic Syndicate så kan jag meddela att releasen av bandets fjärde album, producerat av amerikanske Toby Wright, har skjutits på framtiden. ”We rule the night” (omslag nedan) kommer nu i stället att släppas i slutet av juli och innehåller följande spår:

1. Beauty and the freak

2. Revolution, baby

3. Turn it up

4. My own life

5. Burn this city

6. Black and blue

7. Miles apart

8. Plans are for people

9. Leave me alone

10. Break of day

11. We rule the night

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.

Jomenvisst. Bara för att dygnet blivit helt omkastat så tänker jag väl knappast sluta med uppdateringarna.

Så här var i alla fall konserten på Cirkus i går, i låtlisteform:

1. The leper affinity

2. Bleak

3. Harvest

4. The drapery falls

5. Dirge for november

6. The funeral portrait

7. Patterns in the ivy

8. Blackwater park

9. Forest of october

10. Advent

11. April ethereal

12. The moor

13. Wreath

14. Hope leaves

15. Harlequin forest

16. The lotus eater

Och här finns en något mer beskrivande anmälning av evenemanget.

Enjoy.

Nu metal-scenens chefsarkitekter har omgrupperat styrkorna och återvänder i sommar med ett nytt album, det första sedan 2007 års obetitlade utgåva.

Skivan, som är producerad av mullersäkre Ross Robinson, blir Bakersfieldgruppens första släpp på nya hemvisten Roadrunner och får den något förvirrande titeln ”Korn III – Remember who you are”.

Kvartettens nionde skiva ser dagens ljus i sommar. Vilket jag säkert får anledning att återkomma till framöver.

Ja, jag är som alla andra där ute i det digitala bruset.

Jag vill ha människor som följer mig. Jag skriker efter uppmärksamhet.

Nåväl, kanske inte.

Men joina mig gärna på Twitter. Där lämnas mer spridda tankar, uppdateringar och annat som jag inte mäktar med att författa några längre drapor om.

Väl mött.

***

Crazy Lixx

New religion

Frontiers/Bonnier Amigo

HÅRDROCK Det är tydligt vilken dogmsamling som utgör musikaliskt rättesnöre för Malmöförsamlingen. Redan i andra spåret ”My medicine” breds ett tjockt lager Def Leppard-smör på ett krispigt Aerosmith-kex som smakar ”Permanent vacation”, ”She’s mine” är tjusig skrevboogie som leder tankarna åt The Quireboys, medan balladen ”What of our love” är en sentimental blinkning åt Bon Jovis ”Never say goodbye”.

Så skulle jag kunna fortsätta att spruta ur mig referenser tills fingrarna somnar och knopparna slår ut i Vasaparken.

Precis så överladdat är Crazy Lixx – mest känd för att ha knådat ut Vic Zino till slutlig gräddning i Hardcore Superstar – andra album med referenser till det årtionde då det enda som var större än frisyrerna var artisternas klädbudget. Det har liksom gjorts förr. Och det har definitivt gjorts bättre. Men jag kan ändå finna stort nöje i en så här skamlös hyllning till hårdrockens mest hårdschamponerade tidsålder.

Som bokstavstrogen tolkning av hårmetallens katekes är ”New religion” därmed helt i sin ordning. Hörde jag ett ”amen”?

Bästa spår: ”Rock and a hard place”.

Nöjesfältet på Djurgården i Stockholm har presenterat sitt program för sommaren 2010. Och nog finns det en rad konserter att spana in då vädret förhoppningsvis är lite mer humant än det är just nu.

Några större sensationen har jag svårt att hitta. Förutom The Cult, som ställer sig på stora scenen den 6 augusti. Det känns dumt att missa som uppvärmning till Sonisphere dagen efter.

Kolla in schemat själva:

• 28/5, Mustasch (Stora scen)

• 7/6, Deathstars (Lilla scen)

• 8/6, The Poodles (Lilla scen)

• 27/7, HEAT (Lilla scen)

• 6/8, The Cult (Stora scen)

• 16/8, Pain (Lilla scen)

• 17/9, Europe (Stora scen)

Nyligen återformaterade gungmaskinen hade i går världspremiär för sitt färska material på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Gruppen framförde två set, därav den första timmen var exklusivt vikt åt de nya kompositionerna. Då inga låttitlar eller övrig mer detaljerad information har nått undertecknad, och jag inte heller har hört låtarna i studioversioner, kan jag inte presentera någon genomgång av mer analytisk karaktär. Men kan ändå konstatera att gruppen håller sin funk-o-metal carpet ride flygande även 2010. Speciellt avslutningsnumret visade på god tåga, men också övriga bitar var direkt igenkännbara i den blandning av funk, rock, psykedelia och korkskruvslockar som är bandets signum.

Efter en kort ölpaus var det sen dags för kvartetten – Conny Bloom (sång och gitarr), Franco Santunione (gitarr), Andy Christell (bas) samt taktfaste Niclas Sigevall (trummor) – att locka den sittande publiken ur biostolarna.

Och, ja. Med idel favoriter som ”Psychedelic eyes” (video nedan), ”Groovus maximus”, ”Mary in a mystery world”, ”Rags to riches” och ”Bad motherfunker”, för att nämna några, blev det till slut lite sexdimma i luften i lokalen.

Nu återstår bara att gruppen tecknar ett nytt kontrakt och får ut skivan. Jag om någon är nyfiken på att höra mer – på riktigt.

I afton ämnar den återuppväckta groovemaskinen från huvudstaden avtäcka nytt material på Rival.

I stan?

Sugen att se? Typ… gratis?

Då är det bara att mejla mig i dag på mattias.kling@aftonbladet.se och döpa mejlet till ”Electric Boys” så fixar jag lista. Två platser står på spel, så tveka inte. 

Lite förhållningsregler, bara. Och de är fan så viktiga. Fixar ni inte dessa enkla, så är det inte heller någon medverkan. Så enkelt är det.

Jag vill ha:

Fullständigt namn. Och mobilnummer.

Svårare än så är det inte.

Happy hunting. Och ses på Rival om några timmar.