Söderhamns främsta rockfest har haft en tung värvarvecka. Tidigare har de nya akterna Annihilator, Unleashed, Mimikry, M.A.N. samt No Approval presenterats – och just i detta nu slår man till med My Dying Bride. Tungt så det förslår, med andra ord.
Nämnda band gör bland andra Twisted Sister, Sepultura, Deep Purple, Saxon och Skid Row sällskap på det nya festivalområdet på Moheds flygfält, 10 kilometer från centrala Söderhamn.
Nåja. Ovan publicerade rubrik kanske är att ta i, men sant är i alla fall att Knivsöders skarpaste gitarrhjälte i samarbete med bolaget TLG Canada har lanserat – en humidor.
För er som inte orkar googla det så kan jag upplysa om att en humidor är en förvaringslåda för tobak, i synnerhet cigarrer, som håller precis rätt luftfuktighet och temperatur.
Denna strikt limiterade trälåda kommer bara att säljas via bolagets hemsida, så önskas lyxföraring till dina taxfree-Marlboro så rekommenderas en snabb affär.
POWER METAL Man kan inte direkt påstå att jag och Nürnberggruppen är några såta vänner.
Snarare att vi kommer överjävligt dåligt överens.
Så har det varit ända sedan vi först presenterades runt 2001, med hälsningsfrasen ”Crystal empire”, och så har det dessvärre fortsatt vid följande möten (”Eternity”, 2002, en konsert på KB i Malmö runt samma tid, ”Circle of life”, 2005, samt ”Dimensions”, 2007).
Denna frostiga relation tinas inte heller upp av det färska kontaktförsöket.
Lite objektiv grundläggarfakta först:
• ”The legend of the shadowking” är en konceptplatta om kung Ludwig II av Bayern, som tydligen kände Richard Wagner. Han dog av drunkning 1886 och hade då suttit på tronen i 22 år.
• Låtarna heter saker som ”Kingdom of madness”, ”Tears of Babylon” och inte mindre än tre olika stycken namedroppar trollstavssvingaren Merlin i titlarna.
• Det går fort, ibland. Det är lite mer sansat, ibland.
• Det är tralligt och muntert – mest hela tiden.
Ja, ni förstår varthän det barkar.
Till mitt försvar måste jag ändå säga att jag har gett skivan, liksom gruppens tidigare verk, ett flertal chanser i en närmast desperat önskan att förstå vad som är grejen. Men varje försök renderar ändå samma slutsats:
Med vänner som Freedom Call behöver power metal inga som helst fiender.
METAL Det krävs bara några få toner på ett inledande titelspår för att det ska bränna till i magmunnen, svartna för ögonen och förvandla knäna till snabbnudlar. För denna högst oömma amalgamering av Slayer, Discharge, Black Sabbath, Motörhead och dåligt filtrerat fultjack är inte på något sätt bra för hälsan. Snarare tvärtom. Och därför helt oemotståndlig. Speciellt när High On Fire – under ledning av Metallica-meriterade Greg Fidelman – har fräst fram en sångcykel som förvandlar kroppen till gelatin samtidigt som den är trygg i sin roll som en knarkigt olydig lillebror till Mastodons ”Leviathan”.
Bästa spår: ”Frost hammer”.
+++
Serj Tankian
Elect the dead symphony
Serjical Strike/Reprise/Warner
SYMFONIROCK Här tar System Of A Down-croonern sin förvandling från metaldomptör till varietéfarbror till sin absoluta spets. Tillsammans med Aucklandfilharmonikerna kläs den altmetallistiska solodebuten plus två exklusiva kompositioner i en orkesterskrud så grandios att den låter som soundtracket till en James Cameron-film – dirigerad av Frank Zappa. Som bäst funkar transformationen då dramatiken i exempelvis ”Sky is over” och ”Feed us” accentueras med pukor och stråkar, medan material likt en Mr Bungle-spastisk ”Money” har svårt att trivas i de nya arrangemangen. Som mellanspel och pausmusik emellertid helt ändamålsenligt.
Som tidigare har rapporterats här så är inspelningarna av den brittiska järnjungfruns femtonde studioalbum klappade och klara i Compass Point-studion i Nassau, Bahamas.
Nu meddelas också att verket, liksom de senaste Maiden-utgåvorna producerad av Kevin Shirley, har fått titeln ”The final frontier” och beräknas nå handeln under slutet av sommaren.
Vilket i sin tur innebär att det mycket väl kan bjudas på pinfärskt material då Iron Maiden headlinar Sonisphere-festivalen i Stockholm den 7 augusti.
Som Aftonbladetkollegerna har Peace & Love slagit till med ännu en kanonbokning till sommarens festival.
Efter att redan ha säkrat en av grungens stora superstjärnor – i form av Them Crooked Vultures-trummisen och tidigare Nirvana-medlemmen Dave Grohl – har festivalen nu lyckats knyta till sig ett av Seattles absolut bästa band.
Ja, så är det faktiskt. Om jag är tvungen att välja blott en skiva från den löst sammanbundna påse som kallas grunge, så är det just Alice In Chains mästerverk ”Dirt”. Den är fulare än ”Nevermind”. Tuffare än ”Ten”. Nervigare än ”Badmotorfinger”.
Och då comebackplattan ”Black gives way to blue” hör till förra årets absolut förnämsta släpp så är det bara att gratulera festivalen till ännu en drömbokning.
METAL Verksamma inom samma retrokramande gebit som Cauldron eller svenska Wolf är Los Angeles-truppen ingen direkt utmaning för tränade öron.
Gillar du Iron Maiden med Paul Di’Anno på sång, tidiga Saxon och Diamond Head är chansen stor att du efter bara ett par toner på gruppens Earache-debut kan gå ner i brygga och klottra ”NWOBHM” på väggen.
När det kommer till originalitet så blir det därmed noll poäng, men då denna musik 30 år senare vägrar sluta kittla min gillandenerv kan jag inte annat än att vuxendigga spår som ”40 deuces” eller ”Strike of the viper” med nitbältet runt huvudet.
”Over the top” smakar helt enkelt Skogaholmslimpa och medvurst komplett med ett stort glas O’Boy. Ni som var med där och då vet exakt vad jag pratar om.
Just när egot hade fått sig extra smörjning av en snubbe på Close-Up Båten som ville ha min autograf över sitt nakna, men håriga, bröst så visar det sig att allt är ett missförstånd.
Killen trodde nämligen att jag var Hampus Klang, gitarrist i Bullet, alternativt Adam Hector, basist i samma band. Exakt vilket är inte klart som korvspad, då killen i fråga var ungefär en byxljummen burk Norrlands Guld från att somna i stående tillstånd.
Men jag kan väl inte påstå att någon som helst likhet finns.
