Arkiv för tagg them crooked vultures

- Sida 1 av 1

En rulle väl värd att fira

av Mattias Kling

Fågelvägen är det mellan tummen och pekfingret ungefär 140 mil mellan Londons flashiga O2 Arena och restaurang Barbro vid Hornstull. Ungefär lika långt rent geografiskt som rent utförandemässigt.

För ett par timmar var det dock en skön sammanslutning av de båda i går kväll. Då blev nämligen ett rum i krogens underrede för en stund en fullsatt konsertarena, de tjugotalet specialinbjudna på plats i huvudstaden blandades med strax under 20 000 på plats i jättebygget vid Drawdock road.

Så olika förutsättningar, tidsmässigt hela 1 785 dagar dem åtskiljande.

Ändå var det liksom svårt att inte svepas med i det som visades. Att ligga där i en saccosäck modell lyx, försiktigt sippa på en gratisöl och ändå känna sig som en del av det förevisade. Det vill säga Led Zeppelins konsertdokument ”Celebration day”, som från och med den 7 november kommer att visas på biografer landet över i Folkets Hus och Parkers regi.

Det här är ingen recension av filmen som sådan. En sådan förutsätter jag att de för sådant anställda kommer ta hand om i Aftonbladet/Nöjesbladet inför premiären på onsdag nästa vecka.

Raderna är snarare en reflektion över dokumentationen och konserten som sådan, ett gig som jag på grund av logistiska skäl var tvungen att tacka nej till och som i stället anmäldes av Håkan Steen i en :++++:-recension som går att läsa här. Några tankar om en föreställning så exklusiv att 20 miljoner människor enligt uppgift försökte boka en biljett till den.

För visst var det en unik show. Med tanke på att bandet splittrades 1980 efter trummisen John Bonhams tragiska rockstjärnedöd och att de kvarlevande medlemmarna inte hade spelat en hel konsert tillsammans efter det är tilldragelsen egentligen något som inte borde hända. Speciellt inte då Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones konsekvent har nekat till att omgruppera styrkorna på allvar.

Ett drag jag både kan förstå och respektera. Speciellt imponerande är inställningen i dessa dagar, då de minst orimliga återföreningar annonseras och ofta gör fansen besvikna. Då är det på sitt sätt bättre att låta det förgångna stanna där, inte gräva upp det som en gång har skyfflats under jord och i stället gå vidare och söka utmaningar i andra konstellationer. Ungefär som Page har gjort tillsammans med bland andra David Coverdale från Whitesnake. Eller som Plant, som vid sidan av en världsmusiksnurrig solokarriär exempelvis har gjort finfina countrymackan ”Rising sand” tillsammans med Alison Krauss, eller likt Jones som i Them Crooked Vultures har samarbetat med Dave Grohl (Foo Fighters) och Josh Homme (Queens Of The Stone Age).

Respektabela och integritetsfyllda resonemang, som snarare för det musikaliska verket framåt än låter det för evigt vara rotat i det förflutna.

Det är kanske just därför ”Celebration day” känns så bra. För att det är en engångsföreteelse som har dokumenterats och presenterats precis som den var, utan distraherande kringlull som intervjuer eller andra inslag än de rent musikaliska. Fokus ligger helt och fullt i stället på strax över två timmar Led Zeppelin (med trummisens son Jason Bonham som imponerande ersättare).

Vare sig du är en Zeppelinskalle eller bara hårdrockare av gemensnitt är det en närmast obligatorisk rulle. Om inte för att för ett par timmar förvandla just din biosalong till ett där och då som med största sannolikhet aldrig kommer åter.

Kyuss till Sverige!

av Mattias Kling
Kyuss
Kyuss under det inte så glada 1990-talet.

 

Det kan vi ju kalla ett fetingbesked så här en måndag i november. Utan att lägga någon slags värdering i det.

Klart är i alla fall att ökenrockens mytomspunna ärketomtar kommer att besöka Stockholm och Debaser Medis den 13 mars nästa år. Och det med tre av fyra legendariska medlemmar i sättningen. I Kyuss Lives – som denna turnéensemble har valt att kalla sig – ingår förutom sångaren John Garcia även basisten Nick Olivieri och trummisen Brant Bjork, medan Bruno Fevery hoppar in för Queens Of The Stone Age/Them Crooked Vultures-upptagne Josh Homme på gitarrpositionen.

Den 13 mars nästa år var det. På Debaser Medis i huvudstaden.

Biljetterna släpps onsdag den 10 november här.

Först i Sverige: Nytt till Getaway Rock

av Mattias Kling
Taylor Hawkins med flera

Peace & Love konkurrerar med Them Crooked Vultures, där Foo Fighters sångare och gitarrist Dave Grohl återvänder till sin trummisposition.

Gävlefestivalen å sin sida (som jag har haft tillfälle att återkomma till flertalet gånger under våren) har då tagit tillfället i akt och bokat Taylor Hawkins & The Coattail Riders, där Foo Fighters trummis får agera förstafiol. Bandet är i april aktuellt med sitt andra album ”Red light fever” och gör som sagt i sommar ett stopp i Gävle helgen 8–10 juli.

Det får du läsa här först i Sverige. Då den officiella nyheten går ut först om en timme bland annat via Bandit Rock och via sin hemsida.

Bland andra band som har bokats till märks också norska skandaltruppen Mayhem, Sparzanza, Marionette samt In Flames-relaterade All Ends.

Alice In Chains till Borlänge!

av Mattias Kling
Alice In Chains

Som Aftonbladetkollegerna har Peace & Love slagit till med ännu en kanonbokning till sommarens festival.

Efter att redan ha säkrat en av grungens stora superstjärnor – i form av Them Crooked Vultures-trummisen och tidigare Nirvana-medlemmen Dave Grohl – har festivalen nu lyckats knyta till sig ett av Seattles absolut bästa band.

Ja, så är det faktiskt. Om jag är tvungen att välja blott en skiva från den löst sammanbundna påse som kallas grunge, så är det just Alice In Chains mästerverk ”Dirt”. Den är fulare än ”Nevermind”. Tuffare än ”Ten”. Nervigare än ”Badmotorfinger”.

Och då comebackplattan ”Black gives way to blue” hör till förra årets absolut förnämsta släpp så är det bara att gratulera festivalen till ännu en drömbokning.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Biffy Clyro ”Only revolutions”

+++

Biffy Clyro

Only revolutions

14th Floor/Warner

ROCK I ett spår hävdar den kreativa motorn Simon Neil att han konverserar med såväl Gud som Satan, vilket ter sig som en sanning med modifikation. För här visar den skotska trion upp en vänare sida än någonsin. Det plockas bort några särartshämmande Foo Fighters-bitar från föregångaren ”Puzzle” och infogas i stället väl valda delar från amerikansk collegepop à la Weezer eller Jimmy Eat World med ett resultat som är både insmickrande och klädsamt. Och då går det så klart att sväva fram på en fjäderlätt ”Bubbles” och tjusas av en bjällerklangförsedd ”Many of horrors”. Men samtidigt också sakna lite mer diabolisk kraft och kött i gitarrerna.

Bästa spår: ”The captain”.

Mattias Kling

Dark Funeral ”Angelus exuro pro eternus”

+++

Dark Funeral

Angelus exuro pro eternus

Regain/Warner/ADA

BLACK METAL Huvudstadstruppen hade med tillfredsställande utfall kunnat ha hyperblasta sig igenom ännu en fullängdare, men det är först när tempot drags ner till en maklig begravningslunk som det låter riktigt elakt. Det funkar riktigt bra när MySpace-bannade videospåret ”My funeral” träffar likt en kula mellan ögonbrynen eller då ”In my dreams” rinner som en ilning utmed ryggraden. Därmed inte sagt att Dark Funeral har tappat förmågan att hacka fram såväl medryckande som fartfyllda kyrkogårdskompositioner. ”My latex queen” är närapå löjligt effektiv medan titelspåret kan vara lika hett som det änglabål titeln refererar till.

Bästa spår: ”My funeral”.

Mattias Kling

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures”

+++

Them Crooked Vultures

Them Crooked Vultures

RCA/Sony BMG

ROCK En supergrupp på lika villkor? Glöm det – av ljudet på denna jungfrufärd så är alfahannen i vråkflocken en viss Josh Homme. Jag lovar. Ingen hade ens lyft ett halvt ögonlock om ”Them crooked vultures” hade presenterats under Queens Of The Stone Age-flagg, och därmed blir också Dave Grohls insatser lika obsoleta som Led Zeppelin-ikonen John Paul Jones anonyma basbidrag. Det går alltså att lämna alla drömmar om en kreativ trekant därhän, men i stället nöjas av en cd fylld med ökendammiga riff och sångmelodier med mycket THC i blodet. Det saknas bara ett inhopp av Mark Lanegan på ett spår så hade bilden varit komplett.

Bästa spår: ”Gunman”.

Mattias Kling

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB