Arkiv för tagg dave grohl

- Sida 1 av 1

FGIF! Släpp allt och lyssna på nya Ghost-låten med Dave Grohl

av Mattias Kling
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)

Inför släppet av ”Infesstisumam” tidigare år glunkades det en hel del om att den maskerade församlingen hade spelat in några låtar med anhängaren Dave Grohl som producent och trummis.

Av denna (o)heliga allians har vi tidigare fått höra den klämmiga ABBA-tolkningen ”I am a marionette” (b-sida på ”Secular haze”-singeln) medan övriga åstadkommanden har legat till sig i arkiven. Fram till snart, det vill säga.

Till synes från ingenstans kommer nu nämligen beskedet att Papa Emeritus II och hans huckleklädda gastar den 20 november släpper ”If you have ghost”-ep:n, likväl som en utökad version av årsaktuella studioalbumet där vi också får ta del av osläppta stycket ”La mantra mori”.

På ep-släppet (limiterat till 1500 exemplar) hittar vi förutom titelspårets Roky Erickson-tolkning även covers på valda stycken av Depeche Mode (rimligt), Army Of Lovers (helt fucking jävla orimligt) samt ovan nämnda Björn och Bennys-spår och en liveversion av just ”Secular haze”.

Detta ligger emellertid ännu i framtiden. Men redan nu går det att lyssna på huvudlåten via denna fräsiga Spotifylänk.

Feasting on the blogg of the insane (Veckans viktigaste, pt 16)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Philip H Anselmo/Warbeast ”War of the gargantuas”

Philip H Anselmo/Warbeast ”War of the gargantuas” (Housecore/Season Of Mist/Sound Pollution)

Låt mig kasta in en brandfackla i debatten här. En motvallsåsikt som troligtvis kan anses vara provocerande, men som samtidigt inte saknar motivationsgrund.

Jag lovar att säkert 99 procent av de som peppar inför detta släppet – som nu slutligen även lanseras i Europa – gör det på grund av en viss herre som ofta brukar kallas Phil Anselmo. Han är ju ganska så känd. Har visst sjungit i ett band som hette Pantera, och dessutom dundrat träsksväng i Down, råbarkad metalpunk i Superjoint Ritual, rasslat prototyp-black metal i Christ Inversion och dödsmetall i Necrophagia. För att nämna några av alla de projekt som den produktive 44-åringen har ägat sig åt under sina 25 år i rampljuset.

Och med detta sagt kommer provokationen: NOLA-sonens två bidrag till denna splitskiva är faktiskt inte så mycket att yvas över. Förvisso är låtarna hårda och tunga, men det är en lastbil också, och det är väl egentligen bara ”Family, ’friends’ and associates” som känns bra på riktigt medan inledande ”Conflict – Neve meets bone” mest liknar ett löst ihopsatt rifftäcke utan riktigt bärande sömmar.

Därför är skivans egentliga behållning Warbeasts låtduo. Med en uppställning medlemmar som fostrats i exempelvis Rigor Mortis, Ripping Corpse, Gammacide och Malignancy dundrar kvintetten loss i en ganska så dogmatisk men medryckande thrashvals som ligger närmare Exhorder än Anthrax, om vi säger så. Måhända inte det mest originella eller utmanande upplägget man kan tänka sig, men inslagen ger ändå mersmak inför den i april stundande andraskivan ”Destroy”.

Här kan du lyssna på ”War of the gargantuas” på Spotify.

Six Feet Under ”Unborn”

Six Feet Under ”Unborn” (Metal Blade/Border)

Det kan låta ganska likt en askungesaga – om det inte hade varit så att huvudpersonen i sig ställt sig ganska neutral till de värvande stjärnorna.

I verkligheten erkänner nämligen svenska rekryten Ola Englund att han inte följt sin nya grupp något närmare på senare år och att han därför inte haft koll på den turbulenta medlemssituationen runt Chris Barnes de senaste åren, en svängomprincip som bland annat innebar att basisten Matt DeVries och gitarristen Rob Arnold (båda ex-Chimaira) bara orkade med stonerdeathgunget i ett år.

Denna aningen turbulenta tillvaro tycks emellertid inte påverka den kreativa processen något nämnvärt, vilket innebär att dödgrävarnas trettonde fullängdare – de tre ”Graveyard classics”-skivorna inräknade – anländer mindre än ett år efter föregångaren ”Undead”. Vilket så klart är trevligt, men desto roligare är också att det har skett en kvalitetsmässig uppryckning jämfört med tidigare nämnda verk, belönad med två tveksamma plus av undertecknad i maj 2012. Och denna kvalitetsstegring sker dessutom utan att mixtra med formeln något nämnvärt, då plattan till stor del är sådär släpigt svängig som Six Feet Under är då de hittar rätt balans mellan tyngd, finess och thc-sävlighet – måhända beroende på att bland andra Whitechapels Ben Chapel tagits in på konsultbasis för att fräscha upp materialet.

Ett fall framåt och en tjusig skjuts uppåt på karriärstegen för en viss svensk strängbändare, kan man lugnt konstatera. Hoppas det endast inte är ett tillfälligt lugn i all turbulens.

Sound City ”Real to reel”

Dave Grohl med flera ”Sound city: Real to reel” (RCA/Sony)

Med tanke på hur speciellt filmen med samma namn har haussats de senaste veckorna – själv ser jag den först på onsdag – torde Dave Grohls kärleksförklaring till den studio där han och två andra musiker från det nordvästra hörnet av USA en gång i tiden skapade en skiva vid namn ”Nevermind” inte vara helt obekant.

Om rullen i fråga är värd alla hyllningar får jag alltså anledning att återkomma till. Mer bedömningsbar är då i stället ljudspåret till dokumentären, en stjärnparad så glimrande att inte ens ett par svetsarglasögon förhindrar åskådaren att bli bländad. Här umgås Foo Fighters-ledaren nämligen med alla från Brad Wilk och Tim Commerford (Rage Against The Machine) via Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) och Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels) till Cheap Tricks Rick Nielsen – och Stevie Nicks från Fleetwood Mac.

Med en sådan laguppställning blir det självklart aningen spretigt. Lite sådär löst i kanterna som ett dylikt projekt kan bli. De höjdpunkter som bjuds är emellertid väldigt fina. Inte minst ”Time slowing down”, där ovan nämnda Rage Against The Machine-duo paras ihop med Chris Goss (Kyuss/Masters Of Reality/Queens Of The Stone Age för att nämna några) i något som låter likt ett bortglömt Mother Love Bone-spår, medan ”Your wife is calling” – gästad av exempelvis ”Desert sessions”-kände Alain Johannes och gamle Fear-busen Lee Ving – är en ganska oöm punksnyting som bränner i kinden.

Med sådana inslag är det faktiskt helt okej att helheten spretar.

Här kan du lyssna på ”Sound city: Real to reel” på Spotify och på Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Breed 77 ”The evil inside”, Call Of The Void ”Dragged down a dead path”, Cliteater ”Cliteaten back to life”, Inter Arma ”Sky burial”, Intronaut ”Habitual levitations”, Lost Society ”Fast loud death”, Moss ”Moss horrible night”, Torture Killer ”Phobia”.

VECKANS KONSERT

Steve Harris - British Lion

Steve Harris British Lion (KB, Malmö, 12/3)

Egentligen är upplägget aningen bisarrt. Vi pratar trots allt om en av metalvärldens absolut största hjältar, via sin roll som huvudvisionär i Iron Maiden, som på gamla dar har fått för sig att göra sidokarriär under eget namn.

Detta är måhända ingen sensation. Konstigare saker har ju skett i musikhistorien, om vi säger så.

Aningen mer förvånande är väl då att kulsprutebasisten liksom bandkollegan Adrian Smith (någon som ens minns Primal Rock Rebellion?) misslyckas ganska grovt med extraknäcket. Förvisso är skivan ”British lion”, släppt förra året, inget komplett nosdyk. Men ändå en skapelse så fladdrig och osäker att det är förvånande att just 56-åringen som står som upphovsman.

Därför blev anmälningen av nämnda album ganska långt ifrån någon hyllning vid release i september förra året. Två ganska så ynkliga plus blev betyget undertecknad belönade verket med, vilket motiveras bland annat med dessa rader:

”Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (’The chosen ones’), segt funklunk (’Karma killer’) och FM-rock (’Eyes of the young’) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.”

Invändningar som tycks ha varit ganska genomgående. Förutom en obegriplig hyllningspjäs i brittiska Metal Hammer har verket sågats ganska så konsevent av såväl publik som proffstyckare, och nu tycks det även som att konsertbesökarna gör tummen ner för Harris egoflotta. Ett tydligt exempel på att det inte direkt är någon rusning efter biljetterna: Close-Up Magazine bjuder sina prenumeranter på gratisplåtar till gigen i Malmö i morgon och i Göteborg på onsdag – något som absolut inte hade skett om risken inte fanns att en av hårdrockens mest inflytelserika musiker skulle mötas av glest fyllda klubbar.

Mer om detta i tidningen eller valfri nätkanal med Aftonbladetkoppling blir det på onsdag.

Övrigt sevärt i veckan: Free Fall (Stockholm 15/3), Hardcore Superstar (Mariestad 15/3, Göteborg 16/3), Troubled Horse + Mainliners (Stockholm 14/3).

The devil’s blogg (FGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Man kanske kan säga att det tveklöst var på tiden.

Det är ju trots allt fredag i den fjärde veckan för året. Och dessutom hela 42 dagar sedan sist.

Jodå. Just i dag är det inte bara lönekontoret som är snällt mot dig, även yours truly har samlat ihop årets första videosvep under traditionsenlig FGIF-flagg.

Och ja. 2013 års första klippkollektion är en smaklig premiär som troligtvis innehåller något för de flesta. Just den här veckan har världen nämligen berikats med nyredigerade snuttar med alla från Lightning Swords Of Death, Buckcherry, Avatar, Weapon, Bring Me The Horizon, Underoath, Your Demise, Sister Sin, Pretty Maids, Enforcer, Like Moths To Flames och The Architects till Dying Fetus. En salig genreblandning av death, black, emo, heavy och några andra metalrelaterade avyttringar för att sätta en kinapuff i rumpan på det nyvakna musikåret.

Och som bonusunderhållning denna gång bjuds det likaledes smällkarameller. Eller, vad sägs om Ghosts framträdande på P3 Guld-galan förra helgen, ett liveklipp med Dave Grohls nya all star-projekt Sound City Players, streamade smakprov från de kommande utgåvorna med Coheed And Cambria, Soilwork och Necrowretch, en låtpresentation av Nuclear Blasts senaste fynd Scorpion Child samt en alldeles färsk låt från ett av landets mest förbisedda punkband, Skumdum?

En total musikbonanza, helt klart. En spräcklig och uttrycksspridd typsafari som får kicka igång denna lönehelg.

Smaklig spis, barn.

Lista: Därför kan Simmons fyra av ännu ett dollar-Gene

av Mattias Kling

Erkänn – listor är kul. Och då inte bara när de kan diskuteras utifrån högst personliga smakparametrar (exempelvis de bästa skivorna någonsin, tuffaste scenproduktionerna och så vidare) utan också då de går att grunda på rena siffror.

Som exempelvis vilken rockare som är den mest inkomstbringande.

Det är i alla fall vad sajten Celebrity Networth har ägnat sig åt och sedermera också presenterat i en överskådlig sammanställning över de mest burgna sångarna i världen.

Och själva utfallet är inte så förvånande – i topp finner vi pengamaskinen Paul McCartney som värderas till svindlande 800 miljoner dollar (en ungefärlig summa i svenska kronor skulle bli 5,2 miljarder) medan andraplacerande U2-Bono bara uppges ha en inkomst på 600 miljoner USA-valuta – på grund av en felaktig investering i Facebookaktier.

Det här är emellertid en hårdrocksblogg, med diverse utvikningar inom sånt som härtill kan relateras. Vilket innebär att jag i stället fokuserar på de frontmän som jag anser anmälningsvärda. Och det är inte direkt få de heller.

Vi kör från start (med den beräknade förmögenheten i dollar inom parantes):

6. Gene Simmons (Kiss, 300 miljoner)

11. Dave Grohl (Foo Fighters med flera, 225 miljoner)

17. James Hetfield (Metallica, 175 miljoner)

19. Axl Rose (Guns ’N Roses, 150 miljoner)

22. Steven Tyler (Aerosmith, 130 miljoner)

23. Jon Bon Jovi (Bon Jovi, 125 miljoner)

24. Paul Stanley (Kiss, 125 miljoner)

26. Sammy Hagar (Chickenfoot/ex-Van Halen med flera, 120 miljoner)

27. Robert Plant (ex-Led Zeppelin, 120 miljoner)

28. Bruce Dickinson (Iron Maiden, 115 miljoner)

30. Brian Johnson (AC/DC, 90 miljoner)

31. Ozzy Osbourne (Black Sabbath, 90 miljoner)

40. Joe Elliott (Def Leppard, 70 miljoner)

48. Chris Cornell (Soundgarden/ex-Audioslave, 60 miljoner)

53. Vince Neil (Mötley Crüe, 50 miljoner)

54. Billy Corgan (Smashing Pumpkins, 50 miljoner)

57. Maynard James Keenan (Tool med flera, 45 miljoner)

58. Jonathan Davis (Korn, 45 miljoner)

60. David Lee Roth (Van Halen, 40 miljoner)

62. Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels, 40 miljoner)

63. Kid Rock (37 miljoner)

67. Scott Stapp (Creed, 30 miljoner)

68. Chad Kroeger (Nickelback, 30 miljoner)

70. Geddy Lee (Rush, 28 miljoner)

71. Marilyn Manson (25 miljoner)

72. Zack de la Rocha (Rage Against The Machine, 25 miljoner)

73. Rob Halford (Judas Priest, 25 miljoner)

74. Chester Bennington (Linkin Park, 25 miljoner)

75. Dave Mustaine (Megadeth, 20 miljoner)

77. Geoff Tate (ex-Queensrÿche, 17 miljoner)

79. Tom Araya (Slayer, 14 miljoner)

80. Jacoby Shaddix (Papa Roach, 12 miljoner)

81. Bret Michaels (Poison, 12 miljoner)

82. Scott Weiland (Stone Temple Pilots/ex-Velvet Revolver, 10 miljoner)

83. Phil Anselmo (Down/ex-Pantera, 8 miljoner)

84. Fred Durst (Limp Bizkit, 8 miljoner)

Exakt hur dessa siffror har räknats fram orkar jag inte fördjupa mig i. Men visst finns det några uppseendeväckande inslag här ovan. Som visar att rockvärlden är väldigt orättvis – och att det gäller att satsa på lukrativa kringverksamheter om man ska kunna dollargrina sig igenom livet.

Eller, vad säger du Gene?

En rulle väl värd att fira

av Mattias Kling

Fågelvägen är det mellan tummen och pekfingret ungefär 140 mil mellan Londons flashiga O2 Arena och restaurang Barbro vid Hornstull. Ungefär lika långt rent geografiskt som rent utförandemässigt.

För ett par timmar var det dock en skön sammanslutning av de båda i går kväll. Då blev nämligen ett rum i krogens underrede för en stund en fullsatt konsertarena, de tjugotalet specialinbjudna på plats i huvudstaden blandades med strax under 20 000 på plats i jättebygget vid Drawdock road.

Så olika förutsättningar, tidsmässigt hela 1 785 dagar dem åtskiljande.

Ändå var det liksom svårt att inte svepas med i det som visades. Att ligga där i en saccosäck modell lyx, försiktigt sippa på en gratisöl och ändå känna sig som en del av det förevisade. Det vill säga Led Zeppelins konsertdokument ”Celebration day”, som från och med den 7 november kommer att visas på biografer landet över i Folkets Hus och Parkers regi.

Det här är ingen recension av filmen som sådan. En sådan förutsätter jag att de för sådant anställda kommer ta hand om i Aftonbladet/Nöjesbladet inför premiären på onsdag nästa vecka.

Raderna är snarare en reflektion över dokumentationen och konserten som sådan, ett gig som jag på grund av logistiska skäl var tvungen att tacka nej till och som i stället anmäldes av Håkan Steen i en :++++:-recension som går att läsa här. Några tankar om en föreställning så exklusiv att 20 miljoner människor enligt uppgift försökte boka en biljett till den.

För visst var det en unik show. Med tanke på att bandet splittrades 1980 efter trummisen John Bonhams tragiska rockstjärnedöd och att de kvarlevande medlemmarna inte hade spelat en hel konsert tillsammans efter det är tilldragelsen egentligen något som inte borde hända. Speciellt inte då Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones konsekvent har nekat till att omgruppera styrkorna på allvar.

Ett drag jag både kan förstå och respektera. Speciellt imponerande är inställningen i dessa dagar, då de minst orimliga återföreningar annonseras och ofta gör fansen besvikna. Då är det på sitt sätt bättre att låta det förgångna stanna där, inte gräva upp det som en gång har skyfflats under jord och i stället gå vidare och söka utmaningar i andra konstellationer. Ungefär som Page har gjort tillsammans med bland andra David Coverdale från Whitesnake. Eller som Plant, som vid sidan av en världsmusiksnurrig solokarriär exempelvis har gjort finfina countrymackan ”Rising sand” tillsammans med Alison Krauss, eller likt Jones som i Them Crooked Vultures har samarbetat med Dave Grohl (Foo Fighters) och Josh Homme (Queens Of The Stone Age).

Respektabela och integritetsfyllda resonemang, som snarare för det musikaliska verket framåt än låter det för evigt vara rotat i det förflutna.

Det är kanske just därför ”Celebration day” känns så bra. För att det är en engångsföreteelse som har dokumenterats och presenterats precis som den var, utan distraherande kringlull som intervjuer eller andra inslag än de rent musikaliska. Fokus ligger helt och fullt i stället på strax över två timmar Led Zeppelin (med trummisens son Jason Bonham som imponerande ersättare).

Vare sig du är en Zeppelinskalle eller bara hårdrockare av gemensnitt är det en närmast obligatorisk rulle. Om inte för att för ett par timmar förvandla just din biosalong till ett där och då som med största sannolikhet aldrig kommer åter.

Först i Sverige: Nytt till Getaway Rock

av Mattias Kling
Taylor Hawkins med flera

Peace & Love konkurrerar med Them Crooked Vultures, där Foo Fighters sångare och gitarrist Dave Grohl återvänder till sin trummisposition.

Gävlefestivalen å sin sida (som jag har haft tillfälle att återkomma till flertalet gånger under våren) har då tagit tillfället i akt och bokat Taylor Hawkins & The Coattail Riders, där Foo Fighters trummis får agera förstafiol. Bandet är i april aktuellt med sitt andra album ”Red light fever” och gör som sagt i sommar ett stopp i Gävle helgen 8–10 juli.

Det får du läsa här först i Sverige. Då den officiella nyheten går ut först om en timme bland annat via Bandit Rock och via sin hemsida.

Bland andra band som har bokats till märks också norska skandaltruppen Mayhem, Sparzanza, Marionette samt In Flames-relaterade All Ends.

Alice In Chains till Borlänge!

av Mattias Kling
Alice In Chains

Som Aftonbladetkollegerna har Peace & Love slagit till med ännu en kanonbokning till sommarens festival.

Efter att redan ha säkrat en av grungens stora superstjärnor – i form av Them Crooked Vultures-trummisen och tidigare Nirvana-medlemmen Dave Grohl – har festivalen nu lyckats knyta till sig ett av Seattles absolut bästa band.

Ja, så är det faktiskt. Om jag är tvungen att välja blott en skiva från den löst sammanbundna påse som kallas grunge, så är det just Alice In Chains mästerverk ”Dirt”. Den är fulare än ”Nevermind”. Tuffare än ”Ten”. Nervigare än ”Badmotorfinger”.

Och då comebackplattan ”Black gives way to blue” hör till förra årets absolut förnämsta släpp så är det bara att gratulera festivalen till ännu en drömbokning.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Biffy Clyro ”Only revolutions”

+++

Biffy Clyro

Only revolutions

14th Floor/Warner

ROCK I ett spår hävdar den kreativa motorn Simon Neil att han konverserar med såväl Gud som Satan, vilket ter sig som en sanning med modifikation. För här visar den skotska trion upp en vänare sida än någonsin. Det plockas bort några särartshämmande Foo Fighters-bitar från föregångaren ”Puzzle” och infogas i stället väl valda delar från amerikansk collegepop à la Weezer eller Jimmy Eat World med ett resultat som är både insmickrande och klädsamt. Och då går det så klart att sväva fram på en fjäderlätt ”Bubbles” och tjusas av en bjällerklangförsedd ”Many of horrors”. Men samtidigt också sakna lite mer diabolisk kraft och kött i gitarrerna.

Bästa spår: ”The captain”.

Mattias Kling

Dark Funeral ”Angelus exuro pro eternus”

+++

Dark Funeral

Angelus exuro pro eternus

Regain/Warner/ADA

BLACK METAL Huvudstadstruppen hade med tillfredsställande utfall kunnat ha hyperblasta sig igenom ännu en fullängdare, men det är först när tempot drags ner till en maklig begravningslunk som det låter riktigt elakt. Det funkar riktigt bra när MySpace-bannade videospåret ”My funeral” träffar likt en kula mellan ögonbrynen eller då ”In my dreams” rinner som en ilning utmed ryggraden. Därmed inte sagt att Dark Funeral har tappat förmågan att hacka fram såväl medryckande som fartfyllda kyrkogårdskompositioner. ”My latex queen” är närapå löjligt effektiv medan titelspåret kan vara lika hett som det änglabål titeln refererar till.

Bästa spår: ”My funeral”.

Mattias Kling

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures”

+++

Them Crooked Vultures

Them Crooked Vultures

RCA/Sony BMG

ROCK En supergrupp på lika villkor? Glöm det – av ljudet på denna jungfrufärd så är alfahannen i vråkflocken en viss Josh Homme. Jag lovar. Ingen hade ens lyft ett halvt ögonlock om ”Them crooked vultures” hade presenterats under Queens Of The Stone Age-flagg, och därmed blir också Dave Grohls insatser lika obsoleta som Led Zeppelin-ikonen John Paul Jones anonyma basbidrag. Det går alltså att lämna alla drömmar om en kreativ trekant därhän, men i stället nöjas av en cd fylld med ökendammiga riff och sångmelodier med mycket THC i blodet. Det saknas bara ett inhopp av Mark Lanegan på ett spår så hade bilden varit komplett.

Bästa spår: ”Gunman”.

Mattias Kling

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB