Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

Att åka på däng är sällan en trevlig upplevelse – inte ens om du är mannen som ligger bakom uppviglande låtar likt ”The fight song”.

Men, smaka på den här: Något som är etter värre än en gemen hurring är troligtvis att tvingas stifta väldigt fysisk bekantskap med ett glasbord.

Det kan nyligen Sverigeaktuelle Marilyn Manson troligtvis intyga.

Chockrockaren, som nöter Europavägar tillsammans med Rob Zombie under turnénamnet Twins Of Evil, har nämligen via Twitter avslöjat att han tvingats uppsöka sjukhus i Schweiz för att sy fast sitt vänsteröra efter att ha råkat i bråk. Exakt var nämnda episod inträffade eller vad som låg bakom den avslöjas inte, men 43-åringen skriver i alla fall att han kunde gå segrande ur fajten och att det krävdes 24 stygn för att placera örat på rätt ställe.

Marilyn Manson uppträdde på Hovet i Stockholm den 5 december. Det var ingen kul upplevelse, som därför också fick ett futtigt i betyg.

Vid sidan av omskrivna turnébråk med nuvarande resesällskapet Marilyn Manson så ligger Zombie-Robban i startgroparna att avtäcka sin nya film, titulerad ”The lords of Salem”.

Just det. Även om informationen för de mer cineastiskt intresserade kan ses som överflödig finns det anledning att påminna om att 47-åringen parallellt med karriären som Alice Cooper-influerad industrirockdirektör också är en begåvad filmmakare. På riktigt, alltså.

Efter en något trevande start med ”House of 1000 corpses” (filmad redan år 2000 men inte premiärvisad förrän tre år senare sedan Universal dragit sig ur projektet) har skräckauteuren hittat formen med såväl ”The devil’s rejects” (2005) samt två stycken brutalt intressanta nyinspelningar och vidareutvecklingar av John Carpenters ”Alla helgons blodiga natt”/”Halloween” (2007 och 2009). Han har även såväl skrivit som regisserat och producerat den animerade explotationkomedin ”The haunted world of El Superbeasto” 2009 samt övervakat en episod av ”CSI: Miami” året därpå.

Med andra ord – det är nog inte bara jag som är peppad på Zombies nya film – speciellt inte efter de lovord som östes över rullen efter premiärvisningen på Toronto Film Festival för lite mer än en månad sedan.

Och i väntan på att rullen får allmän biopremiär (i USA beräknad till tidigt nästa år) går det alltid att salivera över den trailer som har offentliggjorts.

Rob Zombie och Marilyn Manson delar spelkväll under namnet ”Twins of evil” på Hovet i Stockholm den 5 december. Om de inte har slagit ihjäl varandra dessförinnan, vill säga.

Få saker är väl lika underhållande/tragiskt som när upphöjda stjärnor träter likt bortskämda småbarn.

Nu har det hänt igen. Vilket väcker en rad frågetecken runt hur det egentligen blir med det utannonserade Sverigebesöket i början av december.

Ett så kallat ”storbråk” (kvällstidningssvenska) har nämligen brutit ut mellan turnékollegorna Rob Zombie och Marilyn Manson, efter en incident i Clarkson, Michigan i fredags kväll – bara nio spelningar in på ett 36 gig lång USA-turné.

Orsaken är, i alla fall enligt Manson, att hans grupp tvingades korta sin spelning kvällen innan (i Rosemont, Illinois) och därmed inte fick spela ”The beautiful people” som brukligt avrundningsnummer på denna turné.

– Jag ska nita honom, var chockrockarens kommentar i Clarkson enligt en artikel på MLive.com.

Rob Zombies kontring: att han var trött på sin kollegas ”rockstjärneskit” och att han hoppades att 43-åringen gillade sin show för kvällen ”eftersom den kunde vara hans sista”.

Hårda ord, som han valde att förtydliga så här via sin Facebooksida i går, i ett inlägg där han lägger skulden på Manson:

– Vare sig jag eller någon av mina anställda tvingade Manson att korta spelningen. Det här är en turné där vi delar headlinestatus, och båda akter har samma speltid varje kväll. Egentligen är det ganska enkelt, men om någon bestämmer sig för att starta sitt gig efter utsatt tid så går det ut över deras set. Det är så det funkar, det är så det alltid har gått till. Det finns ingen ondsint plan bakom, det är bara trams.

Fler kommentarer från skräckfarbror Zombie (dopnamn: Robert Bartleh Cummings) går att läsa på nämnda Facebooksida.

Turnépaketet som kallas Twins Of Evil är beräknat att drabba Stockholm och Hovet den 5 december. Om de berörda parterna har lyckats lappa ihop relationen till dess, vill säga.

Ja, det är ju så. Konserten på Hovet, som avrundades strax efter midnatt med ”Down with the sickness”, var ju ingen höjdare. För att uttrycka det milt och väldigt diplomatiskt.

Recensionen är i alla fall lämnad till Aftonbladets säkra nöjesredigerare. Har en känsla av att rubriken de valde kommer att röra upp en del känslor, som knappast kommer svalna av själva utfallet av recensionen.

Men, så är det. Det var inte bra. Faktiskt sämre än de andra gånger jag har sett gruppen på svensk mark (med denna inräknad fyra konserter). Min tes känns väl underbygd, men jag tror ändå att jag bör dricka minst två rejäla koppar kaffe innan jag öppnar mitt mejlprogram om några timmar. Väntar mig en invektivattack som kräver mycket koffein för att stå rakryggad i.

Ni som ändå hyser något slags intresse av denna grupps musik kanske vill ha repertoaren som framfördes för några timmar sedan i alla fall. Och den har vi här.

1. Remnants

2. Asylum

3. The game

4. Prayer

5. Liberate

6. Land of confusion

7. The animal

8. Inside the fire

9. Stricken

10. Another way to die

11. Stupify

12. Ten thousand fists

13. Indestructible

Extranummer:

14. Down with the sickness

Och därmed lägger vi denna skräckupplevelse till handlingarna. Nu blir det en bulle till hemmet och veckans avsnitt av ”Sons of anarchy” innan det är dags för bingen. I morgon är en helt ledig dag. Det firas med tvättstuga. Och jämfört med Disturbed på Hovet känns det väldigt festligt.

Söta drömmar, vänner och fiender.

Förra året kröntes evenemanget av bland andra In Flames och Killswitch Engage. I år blir upplagan av kringresande minifestivalen Taste Of Chaos en riktig fest för er som gillar er metal amerikansk, lättlyssnad och föga krävande.

Den 17 november når turnépaketet – där vi kan se fram emot bland andra Disturbed, Papa Roach, Buckcherry, As I Lay Dying och Halestorm – huvudstaden och Hovet.

Känns som en rätt blek uppställning, om jag ska vara ärlig. Men jag får väl ändå ta och kolla in spektaklet. Speciellt för att se om Disturbeds frontman Dave Draiman lyckas pricka in några rena toner den här gången.

Nämnda band är förövrigt i slutet av denna månad aktuellt med sitt nya album ”Asylum”. Första smakprovet därifrån heter ”Another way to die”, och videon till denna lilla melodi hittar du nedan.

Kritikerna – jag inräknad – fortsätter att klia sig i huvudet i jakt på storhet. Men publiken fortsätter strömma till i aldrig sinande takt.

Ett äkta kvitto på exakt hur stor framgången är för Takida just nu är att bandet lyckats sälja ut Hovet i Stockholm – mer än en månad före framträdandet. På grund av produktionsteknik kommer dock ett fåtal plåtar att släppas i morgon klockan nio på morgonen. 

Ett ärligt menat grattis skickas mot Ånge för denna bedrift. 

Känner du att lite klassisk svensk hårdrock kan fungera som Samarin för en julmatsstinn kropp?

Klappat och klart – då finns det anledning att bli het på gröten.

I år finns det nämligen möjlighet fira annandag jul tillsammans med Europe, som då äntrar Lisebergshallens scen. Sällskap denna högst ovanliga konsertdag kommer från uppvärmarna Crucified Barbara och Aggressive Chill.

Tomtegubbarna från Upplands Väsby slår även i glasen på Hovet i Stockholm. Datumet som gäller är då den 28 december.