På ytan kan det tyckas finnas få gemensamma nämare mellan den 24 februari 1984 och den 3 mars 2014.

Inte nog med att det rent matematiskt handlar om 10 966 dagar mellan de två datumen, det som skiljer dem åt kan tyckas som ett helt liv. Vilket är en rimlig synpunkt, speciellt om vi pratar om ett visst band vi känner som Europe.

För när ”Wings of tomorrow” släpptes för lite mer än 30 år sedan var det här en grupp på uppgång. Som hade slagit sig fram ända till vinst i Rock-SM hösten 1982 och som hade sålt guld i Sverige med det självbetitlade debutalbumet, som släpptes bara några månader efter tävlingssuccén.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva mig till internets ände om detta ämne, vilket jag ju på ett sätt redan har gjort i boken ”Only young twice – Historien om Europe” som såg dagens ljus i november 2011. Med tanke på dess helhetsgrepp om Upplans Väsby-gruppens uppgång och sedermera fall och slutliga återuppvaknande på den här sidan millennieskiftet finns det mycket att vidarebefordra om uppkomsten av just det här albumet, något som naturligtvis inte gör sig bäst i just detta forum.

Emellertid, jag är ju lite stolt över det jag under mycket tandagnisslan och prestationsångest lyckades krångla ihop under sex väldigt intensiva och påfrestande månader. En 400 sidor lång skröna om det största Hårdrockssverige någonsin har upplevt – sex miljoner sålda exemplar av ”The final countdown” går inte att förklara bort med en axelryckning – som inte bara ämnar förklara vad som hände, utan även  berätta om varför.

Därför är det trots allt rimligt att återvända till detta verk för att förklara det som ledde fram till bandets andra album. Och jag väljer att göra det via ett utsnitt av kapitel fem, även kallat ”Kvartetten som växte – och sprängdes”. Det är här historien berättas om hur Europe slutligen nådde sin klassiska kvintettsättning, hur en trummis sparkades på ett än i dag kontroversiellt sätt och hur fanfavoriten som just nu framförs i sin helhet blev det. Det är en omfattande drapa, även i kortad och redigerad form jämfört med boken, men likväl ett skeende som bör återges i sin helhet. Hav tålamod, det är värt det.

”Hösten 1983 finns det dock ingenting som skvallrar om det som kommer att hända om mindre än ett år. Med den omfattande folkparkssvängen i ryggen och ytterligare stärkta av rapporterna om succén i Japan börjar Europe skissa upp planerna för skiva nummer två.

Den här gången finns inget utrymme för chansningar när det gäller utförandet. Väl förvissade om vad som gick fel då debuten spelades in råder det ingen tvekan om att kvartetten denna gång måste lägga större krut på att göra slutprodukten så slagkraftig och internationellt konkurrenskraftig som möjligt.

Kort sagt, den här gången duger det inte med ett ihoprafsat album av demokvalitet. Framgången kräver att nästa album måste knäcka sin föregångare. Såväl vad det gäller produktion och presentation som själva låtmaterialet.

Thomas Erdtman har insett att den låtskrivartalang som ryms i den blott 20-årige Joey Tempest är något man sällan stöter på. Och han har begripit att det är genom att renodla just denna fallenhet för smäckra melodier och slagkraftiga refränger som gruppens biljett till de verkligt stora scenerna ska säkras.

Den 34-årige skivbolagschefen börjar därför jobba hårdare med att utveckla just sångaren och låtskrivaren. Han uppmuntrar honom att låsa in sig i pojkrummet i Upplands Väsby och göra egna demos på den lilla portastudio han har köpt till sin ögonsten, fullt övertygad om att det är just här som nyckeln till framgången ligger. Och inte nödvändigtvis hos det band som han mindre än ett år tidigare har ”tvingats” att jobba med.

– Här blev Joey oerhört professionell. Den där gamla Europe-disciplinen från Upplands Väsby, där de festade och åkte moppe hela tiden, växte han snabbt ur ju bättre karriären gick. Han var oerhört målinriktad och han ville ha framgång och han ville klättra på listorna. Och han förstod vad Thomas Erdtman sa. Om det var någon som Erdtman kunde prata och resonera med så var det med Joey – och han sög åt sig allt vad Thomas Erdtman sa och tyckte att det var så jävla rätt. De pratade samma språk, säger Jörgen Holmstedt.

Satsningen på att höja sångarens kompetens ännu ett snäpp har också tämligen omedelbart gett resultat. Under den gångna sommarturnén har den nya låten ”Dreamer” framförts, ett balladstycke baserat på piano och de keyboards som frontmannen mer och mer har intresserat sig för. Speciellt sedan Joey har lånat en liten Korg Polysix-synt av Väsbypolaren Gunnar ”Gugge” Michaeli har han börjat experimentera med instrumentet och utforska dess möjligheter att utveckla Europes sound.

– Varje gång jag träffade Erdtman var det hela tiden Joey hit och Joey dit. Och Joey, Joey, Joey, Joey… Och de andra var ungefär som ett kompband. För en utomstående hade det låtit hur konstigt som helst, säger Thomas Witt.

Den uppenbara prioriteringen av frontmannen gör i alla fall att han börjar göra alltmer genomarbetade demoinspelningar på egen hand. Coachad och uppmuntrad av Erdtman börjar låtarna bli kortare och inte, som Hot-chefen har uttryckt det, ”bara en massa break, slingor och passager staplade på varandra”. Och själva inspelningarna av hemmatejperna i detta analoga tidevarv är väldigt omständlig och tidskrävande. Joey har berättat att han först spelade in trummorna samtidigt som han satt och nynnade på låten, spolade tillbaka bandet och la på nästa instrument – bara för att upprepa processen tills alla delar fanns på plats.

Komplicerat slitgöra eller inte, frontmannen lyckas på detta sätt knåpa ihop material nog för ännu en studiosväng, mindre än ett år efter inspelningarna av debutalbumet. Och för att undvika att upprepa de misstag som gjorts då Europe fästes på tejp inser alla inblandade parter att fullängdare nummer två måste rattas av ett riktigt studioproffs.

Ett sådant hittar de i Polarstudion på S:t Eriksgatan 58 i centrala Stockholm. I lokalerna, som byggdes 1978 i samma fastighet som den tidigare biografen Riverside av ABBA-visionärerna Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson, är Leif Mases ett respekterat namn. Under karriären har han jobbat med exempelvis Wasa Express, Ted Gärdestad och Tomas Ledin, även om det främst är hans insatser som tekniker vid inspelningen av Led Zeppelins ”In through the out door” 1978 som gör att han kan tänkas polera upp Europe till en hårdrockspokal av internationellt gångbar lyster. Något även den utökade budgeten på 400 000 kronor ska garantera.

Arbetet i A-studion inleds sent under året och då gruppen återigen medverkar i tidningen Okej, i nummer 22, är det tydligt att felstegen på debutskivan är något de har dragit lärdom av.

– Vi hade för kort tid på oss och studion var inte den bästa. Jag minns att vi nästan fick skramla ihop prylar, säger John Levén om förstlingsverket och får medhåll av Joey Tempest:

– Det plattan faller på lite grand är ljudet. Oj, det låter så burkigt och instängt.

Dags för bättring på den punkten. Även om arbetet även denna gång görs i omgångar är det ett skarpare och mera fokuserat Europe som börjar ta form där på Kungsholmen. Precis i enlighet med Thomas Erdtmans önskemål är låtarna kortare och rakare. Med färre solopassager och komplicerade arrangemang.

– Nu jobbar vi mer efter bandets naturliga förutsättningar, utifrån den traditionella sättning vi har. Vi kapar många gitarrpålägg och ser i stället till slutresultatet. Dessutom har vi alla blivit bättre musiker under den här tiden och det gör att vi kan tackla materialet på ett annat sätt, säger John Norum.

Starka ord från en självsäker grupp. Som dessutom har extra anledning att fira när nyårschampagnen läggs på kylning. I Aftonbladets årliga Rockbjörnen-tävling lyckas kvartetten nämligen knipa åt sig en väldigt hedrande femteplats i kategorin ”Årets svenska grupp”. Med 353 röster i ryggen räcker det antalet till att slå såväl Eldkvarn som Lolita Pop och Tant Strul, även om siffrorna är långt efter segrande Raj Montana Bands 1 754 röster eller Gyllene Tiders 1 204.

En solklar anledning att brassa på med lite extra fyrverkerier, med andra ord. Även om förstasingeln ”Lyin’ eyes”/”Dreamer”, planerad lagom till julhandeln, dras in i sista stund trots att 1 000 skivor ligger pressade och klara dagen före den är tänkt att släppas.

Ett ganska korkat beslut, kan tyckas. Speciellt då sådana drag knappast går hand i hand med ambitionen att hålla sig inom budget. Men agerandet går säkert att i alla fall delvis förklara med det som händer sen. Då den ene av de två återstående ursprungsmedlemmarna får se sig petad under allt annat än hedrande former.

***

Inspelningarna har knappt hunnit kallna innan Thomas Erdtman sätter sig på planet ner till Cannes och den stora årliga Midem-mässan. I väskan har han en en ansenlig mängd kassetter innehållande låtarna ”Stormwind”, ”Scream of anger”, ”Open your heart” och ”Dreamer”. Planen är att få något internationellt jättebolag att nappa på det erbjudna materialet.

Erdtman har precis fått jobbet som Europes manager på heltid, från att tidigare mest fungerat som en sådan på det inofficiella planet, och träder därmed in i den roll som han är mest känd för. Och omdiskuterad, vilket med största tydlighet kommer att visa sig senare i den här historien.

I januari 1984 är den 34-årige fyrabarnspappan, yngste sonen Sebastian är född bara lite mer än ett halvår tidigare, en liten fisk bland de stora hajarna på den internationella musikmarknaden. Även om hans kontakter i Sverige imponerar på bandet gäller andra regler då planen flyttas utanför landets gränser. Insatserna blir högre. Spelet blir desto mer komplicerat och riskabelt.

Erdtman lyckas därför heller inte med sin mission att övertyga de stora branschkäftarna att nappa på smakproven från ”Wings of tomorrow”. En kassett lyckas emellertid på omvägar hamna hos branschdraken Lennie Petze, en höjdare på Epic-kontoret i USA som bland andra Cyndi Lauper har ett och annat att tacka för. A&R-chefen går i alla fall igång på det han hör och när Joey och Thomas befinner sig på promotionbesök i USA i slutet av februari och ivrigt uppvaktar storbolagen får managern det samtal han har väntat på.

När telefonen ringer på Erdtmans hotellrum i New York är det just nämnde Petze som hör av sig och vill få till stånd ett möte. Så imponerad är han över den kassett han har fått – och den utgåva av ”Wings of tomorrow” som svensken tidigare under dagen har lämnat in på Epics A&R-avdelning.

Ett litet krux är bara att Erdtman och Joey redan har bokat ett möte med A&M i Los Angeles och måste flyga dit, varefter Petze bestämmer sig för att följa efter. På ett lunchmöte, bara ett par timmar innan svenskarna ska sätta sig på planet till Tokyo, presenterar branschhöjdaren ett förslag som Erdtman bestämmer sig att acceptera på stående fot. Eller i alla fall på sittande rumpa.

Mötet med A&M ställs in – och Europes främsta promotionpar sätter sig på planet mot Japan med en del av målet inom sikte: USA-höjdarna är intresserade. Drömmen om världsherravälde tycks helt plötsligt inte så abstrakt eller svårgripbar längre.

***

Medan Joey och Erdtman fortsätter sitt promotionarbete i Japan, där de tillbringar en vecka och hårdbearbetar de Europe-hungrande medierna genom bland annat 28 bokade tidningsintervjuer, når ”Wings of tomorrow” slutligen de svenska skivköparna den 24 februari.

Det som möter lyssnarna är nu inte bara ett mer slickat sound, även det visuella har fått sig en uppdatering. Omslaget av Peter Engberg är av en helt annan värld än den futtiga gruppbild som prydde debutens konvolut. Medlemmarna (förutom John Norum) har permanentat håret och nya passande scenkläder har designats av musikern och superproducenten Quincy Jones svenska fru Ulla. Det är tydligt att ingenting denna gång lämnas åt slumpen, ska Europe upp och slåss med de internationella drakarna duger det inte att dyka upp i jeans och sliten skinnpaj. Det gäller att se ut som stjärnor, även om det ännu i mer sanningsenlig bemärkelse är för tidigt att kalla medlemmarna något sådant.

– Thomas Erdtman tittade ju mot USA och märkte vad som var på gång där. Så han pratade med Europe och sa: ”Grabbar, jag har beställt tid hos frissan. Och de här jeansen och t-shirtsen…  ja det är väl okej, men vi ska ha lite scenkläder nu. Och Joey, du är ju jävligt bra på melodier – vi ska ha ett par ballader, någonting som funkar på radion. Och så ska vi ha Leif Mases som producent. Han har rattat Led Zeppelin och Scorpions och vet vad som kan funka på radion.” Och så tittade han igen på Joey och sa att ”Joey, det ser inte så bra ut att du springer och spelar keyboards på vissa låtar – vi ska ha en keyboardist. Keyboards blir viktiga nu. John, du behöver inte vara orolig, du är fortfarande sologitarrist, ta det lugnt”, säger Jörgen Holmstedt.

Visuell lull-lull och klippkort hos frisören må vara en sak, det viktiga och i slutänden det mest betydande, är att Europe har musiken som kan lyfta karriären ännu ett snäpp. Och sådan finns på ”Wings of tomorrow”, minst sagt.

Även om soundet är mer polerat och uppstädat än på debuten lyckas det få snålvattnet att rinna till också på den mest kräsne hårdrockslyssnaren. Renoveringen av ljudbilden gör att låtarna framstår som mer genomarbetade och även om det bjuds på två ballader, ”Dreamer” och ”Open your heart”, är det en grupp som spelar hårdare. Kanske för att kraften, som tidigare fläktes ut via märkliga arrangemang, nu koncentreras till koncisa stycken som sällan spränger fyraminutersvallen.

Gamla Marcel Jacob-kollaborationen ”Black journey through my mind” uppdateras till ”Scream of anger”, den galloperande ”Wasted time” känns i sammanhanget som ett skrittande och mer kommersiellt sofistikerat storasyskon till ”Seven doors hotel” medan ”Stormwind”, ”Lyin’ eyes” och titelspåret är tydliga bevis på vilken lyckad investering Thomas Erdtman gjorde då han försåg Joey Tempest med en primitiv hemmastudio. En fanfavorit blir skivan dessutom snabbt, en status som den har än i dag.

– Å ena sidan har Thomas Erdtman varit inne där och pratat med gruppen om att marknadsanpassa sig så att resultatet skulle bli melodiösare och mer USA-inriktat. Men det finns en råhet och ärlighet i den plattan som jag älskar. ”Scream of anger” – fan vad bra! Och ”Open your heart” – fantastiskt bra. Den har en äkthet som inte går att återskapa på ”Out of this world”. Det finns en naturlig nerv och känsla på ”Wings of tomorrow” som de aldrig lyckades återskapa, säger Jörgen Holmstedt.

Några sådana superlativ svänger sig dock inte Aftonbladets recensent Johan Sverke med när han tar sig an skivan i tidningen den 6 mars: ”Europe gör – om jag får uttrycka det så – hårdrock med många förmildrande omständigheter. (…) Dessutom ska Europe belönas för att de utelämnar våld och sex i sina texter och för att de inte sminkar och spökar ut sig som andra hårdrockare”, går det att läsa.

Expressen å sin sida fortsätter sin antikampanj mot bandet och recenserar därmed inte heller ”Wings of tomorrow”, även om embargot lyfts den 27 februari då framgångarna i Japan avhandlas.

Skivans odiskutabla kvaliteter och uppmärksamheten till trots upprepar Europe inte den svenska listsuccén med debutskivan. Den 6 mars gör lp:n entré på blygsamma 44:e plats, lyckas ta sig till plats 20 två veckor senare, innan den vänder nedåt igen och slutligen försvinner helt i augusti.

Och på samma sätt misslyckas singlarna ”Stormwind” och ”Open your heart” bli några dundersuccéer av topp 20-kaliber, även om den sistnämnda lyckas bli en mindre hit i ”Tracks”-föregångaren ”Poporama” i oktober.

1984 är helt enkelt inte året då Europe sveper över listorna med stormstyrka. I stället är framgångarna – och motgångarna – av det slag som inte går att mäta statistiskt.

***

En annan viktig uppdatering av såväl sound som framtoning kommer då gruppen står redo att ta ut sin nya repertoar till livepubliken. På tidigare gig har keyboardinslagen fixats av frontmannen, som helt enkelt har lämnat scenens centerposition då det krävdes, för att fylla ut soundet med klaviatur. En nödlösning, kan tyckas, och knappast ett upplägg värdigt ett band som satsar på en tätposition inom hårdrockskonkurrensen. Extra viktigt är att hålla Joey i fokus så mycket som möjligt, då Thomas Erdtman mer och mer börjar förstå vilken visuell tillgång sångaren är. Speciellt när det gäller att få uppmärksamhet från den kvinnliga delen av publiken.

– Som liveband tyckte jag de var lite yxiga i början. Joey rörde sig inte speciellt mycket och han såg rätt så rädd ut på scenen. Han var väldigt blyg och tystlåten. Han fick ett enormt självförtroende med tiden, men det hade han inte alls i början. Han såg lite vilsen ut, ungefär som en ung Coverdale, och så gick han och spelade keyboards ibland, säger Anders Tengner.

Med andra ord: För att Europe ska växa i en allt större livekostym är en keyboardist är ett måste. Och en sådan behöver de inte leta länge efter.

***

Faktum är att han finns i gruppens omedelbara närhet sedan många år tillbaka.

Gunnar Mathias Michaeli, född den 11 november 1962, är vid det här laget en väldigt erkänd instrumentalist vars talang och fallenhet har gjort att han redan vid 21 års ålder är ett respekterat namn i musikerkretsarna i Upplands Väsby.

Via sin mamma Berit, som sjöng i radiokören, kan man nästan säga att han är född med musiken i modersmjölken. Det är även guldkornen i hennes skivsamling och det han snappar upp från radion och tv:n som triggar den unge ”Gugge”, som han kallas av vännerna på hemorten, att intressera sig för musik på allvar. Även om gnistan som tände elden i dag kan tyckas aningen oväntad, som han berättar i Anders Tengners bok ”Den stora rockdrömmen” 1987:

– Jag minns en kväll när jag inte kunde somna och mamma lät mig sitta uppe och titta på tv. Jag hörde Alice Babs sjunga ”Yesterday” och mamma berättade att det egentligen var en popgrupp som gjort den. Jag tyckte den lät fantastisk och frågade om hon inte kunde köpa skivan till mig.

Snäll som hon är gör mamman precis som hennes son önskar. Skivan med den svenska jazzdrottningen leder så småningom till att han upptäcker The Beatles på allvar och vid nio års ålder lär han sig spela några av låtarna på ”Let it be”. Han har berättat att han, precis som sina framtida bandkollegor John Norum och Joey Tempest, redan då anordnade egna ”konserter” för grannar och vänner. Rekvisita: en tamburin, en gitarr, några covers – och en tom ölback.

I takt med att åren går spelar han runt, under mer eller mindre organiserade former, med folket i Upplands Väsby. Mats Jonason berättar i dag:

– Det började med att jag kände en kille som var kompis med Michaeli. Och på något sätt började jag spela med dem i Gugges garage och en trummis som heter Anders Hagström. Jag minns att Gugge hade en polyfonisk synt och att han kunde spela introt på ”Solsbury hill” från Peter Gabriels soloplatta. Redan då var han fantastiskt duktig på att lira. En trevlig kille är han också, det finns bara gott att säga om honom.

Något större väsen gör emellertid inte hans band. Namn som Ictus och Acri susar snabbt förbi innan Michaeli hittar ett fast utlopp för sitt kunnande i Avalon, som har beskrivits som en tyngre variant av Toto och som gjorde några demotejper. Exakt hur han sedermera blir en del av Europes turnésällskap är, precis som övriga detaljer i historien, något omtvistat. Vissa uppgifter gör gällande att Joey står bakom idén. I andra intervjuer tar John Norum åt sig äran.

Den första officiella bandkontakten sägs i alla fall ha ägt rum på vattenhålet Zamora i Upplands Väsby centrum. En kväll var bandet där tillsammans med Thomas Erdtman och Michaeli, som då spelade med Universe, har själv beskrivit det skeendet i ”Den stora rockdrömmen”.

– När jag kom in vinkade dom över mig till deras bord och Thomas presenterade sig och förklarade att de behövde en keyboardspelare till den turné som precis skulle börja. Jag blev alldeles paff!

John Norums version, berättad i Okej 1987:

– Det var jag som rekommenderade att ta med Mic. Vi ville ha keyboards som stödkomp i samtliga låtar. Jag gick till Universe och sa att jag ville låna deras keyboardist för en turné. ”Visst, bara vi får tillbaka honom sen”, svarade de. ”Glöm det!” tänkte jag som i bakhuvudet räknade med att Mic skulle bli fast medlem av Europe.

Micke Kling har en annan bild av det hela:

– Att Europe snodde Michaeli från Universe stämmer inte riktigt. Han var aldrig medlem i bandet, utan spelade bara med oss som sessionmusiker.

Hur det än må ligga till, lagom till premiären av ”Wings of tomorrow”–turnén i Mjölby den 16 mars finns en ganska så korthårig Michaeli på scen. Och även om den faste medlemmen Mic ännu inte är introducerad (i Okej i september presenteras han fortfarande under sitt tidiga artistnamn Greg) gör hans närvaro i kulissen strax till vänster om John Levén att Europes livepresentation  blir ännu bättre, med extra hjälp av en upphottad scenproduktion och maffigare ljud och ljus än tidigare.

– När de fick en keyboardist i bandet och låtar som publiken sjöng med i så hände det något med Joey. Man såg ganska snabbt att han växte och växte och växte. Och tjejerna tyckte ju att han var snyggare när han blev av med fjunmuschen och det sporrade honom så klart. I början var han samma Joey på scenen om offstage, men sen växte han och hittade sin scenpersonlighet under den här tiden, säger Anders Tengner.

Livemaskinen Europe tuffar på, och ska så göra genom svenska samhällen som Säter, Ödeshög, Köping, Borlänge och Karlskoga. En till synes svårstoppad enhet, som inom kort ska spricka.

I Finland, av alla ställen.

***

I efterhand har det sagts att Tony ”Pippi” Niemistö fått flera varningar. En hel del uppmaningar att skärpa sig och satsa seriöst på bandet.

– Sluta hänga med din tjej och repa i stället, kan det låta.

Pippi tar emellertid inte så hårt på detta. Garvar mest åt åthutningarna. Och inte heller tar han åt sig av anmärkningarna om att hans insatser på ”Wings of tomorrow”-spåret ”Wasted time”  och tilltänkta singeln ”Lyin’ eyes” inte är helt klanderfria. Hjulen rullar ju på. Europe är ute på sin största turné hittills, albumet har sålt i siffror som med råge parerar debutskivans och snart är det dessutom dags att spela utomlands för första gången. Midsommarhelgen är gruppen nämligen bokad bland annat på festivaler i Alavus och i Saarijärvi, tillsammans med bland andra Blackfoot, Lita Ford och Girlschool. Det är klart att livet leker. Speciellt för den finskbördige Pippi.

Vad han inte vet om, när han sitter på färjan tillsammans med resten av bandet och turnésällskapet, är att dessa ska bli hans sista framträdanden med gruppen.

Bakom hans rygg har missnöjet grott så till den milda grad att bandet utan honom har haft möten där framtiden diskuterats. Och ett beslut har fattats – trummisen måste bort.

***

Den här toppningen av laget, som beslutet senare ska beskrivas, är ändå kontroversiell. Inte bara för att Pippi är en av dem som har varit med längst i gruppen, ända sedan den tidiga förlagan WC under det sena 1970-talet, utan även för att han är en gammal barndomsvän till John Norum.

– Han sprang ju hela tiden som ett barn i huset när vi bodde både på Dragonvägen och på Terassen på Hasselgatan, berättar Thomas Witt i dag.

Tillsammans har Pippi och Jonta gjort en del hyss, så som ungar gör. Kanske inte alltid varit vänner, men de har följt varandra genom åren och stått sida vid sida i såväl Dragonfly och WC som Force och Europe. Därför är beslutet hårdast att ta för Norum, som tvekar in i det sista. Lojaliteten med bandet är en sak, den med den gamle polaren en annan. Till slut går han ändå med på att sparka Pippi, ett beslut som han förklarar så här i Okej:

– Med Thomas var de fyra mot en. Samtidigt kände jag möjligheten att utvecklas som gitarrist med en skickligare trummis.

Bakom kulisserna anas en styrkemätning, en maktpositionering inom bandet som än i dag är omtvistad. För när Pippi försvunnit ur gruppen står Norum ensam kvar som ursprungsmedlem – och dessutom som enda representant för Väsbys ruffiga slumsida. Därför framförs än i dag teorier om att sparkningen var ett första led i en ambition att sålla i truppen. Att få bort de struliga elementen som stod i vägen för en kommande världslansering.

Än i dag är beslutet i alla fall föremål för diskussion. Och tydligt är att Väsbypolarna står bakom Pippi.

– Han var ju också en stjärna. Alla tyckte att han lirade bra, och det tycker jag än i dag. På ”Wings of tomorrow”, som låtmässigt är den bästa plattan även om inte produktionen är så vass, så spelar ju inte minst Norum fantastiskt. Det är sån passion och aggressivitet, men även Pippis grejer svängde bra. Han hade den där Brian Downey-grejen.Det var en riktig chock när Pippi försvann. Det var ju ändå han och Norum som var duktiga, tyckte man, säger Mats Jonason.

Han får medhåll av gamle Force-basisten Peter Olsson.

– Jag tror att det är någon som har jagat mera makt än som gick att få. Jag vet inte vem det var som höll i tamparna och drog då. Det är sällan man hittar ett band som är komplett, där alla är totalt bra. Det är alltid någon som faller bort på något sätt. Han var ju kanon som livetrummis och en supersnubbe socialt, men han fick ju inte vara med och leka längre.

Här dras en tydlig gräns mellan lojalitet och realitet och John Norum tvingas välja sida där under våren 1984. Stämmer historien som den berättas officiellt, att trummisen struntade i att komma till repen och helt enkelt inte höll måttet i studion, är petningen befogad. Med den uppbackning som kom via framgångarna i Japan och intresset från stora USA finns det helt enkelt inget utrymme för svaga länkar eller försvårande omständigheter.

Därför blir det också som det blir: en uppsägning på svart och vitt. Via ett brev som Thomas Erdtman enligt uppgift har skickat utan att medlemmarna är medvetna om det.

John Norum beskriver skeendet så här för Jörgen Holmstedt i Okej:

– Pippi ringde upp mig och grät. Han var helt förskräckt och sa att vi kunde väl åtminstone ha sagt något. ”Då skulle jag ha skärpt mig”, menade han. Värst var det när hans farsa började telefonterrorisera mig. Han skrek att jag var en ”jävla idiot som gjorde så här mot min gamle kompis”. Jag fick ta all skit eftersom jag spelat tillsammans med Pippi i sex år.

Hårda ord, kan tyckas. Men det är inget emot hur de bemöts av Erdtman och hans Hot Management då de publiceras, tre år efter incidenten i sig. Och då av en delvis annan anledning.

– Jag fick ta över en artikelserie om Europes historia för att Anders Tengner var ute och reste någonstans. Bandet gick inte att få tag på, men John Norum hade just hoppat av gruppen och befann sig i Stockholm Recordings-studion på Hornsgatan för att spela in sitt första soloalbum ”Total control”. Så i den där grejen blev det mycket citat från John från den tiden. Och då visar det sig att Thomas Erdtman, som jag har hört, blir väldigt förbannad över artikeln och att hans sekreterare Marianne Djudic och han tycker att den är John Norum-vinklad. De motsatte sig inte det som John berättade, men de vände sig mot att han hade fått berätta detta. Därför att det finns inget annat som tyder på att det här skulle vara något annat än sanningen, berättar Holmstedt i dag.

Lika starka känslor väcker sättet som själva uppsägningen sker på än i dag bland vänner och bandbekanta. Som Peter Olsson framhåller:

– Det är ynkligt. Men samtidigt fattar jag. Med tanke på att de är gamla polare så förstår jag inte vem som hade velat tala om det för honom.

Klart är i alla fall att Tony Niemistö tar beskedet på samma sätt som alla gör då man får veta att man inte duger längre: väldigt personligt.

– Men det riktigt hårda slaget för honom var att han fick höra att det inte var hans egna virvelslag på de första skivorna, att det var en trummaskin eftersom han var otajt och inte kunde spela med klick i lurarna. Det fick han reda på efter sju åtta år, säger Peter Olsson.

En omtvistad nådastöt omklädd till ett beskt besked, som finner föga stöd hos exempelvis Mats Jonason.

– Det låter inte riktigt. Jag har jobbat rätt mycket i studio och jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så. Okej om någon annan har spelat in grejerna, det är en sak, men det känns inte som det heller. För om man lyssnar på inspelningen från Göta Lejon runt ”Wings of tomorrow” så låter det onekligen som att det är samma person som lirar på skivan och live.

Desto mer överens är de gamla vännerna om hur petningen påverkade trumslagaren. Kommentarer som ”han skämdes”, ”han tog det väldigt hårt” och ”han kunde inte visa sig ute” återkommer i intervjuer som har gjorts till den här boken.

– Jag frågade honom faktiskt aldrig rakt ut för en sån grej är ju lite skämsig. Men jag vet att han inte höll måttet, han höll inte takten. Men jag tror att den där situationen, den var nog otroligt svårt för de andra med. För det var ju ett beslut som egentligen inte kom från deras sida, utan det var ju någon annan som fattade det. Men jag tror att han hade det rätt så tufft ett tag, inte med droger eller sprit eller så, men problem med jobb, säger Micke Kling.

Pippi försöker i alla fall hålla sig kvar i branschen, och ansluter sig till den danska gruppen Geisha.

– Jag visste att jag bara skulle få in en liten svartvit artikel i Okej. Och ingen hade pratat med Tony Niemistö sedan han fick sparken, inte en tidning, inte ett medium. Men jag fick faktiskt tag på honom och han kom upp på redaktionen misstänksam och slokörad – och han ville absolut inte prata om Europe. Han skämdes verkligen, man såg hur hårt det hade tagit på honom. Och när jag sökte honom fick jag först tag på hans farsa, och han sa: ”Ja, Tony… han går bara omkring och skräpar. Han måste fixa sig ett jobb nu, han tjänar inga pengar.” Och det där sa jag ju till Tony och då såg man hur han sjönk ihop ännu mer. ”Har farsan sagt något sånt?” Han ville fortfarande vara den där framgångsrika musikern. Han ville inte höra något snack om sparkning, om något nederlag, att han inte hade pengar eller att hans pappa pressade honom till att ta ett vanligt jobb. Allting kändes bara förnedrande för honom, berättar Jörgen Holmstedt.”

30 år efter ovan redovisade scenario är så mycket annorlunda.

Gruppen har hunnit uppleva en succéuppskjutning av ett närmast galet slag, tampats med skatteskulder, lagt ner verksamheten och återuppstått igen. Spelat in fyra album av skiftande kvalitet och till sist fått det erkännande som ett hårt jobbande rockband som de så desperat försökte få när den värsta framgångshysterin lagt sig under slutet av 1980-talet.

Det är just det Europe som just nu avlägger fyra turnédatum på hemmaplan för att fira att det har gått tre decennier sedan det album som många fans fortfarande håller som deras starkaste släpptes.

I går var det världspremiär för ”Wings over Sweden”, på lyxiga nybygget Waterfront i centrala Stockholm, ett väldigt försiktigt stenkast från huvudstadens absoluta hjärta. Det som bjuds är ett upplägg som delar karriären itu, såväl låtmässigt som när det kommer till själva soundet, vilket markeras extra tydligt av att John Norums gitarrton får en annan dovhet så fort ”Riches to rags” markerar skiljelinje mellan nu och då.

Upplägget är enkelt: först ”Wings of tomorrow” från start till mål, och därefter ett tämligen ordinärt Europe-gig. Klart och tydligt uppstyckat, pedagogiskt portionerat. Därmed finns det inte mycket att säga om den avslutande timmen. Den är tungt, inlevelserikt och engagerat levererad, ett i huvudsak blottläggande av dess 2000-talskarriär där ”Rock the night”, ”Superstitious”, ”Let the good times rock” och – naturligtvis – ”The final countdown” får skänka 1980-talsflärd. Naturligtvis jättebra och värdigt, men knappast exklusivt nog för att bära ännu en turné.

I stället är det just gruppens andraskiva som gör just det. Som tar publiken med på en resa till en tid då allt tycktes möjligt, då uppdelningen mellan öst och väst var tydlig och onyanserad och ingen ens kunde drömma om att det skulle finnas ett järnrörssvingande rasistparti i Sveriges riksdag.

Låt oss se det som en reva i tiden. Förenande trådar som nästlar sig mellan årtiondena och gör 20-åriga pojkar av 50-åriga män, om så bara för tre kvart, ett ögonblick i sammanhanget.

En sak är säker: Det låter troligtvis bättre nu än då. Det kan vi naturligtvis tacka medlemmarnas liverutin för, de känns liksom ofta som ett självspelande piano i sådana här sammanhang, men lika mycket därtill Waterfronts superfläskiga ljudsystem som får Jompa Levéns bas att kapa luggarna på åskådarna även på övre läktaren och Ian Hauglands bastrumma tjocktarmen att slingra sig likt ett ormbo i bukhålan.

Genomkörningen blir som sig bör strikt kronologisk, från ”Stormwind” till ”Dance the night away”. Ett intressant möte mellan naivitet och erfarenhet som faktiskt funkar riktigt bra. Men även om helhetstanken är det grundläggande i erbjudandet är det själva delarna som avslutar affären. Likt att Arch Enemys Mike Amott dyker upp i titelspåret, att ”Open your heart” framförs i 1984-version och att ”Lyin’ eyes” spelas live – för första gången någonsin.

Det är sådant som skänker exklusivitet och oumbärlighet åt kvällen – och som gör att detta arkivåterbesök tarvar obligatorisk närvaro då det besöker Umeå i morgon, Luleå på fredag och Sundsvall på lördag.

Sista chansen därmed? Jag får verkligen inte hoppas det.

Jag har sett Sweden Rocks största scen plocka många rockstjärneskalper. Därpå sett hur i grund och botten utmärkta band likt Judas Priest, Mötley Crüe och nu senast Kiss har girat ut i vassen. Gjort shower man i efterhand mest bara minns med obehagsrysningar utmed ryggraden.

Därför var natten något av en uppenbarelse. En stund jag kommer minnas länge, bara för att den var så bra.

Jag känner det i halsen i dag. Den känns som ett öppet sår efter att ha öppnat upp sig i ”Prisoners in paradise”, ”In the future to come” eller – faktiskt – ”The final countdown”. Den är så slitet lycklig att den kan vara sådär rostig och gisten, det får för stunden spela mindre roll.

Precis så lycklig är jag över Europes jubileumsshow, som avrundade kvällen med något av det bästa jag har sett på nämnda Festival Stage – någonsin. En väldigt omfattande spelning, mätande nära nog två och en halv timme och med 28 låtar i bagaget. Därför kan jag inte göra annat än att instämma i Jocke Perssons entusiastiska :++++:-recension i dagens tidning. Att den här omfattande hyllning till en av Sveriges största rockkarriärer faktiskt blev så värdig och exklusiv som man hade hoppats på.

Mycket beror på att Europe, så här nio år efter relanseringen som även den ägde rum här på festivalen, är ett förbannat starkt band. Det låter för det mesta fantastiskt – från Jompa Levéns närvarande baskomp till John Norums bluesgrundade gitarrförevisningar – och detta oavsett om kvintetten axlar simpelt pudelfluff som i ”Rock the night”, smäktande ballader likt i ”Carrie” och ”New love in town” eller gräver djupt bland sina influensrötter som den gör i exempelvis ”Firebox” eller ”Last look at Eden”.

Med tanke på nattens firande inramning och omfångsrika förutsättningar finns det också möjlighet att överraska och småchocka när det gäller låtvalet. ”Prisoners in paradise”, ”Seven doors hotel”, ”Paradize bay” och ”Let the good times rock” är alla lika oväntade som de är välkomna och även om gäststunderna – Thin Lizzys/Black Star Riders Scott Gorham i ”Jailbreak”, Michael Schenker i ”Lights out – egentligen inte är helt nödvändiga så bidrar de till den genomgående exklusiva känslan.

Exakt hur bra det var kommer ni att få se och höra senare, då spelningen filmades för en kommande dvd/bluray-utgåva. Jag kan nästan inte vara mer peppad inför det.

Ibland blir det tydligt att jag härstammar från en annan tidsålder än den som nu råder.

Jag ska nu, för en gångs skull, inte romantisera över den. Även om mycket på den tiden tycktes enklare var det också lika mycket som var ren pest och pina. Jag skulle egentligen till exempel, som 13-åring i det mörka hörn av landet som kallas Kalmar, villigt skurit av mig vänstra stortån för att kunna ha tillgång till det musikutbud som dagens ungar kan nå bara genom ett musklick. Att inte tvingas vänta i vad som kändes evigheter på den där Nuclear Assault-plattan som jag hade läst så mycket gott om, men som var tvungen att specialbeställas hos de lokala skivhökarna. Jag skulle nog ha kunnat plocka jordgubbar en hel sommar bara för att få tillgång till en kanal som Youtube och all dess utbud av tuffa videor (som SVT vid den här tiden absolut inte spelade).

Som sagt, det var meckigare. Kanske kan det te sig aningen tristare dessutom, men det fanns sätt att roa sig även innan den digitala revolutionen.

Ett sätt var så kallade brädspel. En stenålderstingest som kräver att man sitter runt ett bord, förslagsvis, och förflyttar sig runt i en cirkel med hjälp av en tärning och lösande av eventuella problem som uppstår utmed resans gång. En social förströelse, ett sätt att samla hela familjen och aktivera den utan att för den sakens skull göra det till något som krävde mer planering än att någon, aningen däst efter middagen, plötsligt brast ut i ett ”nä… vad sägs om en runda Monopol?”

På så sätt var julen brädspelens förlovade tid. Dels för att det inte fanns mycket annat att göra. Allting var stängt, polarna upptagna med sina egna familjer och höjdpunkten i rutan varje år var en timme tecknad film på självaste dopparedagen tillsammans med Kalle Anka och hans vänner.

En sak är säker – skulle mitt tonårsjag haft ett spel likt Rock Science att fylla dagarna med så skulle lyckan ha varit gjord.

På så sätt är jag en snäll gamäng. En människa som gillar att dela med mig, att bjuda de behövande på god underhållning och något att samla gänget runt i väntan på att annandagsrean kör igång redan på juldagen.

I samarbete med företaget bakom produkten, Nuday AB, kan jag därför sparka igång årets firande redan före den första advent. Genom att lotta ut inte mindre än fyra spel till tre lyckliga vinnare. Vilket ser ut som följer:

• 1:a pris – Rock Science Original + Rock Science Festival

• 2:a pris – Rock Science Original

• 3:e pris – Rock Science Festival

Hyggligt, så säg?

Men det kräver så klart sin motprestation på scientistnivå, precis där man bör lägga sig i det här fallet.

Och vad passar sig bättre då än att låta frågan inspireras av en grupp som jag har expertkunskaper om, nämligen Europe. I min inofficiella biografi över gruppen ”Only young twice – Historien om Europe”, släppt för ett år sedan och fortfarande tillgänglig i såväl inbunden version som pocket, är det nämligen på sina ställen väldigt detaljspäckat. Med anekdoter och bidragande inslag som fördjupar storyn om Sveriges genom tidernas mest framgångsrika hårdrocksband.

Så, häng med nu. Det kan te sig lite rörigt till en början, men det klarnar nog mot slutet.

Alla känner troligtvis till en låt som heter ”The final countdown”. Om inte har troligtvis öronen levt i total isolering de senaste 26 åren. Och man kan egentligen fråga sig varför du läser just den här bloggen över huvud taget.

I alla fall. Nämnda låt bygger på en väldigt känd syntfanfar, komponerad av Joey Tempest på en synt som han hade lånat av polaren Gunnar Michaeli (senare känd under artistförnamnet Mic) mest för att prova hur det var att jobba och skriva på det instrumentet. Inte med syfte att skriva en låt som inom bara ett par år blev gruppens största listframgång, med simultana topplaceringar i hela 25 länder – samtidigt.

Jag tar och saxar ett stycke ur kapitel åtta, med underrubriken ”Fanfar – här kommer frälsningen”. Och ni kommer kanske märka att det här saknas ett ord. Just det är den kommande frågan.

”Vid midnatt öppnas dörrarna till diskoteket ***** på Berns Salonger i centrala Stockholm med en keyboardslinga av det mer catchy slaget. 

Joey Tempest vänder sig till sin bandkollega John Levén och säger, inte helt utan stolthet:

– Jag har skrivit det här stycket.

– Har du? Det är ju fantastiskt. Du måste göra en låt av det här, säger den gänglige basisten.

För så är det faktiskt. Med tanke på att såväl bandet som dess management höll till i byggnaden har Joey Tempest fått i uppdrag att fixa en pampig öppningsstrof som kan spelas då portarna till nattklubben slår upp. 

Honoratet från Bernsägaren Bosse Svensson för omaket: 2 000 kronor.

Och så kommer det sig att ett i sammanhanget simpelt hälsningsstycke avsett för danssugna stockholmare snart kommer att få världen att lägga sig platt på rygg.”

Och där har vi det. För att kunna vinna något av ovanstående priser vill jag helt enkelt veta vad diskoteket hette.

Skriv ner svaret i ett mejl, döp nämnda brev till ”Jag är en scientist!” och skicka det till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag, den 2 december. För att delta behöver jag också ditt namn och adress, så att mina medarrangörer kan skicka eventuella vinster till rätt person.

Svar som lämnas i kommentarsfältet åker direkt i papperskorgen. Liksom bidrag som brister på någon av ovan nämnda punkter eller som inkommer efter deadline.

Lycka till. Och tävla koncentrerat. Så kan det bli så lyckat att tomten kommer extra tidigt till just dig i år – med ett hårt paket som räcker ända till påska.

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.