Arkiv för tagg mötley crüe

- Sida 1 av 1

Tack för att ni lägger ner, Mötley Crüe. Det borde ni ha gjort tidigare

av Mattias Kling
motleycruepressconference12_638
Hela Crüet vid presskonferensen i Los Angeles i går. En video med densamma går att granska sist i inlägget.

Får man jubla över ett nedläggningsbeslut? Stå där och förnöjt klappa sig över trivselmagen samtidigt som många sörjer att kistlocket är på väg att spikas igen över deras favoritgrupp?

Ja, det går alldeles ypperligt. Speciellt då det handlar om en grupp som har använt 2010-talet åt att dra sitt eget goda rykte i smutsen – vad än den mer okritiska klicken i fancluben högljutt må hävda.

Att Mötley Crüe nu väljer att avveckla verksamheten är egentligen den enda rimliga utvägen om gruppen  inte fullkomligt ska pissa ner den publikt framgångsrika, men artistiskt högst tveksamma, comebackrunda om inleddes för tio år sedan.

För att utveckla mitt resonemang krävs det att ni läser utan att emfasfradga över de där nyss anmälda raderna. Så som det ofta kan bli då obehagliga åsikter förs fram och temperamentet redan är upptrissat till kollapsgränsen.

Det här resonemanget är emellertid grundat på något något så osexigt som statistik och erfarenhet. En rimlighetskurva som sträcker sig över sju år och som i mina ögon bekräftar teser och slutsatser. Nämligen gruppens betygfacit vid de tillfällen de har besökt Sverige sedan relanseringen efter boksuccén med ”The dirt”.

Aftonbladet den 12 juni 2005.
Aftonbladet den 12 juni 2005.

Så här såg det ut när spektakelkvartetten gjorde stor scencomeback på Sweden Rock för nio år sedan. En galet iögonfallande och påkostad show fick undertecknad att ladda :++++:-kanonen i en snabbskriven recension där det bland annat gick att läsa följande rader:

”Mötley Crües show går utanpå allt annat, både vad gäller den nästan sjuka publiktillströmningen och när vi talar om den fullkomliga kaskad av visuellt lull-lull som de fyra glamikonerna bjuder på.
Inledande ’Shout at the devil’ frestar med superläcker pyroteknik, i ’Louder than hell’ ramas scenen in av färgglada eldkvastar och i ’Girls girls girls’ kråmar sig lättklädda strippor runt Vince Neils ben.
Därtill kommer en eldslukande dvärg, gnistregn, riktigt aptitlig scendekor och … tja, fler strippor. (…)
Smart nog lämnas minimalt intresse åt den kreativa floppen ’Theatre of pain’ och tyngdpunkten ligger i stället på debuten ’Too fast for love’, ’Girls girls girls’, ’Dr Feelgood’ och kronjuvelen ’Shout at the devil’.”

Förvisso en väldigt standardanmälning som säger mer om min personliga insats här i juni 2005 – det var nästan så att jag i skam drog mig för att påminna om den – men när det gäller det centrala står jag fortfarande för dessa omdömen. Just där och då var Mötley Crüe den dumbästa rockshow i spektakelformat som en kunde tänka sig. Helt klart värd sitt väldigt ärofyllda betyg.

Aftonbladet den 6 juni 2007.
Aftonbladet den 6 juni 2007.

Om vi snurrar fram klockan nästan exakt två år – till Globen i Stockholm den 5 juni 2007 – så är det mesta emellertid aningen annorlunda. Inte nog med att det i tid skiljer 724 dagar och rent avståndsmässigt cirka 50 mil, det är en ganska annorlunda grupp som besöker huvudstaden mot den som gick att inspektera i Blekinge. Även om mycket i repertoaren av naturliga skäl känns igen, vid den här tidpunkten låg skivan ”Saints of Los Angeles” fortfarande ett år in i framtiden, är formen sämre och showen så bantad att jag kallar ensemblen för ett budget-Crüe och klankar högst rättvist ner på Vince Neils bitvis bedrövliga sånginsats. Betyget blev ändå :+++:, grundat på låtarnas bärkraft.

Aftonbladet den 10 juni 2012.
Aftonbladet den 10 juni 2012.

Här brast allt till slut. Proppen gick ur den tidigare så stolta och övertygande partymaskinen och kvar stod fyra gubbar som helst tycktes vilja vara någon annanstans. Förvisso hade Mötley Crüe vid det här laget besökt Sverige vid ytterligare två tillfällen, som jag emellertid missade på grund av frånvaro (under Peace & Love 2009 befann jag mig i stället i Göteborg för att bevaka Metaltown) och extremt dåligt väder i kombination med glädjekalkylerat klädval (Sonisphere året efter) och fått en välmenande :+++:-anmälning av Jocke Persson för det senare framträdandet, det jag önskade mig var ett bevis på att gruppen fortfarande drevs av en vilja att göra något. Det blev väl lite sisådär med den saken, om jag ska vara försiktig.

Mer korrekt handlade det i stället om en jätteflopp av pinsamt slag. Så här gick det bland annat att läsa i recensionen, hård men rättvis:

”I boken ’Tattoos and tequila: To hell and back with one of rock’s most notorious frontmen’ berättar Vince Neil om att han känner sig mobbad av sina bandkollegor. Om att Mötley Crüe nu för tiden är mer av en affärsuppgörelse än ett band. Och om att han är övertygad om sin egen nödvändighet för att den här sleazecirkusen ska fortsätta ha dragplåsterställning varhelst den ämnar slå ner sina tältpinnar.
Därför är det extra förvånande att han uppträder som han gör i kväll. Lite nonchalant inför sin leverans. Som att han hellre sjunger lite som han önskar, aningen förstrött och endast sporadiskt inlevelsefullt, än att ge låtarna den dunderdekadenta spark i baken de kräver. (…)
Det känns liksom inte som att den menar vad den gör. Det spelas inte med livet som insats, snarare skjuts det ut en pliktskyldig låtparad som bygger på något som borde vara så mycket bättre. En sångkollektion som – från ’Wild side’ till ’Kickstart my heart” – är rent hårdrockguld när den poleras på rätt sätt. (…)
Är Mötley Crüe rockvärldens egen Facebookaktie – övervärderad och obegriplig?
Av insatsen den här kvällen verkar det tyvärr vara så.”

Hårda ord och slutsatser, kan tyckas, men samtidigt en korrekt beskrivning av ett gäng rockstjärnor som har slutat bry sig om sin verksamhet. Som mest tycks spela för att fylla fickorna än för att de verkligen vill göra det. Som bara är … jaha, En inställning som är otroligt respektlös för de fans som har peppat en hel helg för att se sina idoler och dessutom betalat dyra pengar för att göra det. Nonchalant, som det heter i rubriken till den faksimil som går att skåda strax här ovan.

Det här får stå till grund till varför jag tycker att bandet faktiskt gör helt rätt i att kasta in handduken. Det håller liksom inte längre. Den vill inget, har inget att säga och inget att förmedla. Den suger live, släpper kass musik – singeln ”Sex” från 2012 kan närmast ses som en förolämpning – och tycks över huvud taget mest anse det vara påfrestande att umgås i grupp. Vad finns det i detta läge för anledning att fortsätta? Ingen, om ni frågar mig.

Men först ska sista chansen-möjligheten så klart mjölkas till sista droppen. Vid presskonferensen i går aviserades även att kvartetten tar till vägarna tillsammans med Alice Cooper. Hela 72 datum är planerade på hemmaplan innan farvälvändan exporteras under nästa år. Sen ska det vara slut. Påstås det i alla fall, något som bekräftades med att medlemmarna inför kamerorna skrev under ett kontrakt som sägs förhindra dem från att turnera under namnet Mötley Crüe igen.

Om det verkligen blir så, när ”The final tour” går i mål någon gång under 2016? Fan, tro’t. Måhända finns det en goebbelsk paragraf om att kontraktet är möjligt att bryta om alla parter är överens om detta. Eller så lämnar det för andra öppningar, det kan en bara spekulera om utan att ha kunnat detaljgranska handlingen i fråga.

Om vändan når Sverige? Gissningsvis blir det så, även om jag efter det senaste haveriet helst skulle slippa ett sådant besök (och då ser jag mig ändå som ett fan).  Att ännu en gång uppleva en näsdykning likt den 2012 skulle vara direkt smärtsamt och även om Tommy Lee vid pressträffen hävdade att bandet ska upphöra med en rejäl smäll, är det antagligen inte en dylik kollaps han åsyftar.

Som vanligt: Den som lever får se. Möjligheten finns att gruppen tar och supervässar formen nu när det är dags att ta farväl en gång för alla. Att den skärper sig och hittar tillbaka till den där livsfarliga laddningen som en gång i tiden gjorde den så spännande.

Så, visst går det att jubla över ett nedläggningsbeslut.

Och samtidigt sörja att det inte fattades tidigare.

Resan mot ”The final countdown” – rakt igenom fantastisk

av Mattias Kling
Joey Tempest och John Norum hade en väldigt bra natt i Blekinge. Foto: RICKARD NILSSON
Joey Tempest och John Norum hade en väldigt bra natt i Blekinge. Foto: RICKARD NILSSON

Jag har sett Sweden Rocks största scen plocka många rockstjärneskalper. Därpå sett hur i grund och botten utmärkta band likt Judas Priest, Mötley Crüe och nu senast Kiss har girat ut i vassen. Gjort shower man i efterhand mest bara minns med obehagsrysningar utmed ryggraden.

Nattens spelschema – en väldigt omfattande historia.
Nattens spelschema – en väldigt omfattande historia.

Därför var natten något av en uppenbarelse. En stund jag kommer minnas länge, bara för att den var så bra.

Jag känner det i halsen i dag. Den känns som ett öppet sår efter att ha öppnat upp sig i ”Prisoners in paradise”, ”In the future to come” eller – faktiskt – ”The final countdown”. Den är så slitet lycklig att den kan vara sådär rostig och gisten, det får för stunden spela mindre roll.

Precis så lycklig är jag över Europes jubileumsshow, som avrundade kvällen med något av det bästa jag har sett på nämnda Festival Stage – någonsin. En väldigt omfattande spelning, mätande nära nog två och en halv timme och med 28 låtar i bagaget. Därför kan jag inte göra annat än att instämma i Jocke Perssons entusiastiska :++++:-recension i dagens tidning. Att den här omfattande hyllning till en av Sveriges största rockkarriärer faktiskt blev så värdig och exklusiv som man hade hoppats på.

Avslutningsfyrverkeriet lyste upp natthimlen.
Avslutningsfyrverkeriet i ”The final countdown” lyste upp natthimlen.

Mycket beror på att Europe, så här nio år efter relanseringen som även den ägde rum här på festivalen, är ett förbannat starkt band. Det låter för det mesta fantastiskt – från Jompa Levéns närvarande baskomp till John Norums bluesgrundade gitarrförevisningar – och detta oavsett om kvintetten axlar simpelt pudelfluff som i ”Rock the night”, smäktande ballader likt i ”Carrie” och ”New love in town” eller gräver djupt bland sina influensrötter som den gör i exempelvis ”Firebox” eller ”Last look at Eden”.

Med tanke på nattens firande inramning och omfångsrika förutsättningar finns det också möjlighet att överraska och småchocka när det gäller låtvalet. ”Prisoners in paradise”, ”Seven doors hotel”, ”Paradize bay” och ”Let the good times rock” är alla lika oväntade som de är välkomna och även om gäststunderna – Thin Lizzys/Black Star Riders Scott Gorham i ”Jailbreak”, Michael Schenker i ”Lights out – egentligen inte är helt nödvändiga så bidrar de till den genomgående exklusiva känslan.

Exakt hur bra det var kommer ni att få se och höra senare, då spelningen filmades för en kommande dvd/bluray-utgåva. Jag kan nästan inte vara mer peppad inför det.

Ny skiva från Hardcore Superstar i mars 2013

av Mattias Kling

Lyssnar man på Göteborgsgruppens senare yttringar torde det inte vara någon ogrundad gissning att två av kvartettens favoritskivor kan tänkas vara Metallicas självbetitlade svarta platta och Mötley Crües ”Dr Feelgood”.

Så passande då att Hardcore Superstar inför nästa fullängdare har värvat en av upphovsmännen bakom dessa alster, supermixaren Randy Staub, för att sätta nivåerna på niondeskivan (den i sammanhanget aningen obskyra debutplattan ”It’s only rock ’n’ roll” från 1998 inräknad).

Den 27 februari ser det ännu obetitlade alstret dagens ljus via Gain/Sony – och för att fira detta åker kvartetten ut på en kortisvända i Sveriges tre största städer.

Här kan du se gruppen i mars 2013:

• KB, Malmö, 2/3.

• Lisebergshallen, Göteborg, 16/3.

• Tyrol, Stockholm, 22/3.

Fler datum kan emellertid tillkomma.

Och, se där. Kort och koncist. Rakt förmedlande av information, om än med en inledande personlig krok på det hela.

Undrens tid är tydligen ännu inte förbi.

Rockkriget rasar – på webb-tv

av Mattias Kling

I ena ringhörnan: Bandit Play och bandet Junkstars.

Utmanare: TV 4 Play och gruppen Pompei Nights.

Jajamensan. I höst är det subkulturreality som gäller på webben. Säkert kul för dig som gillar ett dylikt upplägg, men lika ofta blir sådana program långt ifrån lika lyckade som önskat.

Jag ser nämligen ett problem med att direktöversätta rock ’n’ roll till tv-underhållning. Ändå verkar det vara en ständigt växande genre, där programinköpare världen över har slantat upp i jakten på en supersuccé liknande ”The Osbournes”.

Det har gett oss svenska TV3-debaclet ”Wannabe”, som i sin tur belönade världen med en av få skivor som jag har gett betyget :-: i Aftonbladet, Tribal Inks ”To my face” (2002). Det har berikat samhället med dejtingprogram där Bret Michaels i Poison jagar en brud som ”står ut med hans rockstjärnelivsstil och inte är överdrivet svartsjuk” (”Rock of love”), ”Married to rock” där tittaren får följa mer eller mindre avdankade före detta superstjärnor och deras fruar samt talangjaktsliknande ”Rock star: Supernova”. Samtliga serier har väl på sitt sätt bjudit på en eller annan underhållande episod, men på det stora hela mest varit ganska så stora ”jodåsåattde…”.

Kort sagt: hårdrock och reality-tv ligger ofta ganska så dåligt med varandra.

Undantag finns så klart. Redan nämnda ”The Osbournes” ställde förutfattade meningar om Ozzy och hans familj på ända och även om mycket var regisserat och förvanskat kändes det som att programmet sprängde gränser och utmanade den gängse bilden av The Prince Of Darkness. Likaledes var Mötley Crüe-trummisens ”Tommy Lee goes to college” en relativt underhållande kollektion nonsens som, skämskuddescener till trots, hade sina genomgående poänger.

Märk väl att det här inte är ett sätt att döma ut vare sig ”Junkstars lifestyle” eller ”Rockstjärnor”. Av de båda serierna har bara den förstnämnda haft premiär (titta här), medan TV 4-konkurrenten drar igång den 13 oktober. Och inte heller är det något sätt att döma ut två hårt kämpande band eller nedvärdera deras jakt på ära och berömmelse.

Jag blir gärna motbevisad, ser fram emot att tvingas äta upp min förhandsskepsis.

Facit lär följa de närmaste veckorna.

Rolling Stones läsare: Metallica rulz!

av Mattias Kling

I och för sig kan tilltaget tyckas onödigt. Speciellt då jag redan förra året avlämnade facit i premiärnumret av Aftonbladet Hårdrock!

Men nu har nämnda publikation troligtvis inte skeppats i några notervärda kvantiteter över Atlanten, så det är kanske inte så konstigt att resultatet blir ett annat. (Och jo, innan någon får eventuell kärlkramp över min uppblåsta självgodhet – ovan är skrivet fullt ut med den så kallade glimten i ögat.)

Mer seriöst kan det emellertid konstateras att frågan som alla har grunnat på under många sömnlösa nätter nu har fått ett svar – vilket som är det bästa heavy metal-albumet genom tiderna.

Svaret: Metallicas fantastiska 1986-utgåva ”Master of puppets”. I alla fall om tidningen Rolling Stones läsare (oklart hur många) får säga sitt.

Ett rimligt val, kan tyckas. Speciellt med tanke på målgrupp och röstningssätt. Vilket gör att den kompletta listan ser ut så här:

1. Metallica ”Master of puppets” (1986)

2. Black Sabbath ”Paranoid” (1970)

3. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

4. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

5. Metallica ”…And justice for all” (1988)

6. Slayer ”Reign in blood” (1986)

7. Guns N’ Roses ”Appetite for destruction” (1987)

8. Metallica ”Metallica” (1991)

9. Led Zeppelin ”Led Zeppelin II” (1969)

10. Metallica ”Ride the lightning” (1984)

Värt att notera i sammanhanget är alltså att termen heavy metal har en något annorlunda definition i McDonaldsland än vi är vana vid. Glam, sleaze, power, pudelrock, skrevboogie – allt kan på andra sidan Atlanten plockas in under samma definierande benämning. I Sverige hade vi troligtvis använt den liknande förenklingstermen ”hårdrock” för att tillåta en liknande genrespridning.

Så nog orerat om detta. Desto mer underhållande är då att konstatera att Rolling Stones läsare anser att det gjordes bäst metal, med tanke på utgivningsår, mellan 1969–1970 och 1982–1991 och däremellan eller därefter – nada. Måhända föga kontroversiellt, då det under dessa tidsperioder har handlat om:

1. Definition (via Sabbath och Zeppelin).

2. Förfining och utveckling (av Maiden, Metallica och Guns ’N Roses med flera).

Samtidigt är själva listan i sig rent nonsens. Att San Franciscos finest – hur överbra de än må vara – skulle ligga bakom fyra av historiens mest blankpolerade metalstunder är så klart fantasilöst och ospännande.

Så här ser i stället min, högst personliga, topp tio ut enligt det facit jag ovan hänvisade till:

1. Slayer ”Reign in blood” (1986)

2. Metallica ”Master of puppets” (1986)

3. Iron Maiden ”The number of the beast” (1982)

4. AC/DC ”Back in black” (1980)

5. Guns ’N Roses ”Appetite for destruction” (1987)

6. Dio ”Holy diver” (1983)

7. Black Sabbath ”Black Sabbath” (1970)

8. Queensrÿche ”Operation: Mindcrime” (1988)

9. Pantera ”Vulgar display of power” (1992)

10. Mötley Crüe ”Shout at the devil” (1983)

Den som är intresserad av den fullständiga rekapituleringen omfattande 101 plattor – från ”Come clarity” till ”Reign in blood” – kan med gott samvete slänga in några tior i potten och signa upp för ett Plusabonnemang hos moderorganet. Och då går det så klart även att syna Marcus Grahns vanvettiga listning (jag tackade nej till uppdraget av rent mentala skäl) av hårdrockshistoriens 250 bästa låtar. Plus (ta da!) självklart allt annat som hovrar bakom Aftonbladets betalvägg.

Billigare än en bira hos krögaren på hörnet, och minst lika upprörande. Låter väl som en förträfflig deal, så säg?

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB