Arkiv för tagg year of the goat

- Sida 1 av 1

The blogg and the ring (Veckans viktigaste, pt 15)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVA

Necrocurse ”Grip of the dead”

Necrocurse ”Grip of the dead” (Pulverised/Sound Pollution)

Per definition är alla band med ordet ”necro” i dopnamnet väldigt dödstuffa. Så är det bara. Och ni som tycker något annat kan ju fortsätta lyssna på One Direction och äta lättyoghurt med Kalaspuffar.

Enligt denna stolta namntradition är också Uddevallagänget, som här begår fullängdsdebut efter att ha existerat i nio år, en väldigt fräsig skapelse. Vad som har beskrivits som en återträff från högstadiet sammankallad av basisten Niklas Rudolfsson (Runemagick, Sacramentum, Swordmaster med flera) är också precis så, en hyllning till det nitbeklädda 1980-tal som har flytt men som aldrig tycks försvinna ur metalvännernas medvetande.

Släng in de vanliga misstänkta – Bathory, Sodom, Sarcófago, Possessed och Nihilist för att nämna några – i diskussionen och få kommer nog att protestera. Det är fullkomligt naturliga referenspunkter som också kan fungera som någon slags kvalitetsstämplar då ”Grip of the dead” inte direkt hade skämts för sig om den hade släppts under death/black-genrenas ursprungsdagar.

Extra stjärnglans åt kalaset (där ”The devil cobra” och ”Death metal rebels” också förstärker dess dogmatiska ambition) skänks dessutom av en viss herre vid namn Per Gustavsson. Måhända ett något anonymt namn i sammanhanget, men ganska mer känd som Hellbutcher i Nifelheim och den andra halvan av radarparet Bröderna Hårdrock.

Ja, ni fattar. Det här är ännu ett Necro-band att hålla ögonen på. Och dessutom avsevärt mer underhållande än vilken skolåterträff du kan tänka dig.

Övrigt hörvärt i veckan: Blood Tsunami ”For faen!”, Generous Maria ”III”, Kill! Kill! Pussycat! ”Death from above”, Lifeless ”Godconstruct”, New Keepers Of The Watertower ”Cosmic child”, Taake ”Gravkamre, kroner og troner”.

VECKANS KONSERTER

Khoma_Press-900x460

Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 7/3)

Det händer ganska så sällan, vilket gör att närvaroplikten känns extra stor. För hur mycket man än kan säga om detta utmärkta Umeåkollektiv – speciellt strategiska är medlemmarna inte.

På så sätt känns det väldigt uppfriskande med ett band som inte följer gängse normer. En ensemble som inte, pådrivna av en vikande skivförsäljning, spelar sig själv sönder och samman utan som i stället ger sig ut och giggar enbart när den känner att det är motiverat.

Vilket det tydligen är just nu. I en skarv i turnéschemat med Cult Of Luna finner nämligen Johannes Persson och Fredrik Kihlberg motivation att göra sina första spelningar under Khoma-flagg sedan ett exklusivt festivalframträdande i september förra året.

Det ska vi sannerligen vara tacksamma för. Buga och bocka och niga och hurra – och sluta upp i horder på torsdag i huvudstaden, i Örebro dagen efter och därefter i Malmö (lördag) och Göteborg (söndag). Om inte annat för att inspektera hur de udda styckena som släpptes på förra årets arkivrensning ”All erodes” ter sig live, eller om konsertformen är lika bra som när Aftonbladet senast tog den under besiktning, i slutet av mars 2010.

Så här skrev Jocke Persson då, om spelningen på hemmaplan i Umeå:

”I den stunden blottar bandet sin enorma styrka, den sköra nervtråden mellan massiv Breach-tyngd, känslig rock och laddat lugna partier. Den som alltid ser ut att spricka och dra med sig både bandet och publiken i fallet.

Som en fulländad hybrid mellan hård posthardcore, mörk krautrock och Radioheads vackraste melodier är spelningen ett vågspel med känslorna inom dig. Roulette med själen.”

Något säger mig att veckans spurt inte blir mindre dramatisk. Våga inte missa. Man vet aldrig när nästa tillfälle ges.

Manowar2012

Manowar (Nöjesfabriken, Karlstad, 8/3)

Världens mest manliga metalkrigare, med extra testosterondressing och väldigt högt mixad elbas, är tillbaka!

Ja. Äntligen. Efter succén på Getaway Rock förra året firar Manowar 2012 års ”The lord of steel” med en knippa konserter på blågul mark för att poängtera att alla riktiga män spelar med samtliga volymreglage i botten, gärna ägnar halva showtiden åt att hålla tal och spela solon och sjunger ordet ”metal” med en sådan frekvens att man tappar räkningen efter en halv låt.

Ja. Äntligen är kvartetten tillbaka som huvudakt i svenska konserthallar.

Okej. Ska sluta vara ironisk nu och återgå till mig själv. För ni som har läst mina åsikter om de asahyllande jänkarna vet att jag burkar ha invändningar så fort de ska bedömas. Och det av rätt, anser jag. För det handlar ändå om en grupp som jag i grund och botten gillar, men som gör det väldigt svårt för mig att den numera mest är ett spektakelsällskap med mycket yta och desto mindre innehåll.

Vilket jag också poängterade i min recension av nyss nämnda framträdande i Gävle förra året. Betyget blev ett futtigt :+: i en recension där man bland annat kunde läsa följande rader:

”I stycken likt ’Gates of Valhalla’, ’Sign of the hammer’ och ’Kill with power’ är Manowar ett potent headlineband. En akt som tar sin roll som dragplåster på allvar och – inte minst – som spelar ­låtar. Ett knippe ganska ­tillfredsställande sådana. Några i grunden ganska så fantastiska heavy metal-stycken.

Men så spårar det ur. Så som det alltid tycks göra. Joey DeMaio greppar mikrofonen, skäller ut sina ljudtekniker, raljerar över festivalorganisatörer som han inte ens ids kissa på. Plockar upp en kille ur publiken som ska spela gitarr. Och en tjej som nämnda snubbe ska få ligga med om han utför sitt uppdrag ­korrekt.”

Låter detta synonymt med din idé om en fantastisk metalshow har du också fler möjligheter att slå dig för bröstet och göra hammartecknet framöver. Förutom nämnda Sverigepremiär i pärlan vid Vänern spelar Manowar nämligen också i Örebro på lördag och i Stockholm på söndag.

Övrigt sevärt i veckan: The 69 Eyes (Stockholm 6/3; Göteborg 8/3; Malmö 9/3), Attentat (Göteborg 9/3), Blaze Bayley/Paul Di’Anno (Falkenberg 6/3; Stockholm 7/3; Eskilstuna 8/3; Södertälje 9/3), Candlemass/Corroded/Wolf (Gävle 9/3), Hardcore Superstar (Borlänge 8/3; Bollnäs 9/3), Köttgrottorna (Stockholm 6/3), Tribulation (Stockholm 9/3), Witchcraft/Year Of The Goat/Skraeckoedlan (Norrköping 9/3).

Behind the crooked blogg (FGIF, pt 9)

av Mattias Kling

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

Årets skivor, den utökade bautaversionen

av Mattias Kling

Tidigare i dag presenterades så slutligen skivfacit i Nöjesbladet. Min högst personliga summering av det gångna året, nedkokat till tio plattor som kallas bäst.

Sådant är alltid provocerande. Ett så kallat sätt att sänka garden och krita en måltavla på bröstet, då det aldrig finns några människor som är helt överens om något här i världen – och knappast då det gäller att rangordna skivor sinsemellan.

Jag har tidigare avhandlat dilemmat i det här inlägget. Ett ångestskri avyttrat den 24 oktober, då 2012 års första summering var tvungen att vara inlämnad till Close-Up Magazine. Det är ett tidigt datum och en vansklig deadline i sig, speciellt då jag vid denna tidpunkt inte ens hade hört de sedermera presenterade släppen med exempelvis Soundgarden och Deftones på grund av att gruppernas respektive skivbolag höll hårt i förhandsexemplaren.

Därför blir också dagens presentation en lätt uppdatering. En remix, om så önskas, där mästerliga ”Koi no yokan” slår sig in på topp tio och därför petar ut Year Of The Goat från elitseriens övre halva.

I övrigt ligger den rangordning jag gjorde strax före allhelgona fast. Vilket den nedan presenterade listan visar. Här utökas den dock till hela 20 album, och kompletteras dessutom av ytterligare en rad skivor som har varit riktigt bra, men som av en eller annan anledning inte riktigt kvalar in i toppskiktet.

Varsågoda. Piltavlan är kritad på bröstet. Läs, irriteras och kommentera. Om så önskas.

1. Woods Of Ypres ”Woods 5: Grey skies & electric light”

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant. (Recension publicerad den 10 februari)

2. Converge ”All we love we leave behind”

METALCORE Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 17 låtar som skyr alla konventionella genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför. (Recension publicerad den 12 oktober)

3. Rush ”Clockwork angels”

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det. (Recension publicerad den 8 juni)

4. Neurosis ”Honor found in decay”

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert. (…) ”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet. (Utdrag ur recension publicerad den 26 oktober)

5. Gojira ”L’enfant sauvage”

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst. (Recension publicerad den 22 juni)

6. Katatonia ”Dead end kings”

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste. (Recension publicerad den 31 augusti)

7. Deftones ”Koi no yokan”

METAL Om inget annat är Sacramentogruppens sjunde studioalbum ett strålande tydliggörande om friktionen mellan frontman och gitarrist. För det är när Stephen Carpenter skruvar loss Meshuggah-tunga riff runt Chino Morenos drömska melodislingor som det uppstår en magisk kontrast som är hart när omöjlig att värja sig mot. Likt sin föregångare, den gnistrande ”Diamond eyes”, är ”Koi no yokan” ett förtjusande möte mellan ytterligheter. Mellan melodier som svalkar och en grundläggande tyngd som får fönsterrutor att skälva. Det är musik som både vill kramas och slåss och som därför är helt omöjlig att stå likgiltig inför.

8. Graveyard ”Lights out”

HÅRDROCK I enlighet med tidens tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. I sin själva ideologiska uppsyn är den ju själva motsatsen till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.
Man kan kalla det något äkta. En genuin inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden. (…) På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar. ”I aint gonna bow” heter det i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”. Nej, precis, det är i stället vi som ska buga. Och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en härlig motsägelse i sig. (Utdrag ur recension publicerad den 19 oktober)

9. Nekromantheon ”Rise, vulcan spectre”

THRASH METAL Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 9 februari)

10. Alcest ”Les voyages de L’Âme”

POSTMETAL Att jag inte behärskar mer än en handfull fraser på franska är på något sätt irrelevant. När Neige bjuder in till en själslig resa, precis som titeln tydligen fastslår, är själva ordförståelsen underordnad och själva känsloupplevelsen i stället det centrala. Likt omslagets stilistiska påfågel spänner huvudvisionären upp en praktfullt iögonfallande tonprakt som målar med färgskalans dystraste nyanser, men som snarare går mot det mossgröna och sepialäckra än den grundläggande svärtan. Om det hade låtit så här bra om de norska banden i början av 1990-talet hade lyssnat lika mycket på My Bloody Valentine som på Bathory? Det är såklart rena spekulationer, men samtidigt en hisnande tanke.

11. Year Of The Goat ”Angels’ Necropolis”

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har ryggrad nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare. (Recension publicerad den 30 november)

12. Marduk ”Serpent sermon”

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank. Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”. (Recension publicerad den 25 maj)

13. Nile ”At the gate of Sethu”

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar. Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning. (Utdrag ur recension publicerad den 29 juni)

14. Meshuggah ”Koloss”

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra. (Recension publicerad den 23 mars)

15. Baroness ”Yellow & green”

ROCK Själva omfånget – 18 låtar fördelade på två färgkodade skivor – må lukta mastodontprojekt om något. Men här görs på något sätt tvärtom. När den Georgiarotade gruppen fläker ut sig blir resultatet snarare en hyllning till det simpla och avskalade. Vilket blir extra tydligt då Baroness modell 2012 prioriterar själva låten före sludgehäng i basen och lyckas charma lyssnaren sönder och samman genom att låta hittigare än en hel ”Absolute music”-samling. Är gult och grönt det nya svarta? Det verkar sannerligen så.

16. Vision Of Disorder ”The cursed remain cursed”

METALCORE Förvisso släppte gruppen redan 2001 en uppföljare till den monumentala utgåvan ”Imprint”, men den var så trist att jag till och med har förträngt dess namn. Därför är det extra glädjande att Long Island-gruppen firar sin återförening med något som rakt igenom är det naturliga steget efter redan nämnda milstolpe. Vi kan kalla det metalcore, för det är precis vad det är; en blandning av hardcore och metal – dock utan fixering vid svensk slingdöds och gråtmilda emotivrefränger. I Vision Of Disorders genreförening är det ruffiga anslaget tämligen intakt, även om refrängerna ofta är större än bandets hemstat.

17. Kiss ”Monster”

HÅRDROCK Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt överfyllt. Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig. Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra klädsam dekoration. (Utdrag ur recension publicerad den 5 oktober)

18. Paradise Lost ”Tragic idol”

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar rollen som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt. (Recension publicerad den 20 april)

19. Witchcraft ”Legend”

Skivan är bräddfylld med föredömligt redigerad kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital. ”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 1 oktober)

20. Black Breath ”Sentenced to life”

DEATH METAL Redan omslaget skvallrar om ett innehåll utöver det ordinära. Likt en korsning mellan Black Flags ”Damaged”, Metallicas ”Kill ’em all” och Judas Priests ”British steel” naglar det fast musiken och förklarar reservationslöst att den träffar dig likt ett hammarslag i pannan.Gruppens andra fullängdare är ett strålande bevis på att Stockholmsandan runt skärpunkten mellan 1980- och 1990-tal firar nya triumfer i Seattle tjugotalet år senare. Det är ett fullkomligt utsökt legat mellan svensk death metal, brittisk käng och amerikansk hardcore som vältrar sig fram med såväl ursinne som finess. Och som under en intensiv halvtimme känns precis lika klassisk som sin förpackning.

Övrigt bra i år i bokstavsordning: Aborted ”Global flatline”, The Acacia Strain ”Death is the only mortal”, Accept ”Stalingrad”, Acephalix ”Deathless master”, Aeon ”Aeon’s black”, Aerosmith ”Music from another dimension”, A Life Once Lost ”Extatic trance”, Always War ”We are the flood”, Anaal Nathrakh ”Vanitas”, Angelwitch ”As above, so below”, Anti-Flag ”The general strike”, The Architects ”Daybreaker”, As I Lay Dying ”Awakened”, Asphyx ”Deathhammer”, AxeWound ”Vultures”, Behexen ”Nightside emanations”, Black Pyramid ”II”, Blut Aus Nord ”777 – Cosmonophy”, Bombs Of Hades ”The serpent’s redemption”, Brutality Will Prevail ”Scatter the ashes”, Bullet ”Full pull”, Cancer Bats ”Dead set on living”, Candlemass ”Psalms for the dead”, Cannibal Corpse ”Torture”, Cattle Decapitation ”Monolith of inhumanity”, The Chariot ”One wing”, Coheed And Cambria ”The afterman: Ascension”, Crucified Barbara ”The midnight chase”, The Cult ”Choice of weapon”, Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”, Dare ”Calm before the storm 2”, Dark Tranquillity ”Zero distance ep”, Daylight Dies ”A frail becoming”, Deathspell Omega ”Drought”, Devin Townsend Project ”Epicloud”, Die Hard ”Conjure the legions”, Down ”IV part I – The purple ep”, Dragged Into Sunlight ”Widowmaker”, Dragonforce ”The power within”, Dr Living Dead ”Radioactive intervention”, Dublin Death Patrol ”Death sentence”, Dying Fetus ”Reign supreme”, Eclipse ”Bleed & screm”, Emmure ”Slave to the game”, Enslaved ”RIITIIR”, Europe ”Bag of bones”, Everytime I Die ”Ex lives”, Evocation ”Illusions of grandeur”, Fear Factory ”The industrialist”, Gallows ”Gallows”, The Gaslight Anthem ”Handwritten”, Gaza ”No absolutes in human suffering”, God Seed ”I begin”, Grand Magus ”The hunt”, Grand Supreme Blood Court ”Bow down before the blood court”, Grave ”Endless procession of souls”, Green Day ”¡Uno!”, Growing Pains ”It’s not a threat, it’s a promise…”, H.E.A.T. ”Address the nation”, High On Fire ”De vermis mysteriis”, I Am War ”Outlive you all”, Imperial State Electric ”Pop war”, Incantation ”Vanquish in vengeance”, Jess And The Ancient Ones ”Jess And The Ancient Ones”, Job For A Cowboy ”Demonocracy”, Khoma ”All erodes”, Killing Joke ”MMXII”, Knuckledust ”Bluffs, lies & alibis”, Kreator ”Phantom antichrist”, Lamb Of God ”Resolution”, Last Autumn’s Dream ”Nine lives”, Last View ”West point”, Lionheart ”Undisputed”, Jeff Loomis ”Nine lives”, Lord Mantis ”Pervertor”, LXOskeleton ”Indian giver”, Madball ”Rebellion ep”, Magnum ”On the 13th day”, The Mars Volta ”Noctourniquet”, Massacre ”Condemned to the shadows”, Massgrav ”Still the kings”, Matt Skiba And The Sekrets ”Babylon”, Mindset ”Leave no doubt”, Ministry ”Relapse”, Monuments ”Gnosis”, Morbus Chron ”A saunter through the shroud”, Motionless In White ”Infamous”, Municipal Waste ”The fatal feast”, Nachtmystium ”Silencing machine”, Naglfar ”Téras”, Napalm Death ”Utilitarian”, Necrovation ”Necrovation”, NettleCarrier ”NettleCarrier”, Nidingr ”Greatest of decievers”, The Night Flight Orchestra ”Internal affairs”, NOFX ”Self-entitled”, Obey The Brave ”Young blood”, Ofermod ”Thaumiel”, Orange Goblin ”A eulogy for the dead”, Overkill ”The electric age”, Parkway Drive ”Atlas”, Pennywise ”All or nothing”, Periphery ”II”, Pig Destroyer ”Book burner”, Primitive Weapons ”The shadow gallery”, Prong ”Carved into stone”, Propagandhi ”Failed states”, Puteraeon ”Cult Cthulhu”, Rival Sons ”Head down”, Royal Thunder ”CVI”, Sabaton ”Carolus Rex”, Saint Vitus ”Lille: F-65”, Sai Nam ”Crush”, Satan’s Wrath ”Galloping blasphemy”, The Scams ”Bombs away”, Secrets Of The Moon ”Seven bells”, Sectu ”Gerra”, Shining ”Redefining darkness”, The 69 Eyes ”X”, Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators ”Apocalyptic love”, Soundgarden ”King animal”, Stone Sour ”House of gold & bones part 1”, Strife ”Witness a rebirth”, Strong Intention ”Razorblade express”, Svartsyn ”The true legend”, Switch Opens ”Joint clash”, The Sword ”Apocryphon”, Sylosis ”Monolith”, Serj Tankian ”Harakiri”, Terrorizer ”Hordes of zombies”, Tesseract ”Nocturne”, Testament ”Dark roots of the earth”, Thick As Blood ”Living proof”, 3 Inches Of Blood ”Long live heavy metal”, Tiamat ”The scarred people”, Torce ”Harmonicraft”, Tormented ”Graveyard lust”, Torture Division ”Satan, sprit och våld”, Tragedy ”Darker days ahead”, Trash Talk ”119”, Troubled Horse ”Step inside”, Turbonegro ”Sexual harassment”, Unisonic ”Unisonic”, Unleashed ”Odalheim”, Unsane ”Wreck”, Van Halen ”A different kind of truth”, Weapon ”Embers and revelations”, Whitechapel ”Whitechapel”, Winterfylleth ”The threnody of triumph”, Wintersun ”Time I”, Wolfbrigade ”Damned”, Xibalba ”Hasta la muerte”, Your Demise ”The golden age”.

We’re blogg bound (Veckans viktigaste, pt 7)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD:ER

Yngwie J Malmsteen’s Rising Force: Spellbound (Rising Force/import)

Huvudstadens mest internationelle Fenderbender gör kanske inte helt rätt i att på sin 17:e studioalbum (cover- och samlingsutgåvor oräknade) sätta dit gruppnamnet Rising Force. För det här är nämligen Lars Johan Yngve Lannerbäcks soloshow. Inte nog med att han, självklart, har komponerat och producerat det färska materialet – han står även för sång och de flesta andra instrument. Exakt hur det lyckas kan jag inte berätta något om. Med tanke på att organisationen runt 49-åringen behandlar den kommande skivan med samma säkerhetstänk som Fort Knox så har det inte skickats ut några promos eller ens lyssningslänk. I stället är allt jag har hört de korta klipp som bland annat presenteras här. Och säga vad man vill, beslutet att själv axla vokalistrollen kanske inte är den brightaste idén Yngwie någonsin har kläckt. Om vi nu ska vara snälla.

Sacred Reich: Ignorance (Metal Blade/Border)

Tanken är på sitt sätt såväl svindlande som aningen skrämmande. Att det i år har gått ett helt kvartssekel sedan Phoenixgruppen släppte sitt debutalbum skänker perspektiv på saker och ting och förklarar tydligt att det ju var ett tag sedan yours truly var en sprudlande, entusiastisk tonårspojke i stället för en luttrad gubbe som knackar på dörren till medelåldern. I alla fall, plattan förtjänar verkligen en nylansering i vinylformat och med uppdaterat omslag hämtat från originalutgåvans innerpåse. Inte bara för att den tillhör den andra thrashvågens verkliga juveler, utan också för att den ofta glöms bort när det pratas om politiskt mangel från det sena 1980-talet. Ett givet inköp, oavsett om du behöver påminnas om dess storhet eller om du hör till skaran av nytillkomna riffmonster.

Hammerfall: Gates of Dalhalla (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Power-anstruken heavy metal i ett gammalt kalkstensbrott (Draggängarna) i mörkaste Dalarna inför en inledningsvis sittande och något regnhuttande publik – hur låter det?

Kanske sådär. Men resultatet är bättre än vad det kan verka. Här fångas nämligen ett av Sveriges största genreband på 15-årsfirarhumör och med en maffig produktion och fräcka gästartister i form av exgitarristen Stefan Elmgren, originalsångaren Mikael Stanne, även i Dark Tranquillity, som dyker upp och raspsjunger sig igenom ”Steel meets steel” samt grundaren och gamle In Flames-visionären Jesper Strömblad, som riffar sturskt i ”The dragon lies bleeding”.

Det är kul. Och avsevärt fräckare showinslag än när Roger Pontare äntrar scenen för att gästsjunga i ”När vindarna viskar mitt namn” eller då Team Cans från tv-programmet ”Körslaget” får breda ut sig över ”O fortuna”, ”Glory to the brave” och ”One more time”.

Produktionen är emellertid snygg och påkostad. Och på sitt sätt fungerar ”Gates of Dalhalla” som bokslut över ett kapitel i bandets historia, då det kommande året ligger i träda medan gitarristen Oscar Dronjak författar en biografi över dess historia, Joacim Cans tävlar i Melodifestivalen och även trummisen Anders Johansson har ett nytt spännande projekt som jag kanske kan berätta mer om inom kort.

Se där. Ett frö av nyfikenhet är måhända därmed sått. Mer info om detta kommer då sådan kan tänkas bli klar att offentliggöras.

Year Of The Goat: Angel’s Necropolis (Vàn/Playground)

Vakna läsare har säkert redan noterat att jag nyligen, så sent som i fredags, har talat mig glödhet om denna utgåva. Fullt i sin ordning, så klart. Speciellt då östgötagruppens förstlingsverk hör till årets bästa debutalster. Vilket bland annat poängterades i min Aftonbladet-publicerade recension förra veckan, där det bland annat gick att läsa:

”Uppföljaren till förra årets saluterade ep ’Lucem ferre’ är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.”

Ja, ni fattar själva. Undergroundhypen är redan ett faktum – nu är det dags för resten av världen upptäcka.

Saxon: Heavy metal thunder – The movie (UDR/Border)

Vissa band behöver sprit för att existera. Kanske lite droger som rusar genom venerna, om inte en låda bärs att samlas över då kvällen är sen. När historien om heavy metal-giganterna från Yorkshire ska berättas handlar det i stället om – te.

Måhända en bagatellartad företeelse och en detalj som helst bör passeras, men den säger också något om gruppen som sådan. Speciellt då den på sitt sätt är väldigt beskrivande om en grupp känns lika brittisk som Night Of The Proms och prins Charles.

”Heavy metal thunder – the movie” är, precis som titeln signalerar, en dokumentär om det här bandet vi alla känner som Saxon. Som tar upp historien från dess början, med reslige Biff Byfords önskan bort från kolgruvan som tycktes vara hans utstakade livlina, via dagarna som Son Of A Bitch till de karriärgrundande åren runt skarven mellan 1970- och 1980-talet till USA-vänlig kommersialisering, nedgång och pånyttfödelse.

Den generöst tilltagna speltiden på strax över två timmar ger naturligtvis utrymme för historien att vecklas ut. Bandets medlemmar, gamla som nya, får komma till tals och därtill dyker Lars Ulrich (Metallica), Lemmy (Motörhead), Kai Hansen (Gamma Ray/Unisonic) och Danko Jones med flera upp och delar med sig om sina hyllande åsikter.

För redan övertygade beundrare är rullen så klart ett fynd. Problemet med denna film, likt många av samma slag, är att historien tappar lite fart när den mer moderna tiden ska beskrivas. Det är som att formationen, jakten på framgång och karriärens toppar och dalar är mer intressant än att beskriva den harmoniskt fungerande maskin som Saxon årsmodell 2012 är.

Denna marginella anmärkning till trots – det här är en film du som äkta hårdrockare måste ha i samlingen. Och som verkligen berikar ditt liv.

VECKANS KONSERTER

Converge (Brew House, Göteborg, 5/12)

På sitt sätt är Bostonkvartetten ett unikum. Den gör musik som vägrar begränsas av någon gense genrebenämling, och blandar på ett frätande sätt hardcore med metal och käng – med typ allt däremellan. Tidigare i år släpptes senaste fullängdaren, den sublima ”All we love we leave behind”. En ytterst utmärkt skapelse, som är väl värd sina :++++: undertecknad belönade den med den 12 oktober. Så här gick det att läsa då:

”Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.”

Två stopp för Bannon och mannarna blir det i Sverige så här i december. Förutom ovan nämnda framträdande i Lilla London spelar Converge även på Strand i Stockholm på fredag den 7 december.

Rob Zombie + Marilyn Manson (Hovet, Stockholm, 5/12)

Paketet kallas för The twins of evil – men skulle lika gärna kunna saluföras underbanderollen Train of trouble. För är det något som har präglat paketets runda i USA så är det trubbel. Jag har tidigare skrivit om utbrott på scenen i det här inlägget, vilket fick många att undra om turnén skulle överleva så långt som till sin Europaupplaga. Men lika sant som att ont krut sällan förgås så har chockcirkusen tuffat på enligt plan och i övermorgon når Brian Warner och Robert Bartleh Cummings huvudstaden och den där isladan ett snedsteg från Globen. För undertecknad innebär det jobb. En chans för mig att kontrollera om Mansons försiktiga uppryckning efter tidigare fiaskoframträdanden (minns Metaltown 2009 med förskräckelse) nu har fått blomma ut för fullt. Och om Zombies mysrysliga Alice Cooper-show (jo, han gör till och med en cover på ”School’s out” på den här turnén) fungerar bättre i hallmörker än i eftermiddagsljus, som på Sweden Rock förra året.

Refused (KB, Malmö, 6/12)

För att riktigt begripa Umeågruppens revolutionerande inverkan på den hårda musikscenen under det sena 1990-talet krävs det nästan att utomstående röster får hylla den. Alla från Metallicas Kirk Hammett till Anthrax, via covern på ”New noise” till brittiska Kerrang! Magazine har unisont höjt gruppens svanesång ”The shape of punk to come” från 1998 till skyarna och trots att medlemmarna efter implosionen hösten 1998, mitt under pågående USA-turné, lovat omvärlden att de aldrig mer skulle spela tillsammans har de under 2012 gjort en rad hyllade framträdanden världen över.

Ett av dessa var på hipsterfestivalen Way Out West i augusti i år. Refuseds konsert recenserades då Steenhårt för moderorganet av popnestor Håkan, som skrev bland annat så här i sin :++++:-anmälning:

”Dennis Lyxzén är mån om att förklara varför de är här och att det känns OK att vråla ur sig de gamla överdrivna texterna som nybliven 40-åring eftersom så mycket av det som han varnade för faktiskt har slagit in.

Men han behöver inte försvara något, det räcker att se och lyssna. Inte heller behöver han skämmas för att han leker arenarockstjärna och rusar långt ut i publikhavet som en annan Springsteen.

Refused är värda bekräftelsen. Vi var många som inte förstod då som är glada att ha fått chansen nu.”

Det såg länge också ut att bli combons enda framträdande på hemmaplan under året – innan den nu aktuella vändan annonserades. Förutom Sverigepremiären i Skåne spelar den forna straight edge-truppen även i Göteborg kvällen efter, i Stockholm på lördag innan den sista spiken slås i kistan i hemstaden den 15 december. Därefter ska det vara slut. Sägs det. Om det stämmer lär väl visa sig de kommande månaderna.

Bombs Of Hades + Tormented (The Liffey, Stockholm, 8/12)

Risken finns kanske att du har missat plattan ”The serpent’s redemption” då den släpptes tidigare i höst. Fullt förståeligt i så fall, med tanke på att Västeråsgänget kanske inte hör till de mest profilerade i den svenska dödsscenen. Eventuell okunnighet är emellertid ingen ursäkt till att inte upptäcka det här gänget. Speciellt inte då det live är en härligt oborstad upplevelse som arbetar med såväl kraft som finess.

Bedömt: Year Of The Goat & Dr Living Dead. Med mera.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSION

:++++:

Year Of The Goat

Angel’s Necropolis

Vàn/Playground

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har kurage nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare.

Bästa spår: ”Voice of a dragon”.

VECKANS TWEET

Här kan ni lyssna på ”Radioactive intervention” på Wimp och på Spotify.

VECKANS SPELLISTA

Här kan ni lyssna på åtta av tio låtar. As I Lay Dyings och Khomas bidrag finns inte på Youtube. Eller på någon annan laglig streamingtjänst.

Hård helkväll i Kunskapskanalen

av Mattias Kling
Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB