En rulle väl värd att fira
av
Fågelvägen är det mellan tummen och pekfingret ungefär 140 mil mellan Londons flashiga O2 Arena och restaurang Barbro vid Hornstull. Ungefär lika långt rent geografiskt som rent utförandemässigt.
För ett par timmar var det dock en skön sammanslutning av de båda i går kväll. Då blev nämligen ett rum i krogens underrede för en stund en fullsatt konsertarena, de tjugotalet specialinbjudna på plats i huvudstaden blandades med strax under 20 000 på plats i jättebygget vid Drawdock road.
Så olika förutsättningar, tidsmässigt hela 1 785 dagar dem åtskiljande.
Ändå var det liksom svårt att inte svepas med i det som visades. Att ligga där i en saccosäck modell lyx, försiktigt sippa på en gratisöl och ändå känna sig som en del av det förevisade. Det vill säga Led Zeppelins konsertdokument ”Celebration day”, som från och med den 7 november kommer att visas på biografer landet över i Folkets Hus och Parkers regi.
Det här är ingen recension av filmen som sådan. En sådan förutsätter jag att de för sådant anställda kommer ta hand om i Aftonbladet/Nöjesbladet inför premiären på onsdag nästa vecka.
Raderna är snarare en reflektion över dokumentationen och konserten som sådan, ett gig som jag på grund av logistiska skäl var tvungen att tacka nej till och som i stället anmäldes av Håkan Steen i en :++++:-recension som går att läsa här. Några tankar om en föreställning så exklusiv att 20 miljoner människor enligt uppgift försökte boka en biljett till den.
För visst var det en unik show. Med tanke på att bandet splittrades 1980 efter trummisen John Bonhams tragiska rockstjärnedöd och att de kvarlevande medlemmarna inte hade spelat en hel konsert tillsammans efter det är tilldragelsen egentligen något som inte borde hända. Speciellt inte då Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones konsekvent har nekat till att omgruppera styrkorna på allvar.
Ett drag jag både kan förstå och respektera. Speciellt imponerande är inställningen i dessa dagar, då de minst orimliga återföreningar annonseras och ofta gör fansen besvikna. Då är det på sitt sätt bättre att låta det förgångna stanna där, inte gräva upp det som en gång har skyfflats under jord och i stället gå vidare och söka utmaningar i andra konstellationer. Ungefär som Page har gjort tillsammans med bland andra David Coverdale från Whitesnake. Eller som Plant, som vid sidan av en världsmusiksnurrig solokarriär exempelvis har gjort finfina countrymackan ”Rising sand” tillsammans med Alison Krauss, eller likt Jones som i Them Crooked Vultures har samarbetat med Dave Grohl (Foo Fighters) och Josh Homme (Queens Of The Stone Age).
Respektabela och integritetsfyllda resonemang, som snarare för det musikaliska verket framåt än låter det för evigt vara rotat i det förflutna.
Det är kanske just därför ”Celebration day” känns så bra. För att det är en engångsföreteelse som har dokumenterats och presenterats precis som den var, utan distraherande kringlull som intervjuer eller andra inslag än de rent musikaliska. Fokus ligger helt och fullt i stället på strax över två timmar Led Zeppelin (med trummisens son Jason Bonham som imponerande ersättare).
Vare sig du är en Zeppelinskalle eller bara hårdrockare av gemensnitt är det en närmast obligatorisk rulle. Om inte för att för ett par timmar förvandla just din biosalong till ett där och då som med största sannolikhet aldrig kommer åter.
