Arkiv för tagg biffy clyro

- Sida 1 av 1

Hen får skaka tass med Biffy Clyro på onsdag

av Mattias Kling
Biffy

Låten ”Killing in the name” är ett ganska så känt stycke. Med Rage Against The Machine nådde den topp tio på listorna i exempelvis Australien och Nya Zeeland 1993, medan dess relansering 2009 (för att mota bort en tänkt etta från tv-programmet ”The X factor”) innebär topposition i England.

Ja, den är ju ganska så känd. Även i den halvobskyra akustiska liveversion som Biffy Clyro bidrog med till samlingsskivan ”One presents agit8, vol 4”, kan man tänka sig. Det var nämligen svaret på den inte alls så jättekluriga frågan i min småhyllade tävling, lanserad i fredags, vars vinnare får hänga lite med den skottska trion strax före deras gig på Arenan i Stockholm i övermorgon.

Inte mycket mer att orda om den saken, alltså. Vem som har haft vinnisturen på sin sida har slumpen avgjort. Och denne är:

Jonas Lindberg i Bandhagen.

Starkt jobbat. Grattis. Väl kämpat – och allt det där.

Och inte minst: Ha en väldigt trevlig stund med Biffy Clyro på onsdag.

Exklusiv tävling: Vinn träff med Biffy Clyro i Stockholm på onsdag

av Mattias Kling
Denna trio önskar hälsa på just DIG nu på onsdag.
Denna samling önskar hälsa på just DIG nu på onsdag.

Rocktrion, härstammande från länet Ayrshire i sydvästra Skottland, gillar Hårdrocksbloggen och dess läsare. Det kan tyckas vara ett omotiverat självhävdande påstående så här på fredagmorgonen, men detta bröstspännande är icke desto mindre korrekt.

Det här är nämligen andra gången i år som Biffy Clyro öppnar generositetsbörsen och bjuder in till exklusiviteter. Senast det begav sig, i februari, firade gruppen releasen av dubbelskivan ”Opposites” och två Sverigekonserter genom att bjuda några läsare på gratis entré till gigen i Göteborg och Stockholm (det sistnämnda var väldigt trevligt och svettigt på ett fullsatt Berns).

Vad sägs om att vi tar och toppar det erbjudandet lite?

Ganska så ”hurra”, får jag hoppas.

I samarbete med Live Nation kan jag nämligen i dag erbjuda en så kallad meet-and-greet med bandet, strax före dess gig på Arenan i Stockholm nu på onsdag, den 6 november. Det innebär att en tävlande får ta med sig en vän (biljetter för båda ingår om sådana inte redan finns) till Fryshuset och skaka tass med Simon Neil och tvillingarna Johnston strax innan de äntrar scenen. Och som en extrabonus slänger vi med ett exemplar av senaste studioskivan i lyxig cd/dvd-utgåva. Bara för att vi vill. Och för att vi kan och har möjlighet.

Ren formalia: Jag vill ha ditt svar senast nu på måndag morgon, den 4 november. Så fort jag har checkat in på jobbet efter helgvilan, så nära nio det är möjligt, stänger jag tävlingen och drar en vinnare. En person som är klurig nog att pricka in rätt svar på följande fråga:

Biffy Clyro är inte direkt kända för att slänga sig med coverversioner i onödan. Det går emellertid att hitta en viss rapmetallåt, i original släppt 1992, i akustisk liveversion på skiva. För att kamma hem tävlingen vill jag därför veta vilken grupp och låt det handlar om. Som gjorde originalinspelningen alltså.

Klura på svaret och plita ner det i ett mejl döpt till ”Saken är Biffy!” till mig på adressen mattias.kling@aftonbladet.se senast ovan angivna datum. Av rent logistiska skäl behöver du även uppge namn, adress och telefonnummer så att Live Nation kan styra upp mötet utan att behöva blanda in mig.

Som alltid – lycka till.

Blogg on your head (Veckans viktigaste, pt 14)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Soilwork ”The living infinite” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid ett besök i Phoenix, Arizona, för fyra år sedan blev frontmannen Björn ”Speed” Strid serverad en drink spetsad med metamfetamin och tvingades igenom ett drogrus där han var övertygad om att han var död.

Det blev startskottet för den mentala process som nu resulterar i XL-given ”The living infinite”. Det är en omfångsrik historia, tjugo låtar fördelade på två skivor och som tillsammans mäter cirka 80 minuter, som också ger den Helsingborgsrotade gruppen möjlighet att spänna ut livremmen och låta överflödsfläsket fladdra fritt på ett högst förtjusande sätt.

För det här är verkligen Soilwork med extra allt. Att skivbolaget har kallat given för den melodiösa dödsmetallgenrens första dubbelalbum känns därför närmast som ett förminskande omdöme, med tanke på att en sådan benämning blott förvirrar och inskränker. För nionde fullängdaren är så mycket mer än fyrkantig thrashdeath med mjukglassrefränger.

I stället är ”The living infinite” en uttrycksbrokig historia där alltifrån blastbeats till trådig progkomplikation och vänligt Marillion-plock får utrymme att breda ut sig. Det är en extra allt-inramning som passar Soilwork förbluffande bra och som tydligt visar exakt hur spännande gruppen kan vara då den gör upp med alla tänkta genrebegränsningar.

Väl värd de :++++: som också blev tweetbetyget i fredagens publikation.

Lordi ”To beast or not to beast” (AFM/Cosmos)

Utan att överdriva alltför mycket kan man beskriva resan fram till studioalbum nummer sex som turbulent, på ett sånt sätt att piloten Mr Lordi vid upprepade tillfällen har tvingats styra sin skapelse genom turbulenta förhållanden. Inte nog med att karriären efter Eurovisionsuccén med ”Hard rock hallelujah” för sju år sedan inte riktigt har hittat en bekväm flyghöjd eller att keyboardisten Awa förra året valde att lämna flottan – i februari 2012 decimerades kabinpersonalen ytterligare då trummisen Otus (Tonmi Lillman) hittades död.

Efter halvfloppen med föregångaren ”Babez for breakfast” (2010) har monstren från tomtens hemby Rovaniemi emellertid gett producenten på nämnda album, White Lion/Skid Row-meriterade Michael Wagener, förnyat förtroende och med en nya medlemmar på såväl keyboard- som bas-position är latexklubben ännu en gång redo att presentera en samling mysrysliga hårdrocksstycken som nog gärna vill vara Kiss men som egentligen mest låter som om Alice Cooper runt ”Trash” kompad av Accept.

En uppryckning jämfört med senaste presentationen är ”To beast to beast” likafullt, även om gruppen saknar mycket av den explosiva hitcharm som präglade ”The monsterican dream” (2004) eller ”The arockalypse” (2006). Några klatschiga refränger har man dock lyckats få till i exempelvis ”Candy for the cannibal” eller ”The riff”, men det mest bestående intrycket är ofta att gruppen har lagt större vikt vid själva titlarna – ”Happy new fear” och ”We’re not bad for the kids (we’re worse)” än att fylla dem med lika fräckt innehåll. Och det är ju skakigt, om något.

Devourment ”Concieved in sewage” (Relapse/Cosmos)

Även i en uttalat brutalistisk genre är Dallasgruppen en väldigt våldsam företeelse. Den liksom maler sig fram med otäck tyngd, likt en muterad vildsvinsbest från Clive Barkers fantasivärld, bökar runt så att spån och flisor far och kroppsdelar badar bland likmaskar och avfall.

Att gruppen tidigare har släppt album på bolag som heter saker likt United Guttural, Brutal Bands och Corpse Gristle känns därför ganska naturligt. Det är knappast långsökt då man har fyllt karriären med låttitlar som får Cannibal Corpse att framstå som sansade och försiktiga eller då musiken ofta är så oborstat breakdownfylld att den får Bolt Thrower att framstå som rena fartdårarna i jämförelse.

”Concieved in sewage” är gruppens blott fjärde fullängdare sedan debuten med ”Molesting the decapitated” 1999 och rekommenderas egentligen bara till de mest plåtmagade genrefantasterna. Utan att ens minsta ansats till finlir bultar sig kvartetten igenom exempelvis ”Fucked with rats”, ”Parasitic eruption” och ”Heaving acid” på ett sätt som får knäna att skälva och magen att vända på sig. Detta så klart sagt i främsta välmening, vilket även gäller omdömet att Ruben Rosas vokala insats oftare låter som en spolande toalett än något som brukar lämna en strupe.

Övrigt hörvärt i veckan: Dethrone ”Humanity”, Hardcore Superstar ”C’mon take on me”, Krokus ”Dirty dynamite”, Mortillery ”Origin of extinction”, Rotting Christ ”Kata ton diamona eaytoy…”, Saxon ”Sacrifice”.

VECKANS KONSERTER

Cult Of Luna (Debaser Medis, Stockholm, 28/2)

Jag vet fortfarande om jag riktigt har hämtat mig efter den sinnesbläddrande chock som senaste albumet ”Vertikal” (väldigt starka :++++: vid recension i Aftonbladet nyligen) innebar. För sådan är den Umeågrundade gruppens sjätte fullängdare. En cineastisk upplevelse som liksom vintervädret pendlar mellan lynnighet och välkomnande och som rent musikaliskt känns likt en totalitär propagandaaffisch.

Med en sådan skiva i ryggen är det också fullkomligt naturligt att Cult Of Luna bygger en stor del av sin nu aktuella repertoar på just nämnda alster och endast kompletterar med varsitt stycke från ”Somewhere along the highway” samt ”Eternal kingdom” som extra garnityr.

På pappret känns det korrekt. Ett upplägg som premierar en mental närvaro där du snarare vaggar försiktigt än plockar fram de stora åskådargesterna och tillåter ingen slentriannärvaro.

Därför är det full koncentration som gäller. Inte minst för undertecknad, som på torsdag faktiskt får första tillfället att recensera dess scenprestation på närmare tio år. När det senast begav sig, på Hultsfredsfestivalen 2003, kunde man dagen efter läsa följande rader i Aftonbladet:

”Det unga Umeåkollektivet är i mångt och mycket den raka motsatsen till ett traditionellt festivalband. Utspelet på scen är introvert, på gränsen till nonchalant, och de svepande mastodontkompositionerna till låtar kan te sig rejält ogenomträngliga för ett otränat öra.

Men låter man Cult Of Lunas husockupantmetal fungera som en bombastisk ljudkuliss levererar de sju gossarna ett närmast perfekt mantra att meditera över. Stycken från andraplattan ”The beyond” får sällskap av två nya kreationer och bildar tillsammans en 45 minuter lång enhet nästan helt befriad från svackor eller sprickor.”

Ska i förhand inte dra i för stora växlar. Men jag har ändå en stark känsla av att upplevelsen snart ett decennium senare inte direkt kommer att vara sämre.

Facit avges på fredag i valfri Aftonbladetkanal.

Hardcore Superstar (KB, Malmö, 2/3)

Sleazemetaltruppen från Göteborg kan vara en av de akter som har fått mest spridda betyg från undertecknad. Och det av förklarliga skäl – när jag första gången recenserade dem (i oktober 2003) var det en grupp på dekis och utan vilja som kämpade mot inre slitningar, missbruk och vikande kvalitet och som först i och med den självbetitlade fullängdaren två år senare lyckades återuppfinna sig själv som en seriöst menad partymaskin med både kraft och finess.

I sammanhanget är därför den nu åtta år gamla ”Hardcore Superstar” en central skiva. Till och med så viktig att medlemmarna själva räknar den som combons egentliga debut och dessutom startskottet på en kometkarriär som har förstärkts ytterligare i och med värvningen av gitarristen Vic Zino från Crazy Lixx inför 2009 års ”Beg for it”.

I veckan når dessutom nya albumet, det nionde i ordningen, handeln så räkna med en livepeppad grupp som på lördag sparkar igång en turné som även når Borlänge (8/3), Bollnäs (9/3), Mariestad (15/3), Göteborg (16/3), Sälen (21/3), Stockholm (22/3), Västerås (23/3), Jönköping (20/4), Kalmar (26/4) och Vara (27/4) de närmaste månaderna.

Extra kul i sammanhanget: enligt uppgift från basisten Martin Sandvik har man repat in extra många låtar från utsökta ”Dreamin’ in a casket”. Exakt hur långt det räcker får ni läsa mer om i tidningen på söndag.

House Of Metal (Folkets Hus, Umeå, 1–2/3)

Vid sidan av de stora sommardrakarna (läs Sweden Rock och Metaltown) har tilldragelsen i den västerbottniska pärlan sedan premiären 2007 växt sig till ett mycket trevligt inslag i festivalutbudet.

Så sägs det i alla fall. Av diverse anledningar, för det mesta jobb med annat, har jag ännu inte lyckats få möjlighet att besöka evenemanget – vilket det dessvärre inte blir förändring på i år. För samtidigt som Naglfar sparkar igång festligheterna på fredag kväll sitter jag troligtvis i lätt deadlinedelirium för att få ihop helgens tidningar. Sad but true, som Metallica brukar säga.

Vilket känns extra trist i år, med tanke på att uppställningen visar upp såväl übertüsk hederlighetsthrash från Sodom och Tankard som höghastighetsondska från exempelvis Mayhem (bilden), Anaal Nathrakh och Aura Noir och gothfärgad melankoli från Katatonia och Amorphis.

Mer info om festivalen och viktiga hållpunkter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Biffy Clyro (Stockholm, 3/3), Candlemass (Jönköping, 2/3), Crashdïet + Sister + Toxic Rose (Stockholm, 27/2; Uppsala, 1/3; Borlänge, 2/3), High On Fire (Stockholm, 2/3), Lillasyster (Fagersta, 1/3), Mimikry + Asta Kask + Charta 77 + Dökött (Karlstad, 1/3), Quireboys (Gävle, 28/2; Borlänge, 1/3; Norrköping, 2/3), Tormention + Loch Vostok (Sundbyberg, 2/3).

Hurra! Vi får gå gratis på Biffy Clyro!

av Mattias Kling

Förvisso inte helt förvånande, men ändå trevligt att se att de skotska powerrockarna har en ganska så omfångsrik publik här i Sverige.

Det är i alla fall en naturlig slutsats som går att dra av det konstanta bombardemang av inkorgen som har pågått sedan jag publicerade tävlingen – där gästlisteplatser till gruppens spelningar i Göteborg i Stockholm samt vinylutgåvan av senaste plattan ”Opposites” låg i potten – tidigare här i veckan.

Hade jag kunnat styra över saken skulle ni alla få gå och se bandet. Men tyvärr begränsade sig utbudet till en vinnare per ort.

Och dessa är, helt slumpmässigt utvalda:

• Göteborg: Tiiba Majuri.

• Stockholm: Niklas Berglund.

Hoppas ni får riktigt trevliga konserter med bandet.

Tävling: Kolla in Biffy Clyro gratis – och vinn en finfin vinylkaka

av Mattias Kling
James Johnston, Simon Neil och Ben Johnston ser fram emot att se just dig i publiken på Trädgårn i Göteborg eller på Berns i Stockholm.

Länet Ayrshire i sydvästra Skottland är mest känd för att vara en av de bördigaste regionerna, där det också odlas mycket potatis, samt att ha fött Johnnie Walker-whiskyn.

Det är också den hörna av världen som Biffy Clyro kallar hemmavid, närmare bestämt samhället Kilmarnock i landskapets nordöstra del.

För att fira att gruppen, vid formationen 1995 kallad Screwfish, i år fyller körkort gav trion tidigare i år dubbelplattan ”Opposites” – och fortsätter sitt jubeltåg med två konserter i Sverige de kommande veckorna.

Sugen att vara med och blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan? Bra. Det är precis den responsen jag önskade mig.

Tillsammans med Warner Music har jag nämligen nöjet att bjuda två läsare på gratis entré till gruppens kommande gig i Göteborg (lördag den 23 februari) och i Stockholm (söndag den 3 mars), ett erbjudande som även innefattar möjligheten att plocka med sig en vän. Och dessutom har skivbolaget lovat att bjussa vinnarna på varsin lp-version av ovan nämnda album.

En superdeal, med andra ord. Som bara kräver en ganska så simpel motprestation från din sida.

Vi skiter i någon fråga den här gången. Kommer inte på någon lagom klatschig eller klurig för att göra ett sådant förfarande relevant.

I stället räcker det med att du mejlar in namn och vilken stad du vill gå på konserten i till mig på mattias.kling@aftonbladet.se. Lyckas du även döpa nämnda brev till ”Biffy Clyro-tävling” så minskar risken för att den hamnar i papperskorgen.

Senast torsdag kväll vill jag ha just ditt bidrag, när klockan har slagit fredag vid midnatt stänger jag igen tombolan för denna gång.

Lycka till, som man brukar säga.

Blogg hole sun (Veckans viktigaste, pt 3)

av Mattias Kling

Veckans skivor: 

Aerosmith: Music from another dimension (Columbia/Sony)

Räknar vi bort ”Honkin’ on Bobo” (och det gör man ju gärna) är det här Bostongruppens första skiva på elva år. Väldigt länge sen i sig, speciellt som att den faktiskt under tiden har varit mer eller mindre aktuell som livegrupp. Men det vore inte Aerosmith om det inte var friktion i samarbetet, vilket också har gjort att dess framtid har sett väldigt mörk ut vid både två och tre tillfällen. Slitningar och överhängande hot om slutgiltig nedläggning till trots – nu släpper gruppen till 15:e studioalbum. En skiva jag gav det vänliga betyget :+++: i Nöjesbladet i fredags, med bland annat följande motivering: ”Med ett generöst omfång på 15 spår och över en timmes speltid är utfallet ojämnt, med långt mellan riffsprakande nummer likt ’Legendary child’ och ’Lover alot’ och ren distraktionsboogie som i ’Freedom fighter’.”

Soundgarden: King animal (Seven Four/Republic/Universal)

I all sin introverta surmulenhet var giget på Sweden Rock i somras fullkomligt gnistrande. Själva motsatsen till Twisted Sisters inbjudande exposé på samma scen dygnet senare, men minst lika hänförande på helt andra premisser. Med andra ord har grungegiganterna ett och annat att leva upp till, när de nu släpper sin första skiva sedan 1996 års avsked ”Down on the upside”. Jag fick skrivan på stream i fredags. Och jag får erkänna att jag därmed inte har lyssnat speciellt noga på den (streamlyssning fastspänd vid datorn är sällan önskvärt), men av de förhandspresenterade smakproven att döma kommer ”King animal” att bli en djurisk upplevelse.

Troubled Horse: Step inside (Rise Above/Sound Pollution)

Örebrogruppens nära släktskap med Witchcraft är inte helt obetydligt. Två av fyra medlemmar ingick tidigare i nämnda combo, medan basisten Ola Henriksson fortfarande delar sin uppmärksamhet mellan konstellationerna. Kopplingarna till ovan hänvisade referenspunkter är inte heller oberättigade när det kommer till soundet på ”Step inside”. Inspirationsmässigt kastar de ut influensnät över 1960- och 1970-talet och lyckas dra upp ett och annat Pentagram-riff som får göra exempelvis MC5 sällskap i fångsten. Inte alls tokigt, speciellt inte den spagettiwesternljudande ”Don’t lie”.

All That Remains: A war you cannot win (Razor & Tie/import)

När man läser intervjuer med frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) verkar han vara geografiskt felplacerad i Springfield, Massachusetts. Han gillar vapen, stödjer på Twitter helhjärtat libertarianen Gary Johnson (försökte bli president med en valplattform som förordade lägre skatter och ett drastiskt kapande av de offentliga utgifterna) och har kallat en medlem i Black Veil Brides för ”FAGGOT” på Facebook. Icke desto mindre, 37-åringens skötebarn är nu framme vid album nummer sex, en utgåva som ytterligare renodlar musikens melodiösa drag. Väl värd att kolla in om du tycker att en autotunad snyftrefräng är precis vad varje machomoshlåt behöver.

Green Day: ¡Dos! (Reprise/Warner)

Med frontmannen Billie Joe Armstrong alltjämt instängd på torken efter det väl spridda utbrottet på scen på iHeartRadio-festivalen i slutet av september är det promotionarbete som borde omgärda höstens trippelgiv tillfälligt lagd på is. Det hindrar emellertid inte gruppen att nu nå halvtid i utgivningsschemat med album två av tre, en utgåva som sägs vara aningen mer garagestökig än ”¡Uno!”. Hur havet ligger på den fronten kan jag inte uttala mig om. PR-maskineriet runt gruppen håller så hårt i musiken att jag inte har lyckats få fram något lyssningsbart material. Något som också gör att gruppen också straffar ut sig från recension på fredagens skivsidor i Aftonbladet/Nöjesbladet. Revansch på den punkten den 16:e? Vi kan ju hoppas.

• Veckans konserter:

Biffy Clyro (Debaser Slussen, Stockholm, 5/11)

Nya fullängdaren ”Opposites” kommer inte förrän i januari nästa år, men redan i kväll börjar den lovande skottetruppen att göra sig påmind igen. Senast gruppen spelade i Sverige var i juni förra året, då den öppnade för Foo Fighters på ett Stockholms stadion som knappt var halvfullt. Lika glest lär det ju knappast bli på den mysiga klubben vid Slussen i huvudstaden om några timmar. Speciellt inte med tanke på att det redan på förhand är lapp på luckan.

Sparzanza + Junkstars (KB, Malmö, 9/11)

Värmlandstruppen, aktuell med hyggliga skivan ”Death is certain, life is not”, har ett ambitiöst turnéskiva framför sig då höst så sakteliga börjar övergå i vinter. Inte mindre än nio svenska städer (och en norsk) får besök på vägen fram mot december, en vända som dessutom görs med Bandit Play-aktuella Junkstars. Här kan du se paketet: Helsingborg 10/11, Mariestad 16/11, Göteborg 17/11, Borlänge 23/11, Söderhamn 24/11, Oslo 28/11, Norrköping 29/11, Linköping 30/11 och Stockholm 1/12.

Pentagram (Slakthuset, Stockholm, 9/11)

En rask återkomst för Bobby Liebling och hans ikoniska doomgossar. Lär bli en speciell upplevelse, och i sig en förklaring nog till varför hela Södermalms metalhipstermaffia lär ta gröna linjen söderut på fredag för att höra exempelvis ”Death row”, ”Sign of the wolf” eller ”Forever my queen”. Upplägget är i alla fall fantastiskt, tyckte brittiska Metal Hammers recensent Merlin, som bland annat skrev så här om gruppens gig på Garage i London den 1 november: ”Som vanligt är det svårt att slita blicken från Bobby Liebling. Han kravlar runt på scenen, spelar luftgitarr, vickar med tungan som en besatt helveteshund och spänner ögonen i den som vågar möta hans galna upp syn. Naturligvis är han showens stjärna och han lever upp till rollen på ett spektakulärt sätt”.

H.E.A.T. + Crazy Lixx (Sticky Fingers, Göteborg, 10/11)

Förvisso har Upplands Väsby-spolingarna snurrat runt ganska friskt sedan releasen av ”Address the nation” i våras, men helgens framträdande är ändå det första av tre inom rimlig framtid på svensk mark. Väl värt att syna. Speciellt om liveformen har vässats upp sedan Sweden Rock i somras. (Giget på Getaway Rock som blixtinkallad ersättare för avhoppade Killing Joke väljer jag att bortse ifrån, det var inte rättvist mot vare sig band eller publik.) Efter Blekingeframträdandet tog kollega Markus Larsson till orda och delade ut :++: med exempelvis följande motivering:

”Det skulle inte heller skada om H.E.A.T. hade fler bra och distinkta låtar. Då skulle inte det bestående intrycket vara en trummis som gestikulerar vilt till ljudteknikern:

’Inte än, slå av, inte än!’

Eller vad han nu pysslar med. Det är lite oklart.”

Gruppen spelar även i Stockholm den 16 november och i Eskilstuna den 30. Malmö får i sin tur vänta till den 18 januari nästa år.

Annat sevärt i veckan: August Burns Red + Devil Wears Prada & Veil Of Maya, Stockholm i kväll och Malmö i morgon; Mindless Self Indulgence, Stockholm 6/11; Devin Townsend Project + Fear Factory & Scar Symmetry, Stockholm 10/11; Graveyard, Göteborg 10–11/11; Seether, Göteborg 11/11.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Biffy Clyro ”Only revolutions”

+++

Biffy Clyro

Only revolutions

14th Floor/Warner

ROCK I ett spår hävdar den kreativa motorn Simon Neil att han konverserar med såväl Gud som Satan, vilket ter sig som en sanning med modifikation. För här visar den skotska trion upp en vänare sida än någonsin. Det plockas bort några särartshämmande Foo Fighters-bitar från föregångaren ”Puzzle” och infogas i stället väl valda delar från amerikansk collegepop à la Weezer eller Jimmy Eat World med ett resultat som är både insmickrande och klädsamt. Och då går det så klart att sväva fram på en fjäderlätt ”Bubbles” och tjusas av en bjällerklangförsedd ”Many of horrors”. Men samtidigt också sakna lite mer diabolisk kraft och kött i gitarrerna.

Bästa spår: ”The captain”.

Mattias Kling

Dark Funeral ”Angelus exuro pro eternus”

+++

Dark Funeral

Angelus exuro pro eternus

Regain/Warner/ADA

BLACK METAL Huvudstadstruppen hade med tillfredsställande utfall kunnat ha hyperblasta sig igenom ännu en fullängdare, men det är först när tempot drags ner till en maklig begravningslunk som det låter riktigt elakt. Det funkar riktigt bra när MySpace-bannade videospåret ”My funeral” träffar likt en kula mellan ögonbrynen eller då ”In my dreams” rinner som en ilning utmed ryggraden. Därmed inte sagt att Dark Funeral har tappat förmågan att hacka fram såväl medryckande som fartfyllda kyrkogårdskompositioner. ”My latex queen” är närapå löjligt effektiv medan titelspåret kan vara lika hett som det änglabål titeln refererar till.

Bästa spår: ”My funeral”.

Mattias Kling

Them Crooked Vultures ”Them Crooked Vultures”

+++

Them Crooked Vultures

Them Crooked Vultures

RCA/Sony BMG

ROCK En supergrupp på lika villkor? Glöm det – av ljudet på denna jungfrufärd så är alfahannen i vråkflocken en viss Josh Homme. Jag lovar. Ingen hade ens lyft ett halvt ögonlock om ”Them crooked vultures” hade presenterats under Queens Of The Stone Age-flagg, och därmed blir också Dave Grohls insatser lika obsoleta som Led Zeppelin-ikonen John Paul Jones anonyma basbidrag. Det går alltså att lämna alla drömmar om en kreativ trekant därhän, men i stället nöjas av en cd fylld med ökendammiga riff och sångmelodier med mycket THC i blodet. Det saknas bara ett inhopp av Mark Lanegan på ett spår så hade bilden varit komplett.

Bästa spår: ”Gunman”.

Mattias Kling

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB