+++

Sons Of Liberty

Brush-fires of the mind

Century Media/EMI

METAL Det mest remarkabla med denna soloutflykt är inte musiken i sig, då den, av förklarliga skäl, befinner sig väldigt nära Iced Earths komplexa riffmetal.

I stället är den mest slående utvecklingen den som huvudpersonen Jon Schaffer har genomgått ideologiskt.

Från att i efterdyningarna av 11 september-attackerna ha varit en av de ivrigaste patrioterna har gitarristen nu vänt sitt älskade USA ryggen. Eller, i alla fall, dess politiska ledning.

Men om vi lämnar de konspiratoriska diatriberna, som ofta närmar sig rent högerextrema föreställningar om att de styrande skulle vara kidnappade av storkapitalet med den amerikanska centralbanken i spetsen, därhän och i alla fall ger Schaffer en eloge för att han har modet att omvärdera sin världsbild kan vi också lämna de politiska irrfärderna därhän och ta upp det som betyder något: musiken. Och som jag tidigare skrev så kommer Iced Earths mångtaliga anhängare att känna igen sig i mycket på ”Brush-fires of the mind”. Även om det är 42-åringen själv som hanterar de flesta instrument själv och dessutom luftar lungorna och lyriken befinner sig närmare jordskorpan än sci-fi-sagor likt ”Something wicked”-följetongen så råder det ingen tvekan om att du lugnt kan sortera in skivan väldigt nära ”The glorious burden” eller ”Framing armageddon” i samlingen.

Konspirationer till trots – den slutsatsen kan du lita på.

Bästa spår: ”Don’t tread on me”.

+++

Witchery

Witchkrieg

Century Media/EMI

THRASH METAL Har du numren till Kerry King (Slayer), Jim Durkin (Dark Angel), Hank Sherman (Mercyful Fate, Demonica), Gary Holt (Exodus) och Lee Altus (Exodus, Heathen, ex–Die Krupps) i mobilen – och tvekar inte att använda dem?

Grattis, då heter du säkert Patrik Jensen och lyckas fylla den nya utgåvan med sidospåret Witchery med thrashdignitärer så det räcker och blir över. Som om bandets grunduppställning då inte skulle vara god nog. Riffmaestro Jensen känner alla möjligtvis igen från The Haunted, och här görs han sällskap av Rickard ”Rille” Rimfält (Seance), Sharlee D’Angelo (Arch Enemy, Spiritual Beggars), Martin Axrot (Opeth, Bloodbath) samt nytillkomne vokalisten Erik ”Legion” Hagstedt (ex-Marduk/Devian).

Väldigt mycket namedropping där kanske, men på något sätt är det motiverat. För femte utgåvan under ovanstående flagg må vara en kompetent thrashbomb som ofta närmar sig de mer rasande stunderna på The Haunteds tre första album, det är ändå beståndsdelarna som gör att den reser sig över mängden.

Legions dödsraspiga vokalattack ger materialet en mer aggressiv finish än tidigare, vilket passar bra då även riffbyggena önskar mer primal respons än imponerat gillande. 

Om du tycker att ”rEVOLVEr”, ”The dead eye” och ”Versus” var för pretentiöst överarbetade så är det här ett givet val.

Bästa spår: ”Witchkrieg”.

Göteborgsbördige sångaren Snowy Shaw chockade i går Therions fans genom att avslöja att han lämnat gruppen – för att gå med som basist i norska mörkermästarna Dimmu Borgir.

Gott så, kan tyckas. Konstigare karriärer kan man göra.

Och så skulle det ju också kunna vara. Om inte 41-åringen – vars riktiga namn är Tommy Helgesson och även har spelat med bland andra King Diamond/Mercyful Fate, Dream Evil och Notre Dame – mindre än ett dygn efter offentliggörandet låter meddela att han har lämnat Dimmu Borgir. För att gå tillbaka till Therion.

– Vi är väldigt glada över att Snowy har återvänt till gruppen och vi välkomnar honom med öppna armar, kommenterar Christofer Johnsson den snabba återkomsten.

Vad huvudpersonen själv har att säga om saken är ännu inte klart, men tidigare i dag publicerade han bilden ovan på sin Facebooksida med hälsningen ”Gjorde en ny tatuering i dag. Kanske en passande hyllning till mina val på sistone”.

Therion släpper sitt nya album ”Sitra Ahra” den 19 september i Europa.

Dimmu Borgir, å sin sida, utbrister i ett ”Abrahadabra” den 29 i samma månad. Första smakprovet från albumet, spåret ”Gateways”, släpptes i förra veckan via iTunes och går att tjacka här. 

Bandet gör även två spelningar i Sverige i höst, då det besöker Stockholm den 12 oktober och Göteborg den 17.

+++

Accept

Blood of the nations

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Udo Dierkschneider ratade en comeback i gruppen med motivationen att det nya materialet inte påminner tillräckligt mycket om ”Breaker” eller ”Restless and wild”. Vilket må vara en såväl krystad som konstig invändning, då ”Blood of the nations” verkligen låter som Accept ska göra med tiotalsbulligt ljudfläsk och nutidstyngd. Ersättaren Mark Tornillo gör ett gott vikariejobb i exempelvis ”Beat the bastards”, titelspåret visar vart Hammerfall borde skicka några royaltycheckar och rakt igenom bjuds det metal som både vill och kan. Även om speltiden på över en timme borde kunna ha begränsats en smula.

Bästa spår: ”Teutonic terror”.

++

Black Label Society

Order of the black

Roadrunner/Warner/ADA

HÅRDROCK På ett sätt är det sött att vare sig blodproppar, ett avsked från långvariga arbetsgivaren Ozzy Osbourne eller en påtvingad nykter vardag kan ta knäcken på Zakk Wylde. Det väl beprövade svarta är alltjämt riff- och solosäker rumlarrock med mycket hår på bröstet, några finkänsliga balladstunder och en hel del ölskum i skägget – tufft, manligt och festligt liksom. Som vanligt är det instrumentala framförandet klanderfritt, men som så många gånger tidigare brister det på att låtarna ofta är grådaskiga upprepningar av sådant Black Label Society redan har gjort med större säkerhet och känsla. 

Bästa spår: ”Godspeed hellbound”.

Enligt BBC News vill Nile Plumb, student vid Staffordshire-universitetet, vill hedra sina rockhjältar lite extra.

Och hur då? Jo, han önskar resa statyer över legendarerna i Stoke-On-Trent. 

Plumb uppger att intresset för hans förslag har väckt mycket gillande och att en Facebookgrupp i ämnet har lockat drygt 400 medlemmar.

Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister är född i Stoke-On-Trent och nyligen Sverigeaktuelle Slash, mest känd för att ha producerat ett och annat klassiskt gitarrsolo i Guns N’ Roses, växte delvis upp i staden.

Förslaget får mig att tänka till en smula. Skulle det gå att göra något liknande med svenska rockrävar – och vilka skulle de då vara? Ska det resas en staty föreställande Europes Joey Tempest i Upplands Väsby? Yngwie Malmsteen utanför Systembolaget vid Hornstull i Stockholm? Vill du kika på en metallversion av Backyard Babies-Dregen i Nässjö? Dennis Lyxzén i Umeå?

Varsågoda att komma med egna förslag.

På grund av komplikationer efter en magoperation tvingas Jack Russell ställa in sitt framträdande med Great White på Stockholm Rock Out den 11 september.

Ersättare på giget på Gamla Tryckeriet i Alvik blir i stället Paul Shortino (Quiet Riot, King Kobra och Rough Cutt), vilket ger spelningen en än mer exklusiv prägel.

Övriga band som uppträder på tvådagarsfestivalen är bland andra UDO, Lizzy Borden och Pretty Boy Floyd. Mer info om biljetter och övrigt hittar ni här.

Det här var tydligen en ganska kontroversiell pjäs, på ett sätt som jag fortfarande inte riktigt begriper. Men förolämpningsattacken via mejlen har varit ovanligt hård och onyanserad och tydligen var anmälningen så upprörande att en välkänd svensk black metal-musiker kände sig tvungen att skriva och läsa lusen av mig efter noter.

Nåväl. Smaken är som baken och min uppgift har aldrig varit att stryka någon medhårs eller skriva ”vad alla andra tycker”. Det är ganska poänglöst. Och skulle sätta mig i en position där jag måste gissa, och därmed faller också hela recensionstanken.

För femtielfte gången, lite ordkunskap:

Recension = Subjektiv bedömning, ofta även med beskrivande passager som inte innehåller värderingar.

Referat = Ett objektivt beskrivande av ett skeende, fritt från bedömningar eller värdesättningar.

Jag pysslar med recensioner. Och då är det min bild som framförs. Vad ”alla andra” tycker får de uttrycka i sina respektive forum.

Men, nog om detta. Här kommer i alla fall min anmälning av ”The final frontier”, så som den publicerades i Aftonbladet fredagen den 13 augusti, förutom bonusdelen som här är oredigerad och längre.

++++

Iron Maiden

The final frontier

EMI

METAL ”Space: The final frontier. These are the voyages of the Starship Enterprise, its five year mission. To explore strange new worlds, to seek out new life and new civilizations. To boldly go where no man has gone before.”

Citatet ovan må vara hämtat från science fiction-franchisen ”Star trek”, men säger också mycket om den kreativa metalexpedition som Iron Maiden har befunnit sig på i över tre decennier.

Och nu kan detta äventyr vara framme vid vägs ände. Femton är det antal studioalbum bandets huvudvisionär och obestridlige ledare Steve Harris ofta har uppgett att det ska göra. Och ”The final frontier” prickar också mycket riktigt av detta nummer i kronologin.

Är det då ett verk som kröner en karriär som ståtar med försäljningssiffror som överstiger 80 miljoner och med framgångar som skulle kräva en egen bilaga för att redovisas? 

Jag får säga ja. Och nej. För även om skivan som helhet inte kan räknas till diskografins starkaste är den en utgåva som trotsar och trilskas – främst genom att undvika de enklaste vägarna mot målet.

Detta illustreras redan från start. Den inledande halvan av tvillingkompositionen ”Satellite 15… The final frontier” är kosmiskt utflippad på ett sätt som för tankarna mot 1970-talets experimentella rockscen, medan det därpå följande titelspårssegmentet är en mer traditionellt uppstudsig skivöppning. Faktum är att om dina Maiden-favoriter heter saker som ”The number of the beast”, ”Wasted years” eller ”Run to the hills” kommer du ha svårt att hitta nya älsklingar att lördagsskråla. Därtill är materialet ofta komponerat enligt en närmast symfonirockig mall där slagkraftiga refränger är underordnade den musikaliska estetiken. 

Några stycken – exempelvis rappt ”Aces high”-minnande ”The alchemist”, Bruce Dickinsons pilotskröna ”Coming home” och singelspåret ”El dorado” – följer en mer traditionell låtmall. Men det är ändå de stycken då matrisen lyfts och kompositionerna får spreta fritt som övertygar mest. 

Att fortfarande 30 år in i karriären uppvisa en sådan upptäckarglädje som genomsyrar ”Starblind”, ”Isle of Avalon” eller avrundningsbjässen ”When the wild wind blows” är en bedrift i sig. Och den kan låta oss förstå att den sista gränsen ännu inte har överskridits.

BONUS

BÄSTA SPÅR: Skriven av underskattade liveclownen Janick Gers och Steve Harris är ”The talisman” ett synnerligt dramatiskt stycke där folkviseton övergår i ett rullande metalstycke som hade trivts bra på ”Seventh son of a seventh son”.

VISSTE DU… …att äpplet ibland inte faller långt från sångarträdet? Bruce Dickinsons son Austin delar nämligen sin faders frontmansroll i hyllade gruppen Rise To Remain, som röstats fram som bästa nykomling av såväl Kerrang som Metal Hammer. Kvintetten släppte tidigare i år mini-cd:n ”Bridges will burn” och befinner sig just nu i studion med välmeriterade producenten Colin Richardson för att spela in fullängdsdebuten.

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Utskällda av traditionalisterna – men så sprängfyllda av välryktad galoppmetal som gärna blandar Maiden med Metallica och Guns N’ Roses att detta avspisande känns orättvist. Slå gärna ett öra på ”M.I.A.”, avrundningsspår på Avenged Sevenfolds album ”City of evil”, och förundras över hur väl arvet förvaltas av fem tatuerade svajfrisyrer från soliga Kalifornien.

Ja, rubriken här ovan anger ju ganska tydligt vad det handlar om.

Det nyrenoverade Aftonbladetpriset, för året med mer livefokus än en belöning för prestationer på skiva, har fått fram de som kan knipa en nalle vid prisutdelningen på Djurgården i Stockholm den 1 september.

Som vanligt är det Aftonbladets läsare som har fått rösta och nominera finalisterna, vilka har fördelat sig på åtta kategorier. Flertalet av dessa torde vara ganska ointressanta för läsarna av just den här bloggen, men det finns ändå metalrelaterat godis som går att rösta på med start i morgon den 17 augusti på Nöjesbladets fina nätsida. 

Det handlar om In Flames, som är nominerade i kategorin ”Årets livegrupp”, samt ”Årets festival” där alla de potentiella pristagarna har mer eller mindre metalstämpel. Självklart är Sweden Rock med i matchen, liksom etablerade Metaltown i Göteborg, men även uppstickaren Getaway Rock i Gävle kan sälla sig till finalisterna tillsammans med Arvikafestivalen samt Peace & Love i Borlänge.

Den 1 september presenteras alla vinnarna på en stor gala i ett tält på Biskopsudden på Djurgården. Enligt inbjudan är den rekommenderade klädseln ”festival”, vilket i mitt fall skulle innebära långkalsonger, vantar, regnställ och mössa. 

Festligt värre, liksom.

Thrashfavoriterna från Virginia har äntligen avtäckt resultatet av videosamarbetet med rennomerade kleggpublikationen Fangoria. 

Den blodiga lilla snutten, som är regisserad av David McKendry, kan beskådas nedan. Om du har mage nog, det vill säga. För ”Acid sentence”, hämtad från gruppens senaste album ”Massive aggressive”, är en väldigt grafisk historia som inkluderar hammare, grillgaffel, köttyxor och – just det – en hel del syrabadande kroppsdelar. 

– Jag har gillat Fangoria i åratal så när jag hörde att de ville göra en video åt Municipal Waste blev jag överlycklig, kommenterar basisten Phil Land samarbetet.

– Som många andra metallskallar gillar jag verkligen skräckfilmer och det finns få som kan den genren bättre än just Fangoria. Jag tycker den mörka atmosfären i videon passar låten väl.

Gruppen har även i veckan presenterat datumen på sin stundande Europaturné, som har premiär den 3 december i Belfast. Tyvärr blir det inga besök på svensk mark denna gång, men intresserade kan ta en färja över Östersjön (och passa på att bunkra upp juldricka i taxfreeshopen) då gruppen avrundar sitt besök på denna sida Atlanten med en konsert i Helsingfors den 18 december.

Det här, mina damer och herrar, kan vara bland de konstigaste förstasidor jag har gjort på den här tidningen.

Ever. Utan egentlig konkurrens som närmar sig på allvar.

Så – nu föreslår jag att ni plockar fram elva kronor och köper skiten. Så att jag måhända har ett jobb att gå till då nästa skift börjar.

Plus, då får ni läsa min recension av nya Iron Maiden-skivan ”The final frontier” på papper. Det är ju en upplevelse i sig.

Ja, rubriken talar väl för sig själv.

Så vi kör väl då, helt enkelt.

Mikael Åkerfeldt (Opeth):

Anders Fridén (In Flames):

LG Petrov (Entombed):