Tre avgörande livserfarenheter 2009: 

1. Hawaii…

Åkte till Hawaii i januari. Jag och min japanska fru beslutade oss att skilja oss när vi väl var där. Kommer ihåg den bisarra känslan av att sitta på Waikiki Beach med vajande palmer, lönnfet efter julen, med tre burkar Miller lite i en plastkasse och inse att man var nyskild medans frugan var i plurret med en hibiskusblomma i håret och såg ut som en hawaiiansk dröm. Vi hade båda insett att vi var mer vänner än någonting annat och känslan gick inte att förneka. Vi beslutade oss dock för ha riktigt förbannat kul ändå och det hela blev till en rock ’n’ roll-skilsmässa. Minns när jag satt på balkongen i Honolulu och drack öl med min då nyblivna ex-svärfar klockan sju på morgonen, han kunde inte ett ord engelska men vi båda log när vi svepte en sista öl innan det bar av

till flygplatsen. Minns också att jag skrev ett sms till Sharlee D’Angelo: ”Sitter och dricker öl på balkongen med svärfar i Honolulu, classic!!!”

2. …Hallonvingar…

Jaha, vad fan har då Hallonvingar med det här att göra? Inte ett dyft. Dock vill jag klargöra att dom är förbannat goda. För alla er som turnerat i USA så har ni säkert blivit ilurade att testa Buffalo chicken wings någon gång. Till det ska det vara blue cheese-dressing. Det brukar sluta med att det fullkomligt brinner i käften och man ser en flinande amerikan framför sig med en Element-keps på sned och fäller en kommentar i stil med ”yeah they’re fakkiiiin hoooot duuuuuude”.

Mina damer och herrar, Hallonvingar är nåt helt annat. Förutom hallonmarinaden har även dessa vingar också frälsts med chipotlemarinad (torkad rökt chili). Det hela låter kanske motsägelsefullt med tanke på vad jag tidigare yttrade angående styrkan på Buffalovingarna. Det är dock inte särskilt spicy, dude. Faktum är att dom är så jävla goda att jag vill frälsa världen med dom med ett svinigt Steffo Törnqvist-smil på fejan.

Testa dom, make ’em crispy.

3. …och sprit är förresten skit

Har precis kommit hem från Phoenix i USA och insett att shots är roten till allt ont. Har dock haft förbannt kul, Phoenix rockar hårt och kaktusarna gör ont. Med facit i hand har det dock blivit alldeles för mycket av den goda varan detta året. Spriten då alltså, Helge. (Eller var det procenten?). Att man aldrig lär sig… eller, jo, det har jag nog fan gjort nu. Har du någon gång vaknat upp alldeles för tidigt efter att ha supit hela dan och dragit i dig en ”5 hour energy drink”, och avrundat kvällen med att helt ovetandes få chrystal meth planterat i din drink? Tydligen ska det vara som att hälla Via i en rom och cola, och jag kan bara intyga… fy för helvete. Har du inte träffat Jesus eller fan själv innan, så lär du göra det då. 

Björn Ove Ingemar ”Speed” Strid, 31 år, är levnadskonstnär och skånsk näktergal i Soilwork. Kuriosa: Isbjörnssupporter och en fena på fisksoppa.

De 3 fräckaste turnéminnena 2009:

1. Dödskul i Hamburg

I våras gjorde vi en co-headline turné i Europa tillsammans med världens bästa och skönaste band Deathstars, och på sista spelningen i Hamburg tog vi tillfälle i akt och klädde ut oss till våra idoler. Komplett med ryska uniformer, ridstövlar, kaptenshatt, corpse paint, läppstift och ett par kilo glitter i fejan, som skulle ge vilken julgran som helst komplex. Hur grymt som helst och minen på publiken när vi kom ut som Deathstars var helt oslagbar.

2. Här ligger en kejsare begraven

I slutet av sommaren tog vi vårt pick och pack och blåste upp till nordligare breddgrader, närmare bestämt Peter Tägtgrens Studio Abyss, för att spela in ett par nya fete låtar. Vad vi inte visste var att grabbarna i Dark Funeral också vara där för att slakta in nytt album. Detta var dock inte så livsfarligt som man fördomsfullt kunde tro, utan efter ett par stadiga whiskygroggar blev vi snabbt de godaste vänner. Emperor Caligula (sångare) frågade bland annat om Sonic var intresserade att lägga körsång på nya Dark Funeral-skivan, och Robin fick som första person någonsin tjatat igenom att testa Caligulas scenkläder.

3. Står Sabaton pall för en tävling?

I början av sommaren gjorde vi ett gäng festivalgig i Tyskland, Schweiz och Österrike tillsammans med våra Dalahjältar Sabaton. På vägen hem förenade vi även nytta med nöje och stannade till vid Calles i Heiligehafen (Tyskland svar på Mecka) för att tjacka billig bärsa och dylikt medans busschauffören passade på att ta sig en lur. Detta blev startskottet för en supafest utan dess like, och efter ett par stadiga järn stöpte vi den brillianta och mycket manliga idén att ha en lastpall-staplartävling. Hur resultat blev kan ni beskåda här ovan.

Roger Sjunnesson är 26 år och slaktar navelsträngad gitarr i västkustbandet Sonic Syndicate.

2009 års 3 trender i Sabatons turnébuss:

1. Gå, gå och åter GÅ!

Oavsett om det har varit efterfestsugna fans som dragit med bandmedlemmar på en 1,5 timme lång ”femminuterspromenad” på väg till efterfesten, eller en knappt 2 timmar lång bergsklättring/servicetunnelsrace nedför den franska obygden in till Monaco så har vi nu döpt om ”The art of war tour” till ”The art of walking tour”.

2. Nakenattack

Ett aningen oroande men otroligt underhållande tilltag som går ut på att en till två (oftast) alkoholpåverkade band/crewmedlemmar klär av sig nakna och störtdyker in i en sovandes turnékamrats bunk (säng i turnébuss) och antastar offret enligt konstens alla regler. Det finns trevligare sätt att bli väckt  på kan jag säga, men få saker som är roligare att bevittna.

3. Facepainting

Somna/däcka utanför din bunk och var beredd på att vakna med roliga mustascher eller andra ansiktsprydnader ditmålade med spritpenna. Vår ljustekniker vaknade under förra veckan med en heltäckande ansiktstatuering ditmålad av en humoristisk ljudtekniker.

Joakim Brodén är en 29-årig hårdrockssångare som för tillfället befinner sig på turné i Storbrittanien med bandet Sabaton. Det senaste året har i stort sett uteslutande spenderats i turnébuss, flygplan eller i låtskrivarstudion och direkt efter hemkomsten från nuvarande turné låser hela bandet in sig i studion för att spela in nästa platta. Achtung Panzer! 

2009 har nog varit det året av alla mina hittills levda som varit mest omtumlande och svårt men som avslutas på ett otroligt inspirerande och roligt sätt.

1.  Hur mår du hjärtat, klaffar det?

Mitt år började med att jag fick reda på att jag var tvungen att hjärtoperera mig. Med operation och rehabilitering så skulle jag vara på väg tillbaka efter ett drygt halvår. Jag hade något som kallas för aortainsufficiens. Kort sagt så åker en del av det färska blodet som hjärtat pumpar ut i kroppen tillbaka in i hjärtat på grund av att aortaklaffen inte håller tätt. Detta gjorde att mitt hjärta fick jobba åtta gånger mer än ett friskt hjärta, vilket hade lett till vid ansträngning att jag till slut hade kollapsat ihop och dött, om inte det opererades snarast.  Så i mars så sågade kirurgerna upp min bröstkorg och tog ut mitt hjärta och installerade en mekanisk klaff. Operationen gick bra och jag vaknade upp och kände mig överkörd av en bulldozer. Tänk er att ni bryter en arm eller ben, ta den smärtan och multiplicera den med fyra så får ni ett hum om hur det kändes. Vistelsen på Thorax i Solna var en upplevelse som rymde allt från överdos av morfin till kollapsad lunga och smärtor som inte går att beskriva, men skulle jag gå in på det här skulle vi få en novell. Under dom kommande två och en halv månaderna så fick jag lyfta ett kilo i varje arm på grund av att mitt bröstben var kluvet på mitten. Det enda jag tänkte på var att komma tillbaka bakom trummorna och spela. Och så blev det. Efter mindre än tre månader så stod jag på scen på Nalen och spelade ett 35-minutersset, lyckan var total. Detta var nog det lyckligaste minnet under året. 

2.  Paradoxala hjärtproblem

Några månader senare avled en av mina bästa vänner, som jag också jobbade för sedan sju år tillbaka, paradoxalt nog av just sitt hjärtproblem.  Så här med distans till allt så kan jag bli ledsen över att kirurgerna kunde laga mitt trasiga hjärta men inte hans. Han var värd, om någon, att leva. En sådan livsglädje som han hade i alla situationer får man leta länge efter . Så jag var arbetslös, hemlös och, den så vanliga depressionen efter att legat uppkopplad på en hjärt/lungmaskin började smyga sig på, jag försvann in i ett mörker. Tror inte att jag behöver gå in mer på att detta var mitt jobbigaste och mest tvetydiga minne under 2009.

3. Ovanlig inspelning

I mitten av 2009 så påbörjades inspelningen av Scarpoints  andra skiva med arbetsnamnet ”The mask of sanity”. Detta blev vändpunkten för mig då jag inte var i direkt fysisk eller psykisk form för att egentligen spela in. Men tack vare min käre vän Jocke Skog så lyckades vi vända det negativa och använda det till inspiration och drivkraft för att göra den bästa skivan jag någonsin, under mina tio år, spelat in. Saker började falla på plats, jag fick lägenhet, fick ett spännande och inspirerande jobb och jag kravlade mig upp ur mitt mörker tack vare Jocke, musiken, några speciella vänner och en viss Tix. Resultatet av allas otroliga ansträngning på denna skiva blev något jag inte varit med om tidigare. Jag känner en sån glädje och ödmjukhet inför denna skiva och är otroligt tacksam för att jag kunde vara delaktig i, något som jag vid början av året bara kunde drömma om, och det är ett minne som lever med mig för resten av mitt liv. Året avslutas så här i december med ett otroligt intressant projekt som vi jobbat med under dom senaste ett och ett halvt åren, något som vår käre Mattias Kling kommer berätta mer om inom kort!

Erik Thyselius, 32 år, tvåbarnspappa och trumslagare banden Scarpoint och Terror 2000. När han inte spelar så jobbar han med olika projekt inom FUSE på Fryshuset. Är otroligt svag för ”Rosa Pantern” och ”Monty Python”-humor. Han hoppas att en dag senare i livet kunna bygga och driva en egen studio i en enorm villa någonstans söder om Söder.

Årets tre från hit till miss:

1. Mys med Napalm Death i Birmingham

I samband med ett Close-Up-reportage fick ett lyckligt kex en nostalgisk sightseeing bland Birminghams bilfarbrikskyrkogårdar med de genomtrevliga grindgubbarna Barney, Shane och Nik Bullen. Titta på den halvdöda boaormen i Rich Bitch studios, höra Barney ta ton med ett paralyserat gäng tonåringar i en gammal replokal och Shane berätta om sin barndom som byfåne. ”Time waits for no slave” är därtill ett paradsläpp. Ibland överglänser hjältar sin egen legend.

2. De vandöda i samtiden, från pepp till misspepp

Efter ett hett tips vid årets början lade jag vantarna på ”True blood” och började titta maniskt. Voodoo, träsk, skallerormar, högerkristna rednecks, omotiverade Harlequin-sexscener och huggtänder – allt verkade rätt. Sedan gick allt snett. Det urartade i en vaselindimmig storm av aristokratiska hunkar och bleka brudar i månsken. Jag håller mig i framtiden till zombier. För primitiva för att romantiseras – för fula för fuck.

3. Ace Frehley och hans skiva

Space Aces första soloskiva på en smärre eon når trumhinnorna och halva ens världsbild rasar. Omslaget, låtarna, texterna. Om rockhäftet i karaokebåset på en Ålandsfärja tonsattes med hjälp av en skamlös överkamning och kryddades med Old Spice och ett naturläkemedel mot prostataproblem skulle det med all säkerhet låta som ”Anomaly”. Ibland – allt för ofta – sodomerar hjältar sin egen legend.

Annica Hedbrant är 27 år och kanske alibitjej på såväl Close-Up Magazine som Göteborgs-Posten. Själv hoppas hon dock att det är hennes snåriga synonymförråd och brinnande intresse för brötigt bröl som skaffat henne en metalbyline. Årets storverk är, det kan inte hjälpas, att bli hejdundrande kär i kollegan Daniel Josefsson – under en kristet fanatisk och magisk Woven Hand-konsert.

De skönaste liveupplevelserna 2009:

1. Nine Inch Nails, Arvikafestivalen

Har sett dem bättre vid flera tillfällen. Men känslan av att först få uppleva ett kaxigt NiN med Reznor i spetsen som i princip bara kör nytt material, för att därefter glömma mitt ben som slagits sönder mot asfalten tidigare och hoppa som en 16-åring till Head like a hole – sista gången live i Sverige – är obeskrivlig. Är forfarande, fem månader efter konserten, blå på benet – och glad i hjärtat.

2. Slipknot, Metaltown

Hade lika gärna kunnat säga Social Distortion i solnedgång på West Coast Riot kvällen innan. Men jag blev så sjukt överraskad över hur jävla tända och bra Slipknot var. Precis så grymma som man alltid hoppats, men som de inte levererat. För en gångs skull lätt att knäböja på kommando med en folkmassa framför ett band. All hope is not gone!

3. Nas, Way Out West

Okej, här tappar jag alla inbitna metalheadz. Men efter att ha sett Guds påstådde son Nasir Jones vara pinsamt, knäckande dålig två år tidigare, var det inte svårt att bli extatisk när han med tung elgitarr och glöd fick regnet att ge vika i Slottsskogen. Skäms inte för att säga att tårarna tittade fram tillsammans med solen till ”NY state of mind”. 

Kalle Malmstedt, 35 år, skriver om tung musik som hårdrock och hiphop i Göteborgs-Posten och är vid sidan av det bland annat nyhetsbyrån TT Spektras nöjesman i Göteborg. Har också den illa underhållna bloggen Certified, där den musikaliska kombon har förklarats närmare. Sjukt stolt över: Sina vackra headbangande barn och att Carl McCoy från Fields Of The Nephilim en gång ringde på hemtelefonen. Kolla även in hans blogg här.

I år – Metallica i Hultsfred. 2010 – Iron Maiden i Stockholm.

Sonispherefestivalen överger landsorten nästa år och slår upp portarna på Stora Skuggan den 7 augusti. Likt är dock att ett riktigt gigantband agerar dragplåster för tilldragelsen.

Som festivallokomotiv ser vi nämligen inga mindre än Iron Maiden, som får sällskap av Mötley Crüe, Heaven & Hell, Iggy & The Stooges, Slayer, Anthrax och Alice Cooper i den kungliga nationalstadsparken.

Biljetterna, som släpps den 14 december klockan 10.00, går på överkomliga 880 kronor och säljs via Eventim, Live Nation och på telefon 0771-651 00.

I går var det fem år sedan supergitarristen ”Dimebag” Darrell Abbott (ex-Pantera) sköts ihjäl på scen under ett framträdande med nya gruppen Damageplan i Columbus, Ohio.

En årsdag som det så klart känns svårt att fira. Bättre då att låta ”Vulgar display of power” landa i cd-brickan, hälla upp en black tooth (en shot bourbon med väldigt, väldigt lite cola) och värdesätta det musikaliska arv han lämnade efter sig.

R.I.P., Dimebag.

Årets kanske mest oväntade bidrag till julmusikfloran kommer som bekant från den gode Rob Halford. Huruvida albumet ”Winter songs” är en hård eller mjuk klapp under granen lämnar jag därhän (kanske ska recensera skivan), men så länge går det att kolla på nedanstående klipp, där The Metal God och hans band dokumenteras under arbetet med nämnda album.