DEATH METAL Under 1980-talets mitt tryckte Stryper upp ett ”To hell with the devil” i ondskans ansikte. Nu kommer Glen Bentons svar, då han kärvt beordrar skaparen en enkel resa till en varmare lekplats. De hädiska harangerna är därmed slentrianrasande av väntat snitt, men får denna gång också en stadigare uppbackning då Floridaveteranerna återupptäcker de dödsthrashiga stämningarna från karriärtoppen ”Serpents of the light”. Speciellt är den avrundande halvan djävulskt effektiv, och kan i sig väga upp för den kvalitetsmässiga svacka som infinner sig redan efter ett förträffligt öppningsspår.
HÅRDROCK På den blankpolerade ytan uppvisas få brister. Därtill är värmlänningarnas femte studioprestation alltför kompetent utförd, med fräsig studiofetma i gitarrstunsen och med refränger som smidigt hittar position utan att väcka alltför mycket anspråk eller uppmärksamhet. Men den lättuppskattade metoden är emellertid inte enbart en tillgång. Trots en ovanligt tillbakahållen speltid blir den presenterade portionen måttlighetsmetal efter en stund lätt tradig och tillrättalagd, vilket inte ens några förtjänstfullt utspridda inslag av slentrianthrashiga riff lyckas råda bot på. Till nästa gång – våga leva ut lite mer. Satsa större. Så ser ni att det blänkande inte alltid är det mest strålande.
Bästa spår: ”Hell is mine”.
ÅTERBLICKEN: TURBONEGRO RESER SIG IGEN
För massorna är Hans-Erik Husby Dyvik nu känd som tolkare av Cornelis Vreeswijk på bio och skiva.
Åt Helvete med det. Hälsa på Hank i stället.
VAR? Hultsfredsfestivalen.
NÄR? Juni 2002.
VARFÖR? Hösten 1998 tycktes Hank von Helvete ha valt drogdimmorna före rocken. Utmattad och psykotisk hoppade han av den norska deathpunkensemblen efter en kaosartad turné.
Och så var det med det.
Fram till fyra år senare – då den Alice Cooper-sminkade mikrofondomptören och gjorde comeback under en legendarisk natt i Småland. Utlösningen var total i nummer som ”I got erection” och ”Rendezvouz with anus”, frontmannen ylade om fingerpullning med ett gnistrande tårtljus i baken och framför Pampascenen föll jeansklädda pojkar och flickor i gråt.
Konserten blev också startskottet för en andra karriär som gjorde Turbonegro större än någonsin. Genom tre skivor chockmatades publiken en hälsovådligt skabrös, men samtidigt livsbejakande herdestund, mellan The Stooges, Kiss, AC/DC och Ramones som den bara görs av ett gäng norska hedonister.
Och så var det med det. Eller? Framtiden får utvisa. Gruppen ligger nu i alla fall återigen på is och i sommar gör Dyvik Husby i stället svenska festivaler med nya projektet Doctor Midnight & The Mercy Cult.
Hur många erektioner det framkallar återstår att se.
Ett av årets stora svenska genombrott förväntas Göteborgsgruppen Graveyard stå för. Kanske inte så konstigt, då Universallierade bolaget Stranded storsatsar på gruppen – och nu erbjuder två bloggläsare möjlighet att vinna ett signerat exemplar av färska vinylsingeln ”Hisingen blues”. Extra glad blir säkert en av dessa, som dessutom får en retrokorrekt tygväska som extra jord på kistlocket.
Jag skulle kunna komma på någon slags krystat göteborgsrelaterad fråga för att få delta i tävlingen. Kunnat avkräva något svar om Alf Robertson, rökta skaldjur eller Liseberg.
Känner mig emellertid mindre humoristisk i dag. Så det får räcka med att du mejlar ditt namn och postadress till mig på mattias.kling@aftonbladet.se för att vara med i utlottningen.
Senast onsdag den 2 februari klockan 13 vill jag ha ditt bidrag. Respektera denna deadline – och glöm för tusans hakar inte bort de andra anvisningarna. Ett enkelt brott mot någon av dessa och du är diskad. Hårt men sant.
Ja, det tycks ju så. Att alla vi har överlevt den första månaden 2011. För en del smidigt, för andra ett litet helvete.
I musikbranschen har det varit ganska dött, så som brukligt vid denna tid. Ändå har det kommit några alster som i vissa fall har recenserats, i andra fall bara passerat mina öron på ett eller annat sätt.
Och med detta inviger jag en ny avdelning här i bloggen. Den så kallade månadslistan. Vars blotta namn torde förklara vad det handlar om.
Alltså. En månad. Några lyssningsvärda låtar. Spotify.
Mycket nöje – och surfa snart in igen. I veckan (innan jag tar två veckors semester och drar till New York) så dyker det upp en fet Witchcraft-tävling som ingen vill missa och lite annat gott.
Ibland skriver man bara på utan att få till det ändå. Vilket innebar att min anmälning av Bullets nya skiva ”Highway pirates” var cirkus 300 tecken för lång för att få rum i Nöjesbladet i dag.
Så, den recension som finns i tidningen och på nätet är den nedbantade och redigerade versionen.
Men ni får läsa den oavkortad. Inte illa det, en fredag som denna.
Bullet
Highway pirates
Black Lodge/Sound Pollution
HÅRDROCK Till syvende och sist handlar allt om rätt förhållningssätt. Om en orubblig inställning som vägrar vika från övertygelsen att det är bättre att leva fattigt och lida för sin passion än att inte leva alls. Om att ha en lika kompromisslös som pretentionsbefriad inställning till det musikaliska verket som det naturligt faller ett gäng lantissjälar sprungna ur den kronobergska myllan.
För det är så. Bilden av Bullet är i nio fall av tio avsevärt mer fängslande och uppseendeväckande än dess kreativa åstadkommanden. Ett konstaterande som gör att då landets största hårdrockspublikationer ägnar spaltmeter åt kvintetten så ägnas mer uppmärksamhet åt frontmannens Dag ”Hell” Hofers fäbless för kladdkakor, försäljningen av nitbeklädda träskor med den fyndiga frasen ”Rock around the clogs” till salu och om medlemmarnas förbluffande dryckesvanor än åt att den har ny musik att presentera.
Sett med all journalistisk konsekvens är detta helt befogat. För gruppens tredje album nödgar få beskrivningar som inte har yttrats in absurdum – antingen beträffande Smålandstruppens egna utgåvor eller om förebildernas prestationer.
Lika mycket som föregångarna ”Heading for the top” ”Bite the bullet” är ”Highway pirates” nämligen en okonstlad och chosefri skiva som fordrar få beskrivande adjektiv. I stället är den en jämnstark studiobedrift där AC/DC, alkohol, Accept och agrar envishet är lika bidragande som att Saxons Biff Byford bjuder på en busvissling till titelspåret.
Det är en skiva där attityden och helhetens engagemang talar högre än de enskilda låtarna. Och det är också där som Bullet träffar mitt i pick.
De som trodde att den forne Turbonegrofrontmannen i och med sin medverkan i filmen ”Cornelis” har lagt de högljudda tongångarna på hyllan får nu akta fingrarna.
För den nu i Stockholm bosatte norrmannen (vars riktiga namn är Hans-Erik Dyvik Husby) ligger i startgroparna för att avtäcka sitt nya industrimanglande dunderprojekt – och inte mindre än två festivalgig på blågul mark.
Sverigepremiär för Doctor Midnight & The Mercy Cult – som även består av basisten Tim Sköld (Marilyn Manson, KMFDM, Shotgun Messiah), gitarristerna Anders Odden (Satyricon, Celtic Frost) och Audun Stengel (Apotygma Berzerk) samt trummisen David Husvik (Extol) – blir det under årets upplaga av Metallsvenskan i Örebro den 14 maj. Andra artister som uppträder under denna kombinerade fotbolls- och rockhelg är Bullet, DAD, Graveyard, The Accidents, Sator, Scar Symmetry samt bloggsanktionerade dödsmetallkavalleriet Torture Division.
Mer info om biljetter och liknande finns på evenemangets hemsida.
För er som inte kan närvara i Närkes pärla nämnda helg – eller ser en förståelig motsättning i att blanda hårdrock och sport – finns det emellertid ännu en möjlighet att i liveform granska supergruppens prestationer.
Midnattdoktorn har nämligen bekräftat att det blir ett turnéstopp på Getaway Rock-festivalen i Gävle den 7–9 juli. Gruppen gör därmed redan offentliggjorda Alice Cooper, Immortal, Agnostic Front, Bullet For My Valentine och Kreator sällskap under uppföljaren till förra årets stjärnskottsfestival.
METALCORE På några få år har de brittiska stjärnskotten gått från en tämligen anonym tillvaro till att bli referensmaterial på hemmaplan. Inget beklagansvärt med detta – utvecklingen från en mathgrupp i mängden till dagens brokiga uttrycksblandning gör att gruppen nu har kunnat växa sig riktigt intressant. På fjärde fullängdaren erbjuds nära nog alla utgreningar som kan behängas med suffixet ”core” solidariskt utrymme och det blir extra elegant då de pryds med elektronikadekorationer som vigt länkar Nine Inch Nails till Bring Me The Horizon. Med samma kvalitetshöjning kan nästa skiva bli något alldeles extra.
Bästa spår: ”BTN”.
Sirenia
The enigma of life
Nuclear Blast/ADA/Warner
GOTHROCK Kollegorna i Susperia siktar på att göra Lordi-succé i norska melodifestivalen – ett karriärdrag som egentligen skulle vara som klippt och skuret för Stavangerensemblen. Speciellt då dess lightmetal nu bättre lämpar sig för fredagsmysig chipskoma än för några mer skabrösa kåtslag. Och det är väl liksom där det brister. Spanska ”The X factor”-meriterade vokalissan Ailyn sjunger sagostundsvänligt och mestadels bjuds mjuk trevlighetsgoth som snarare artigt räcker upp handen och ber om ordet än med emfas kräver någon uppmärksamhet. Samtidigt är melodierna tjusiga nog att man kan svälja mycket. Men knappast att gruppen inte lyckas motstå frestelsen att i titelspåret planka Within Temptation rakt av.
I november förra året besökte de senast Sverige, och fick då försiktigt recensionsberöm av undertecknad för sin blandning av popharmonier, metalcoretyngd och rappa thrashriff.
Vilka då?
Jo, walesarna i Bullet For My Valentine så klart.
Och vad har detta för relevans?
Jo, kvartetten är en av de akter som ingår i Getaway Rocks senaste bokningspresentation.
Dessutom frestar festivalen – som hålls den 7–9 juli i Gasklockorna i Gävle – med tuffare salvor i form av exklusiva framträdanden från Opeth, som sägs göra sin enda spelning i sommar på evenemanget, NYHC-legendariska Agnostic Front, samt finska power metal-ensemblen Sonata Arctica. Plus snart albumaktuella Evergrey, taggiga black/thrash-gruppen Nifelheim och tyska slitvargarna i Kreator.
– Bullet For My Valentine kändes givna för Getaway Rock i år och att Opeth väljer att göra sin enda Sverigespelning hos oss känns oerhört kul, säger festivalgeneralen Tomas Jernberg.
Bland tidigare offentliggjorda akter märks Alice Cooper, Immortal, Entombed, Youth Of Today, Corrosion Of Conformity och Ghost.
Burzums Varg Vikernes – omfattas inte av licensjakten.
Just i detta nu går startskottet (touché) för årets licensjakt på varg i Sverige.
Huruvida det är rätt att decimera den inhemska stammen med 20 djur ska jag inte ta upp här. Här handlar det om musik, ytterst sällan om politik.
Men, detta till trots. Denna dag till ära har jag plockat fram en diger låtlista på Spotify med klar, eller stundtals något diffus, koppling till ett av de få vilda rovdjur vi fortfarande har kvar i Sverige.
Så, du kan med gott samvete stanna inne i dag. Och i stället yla med i de här låtarna.
ROCK I AC/DC-biografin ”Maximal rock & roll” beskriver författarna hur gruppen under 70-talet ofta klumpades ihop med punkrörelsen. Att denna koppling inte har gått Mike Ness förbi är tydligt i ”California (Hustle and flow)”, vars sväng visar vartåt det barkar. Att Social Distortion nu med största tydlighet placerar Rolling Stones och bluesgubbar på samma inspirationspiedestal som tidigare var reserverad för Cash och Dylan är emellertid inte enbart av godo. Spridda soulstänk i exempelvis ovannämnda samt ”Can’t take it with you” utgör kvalitetssänkare i den goda helheten och gör att mer än sex års hunger inte känns stillad.
Bästa spår: ”Still alive”.
Magnum
The visitation
Steamhammer/Playground
HÅRDROCK Det uppenbart nostalgiska draget att i liveformat återvända till klassiska alster kan också ge en nytändning. Ett tydligt exempel på detta är Birminghamensemblen, som nu tycks göra det mesta rätt. Femte skivan sedan omgrupperingen tidigt 2000-tal är därför också gruppens starkaste sedan den ärofyllda mitten av 1980-talet. Bob Catley sjunger med ett nervigt tilltal som ofta gör att gitarristen Tony Clarkins kompositioner får det lyft de förtjänar. Anslaget är precis så utpräglat pampigt, kärleksfyllt och värdigt att man som lyssnare kan stå ut med ett par spår som har utfyllnadskaraktär.
Bästa spår: ”Spin like a wheel”.
Stratovarius
Elysium
Ear Music/Playground
METAL Albumtiteln är hämtad från de ärofylldas eviga paradis i den grekiska mytologin, men det torde troligvis krävas mer än gott mod och munterhet för att erbjudas en plats på de Elyséiska fälten. Utan kreativa bidrag från småtokige men begåvade exgitarristen Timo Tolkki är det nämligen tydligt hur svårt Snarkovarius har att prestera något som berör på allvar. I stället är album nummer tretton ett tjusigt inslaget power metal-paket som lovar mycket men levererar desto mindre. Snygga arrangemang och kompetenta skicklighetsinsatser har inget egenvärde – så länge det saknas riktigt slagkraftiga låtar är det himmelska utom räckhåll.
