Arkiv för tagg bring me the horizon

- Sida 1 av 2

Exklusiv streaming: Så här låter Bring Me The Horizons förband

av Mattias Kling
Snart i en stereo och på en konsertscen nära dig.
Snart i en stereo och på en konsertscen nära dig.

Chansen finns att du redan har hört talas om en liten ensemble vid namn Sights & Sounds. Det är ju trots allt ingen duvungeakt, redan för sex år sedan kom en självbetitlad ep och som extra intressetrigger går det ju att nämna att gruppen består av medlemmar från bland andra Comeback Kid, Figure Four och Sick City samt att fullängdsdebuten ”Monolith” producerades av en viss Devin Townsend.

Jag sätter emellertid en kopp kaffe (inkasseras vid automaterna på plan sju i Schibstedhuset i Stockholm) på att det här kan vara första bekantskapen som knyts med det kandadensiska gänget. Men däremot inte den sista.

I december kommer kvintetten nämligen att värma upp för Bring Me The Horizon på KB i Malmö och Arenan i Stockholm – ett väldigt bra tillfälle att göra sitt namn känt.

Ett annat är ju att bjuda publiken på lite gratislyssning. Vilket sker här, via ett streamingspår exklusivt för Skandinavien. Hämtat från kommande ep:n ”Silver door” (Pure Noise) kan jag i dag fresta med öppningsspåret ”Poli’s song”. Ett stycke som placerar gruppen någonstans mellan Foo Fighters, Kill Holiday och Lifetime. Knappast det dödsrossel eller aggrodunder som brukar avhandlas i detta forum. Bara bra rock, med vissa lätta punk- och emoanstrykningar.

Skivan finns i butik den 4 november. En månad senare kan ni se gruppen på svenska scener. Missa inte detta.

Spotify/Wimp-lyssna på april 2013

av Mattias Kling
Favim.com-3599

Som ni säkert har begripit vid det här laget så är det bråda veckor i yours trulys liv. Mycket som ska fixas och bökas med, samtidigt som jag inom kort tar steget in i medelåldern på allvar.

Därför blir det lite som det blir med vissa saker mellan varven. Som att veckotraditionerna Veckans viktigaste och FGIF utgår fram till jag har någorlunda fast mark under fötterna igen. Och som att den ljudliga genomgången av en nyss avslutad kalendermånad trillar in nästan en vecka in på den nya.

Nåja. Sånt är det där berömda livet och det är bara att vandra vidare. Speciellt då april trots allt var en väldigt spännande musikmånad, som är väl värd att blicka tillbaka på genom spellistor på önskad legal streamingtjänst. I de nyinsamlade kollektionerna – Spotifyanvändare klickar här, medan de som föredrar Wimp följer denna länk – innehåller nämligen inte bara smakprov från nya fullängdare med exempelvis Killswitch Engage, Terror, Amorphis och Deep Purple. Lika spännande, om inte ännu mera så, är väl att det även finns möjlighet att inspektera Black Sabbath-låten ”God is dead?” – första singeln från gruppens första studioskiva med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Nämnda låt är ett riktigt tufft stycke. Tungt och värdigt nog för att hinta att kommande ”13” inte verkar vara något otursnummer för ikontruppen.

Det lär jag få anledning att återkomma till senare. Liksom ganska så mycket annat. När det nu än lär bli.

Fotnot: På förekommen anledning är det motiverat att Bring Me The Horizon-tävlingen i skrivande stund har varit stängd i snart fyra timmar. Så det är därför ingen idé att mejla mig i just detta ärende. Tack.

Tävling: Gå och se Bring Me The Horizon – helt gratis

av Mattias Kling

Bring Me The Horizon-tävling

Vi håller erbjudandet kort och koncist: Vill du se det band som har pekats ut som metalscenens framtid? En grupp som har tappat en gitarrist, vunnit en tangentbordsansvarig – och som belönades med :++++: för senaste albumet ”Sempiternal” för drygt en månad sen?

En smula retorisk fråga, må tyckas. För nog vill du väl gå och ta tempen på Bring Me The Horizon när de besöker Göteborg och Trädgårn nu på lördag den 11 maj eller på Tyrol i Stockholm nästa torsdag?

Jag finner frågan härmed ja besvarad. Och därför är det ju tur att jag kan erbjuda just detta.

I potten ligger två biljetter till vardera spelning. En vinnare per stad kniper två plåtar och kan därmed ta med sig valfritt sällskap. Men snabbt ska det gå. Därför vill jag ha namn och postadress samt vilken stad du önskar gå i skickat till mig mejlledes senast i morgon klockan 17.00. Allt för att Nina Thorsell på Sony, som har varit så schyst att plocka ihop dessa priser, kan se till så att vinnarna får sina priser i tid till gig.

Sa jag att vinnarna dessutom kan lägga vantarna på ett ex av redan nämnda ”Sempiternal”? Nu är det gjort då.

Så, skynda på. Mejladressen som ska användas är mattias.kling@aftonbladet.se.

Lycka till!

Miles Davis & The Blogg (Veckans viktigaste, pt 19)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal”

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent”

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de :+++: som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

It was written in blogg (FGIF, pt 11)

av Mattias Kling
Homer-woo-hoo

Jag har länge funderat på att göra om det här ständigt återkommande inslaget en smula.

Mest för att det på ett sätt stör mitt estetiska öga när jag kollar på det i efterhand. Och dels för att det känns aningen slappt att bara skriva något bladder om veckan som har gått och sen dundra in en herrans massa videolänkar mot slutet.

Därför tänkte jag prova en ny form från och med den här veckan. Att i stället för att använda tidigare nämnda upplägg i stället välja ut några videor som jag de facto skriver något drönigt om – och i stället gör en mer omfattande rekapitulation av veckans videor och streamingklipp som en spellista på Youtube som bara presenteras som en länk här.

Ingen total revolution, med andra ord. Utan mer en lätt ansiktslyftning, för att göra det hela lite mer spännande för både mig och för er.

Bra eller anus? Eller till och med branus? Kommentera gärna och kom med synpunkter. Så lovar jag att i alla fall ta dem i beaktande när det gäller FGIF-inläggens framtida utformning.

Nog babblat om detta. Nu kör vi – med veckans fem coolaste klipp.

Devourment ”Parasitic eruption”

Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag redan har uppmärksammat detta högst hänsynslösa Texasgäng, senast då senaste brutalistuppvisningen ”Concieved in sewage” släpptes för två veckor sedan. Just därför känns det extra festligt att i dag kunna presentera första riktiga videon från nämnda verk, en bildsättning som i sammanhanget faktiskt känns relativt sansad. Fjärran från exempelvis Cattle Decapitations gorebonanza ”Force gender reassagnment” visar den mest gruppen som står och spelar i ett sporadiskt upplyst rum. Och en snubbe i en hemsk gorillamask. Creepy!

Bring Me The Horizon ”Sleepwalking”

2013 är året då Yorkshires mest välfriserade gossar ska ta över världen på allvar. Mycket tyder i alla fall på det, med uppbackning från jättebolaget Sony Music och med ett ganska så uppstädat sound som initialt fick mig att gubbmuttra om ”emotronica” och likna dem vid ett ”Linkin Park med halstatueringar”. Jag kan inte påstå att jag ännu riktigt är vän med ”Sempiternal”, i handeln den 3 april. För samtidigt som jag förstår att ett uppstädat sound, tillfixat av Deftones/Limp Bizkit-relaterade Terry Date, är önskvärt om man söker intresse utanför skaran av redan frälsta så känns en dylik utveckling inte helt önskvärd. Vi får se hur åsikterna förändras fram till releasedatum.

Alkaline Trio ”I, pessimist”

De som med någon slags regelbundenhet att följt mitt dravel här på bloggen vet att jag har ett väldigt gott öga till det här Illiniosbördiga gänget. Så till den milda grad att jag till och med har dess förnämliga heartskull-logo tatuerad på ett väldigt lämpligt ställe, en hedersbetygelse som blott två andra band kan stoltsera med (vilka dessa är kan vi nog återkomma till någon annan gång). I alla fall. Den 3 april släpps bandets åttonde riktiga fullängdare – jag vägrar erkänna 2011 års ”Damnasia” som en sådan – kallad ”My shame is true”. Det är faktiskt en väldigt bra skiva. På många sätt trions starkaste och piggaste sedan genombrottsplattan ”Good mourning” för tio år sedan. Och på just nämnda stundande alster hittar ni så klart denna låt, där gruppen dessutom får hjälp av Rise Againsts Tim McIlrath. I Youtubespellistan som det länkas till nedan kan ni dessutom spana in den officiella vidon till tidigare offentliggjorda ”I wanna be a Warhol”. Inte illa.

Today Is The Day ”Sick of your mouth”

Även om Steve Austins oljudsensemble inte ämnar gå in i studion förrän senare i år tänker de inte lämna sina fans svältfödda på ny musik. Därför har trion i veckan offentliggjort ett väldigt hallucinatoriskt klipp som tillfälligt näringstillskott i väntan på uppföljaren till den för två år sedan släppta ”Pain is a warning”. En varning kan vara på sin plats: de med epileptiska anlag bör nog undvika det här färg- och bildbombardemanget. Liksom de som anser att sönderdistad skriksång är irriterande och jobbigt.

Pyrithion ”The invention of hatred”.

Okej, här går jag direkt mot reglerna om att en så kallad lyric video – det nya svarta som är dunklare än kolsvart – inte ska komma med bland de omskrivna klippen. Nåväl. Säg de rättesnören som inte håller att tänjas på, vilket är extra sant i det här fallet. För visst måste man uppmärksamma detta projekt lite extra, då det är en extra tuff dödsmetallstuvning som kokats ihop av As I Lay Dyings Tim Lambesis, Ryan Glissan från Allegaeon och Andy Godwin (ex-The Famine). Tufft låter det i alla fall. På ett sätt som något ens relaterat till kristen metalcore inte borde göra. Och därmed langar vi väl upp ett kors i taket för det.

Om detta nu inte räckte för att göra fredagen lite fräckare så är det bara att följa den här länken in på Youtube – och exempelvis spänna ögonen i Rival Sons live hos Jimmy Kimmel, hur Iron Maidens ”Fear of the dark” låter då den framförs på harpa samt spana in bonusvideor från exempelvis Funeral For A Friend, As They Burn och Stratovarius. För att nämna några.

Trevlig helg, vänner och fiender.

Spellistor: Sålunda lät februari 2013

av Mattias Kling
tumblr_m4ygj4M1AW1rstspko1_500

Ja, jag håller med dig – sicken fruktansvärt fucking jävla onödig period de senaste 28 dagarna har varit.

Så som denna rakbladsmånad alltid är. En ständig kamp för att hålla någon slags livsglöd intakt, en tröstlös drabbning mellan en önskan att bara kapitulera inför glåmiga moln och allmän håglöshet och ett envist gnetande i hopp om ljusare tider.

Som de brukar säga i den där traditionella sketchen med grevinnan och betjänten på nyår: Same prodecure as every year, James.

Hoppet i mörkret – god musik. Och sådan har det minsann kommit rätt så rejält med den gångna månaden.

Därför innehåller ett par alldeles nygräddade spellistor, solidariskt delade på såväl Spotify som Wimp, nära nog 60 spår med det bästa som har hänt i rockvärlden på den sista tiden. Vilket i sig innebär smakprov från kommande fullängdssläpp med exempelvis Killswitch Engage, Hypocrisy och Bring Me The Horizon, likväl som hårda karameller från bland andra Kongh, Hardcore Superstar och Soilwork.

En ganska så typiskt brokig blandning.

Som ni kan ta del av här (Spotify) och här (Wimp).

Och med detta säger vi hej då till denna onödiga månad. Och blickar snarare framåt mot sol, värme och ännu mera dopamintriggande metal.

Vet du vad? Det är vi värda.

The devil’s blogg (FGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Man kanske kan säga att det tveklöst var på tiden.

Det är ju trots allt fredag i den fjärde veckan för året. Och dessutom hela 42 dagar sedan sist.

Jodå. Just i dag är det inte bara lönekontoret som är snällt mot dig, även yours truly har samlat ihop årets första videosvep under traditionsenlig FGIF-flagg.

Och ja. 2013 års första klippkollektion är en smaklig premiär som troligtvis innehåller något för de flesta. Just den här veckan har världen nämligen berikats med nyredigerade snuttar med alla från Lightning Swords Of Death, Buckcherry, Avatar, Weapon, Bring Me The Horizon, Underoath, Your Demise, Sister Sin, Pretty Maids, Enforcer, Like Moths To Flames och The Architects till Dying Fetus. En salig genreblandning av death, black, emo, heavy och några andra metalrelaterade avyttringar för att sätta en kinapuff i rumpan på det nyvakna musikåret.

Och som bonusunderhållning denna gång bjuds det likaledes smällkarameller. Eller, vad sägs om Ghosts framträdande på P3 Guld-galan förra helgen, ett liveklipp med Dave Grohls nya all star-projekt Sound City Players, streamade smakprov från de kommande utgåvorna med Coheed And Cambria, Soilwork och Necrowretch, en låtpresentation av Nuclear Blasts senaste fynd Scorpion Child samt en alldeles färsk låt från ett av landets mest förbisedda punkband, Skumdum?

En total musikbonanza, helt klart. En spräcklig och uttrycksspridd typsafari som får kicka igång denna lönehelg.

Smaklig spis, barn.

Veckans texter avhandlar Hatebreed och Helloween. Bland annat.

av Mattias Kling

VECKANS RECENSIONER

:++++:

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

:+++:

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Archtects

:+++:

Architects

The here and now

Century Media/EMI

METALCORE På några få år har de brittiska stjärnskotten gått från en tämligen anonym tillvaro till att bli referensmaterial på hemmaplan. Inget beklagansvärt med detta – utvecklingen från en mathgrupp i mängden till dagens brokiga uttrycksblandning gör att gruppen nu har kunnat växa sig riktigt intressant. På fjärde fullängdaren erbjuds nära nog alla utgreningar som kan behängas med suffixet ”core” solidariskt utrymme och det blir extra elegant då de pryds med elektronikadekorationer som vigt länkar Nine Inch Nails till Bring Me The Horizon. Med samma kvalitetshöjning kan nästa skiva bli något alldeles extra.

Bästa spår: ”BTN”.

Sirenia

:++:

Sirenia

The enigma of life

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTHROCK Kollegorna i Susperia siktar på att göra Lordi-succé i norska melodifestivalen – ett karriärdrag som egentligen skulle vara som klippt och skuret för Stavangerensemblen. Speciellt då dess lightmetal nu bättre lämpar sig för fredagsmysig chipskoma än för några mer skabrösa kåtslag. Och det är väl liksom där det brister. Spanska ”The X factor”-meriterade vokalissan Ailyn sjunger sagostundsvänligt och mestadels bjuds mjuk trevlighetsgoth som snarare artigt räcker upp handen och ber om ordet än med emfas kräver någon uppmärksamhet. Samtidigt är melodierna tjusiga nog att man kan svälja mycket. Men knappast att gruppen inte lyckas motstå frestelsen att i titelspåret planka Within Temptation rakt av.

Bästa spår: ”This lonely lake”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Dimmu Borgir

+++
Dimmu Borgir
Abrahadabra
Nuclear Blast/Warner/ADA
METAL Dunder och brak. Eller – ”Abrahadabra”, kan man ju också säga. Helt i linje med titelinspirerande Aleister Crowleys tankar om ett normlöst förhållningssätt till sitt värv tar de norska mörkermännen tar i för allt vad tygen håller och får med fler än hundra gästmusiker och körsångare till en ljudrymd som sträcker sig långt bortom fjärran galaxer. Läckert och svulstigt så det förslår, så klart. Faktiskt är inramningen så prålig att man som lyssnare effektivt leds bort från de tankebanor som leder fram till slutsatsen att själva låtmaterialet som helhet inte riktigt når upp till de högt ställda förväntningarna.
Bästa spår: ”Ritualist”.

Bring Me The Horizon

+++
Bring Me The Horizon
There is a hell, believe me I’ve seen it. There is a heaven, let’s keep it a secret.
Visible Noise/Sound Pollution
METAL De brittiska Kerranggunstlingarna har anklagats för mycket – men sällan för att göra smart musik. Jag påstår emellertid att de gör just det. Att skivan med den andlöst långa titeln är ett intelligent hopkok av varje subgenre där du kan använda suffixet ”core” och därmed också ett utmärkt bevis på att en tankeinsats över medel kan löna sig. På snyggaste sätt vägs karska gitarrkaskader upp av klipskt placerade elektronicapassager och sporadiska utfall i Meshuggah-matematik känns lika naturliga som Oli Sykes ständigt växlande sånguttryck. Dock, för ett resultat på Mensanivå krävs en låtuppställning som inte tappar då slutsatsen ska presenteras.
Bästa spår: ”Fuck”.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB