Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.

Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.

Men, what the heck. Vi kör väl då?

Publicerad den 11 juni:

+++

The Gaslight Anthem

American slang

Side One Dummy/Bonnier Amigo

ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.

Bästa spår: ”Orphans”.

Publicerad den 18 juni:

++

Ozzy Osbourne

Scream

Epic/Sony

HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.

”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.

Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.

För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är. 

De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.

Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum. 

Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.

Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.

BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.

VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.

LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).

Publicerade den 25 juni:

++

Danzig

Dethred sabaoth

AFM/Sound Pollution

METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.

Bästa spår: ”Deth red moon”.

ÅTERBLICKEN: MEGADETH

Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.

Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?

Som exempelvis ”Rust in peace”.

NÄR? 24 september, 1990.

VAR? Kalifornien, USA.

VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.

Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition. 

Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.

Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén. 

Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.

En så kallad given grabbfest.

Som utlovat. Här kommer första avsnittet av nattens redovisning.

Recensionen, däremot, läser ni helst i en tidning som kallas Aftonbladet i dag.

1. Do what you want

2. Sinister rogue

3. We’re all gonna die

4. Flat earth society

5. Before you die

6. A walk

7. When?

8. No control

9. Suffer

10. No direction

11. Los Angeles is burning

12. Germs of perfection

13. I want to conquer the world

14. Generator

15. Materialist

16. Fuck armageddon… this is hell

17. Along the way (video här nedan)

18. Infected

19. American Jesus

20. Punk rock song

21. (21st century) Digital boy

22. Sorrow

Efter ett alltför kort vardagsbesök rullar festivalkärran nu igen. Sitter i skrivande stund på ett X2000 med slutstation Göteborg och kämpar mot en uppkoppling som inte tillåter mig att använda Aftonbladets säkerhetsprogram så att jag kan lämna min Ozzy Osbourne-recension (dragplåster i Nöjesbladet på fredag) på avsett sätt.

I stället blir det till att, i sann SRF-anda, mejla in 2 800 tecken text (med tilläggen) och be en stilla bön för att inga konstiga tecken eller liknande försvinner.

Let me hear you scream – for a steady Wi-Fi on the railroad.

Men, i alla fall. En hektisk men kul vecka väntar på Sveriges baksida. Inleder redan i kväll med att recensera Rise Againsts klubbspelning på Sticky Fingers, betar mig igenom West Coast Riot och In Flames intima gig i morgon kväll. Och sen väntar ju Metaltown, och där vet man aldrig vad som kan ske, innan målgång sker när söndag har blivit måndag och en recension av HIM:s framträdande på Pier Pressure har nått redaktionen i Stockholm.

Det kommer att bli hektiskt. Säkert kommer jag att bryta ihop både en och två gånger. Svära över diverse umbäranden och vara redo att sätta mig på närmsta färdmedel hem till huvudstaden igen.

Men det gör jag inte, så klart. Så – häng med mig i veckan, vet jag. Det kan ju bli riktigt kul.

Det har varit hyggligt tryck på tävlingarna jag körde förra veckan. Det är coolt. Det gillar jag.

Och, var säkra. Det kommer mer.

Men den första omgången är nu avklarad och vinnarna är som följer.

• Signerad AC/DC-poster: Hanna Nodemar, Flen.

• Meet-and-greet med Sabaton: Patric Wallin.

• Green Day-tröja: Henric Fransson, Göteborg, Fredrik Johansson, Göteborg, och Emma Collheim, Krylbo.

Stort jävla hårdrocksgrattis till er alla.

Jag vet. Om ett dygn står du på Ullevi och väntar på några promoverade punkherrar från Berkeley, Kalifornien, som inom kort ska gå på scen. Troligtvis till tonerna av ”Song of the century” – och du kommer få en bra kväll. Det vet jag. Giget i Globen i höstas var underhållande. Och så lär även lördagkvällen bli.

Men, det var ju inte det saken handlar om.

Utan snarare att Mikael Åsaborn på Universal/Bravado har skjutit tre stycken tjusiga t-shirts med ”Dookie”-motiv min väg. Och dessa vill jag så klart dela med mig av.

Motprestation? Stressa inte ihjäl dig. Det här blir rätt enkelt.

Jag vill bara ha svar på vad den där breda gatan i New York där scenuppsättningen av musikalen ”American idiot” nyligen hade premiär.

Ostkaka, va?

Mejla då ditt svar senast söndag 6 juni till mattias.kling@aftonbladet.se och se till att ta med namn och adress samt att du döper brevet till ”Green Day-tävling”.

Och, ja. Alla tre tröjor är i storleken medium. Lagom och bra. 

****

Watain

Lawless darkness

Season Of Mist/Sound Pollution

BLACK METAL Ett av djävulens mest effektiva knep är att göra sitt erbjudande så oemotståndligt som möjligt. Det är en handlingsplan som Uppsalas mest dogmatiska mörkerapostlar har förstått att anamma, då de lockar dig i fördärvet med tjusiga gitarrbyggen och blodisande melodier. För varje låt sugs lyssnaren effektivt längre och längre in i det svarta hål som utgör skivomslagets centralpunkt, och då det omfattande avslutningseposet ”Waters of Ain” (gästad av Fields Of The Nephilims tjärstrupe Carl McCoy) ebbar ut är mörkret så gastkramande att man som deltagare mest kippar efter andan. Förbannat bra, helt enkelt.

Bästa spår: ”Waters of Ain”.

***

Against Me

White crosses

Sire/Warner

ROCK Det handlar förvisso inte om någon radikal kursändring. Gainesvillekvartetten gör fortfarande politiskt laddade kupletter som du egentligen borde kunna rösta på i allmänna val. Ändå känns det som att gruppen har åkt en hållplats för långt på sin resa genom storbolagslandet. Tydligast blir det då Springsteen-pianot får ljuda i ”Because of the shame”, men även ”Ache with me” och ”We’re breaking up” fungerar bättre som smörgåspålägg än som brinnande pamfletter. Jag antar att det kan kallas mognad. Och även om slutsumman alltjämt knäcker mycket annat saknar jag nerven från exempelvis mästerliga föregångaren ”New wave”.

Bästa spår: ”Rapid decompression”.

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.

Den 17 juni är Chicago-kvartetten ett av dragplåstren på West Coast Riot-festivalen i Göteborg.

Men då bandet ändå befinner sig i staden passar det på att göra en uppvärmningsspelning kvällen innan – på intima Sticky Fingers. Räkna med att det blir trångt, svettigt och riktigt fullsatt. Speciellt som att gruppen spikade avsevärt mer rymliga Arenan i Stockholm på sitt förra besök på blågul mark.

Dessutom står meriterade Kristinehamnsgruppen Misconduct på samma scen samma kväll. Bara lite tidigare då. Ja, ni fattar.

Biljetterna till detta evenemang släpps fredagen den 7 maj via Pusterviksbiljetter (tel 031/13 06 80) eller via Ticnet (tel 077/170 70 70).

**

Darkthrone

Circle the wagons

Peaceville/Playground

METAL/PUNK I teorin är duons chosefria inställning till musikskapande en frisk fläkt i dagens annars så välkalkylerade metalklimat. 

Närhelst andan faller på samlas Fenriz och Nocturno Culto ute i skogen, riggar upp instrumenten, trycker ur sig ett par låtar  och när dessa är många nog så är ett nytt Darktrone-album redo för allmän beskådan. 

Under dessa förutsättningar är gruppens femtonde fullängdare förväntat slapp, spontan och lika kvalitetskontrollerad som Lidls grönsakssortiment. För det är verkligen så, att hur mycket jag än vill rusa i väg och hävda att ”Circle the wagons” är Norges tuffaste exportprodukt sedan Anti Swedens jeans så drar realisten i mig allt som oftast i handbromsen. Och det har inte så mycket med det slafsiga framförandet att göra som med att låtarna i sig inte håller någon vidare klass. Det finns bärkraftiga riff och bra grundidéer i nästan varje spår, men dessa goda uppslag slarvas ofta bort i ostigt sjungna kompositioner som snarare väcker frågetecken än ger några egentliga svar.

För mer hållbar underhållning rekommenderas då i stället Fenriz Myspaceblogg, där han iklär sig rollen som ambassadör för spridandet av god/ond metal och punk som mer bygger på känsla än på modern perfektion. Och det är ju – även i praktiken – helt hedervärt.

Bästa spår: ”I am the graves of the 80’s”

**

De Lyckliga Kompisarna

Hugos sång lp

Wild Kingdom/Sound Pollution

PUNK Inom en genre som i alla fall i teorin bygger på uppror kan ren munterhet också vara en provokation i sig. Och på så sätt är comebacktruppen upprörande som få. De Lyckliga Kompisarna trallar sig igenom spår som ”Göteborg city golf”, ”Hugos sång” eller ”Fylle-sms till FRA” med en frejdig energi som om det åter stod 1991 i almanackan och folkölen bubblade i näsan. Jo, jag tackar. Som inställsamma smekningar av nostalginerven fyller därmed många stycken sin funktion, men jag saknar ändå att Mart Hällgren bättre tog tillvara det vemod som ständigt lurar i bakgrunden. Glatt är inte alltid rätt.

Bästa spår: ”Tidsportalen”

***

The Dillinger Escape Plan

Option paralysis

Season Of Mist/Sound Pollution

MATHCORE Att kvintetten gör musik som bäst beskrivs med en bokstavsdiagnos är ingen omvälvande nyhet. Den är ständigt labil, växlar mellan teoretiskt finlir och praktisk brutalitet och ger här oförutsägbarheten tio nya definitioner. Denna kreativa rastlöshet är emellertid inte enbart av godo. Uttrycksvidden gör att rent fantastiska partier följs upp av avsnitt som är så irriterande att man helst vill örfila upp dem, ofta i en och samma låt. Därför funkar ”Option paralysis” bäst när albumet avnjuts i stramt hållna portioner, allt för att hålla hyperaktiviteten i schack.

Bästa spår: ”Widower”.