Arkiv för tagg darkthrone

- Sida 1 av 1

Dagens NSFW-blogg: Skivomslag som får dig att bryta ihop av skratt

av Mattias Kling
Gris

Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.

Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.

Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.

Smaklig spis.

tumblr_n336r9SFba1sstmkdo1_1280 tumblr_n334q7RhDk1sstmkdo1_500 tumblr_n3341p8LsT1sstmkdo1_1280 tumblr_n333u1E5gp1sstmkdo1_1280 tumblr_n332tmN45M1sstmkdo1_250 tumblr_n31xtwEQjN1sstmkdo1_1280 tumblr_n31lxiQzLw1sstmkdo1_500 tumblr_n2ztsg5u8A1sstmkdo1_400 tumblr_n2zhgoiYqv1sstmkdo3_400

Källa: Alternate Metal Album Covers.

Dark thrones and blogg flags (Veckans viktigaste, pt 13)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

Free Fall ”Power & volume” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Namnet till trots är den här gruppen ingen konceptensemble som grundar sig på en av Gröna Lunds mer populära åkattraktioner. I stället är det ännu ett blågult retrogäng – det börjar ju bli några sådana vid det här laget – som spelar analog rummelrock genom rörförstärkare.

Varför skulle du då bry dig om detta? Vi kan börja med lite stjärnstatistik: I gruppen hittar vi nämligen Mattias Bärjed från The Soundtracks Of Our Lives, Nymphet Noodles-kände Jan Martens samt trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy.

En dylik medlemskader ger såklart kreddpoäng även långt utanför hårdrockarkretsar, men anledningen till att just du faktiskt ska ta notis om debutskivan grundar sig inte på det. Utan snarare på att det på ”Power & volume” ryms härligt rumlande riffrock som levererar precis det som titeln lovar.

Det uppskattas bland annat av musikchefen Jocke Persson, som i fredagens Nöjesbladet fyrade av :+++: och skrev bland annat följande:

”I en överdigital musikvärld är just såna här primala rockband en befriande ventil när allt ska rattas fram i garderoben. Som en ohämmad grogg av tidiga AC/DC, Led Zeppelin och ett Lemmy-finger rakt i ansiktet är ”Power & volume” en skenande traktor. Mycket 70-tal förstås. Oerhört råa ljud. Gitarren låter som någon kastat upp en SM 57:a i replokalen och tryckt på rec. Basen är ett charmdiffust muller, trummorna stora nog att läggas ut på Hemnet. Det låter ofta lysande, framför allt Bjäreds rockmaniska gitarrspel. Då går det att förlåta att det blir lite odynamiskt ibland.”

Shai Hulud ”Reach beyond the sun” (Metal Blade/Border)

För många kanske Chad Gilbert är mest känd som gitarrist i nonsenspunkiga New Found Glory, eller måhända producent med exempelvis Terror, Trapped Under Ice och H2O på sin cv. Men några år innan han blev topplisteresenär via albumen ”Sticks and stone” och ”Catalyst” frontade han ett ganska så spräckligt metalcoregäng från Pompano Beach, Florida, fram till 1998 och medverkade då exempelvis på debut-ep:n ”A profound hatred of man” samt fullängdaren ”Hearts once nourished with hope and compassion”.

Vad det har för relevans så här 15 år senare? Jo, när genrepionjärerna nu återvänder med sitt första studioalbum sedan ”Misantrophy pure” (2008) är Gilbert tillbaka i det band som han gick med i redan vid 14 års ålder.

Med ett namn hämtat från en omfångsrik orm i Frank Herberts roman ”Dune” är Shai Hulud en varelse med kraft i käkarna, och borde på så sätt kunna locka anhängare av såväl moderna metalcoregrupper som Parkway Drive och August Burns Red som mer öppensinniga metallskallar. Det är ju en sån intressesfär som kommer av disparata influenser som hämtas från såväl NOFX som Metallica och Voivod och som gör att gruppen också står sig stark, avsevärt mer spännande och musikaliskt utmanande än sina nu aktuella musikaliska konkurrenter.

Darkthrone ”The underground resistance” (Peaceville/Playground)

Sedan relanseringen i och med ”The cult is alive” för sju år sedan har Fenriz och Nocturno Cultos skötebarn gått från att vara en diaboliskt svärtad elitmaskin till att bli en väldigt heavy metal-influerad sådan.

Det har gett de forna black metal-innovatörerna modell tidigt 1990-tal en genrekontroversiell inramning, som i sin tur har lett till att den numera omfamnas lika mycket av välpatchade jeansvästar som helvetesromantiker som skär sig i armarna. På gott och ont, får man säga, om ett sådant skämt tillåts. För jag hör väl till dem som snarare tycker att dess fixering vid 30-årsfirande arkivgods har större charmvärde än att det är svinbra på allvar. Vilket också gäller dess 15:e fullängdare, en skiva vars största utropstecken egentligen är det frekventa nyttjandet av pungklämd falsettsång.

Övriga hörvärt: Death Wolf ”II: Black armoured death”, Raven Black Night ”Barbarian winter”, Stratovarius ”Nemesis”, Terra Tenebrosa ”The purging”, Vreid ”Welcome farewell”.

VECKANS KONSERTER

High On Fire (KB, Malmö, 19/2)

En av de konserter jag mest såg fram emot under min New York-semester förra året skulle bli ett kärt återseende. Inte sedan Sweden Rock 2010 hade jag nämligen haft möjlighet att bli lite eldfängt påverkad av Matt Pikes supertunga krossensemble.

Det gick emellertid så där. Någon månad innan tänkt möte på Bowery Ballroom på Manhattan blåstes bandets då aktuella USA-sväng av och frontmannen skrev senare in sig på rehab för att få bukt med sitt alkoholmissbruk, något som han kommenterade så här för Village Voice i december:

– Jag mår bra nu och det går okej att hålla sig nykter. Självklart har det funnits frestande tillfällen, men jag försöker hålla mig i skinnet för att inte dö ung. Det finns för mycket jävla musik att göra.

Det är således en ganska så nyavgiftad frontman som återvänder till Sverige för inte mindre än tre framträdanden de närmaste veckorna. Förutom blågul turnépremiär i riktnummerområde 040 i morgon innehåller planerna besök i Göteborg kvällen efter samt i huvudstaden den 2 mars.

Slash (Annexet, Stockholm, 22/2)

Ibland är det väldigt irriterande att såväl fysiskt som mentalt tvingas vara bunden till en plats åt gången. Ta till exempel juni förra året. Inte för att jag för stunden drog några större kverulantvalser över att just då vara lokaliserad till trakterna nära Säve flygplats på Hisingen i Göteborg – att försiktigt sippa helvetesriffande metalvin och diskutera thrash med Tom Araya, Dave Lombardo, Kerry King och Gary Holt är ju en duglig förströelse vilken dag som helst – men det innebar också att närvaron under forne Guns N’ Roses-gitarristens spelning på Hultsfredsfestivalen var en omöjlighet.

Det var ju surt. Speciellt då Saul Hudson blott några veckor tidigare släppt höjdarutgåvan ”Apocalyptic love”, den första officiella releasen tillsammans med Myles Kennedy och The Conspirators. På plats nära sjön Hulingen fanns emellertid popnestor Håkan Steen, som likt många nuvarande kreddskribenter har en bakgrund som hårdrocksfan i ungdomen. Trots detta – det blev en ganska så reservationsfylld :++:-recension från den steenhårde Växjösonen. Med bland annat följande motivering:

”Bandet spelar sin tungt riffande rock, där den ikoniske Guns N’ Roses-­gitarristens skalövningssolon förstås får rejält med utrymme. Myles Kennedy är en ganska opersonligt gapande sångare och låtarna pendlar mellan småcatchy glamhårdrock och ganska enkelspårig funkriffmetal.”

Något säger mig att jag hade gjort en något annorlunda bedömning. Men då jag inte var där vid nämnda tillfälle kan jag inte spekulera i saken på ett annat sätt än via antaganden.

Vilket också gör att jag ser lite extra fram emot Bandit Rock Awards just i år. Själva galan lämnar jag därhän – och ser i stället fram emot att slutligen få höra ”You’re a lie”, ”Anastasia” och ”Crazy life” i livs levande form.

Övrigt sevärt: Kongh (Debaser Slussen, Stockholm, 22/2), Lord Vicar/Griftegård (The Liffey, Stockholm, 22/2), Biffy Clyro (Trädgårn, Göteborg, 23/2), Dobermann Cult/Gamla Pengar/Din Skefv/Rats Of Reality (Kulturhuset, Stockholm, 23/2), Dethrone/Black Barrel Smoke (Broder Tuck, Stockholm, 23/2, Rotten Sound/Martyrdöd/Enabler (Bergsunds strand 43, Stockholm, 24/2)

Sporta Céline Dion-merch – och se rimligt metal ut

av Mattias Kling

På något sätt är det väldigt kul när det förväntade görs på ett oväntat sätt. När humor för en stund får ta plats bland allt gravallvar och då konventioner presenteras med fötterna uppåt.

Detta har ganska så länge (eoner i internettideräkning) gjorts på exempelvis Youtube via så kallade mash-ups, där två eller flera till synes helt oförenliga låtar eller genrer mosas ihop. Det kan bli riktigt kul, som Rob Zombie/Adele eller Slayer/Lady Gaga. Några minuters förströelse som kan få mindre avslappnade fans att vråla om helgerån, men som egentligen bara handlar om att få sig ett garv mitt i detta elände som kallas vardag.

Nu tycks detta remixfenomen även ha nått modevärlden. På ett något oväntat sätt.

Nedan hittar i några bilder som har ganska så stor så kallad viral cirkulation just nu. Några plagg som tar och placerar mer eller mindre huvudvärksframkallande superartister av minimjölksnitt i ett sammanhäng där de i alla fall ser tuffa ut.

Det påstås att tischorna nedan finns till salu. Någonstans på nätet kanske detta även är sant. Vilket i alla fall tycks vara i högsta grad korrekt när det gäller min personliga favorit, ABBA-möter-Darkthrone-designen som erbjuds här.

Mamma mia – en sån måste jag ha.

Källa: Metalsucks.net, Metalinsider.net

Frost och pina – så här låter det när decembervindar vina

av Mattias Kling

 

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Bonusrecension: Darkthrone

av Mattias Kling
Darkthrone

**

Darkthrone

Circle the wagons

Peaceville/Playground

METAL/PUNK I teorin är duons chosefria inställning till musikskapande en frisk fläkt i dagens annars så välkalkylerade metalklimat. 

Närhelst andan faller på samlas Fenriz och Nocturno Culto ute i skogen, riggar upp instrumenten, trycker ur sig ett par låtar  och när dessa är många nog så är ett nytt Darktrone-album redo för allmän beskådan. 

Under dessa förutsättningar är gruppens femtonde fullängdare förväntat slapp, spontan och lika kvalitetskontrollerad som Lidls grönsakssortiment. För det är verkligen så, att hur mycket jag än vill rusa i väg och hävda att ”Circle the wagons” är Norges tuffaste exportprodukt sedan Anti Swedens jeans så drar realisten i mig allt som oftast i handbromsen. Och det har inte så mycket med det slafsiga framförandet att göra som med att låtarna i sig inte håller någon vidare klass. Det finns bärkraftiga riff och bra grundidéer i nästan varje spår, men dessa goda uppslag slarvas ofta bort i ostigt sjungna kompositioner som snarare väcker frågetecken än ger några egentliga svar.

För mer hållbar underhållning rekommenderas då i stället Fenriz Myspaceblogg, där han iklär sig rollen som ambassadör för spridandet av god/ond metal och punk som mer bygger på känsla än på modern perfektion. Och det är ju – även i praktiken – helt hedervärt.

Bästa spår: ”I am the graves of the 80’s”

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB