För en gångs skull lät jag blogg- och Twitterfunktion vara och bara njöt av musiken på Debaser Slussen i går kväll. Och det var det ju värt. En totalupplevelse som kulminerade med en fantastisk version av ”One of us must hang”. Man kan ju bli knäsvag för mindre.

Men, ändå. Slängde upp luren vid ett par tillfällen och filmade, vilket ni kan se nedan.

Sveriges bästa band – Sveriges sämsta fotograf. Du får vad du betalar för.

Jag vet att det är många därute i landet som saknar The Hellacopters. Och även om jag själv inte med någon större regelbundenhet vaknar tårögd av längtan så känns det på ett sätt tryggt att Nicke Andersson (Death Breath, ex-Entombed) håller rockådran pumpande med sitt nya projekt Imperial State Electric.

Två färska låtar ligger nu uppe för allmän granskning på gruppens Myspace-sida, och jag tar speciellt tillfället i akt att pusha för ”That’s where it’s at”. Social Distortion äter Status Quo-flingor till frukost, typ.

Livespelning blir det dessutom på Peace & Love-festivalen i Borlänge den 3 juli.

Som sagt, deltagarantalet var högt. Men nu har jag i alla fall slumpat fram nio vinnare som i veckan får se Sveriges just nu bästa Umeband tillsammans med en kompis.

Och dessa är, fördelade på stad.

• Stockholm: Anki MacPherson, Fredrik Ekman och Maria Vogel.

• Linköping: Robin Matejko, Carolina Henningsson och David Tapojärvi.

• Göteborg: Kamran Kalantari, Erika Fransson och Sasa Mitic.

Dessutom får nämnda individer varsitt rykande färskt cd-exemplar av ”A final storm” hem i brevlådan.

Grattis, som man brukar säga.

Guten morgen, meine lieben.

Kan bara konstatera att det har varit glädjande många som har visat intresse för att se Khoma i veckan och lägga vantarna på färska höjdarskivan ”A final storm”. Det känns bra, speciellt då jag länge har missionerat för detta bands storhet.

Och då tävlingen nu officiellt är stängd så ska jag bara hitta tid i den vanliga verksamheten att dra tre vinnare också. Vilket kommer ske under dagen.

Så, håll ögon och skärmar öppna.

En glad fortsättning följer.

I morgon släpps äntligen Umeåbandets tredje album i fysisk form. Det gillar skivbolaget Selective Notes/Razzia så pass mycket att det vill dela med sig av glädjen till bloggens läsare.

Därför bjuder det tre läsare per stad på spelningarna i Stockholm (21/4), Linköping (22/4) samt i Göteborg (23/4). Och inte nog med det – de lyckliga vinnarna får även varsitt exemplar av hyllande skivan ”A final storm” och får ta med sig en vän på evenemanget.

Vilket innebär att inte mindre än arton konsertbiljetter och sex album finns i potten.

Inte illa en sån här tisdag i april, va?

Men det krävs så klart en liten motprestation från din sida. Jag skulle vilja ha svar på vilket betyg jag gav trions skiva, då den recenserades i Aftonbladet den 9 april.

Busenkelt, va?

Och lika enkla är reglerna:

Mejla ditt svar till mattias.kling@aftonbladet.se senast söndag 18 april, tillsamans med ditt namn, mobilnummer och i vilken stad du vill se bandet. Alltså, om det är Stockholm, Linköping eller Göteborg som gäller.

En liten insats som väl kan löna sig. 

Det kan verka som rena rama Hedenhös för er yngre läsare, men det fanns faktiskt en tid då man köpte skivor. Ja, betalade för musiken. I affärer. Och fick något i handen. Som man sen lyssnade på. Efter att först ha köpt en skiva, alltså. I en affär.

Vart jag vill komma med detta är kanske inte så klart, mer än att jag önskade en ingång till att det på lördag firas Record Store Day över hela (nåja) världen. Vad som händer i just din håla vet jag inte, men Sound Pollution i Gamla stan i Stockholm slår i alla fall på stort med såväl Masshysteri live i butiken som gäst-dj:er. Bland de sistnämnda märks min väldigt långe Close-Up-kollega Daniel Josefsson, The Victims Gareth Smith, Watain-Erik Danielsson samt – ingen ingen mindre än Annihilators flinke gitarrist och ledare Jeff Waters.

Inte illa, skulle jag vilja säga.

Förutom nämnda gäster utlovas även för dagen exklusiva skivor till försäljning.

Ja, just det. Skivor. Sådana där som en gång för inte så länge sedan faktiskt köpte i just sådana affärer som nu är utrotningshotade.

Varför en närmare syn på ”Live and dangerous” just den 9 april 2010?

Kanske just för att det denna fredag är exakt 12 064 dagar sedan ett av världens bästa rockband spelade in ett av världens bästa livedokument.

Skivan har du så klart. 

Här kollar vi därför närmare på dvd-utgåvan.

NÄR? 29 mars 1977.

VAR? Rainbow theatre, London.

VARFÖR? Efter den fantastiska albumsviten ”Fighting” (1975), ”Johnny the Fox” och ”Jailbreak” (1976), samt ”Bad reputation” (1977) var Phil Lynott och hans manskap inne i ett så kallat stim. Och bandet som intar scenen på den mytomspunna lokalen i Finsbury park i den brittiska huvudstaden tar väl till vara på de förutsättningarna.

Inledande ”The boys are back in town” får tala för sig själv med extra fint tvillingarbete av gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson, ”Dancing in the moonlight” är själva definitionen på coolt sväng, medan inte ens de vältidigt tidstypiska videoeffekterna gör ”Are you ready” mindre läcker eller kåtfrustande.

Det här är helt enkelt Thin Lizzy. Levande och farliga. Och definitivt mer ärligt framställda än på det studiobearbetade albumet med samma namn.

Efter att bandet upplösts följande en konsert i Nürnberg den 4 september 1983 bildade Lynott bandet Grand Slam, som emellertid aldrig ens fick ett skivkontrakt, och ägnade sig därefter åt en solokarriär vars mest framgångsrika stund kom att bli låten ”Out in the fields”, som spelades in tillsammans med Gary Moore till dennes album ”Run for cover”.

Därefter tog det, som så många gånger tidigare i rockhistorien, slut i förtid. Den 4 januari 1986 avled frontmannen på ett sjukhus i Salisbury i sviterna av ett långvarigt drogmissbruk, blott 36 år gammal.

(Det här är en längre version än den som publicerades i Aftonbladet i fredags, den 9 april. Så det är ju lite exklusivt, om något)

****

Khoma

A final storm

Selective Notes/Sony BMG

ROCK Det är så lätt att likna trions musikaliska verk vid ett meteorologiskt fenomen. Parallellen är till synes oundviklig när gitarrerna fullkomligt väller fram, trummorna dundrar likt hagel och då melodierna är lika skira som den första vårsolen. ”A final storm” är helt enkelt aprilvädret förvandlat till elva fantastiska spår att ta till hjärtat. Den är i ständig symbios med motsatser, ibland varm och fruktbar, ofta karg och kylslagen. Som den felande länken mellan postrockigt vemod och metallisk bombasm, med såväl västerbottnisk kärvhet som hjärtlig ömtålighet. ”A final storm” är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.

Bästa spår: ”Osiris”.

**/***

Avantasia

The wicked symphony/Angel of Babylon

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL I uppror mot musikbranschens rådande svångremspolitik låter Tobias Sammet här magen svälla ut betänkligt. Över två skivor och nära nog lika många timmar fullbordas ”The scarecrow”-trilogin via tjugotvå låtar och i stort sett lika många gäster vid mikrofon och instrument. Således är det gott om utrymme för überfrüntlig pompa och galej, vilket bäst kommer till sin rätt på ”Angel of Babylon”. Här får konceptprojektet en musikalisk bredd som gör det hela intressant, och ger historien en generös final som får ursäkta den svaga inledningen.

Bästa spår: ”Promised land”.

Den kanadensiska powertrion Danko Jones får celebert sällskap i videon till kommande singeln ”Full of regret”.

Ingen mindre än huvudpersonen i ”Sagan om ringen”-filmerna, skådisen Elijah Wood, gör bandet sällskap i klippet. Andra gästroller spelas av Selma Blair (”Legally blonde”, ”The fog”, ”Hellboy” med flera) Motörheads Lemmy Kilminster samt Minutemen/Firehose-kände Mike Watt.

Låten är hämtad från gruppens kommande album ”Below the belt”, som släpps i mitten av maj via Bad Taste.

Nedan hittar ni en bakom kulisserna-titt på inspelningarna av promotionklippet.

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.