…så som de publicerades i Nöjesbladet i går, den 12 februari.
++
The Murder Of My Sweet
Divanity
Frontiers/Bonnier Amigo
ROCK Huvudstadskvintetten hymlar knappast med melodifestivalambitionerna då den bjuder in renommerade Bobby Ljunggren som medförfattare till spåret ”Destiny”. Och även om låten i fråga inte blev uttagen till tävlingen är gruppens AOR-goth på schlagersteroider som klippt och skuren för något slags genombrott. Debuten ”Divanity” är därmed ett gångbart hantverk någonstans emellan Within Temptation och All Ends, och samtidigt lika sötlaxerande som ett baklavalavemang. Refrängerna sitter, syntstråkarrangemangen är lagom svullna och sångerskan Angelica Rylin är ett fynd. Med mer skärpa i materialet och en egen profil kan jag köpa det.
Bästa spår: ”Kiss of death”.
Mattias Kling
ÅTERBLICKEN: BAD RELIGION
Tiotalets första år innebär att den moderna punkens chefsarkitekter kan tända 30 ljus på tårtan. Och i måndags offentliggjordes att gruppen kommer att inkludera svenska West Coast Riot-festivalen den 17 juni i detta firande.
När: November, 1989.
Var: Los Angeles, USA.
Varför: Egentligen sattes den melodipunkboll som än i dag studsar runt via band som Neverstore och Rise Against i rullning i och med föregångaren ”Suffer” (1988), men det var på den mäktiga ”No control” som Bad Religion förfinade sin formel.
Med ena benet i ungt uppror och det andra i akademiska teorier är albumet en 26 minuter kort tvekamp mellan två ytterligheter som på något konstigt, men ändå naturligt, sätt förenas i en och samma pogodans. Vare sig det handlar om evolutionära betraktelser (”Big bang”), intellektuella betraktelser över makthunger (”I want to conquer the world”) eller dystopier i förklädnad (”You”) är skivan ett verk som träffar såväl i magen som i läroboken.
Inskaffa gärna den 2004 ljudmässigt upphottade versionen för extra tryck i punkbasen.
I sann rationaliseringsanda tar jag och bakar ihop lite färska aviseringar under samma rubrik.
Bara för att.
Det är liksom lite enklare så.
• Nytt för i år är att Pier Pressure återuppstår efter tre år i dvala. Traditionsenligt hålls evenemanget dagen efter Metaltown i Frihamnen i Göteborg och går i dag ut med en lineup med halvhårt godis som nog kan motivera ännu en natt i 031-området.
Toppar gör HIM (vars nya album ”Screamworks…” varmt rekommenderas alla med hjärtat på rätt ställe), Takida, The Sounds, Dead By April, Neverstore och Her Bright Skies.
Biljetterna släpps på måndag den 15 februari via hemsidan.
• Och så har Sweden Rock officiellt bekräftat att Guns N’ Roses faktiskt kommer att headlina festivalen.
Ja, vad sa ni nu då?
Var det ett simpelt knep av Aftonbladet för att höja upplagan när vi presenterade nyheten redan i tisdags? Var det ljug av ”Aftonhoran”?
Nej, precis.
Så, sluta gnäll och var glada över att ni kan bli informerade om stora saker i förväg i stället.
Och som detta inte var nog har bluesgubben Gary Moore tagit sitt förnuft till fånga och kommer till festivalen med en repertoar som speglar hans hårdrocksperiod. Lyckan är stor. Glädjen ännu större. Ärligt. Jag är superpepp över detta.
Bloggsanktionerade spektakeltrion från huvudstaden har beslutat sig för att lägga ned verksamheten, med relativt omedelbar verkan.
Men innan gorillamasken läggs på hyllan så bjuds det in till gravöl och spelning. Och det redan på fredag, den 29 januari. Platsen för nämnda evenemang är KGB på Malmskillnadsgatan 45 i Stockholm. Som vanligt så utlovas blottade bringor, svettigt rock ’n’ punk-stök och brunstiga hits i stil med ”Sex ape”.
Som tydligt är, har det varit dåligt med uppdateringar med texter av yours truly och annat under december. Jag skyller på flyttstök, en önskan om lugn och ro när tillfälle gavs och allmänt rådd med gästbloggare och övrig administration.
Men, i alla fall. För er som inte har önskat/orkat köpa papperstidningen eller missat skiten på nätet så kommer här december i ett sammandrag.
Publicerad 12/12:
++++
Backyard Babies
Them XX
Billion Dollar Babies/Versity/Universal
HÅRD ROCK
För en gångs skull så är huvudinslaget det minst intressanta.
När Nässjös mest högexplosiva bidrag till den svenska rockhistorien väljer att sluta pärmarna runt en tjugoårig karriär så blir det egentliga bokslutet just – en bok. Och som sådan är kaffebordsprodukten ”Them XX” synnerligen läcker och iögonfallande. I ett generöst paket sammanfattas karriären i bildform. I svartvitt. Ickekronologiskt. Och, så klart, så snyggt att ögonen önskar sig plastikoperationer och nya linser.
Men det som verkligen motiverar inköpspriset är i stället de fyra skivor som dispositionsmässigt fungerar som ett tänkbart anslag till fotoparaden. Det borde liksom räcka med en cd med kvartettens mest kända låtar, men därutöver medföljer inte mindre än två skivor som förenar singelbaksidor med covers och andra mer perifera prestationer. Slående god kvalitet rakt igenom, speciellt där det fräckt tolkas bland andra Social Distortion, Misfits och Ramones, även om några avrundande remixer har mer komplementvärde än äkta njutbarhet.
Dessutom repriseras dvd-utgåvan ”Jetlag – the movie” – en ogenerad skildring av det band som likt inget annat i Sverige tjurrusat in i en sex, drugs & rock ’n’ roll-tunnel och som kommit ut helskinnat på andra sidan – en boxunik dokumentär samt en komplett videoparad.
Är det ett bokslut eller bara ett kapitel som väntar på att kompletteras med nya anekdoter, kroppsjuice och småländskt rockskorrande?
Framtiden får besvara den frågan. Men vad som än må komma är ”Them XX” ett musikaliskt testamente som alla kan dra vinning av.
Mattias Kling
Publicerad 19/12:
ÅRETS BÄSTA ALBUM:
1. Mastodon
Crack the skye
PROGROCK Brent Hinds råkade i slagsmål med singer/songwritern William Hudson i Las Vegas, hamnade i koma och rehabiliterade sig därefter i åtta månader på verandan med en akustisk gitarr och söta rökverk. Under dessa förutsättningar föddes så ”Crack the skye” – ett verk som drivs av ett konceptuellt tänkande och som kopplar ihop Stephen Hawkins teorier med Rasputin och… luft. Det må låta hur pretentiöst som helst. Men slutsatsen är bara oerhört utmanande och makalöst bra på en och samma gång. Ett mästerverk så fantastiskt att himlen rämnar.
2. Alice In Chains
Black gives way to blue
ROCK/METAL Med ballar av stål plockar William DuVall upp Layne Stayleys fallna mantel och bildar ett nervdallrande par med Jerry Cantrells skärrade harmonier. Det finns bara fem ord som i år är synonyma med succécomeback. Och det är ”Black gives way to blue”.
3. Behemoth
Evangelion
DEATH METAL Med en förbluffande lätthet förvandlar gruppen sina burdusa höghastighetsattacker till vanilj som fullkomligt smälter i munnen. Låtarna, för det handlar verkligen om låtar, är så medryckande att man bara kan häpna. Och vare sig det handlar om Morbid Angel-dunder eller Bathory-brak är ”Evangelion” ett glädjebudskap som kan övertyga fler än de redan frälsta.
4. Hardcore Superstar
Beg for it
HÅRDROCK Nytillskottet Vic Zino sprutar en redan överstyv thrashsleaze så full av energi att inte ens en lätt stillastående halvballad i halvtid lyckas slå hål på en uppåtgående formkurva. Guldlåtarna staplas på varandra under en uppsluppen fest som inte är över innan de sista tonerna i ”Innocent boy” aviserar hemgång med tungt huvud och lätt hjärta.
5. Candlemass
Death magic doom
METAL Candlemass hämtar upp sin vågspräckande tyngd från medvetandets mörkaste vrår, men smyckar därtill med harmonier så luftiga att de svävar likt moln runt bergstoppar. Det märks i Tony Iommi-tjocka riff, i Rob Lowes högst myndiga sång och i låtar så väldiga att de borde ha egna gps-koordinater.
ÅRETS BÄSTA LÅTAR:
1. Mastodon
The czar…
PROGROCK Via fyra passager tas lyssnaren med på en halsbrytande tiominutersfärd där det absolut bästa från rockhistorien presenteras på ett blänkande silverfat.
2. Katatonia
Liberation
METAL Lika fantastisk som snöstormen utanför fönstret, lika varm som ett par ben under filten.
3. Hardcore Superstar
Innocent boy
HÅRDROCK Så här ska ett superalbum knytas ihop – med en Mötley Crüe-fräsig hymn som är allt annat än oskyldig
4. Hatebreed
In the ashes they shall reap
METALCORE En upplyftande uppmaning att kämpa vidare, vilken skit världen än må kasta på dig.
5. Bring Me The Horizon
It was written in blood (L’Amour LA Morgue remix)
METAL/HARCORE Det här bandet är mer än fräcka frisyrer och skinntajta jeans. Bara så att ni vet.
Publicerad 2/1 2010:
00-TALETS BÄSTA LÅTAR
1. ONE OF US MUST HANG (KHOMA)
ROCK Efter två minuter och fyrtiosju sekunder stannar tiden. Då brister alla skyddsvallar. En sorgsen gitarrslinga får växa sig övermäktig och sköljer över lyssnaren likt en tsunamivåg som samtidigt är hotfull och så förbannat vacker att den inte hör hemma i den här usla världen. Och när den sista tonkaskaden har ebbat ut står sångaren Jan Jämte fortfarande flämtande och viftar med armarna i hopp om att finna balans. Nollnolltalet har aldrig låtit vackrare än så.
2. B.Y.O.B. (SYSTEM OF A DOWN)
METAL I textraderna ”Why don’t presidents fight the war?/Why do they always send the poor?” sammanfattas en hel tidsanda, påeldad och förargad av George W Bushs krig mot terrorn i Irak och mot den egna befolkningen på hemmaplan. Trött polemik, kanske. Men tonsatt av en musikalisk uttryckstombola där thrash möter solskenspop och österländska harmonier blir det som ett brandtal av inspiration. Blast off – it’s party time!
3. THE DRAPERY FALLS (OPETH)
METAL Få låtidéer håller för att kavlas ut i närmare elva minuter. Men i Opeths fall är den omfångsrika formen snarare en förutsättning än en begränsning och innan ridån till slut faller har i stort sett alla sinnesstämningar bearbetats.
4. ALL ON BLACK (ALKALINE TRIO)
PUNK I år skaffar jag låtens galghumoristiskt tvetydiga öppningsrad som magtatuering. Det är mitt enda nyårslöfte, då det här är ett stycke som verkligen är hudnära.
5. PARABOLA (TOOL)
METAL Under 1980-talet gjorde Queensrÿche termen ”thinking man’s metal” till sitt adelsmärke. Tjugo år senare tar Maynard James Keenans intrikata konstellation över den yrkesbeteckningen, med en perfekt avvägning mellan intellekt och auktoritet.
6. PASCHENDALE (IRON MAIDEN)
METAL Inte bara för att Maiden är Maiden, och därmed per definition världsbäst. Utan minst lika mycket för att det här är Steve Harris mest närgångna krigsskildring sedan ”Afraid to shoot strangers”.
7. HURT (JOHNNY CASH)
COUNTRY En man som har börjat skönja slutet på sin livsresa tar Trent Reznors självdestruktiva gospel och gör den till sin egen sorti. Den som inte berörs av den färden har inget hjärta.
8. ANGEL’S WINGS (SOCIAL DISTORTION)
PUNK När turen är slagen i botten går det alltid att lita på att Mike Ness lyfter upp en igen. Som med denna fantastiska avslutningsfanfar på albumet ”Sex, love & rock ’n’ roll”.
9. M.I.A. (AVENGED SEVENFOLD)
METAL Ett formidabelt möte mellan Iron Maidensk galoppmetal och solbränd västkusthardcore.
10. FACING WHAT CONSUMES YOU (HATEBREED)
METALCORE Vill du bygga muskler, se då till att ha Connecticuts finest som träningsmusik. Biffigare än så här blir det knappast.
3 tongivande stilar från 2009 och skivorna jag lyssnat mest på inom dem
1. Pop 2009
Årets kanske mest tongivande musikinriktning inom popsfären är den som oftast förenklat beskrivs som världsmusik, hur missvisande och äckelframkallande det än må låta. Det är en bespottad genreförenkling som ofta beskylls för att sko sig på det som roffats från andra kulturer. Uttrycket stöpts om ibland och presenteras som autentisk afropop eller liknande, men har alltid fått skit, i alla fall sen Paul Simons ”Graceland”. I år har icke-genren äntligen fått spela fritt, beskyllningarna haglar inte lika tätt och det mest initierade blir till musik i mittfåran.
Oavsett om det är glädjesprudlande afrokarameller, kritvit popsångerska med pakistanska folkmusiker som blir mixade av svenska fjordpopshipstern Dan Lissvik eller om det är überhippa genreöverskridare från Brooklyn så finns det många bra skivor ute i år. Jag väljer fyra bara för att jag kan.
1. Animal Collective ”Merriweather post pavillion”
2. Dirty Projectors ”Bitte Orca”
3. Taken By Trees ”East of Eden”
4. The Very Best ”S/t”
2. Indie 2009
Banden som blickar framåt genom att blicka bakåt har vi levt med ett tag nu. Lo-fi har tagit mycket plats, portainspelningarna har blivit vanligare och indie har blivit indie igen genom bolag som bland andra Woodsist och Sacred Bones. Hederliga garagerockideal och DIY-mentalitet har blommat och givit oss band som faktiskt mest bryr sig om att släppa skivor istället för att faktiskt synas eller sälja.
Vid sidan av de mer sprakiga och luddiga banden har vi de som tagit tillbaka ljudvolymen som en av de viktigaste komponenterna. Också på egna villkor, utan att följa trender eller försäljningskalkyler. Kalla det indie eller pop, några av de band som jag lyssnat mest på i år slår an en ådra som de gamla skotittarbanden var inne på för ett bra tag sen. En ådra som uppdaterats på ett eller annat vis.
1. A Place to Bury Strangers ”Exploding head”
2. Fuck Buttons ”Tarot sport”
3. Health ”Get color”
3. Rock 2009
Att metal räknas som den mest folkliga stilen näst efter dansband är väl alla införstådda med. Samtidigt har det på senare år dykt upp band som uppdaterat, och i bästa fall, utmanat de mer konventionella stilarna. Blandat och givit ut hybrider som känts mer samtid än på länge. Årets utbud av nydanare har inte varit lika övertygande.
De tre hybridband jag lyssnat mest på i år är därför de som faktiskt gjort det de kan allra bäst, lira skränig rockmusik med sina polare. Finns många att välja på, men här är tre riktigt bra.
1. Converge ”Axe to fall” (med medlemmar från Cave In, Genghis Tron, Neurosis och Disfear)
2. Shrinebuilder ”S/t” (medlemmar från the Obsessed/Saint Vitus, Sleep/OM, Melvins och Neurosis)
3. White Shit ”Sculpted beef” (medlemmar från bland andra Wrangler Brutes, Monorchid, Skull Kontrol, Big Business och The Melvins).
Mikael Nordlander är 35 år och bor i Malmö. Han har under de senaste tio åren bland annat jobbat med ”Musikbyrån” och ”Hype!” på SVT. Vid sidan av sitt arbete är han med och driver klubben High Five på Debaser i Malmö samt hjälper till med skivbolaget Deleted Art som även de har en klubb i Malmö. Skivbolaget har under året bland annat släppt DD//MM//YYYY och BiG A Little a, och släpper snart Wyo Stars och en singel med Bear Quartet. Övrig tid tillbringas framför datorn, skivspelaren eller på andras klubbar och organiserade spelningar.
3 skivsläpp från 2009 som förtjänar lite mer uppmärksamhet än de fått:
1. J.Tex: ”Misery”
Givetvis går det bortom alla rimliga gränser att en dansk (!) kan framstå som ett under av trovärdighet när han, med klädsam Hank Williams-knarrighet, tycker synd om sig själv till tonerna av den kanske mest naturtrogna mountain music som gjorts på denna sidan om 1953. Men så har Jens Einar Sorensen, i det att han föddes i USA, också en viktig likhet med vår egen Christian Kjellvander – det rätta countrytwanget sitter i arvsmassan och det krävs inte mer än en intimt producerad och sparsamt instrumenterad inspelningssession för att plocka fram det. Allra bäst – och då snackar vi så där grisbra att man lika gärna kan slänga hela sin övriga skivsamling åt helvete – blir det i den amerikanska folksången ”Wabash cannonball” som, jämte tolkningarna av The Carter Family och Dick Curless, numera måste räknas som den definitiva versionen.
Sveriges mest pålitliga skivbolag just nu? Min röst går till Transubstans. Gamle Cronis har en osviklig fingertoppskänsla när det kommer till att plocka fram godbitarna i Sveriges proggflora – lyssna bara på Abramis Brama (”Smakar söndag”), Babian (”Fullproppad, listtoppad, livrädd & uppstoppad”) och Gösta Berlings Saga (”Detta har hänt”) för att nämna några av de gäng som släppt album i år. Bäst av dem alla är dock Stockholms Siena Root, som trots att jag följt dem någorlunda regelbundet sedan debutdemon 2001 knockade mig totalt med ”Different realities”. Så här skulle det ha låtit om Bo Hansson gjorde musik tillsammans med Blue Cheer. Extra pluspoäng för skivans dramaturgiska upplägg – den går från relativt lättlyssnad (men ingalunda publikfriande) bellbottom-rock till att totalt tappa fotfästet i ett orientaliskt sammelsurium av instrument jag inte ens kan namnet på. Lovely. Under 2010 släpper Transubstans dessutom mer godis, såsom debutalster med Graviators och Brutus samt ett nytt album av Graveyard.
Det är andra året i rad som Mark Lanegan figurerar högt upp på min summering. 2008 var det med The Gutter Twins, nu med Soulsavers, även om han här är mer av en permanent gästartist. Det brittiska produktionsteamet bestående av Rich Machin och Ian Glover har därtill anlitat Will Oldham, Mike Patton, Richard Hawley (vars ”Truelove’s gutter” för övrigt också hör till årets albumhöjdpunkter) och Jason Pierce och resultatet är givetvis precis så bra som det ter sig redan på pappret. Oerhört karakteristisk electronica som bara vagt antyder att den vill omfamna såväl varmhjärtad soul, världsfrånvänd country, rusig gospel och stökig skrevrock – med låtar som man vill förtvina i plågor över att man inte skrivit själv. ”You will miss me when I burn” (skriven av Oldham, framförd av Lanegan) är årets bästa låt.
Daniel Josefsson (till höger på bilden ovan) firade i år tioårsjubileum som skribent i Close-Up, och värvades under hösten även till skribentstaben i Sonic. Ett tag hyste Josefsson farhågor om att det var från honom James Hetfield fick den rännskita som orsakade en inställd konsert i Globen i mars (han var ensam i landets journalistkår om att intervjua Metallica-sångaren före uppträdandet). Under 2009 har den nu 32-årige västgöten även firat triumfer med Club Nuggets (country- och soulklubben han anordnar tillsammans med sin vän Martin) samt träffat kvinnan han vill ha vid sin sida livet ut.
Dagens turnébesked får polaren Anti-Chris i Alingsås att gå ner i brygga.
Den 10 mars spelar Thirty Seconds To Mars i Stockholm, så räkna med en Hjortheimer som tältar utanför Fryshuset i god tid innan utsatt datum.
Trion – som består av Jared Leto (filmkänd från bland annat ”Requiem for a dream), Shannon Leto och Tomo Milicevic – släpper snart fullängdare nummer tre, som följer upp framgångsrika ”A beautiful lie” (2005). Albumet heter ”This is war” och släpps den 9 december.
Biljetterna till ensemblens första Sverigeframträdande släpps på fredag den 20 november.
Videon till nya singeln ”Kings & queens” går med fördel att kolla på här.
ROCK Att lyssna på AC/DC en tidig novembermorgon, då världen utanför fönstret tröstar sig med ännu en bitterljuv vila, är som en motsägelse i sig. För så fort Malcolm Young slår an det där första riffet i ”Stick around” vill jag bara rusa ut och väcka Johanneshov ur förvinterdvalan, kleta öl på köksväggarna, göra en volt från balkongen – och landa på fötterna först två cd-skivor och en dvd senare i och med en finfin livetagning av ”Highway to hell”.
En helt korrekt reaktion ställd inför en låda bräddfylld med en brunstig rock ’n’ roll-dos endorfiner från Y-fronten, så klart. Och därmed föga förvånande.
Desto mer överraskande är då att gruppen med så enkla medel lyckas sudda ut gränserna mellan tid och rum. Med tanke på att materialet på ”Backtracks” första – och här också avhandlade – skiva spänner över hela 26 år är det imponerande hur sammansatt det är. Vare sig det handlar om ett småobskyrt lp-spår som ”R.I.P. (Rock in peace)” från 1976 eller en singelbaksida som ”Cyberspace”, hämtat från den här sidan millennieskiftet, är det ack så tydligt att allt är levererat av samma trupp. Och det är en samling som har ordet ”högspänning” tatuerat på skinkorna. Helst i versaler, och gärna med en blixt insprängd på valfritt ställe.
Det gör att det kliar betänkligt på sydliga breddgrader under ”Crabsody in blue”, att en halvballad som ”Love song” förvånar i det lilla och att ”Moneytalks”-uppbackaren ”Borrowed time” faktiskt överträffar huvudspåret.
Och, ja. Just det.
Därutöver presenteras, i den butikssläppta budgetutgåvan, en liveskiva med ett liknande tidsperspektiv samt den tredje installationen i dvd-serien ”Family jewels”.
Bästa spår: ”R.I.P. (Rock in peace)”.
Mattias Kling
+++
Avatar
Avatar
Gain/Sony BMG
METAL Efter två plattor med ganska så konsekventa At The Gates/In Flames-studier har Göteborgsbandet denna gång valt att vidga kursplanen väsentligt. Och ingående granskningar av storasyskonens vinylbackar har gett avsett resultat, då kvintetten nu bemästrar såväl småknepiga Iron Maiden-ekvationer som klarar av att dividera Judas Priest med WASP. Några större akademiska bedrifter är Avatar emellertid ännu inte mogna för. Ännu krävs hårt pluggande för att de ska kunna avlägga en tillfredsställande examen med ett betygssnitt över godkänt och att vokalisten Johannes Eckerström vågar släppa loss sitt inre Rob Halford-odjur.
Bästa spår: ”Roadkill”.
Mattias Kling
++
Within Temptation
An acoustic night at the theatre
Sony BMG
MYSROCK Att klä av holländarnas skapelser all ljudlig extravagans fungerar ungefär lika bra som att ta bort specialeffekterna från ”Sagan om ringen”-filmerna. Idéerna som kvarstår är så klart de samma, men dessa är ändå huttrande skelett som står och hackar tänder utan stöd av översvallande produktionsvärme. Det går alltjämt att hänföras av Sharon den Adels förtjusande stämma och en småtjusig ny komposition i och med ”Utopia”. Men det är samtidigt som att plocka dramatiken ur ”Det sjunde inseglet” och förvandla ett dramatiskt mästerverk till myspys likt ”Notting Hill”.
Bästa spår: ”Somewhere”, med gästande Anneke van Giersbergen.
Nätter som dessa, då jag plöjer igenom skivhögarna så hittar jag så klart en hel del fräck musik som inte passar i det stora Aftonbladet. Eller helt enkelt inte får plats.
Så därför kommer här lite spridda tips på sådant som är lyssningsvärt. Inga ingående recensioner, inga superlativ eller adjektiv från magen. Bara lite länkar att kolla upp, njuta och förhoppningsvis hitta något som du kanske inte annars hade lyssnat på.
Jaha, ja. Ännu en vecka då nätredaktionen inte mäktat med att lägga upp cd-recensionerna från Nöjesbladet.
Nåväl, jag gör det själv.
Bara för att ni älskar mig så mycket.
+++
Pearl Jam
Backspacer
Island/Universal
ROCK I ett av skivans starkaste spår liknas textens begärliga kvinna vid en naturkraft, en beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.
För Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av vare sig trender eller utomstående förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än som njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande vis.
Det är helt enkelt ett band som drivs snarare än som bara existerar och flyter ovanpå.
Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Initiationstrion ”Gonna see my friend”, ”Got some” och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddningen från det föregående albumet medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång gått förlorat. Efter denna intensiva öppning blir därför en standardrumlare likt ”Johnny guitar” eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” rena bagateller som vare sig väcker egentlig entusiasm eller upprördhet.
Desto bättre är då de stycken då gruppen helt släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på frontmannens utmärkta soundtrack till likaledes utmärkta filmen ”Into the wild” och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden.
När den sistnämnda abrupt utmynnar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig i känslostormens öga.
Bästa spår: ”Got some”.
Mattias Kling
+++
Muse
The resistance
Warner
ROCK I den musikaliska bredden finns en oförutsägbarhet som nästan blir övermäktig. Muse plockar intryck från ABBA och parar ihop Queen med Rachmaninov, medan ”Guiding light” framstår som en oväntat lyckad korsning av Ultravox ”Vienna” och ”Anthem” från ”Chess”. Med en sådan spännvidd är det nästan självskrivet att allt inte faller lika väl ut. Det bombastiska anslaget blir på sina håll översvallande pompöst, vilket blir extra tydligt när avslutande ”Exogenesis: Symphony”-sviten tillåts svälla ut i tre passager. Ambitiöst och modigt, ja visst, men det är de mer melodidrivna styckena som väcker minst motstånd.
