Kollade igenom digitalkameran och mobilen och hittade lite andra klipp som jag tänkte bjuda på. Inte för att de är speciellt bra eller så. Men bara för att.

Äh, skit i vilket. Vi kör i stället.

Slash presskonferens:

Crucified Barbara:

Deathstars:

Triptykon:

Färska svenska rocklabeln Supernova firar att det är sommar – genom att ge bort en helt gratis nedladdningsskiva via Cdon.

13 låtar erbjuds med bolagets artister, och grupper som April Divine, Royal Republic, Gormathon, Hate Ammo och Enthrope ställer alla upp med ett spår var. 

Intresserad? Klart som korven att du är.

Gå då in här. Klicka på Köp-knappen intill albumet ”Supernova sampler 2010”. Klicka på ”Till kassan” vid varukorgen uppe till vänster. Fyll i dina inloggningsuppgifter eller skapa ett nytt konto. Ange rabattkod SUPERNOVA i rabattkodsfältet i kassan. Priset reduceras då till 0 kronor. Följ sedan instruktionerna.

Mer info om Supernova och dess artister hittar du på bolagets MySpacesida.

+++

Soilwork

The panic broadcast

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL

I avslutningsspåret hänvisas till den ryske vetenskapsmannen Ivan Pavlovs experiment, där han påvisade att hungern hos hundar kan tändas genom en lätt klockringning. På samma sätt kan sextettens tvåtredjedelsmetal fungera – så fort den sista tonen på en skrovlig vers ljuder så vet alla att det vankas en lättsmält refrängmåltid som får saliven att strömma till. Formen öppnar för ett bra utförande, men det är mest då denna frångås som lockelsen blir som störst. Rekommenderade stimuli blir därför ytterligheterna – en Alice In Chains-mörk ”Epitome” eller ett thrashrasande öppningsnummer.

Bästa spår: ”Late for the kill, early for the slaughter”.

+++

Jorn

Dio

Frontiers/Bonnier Amigo

METAL Det är på något sätt omöjligt att lyssna utan att få en klump i magen. Vad som från början var tänkt som en rehabiliteringsgåva till en cancersjuk legendar blir nu i stället en postum hyllning till en av metalvärldens största röster. Därför är Jorn Landes tribut också extra kännbar. Speciellt då ett av hårdrocksvärldens säkraste stämbandspar i många fall har valt att tolka andra kompositioner än de mest uppenbara, med den mäktiga Black Sabbath-dubbeln ”Lonely is the word”/”Letters from earth” som extra surpris när slutet närmar sig. Ett rakt igenom hedervärt initiativ, som tyvärr inte fick en avsedd kurerande effekt.

Bästa spår: ”Don’t talk to strangers”.

Vid release i april hyllade jag skivan med orden ”’A final storm’ är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.”

I kväll står Umeåbandet dessutom på scen i Borlänge, en tilldragelse som det känns verkligt otrevligt att missa.

Men, vare sig om du är där eller inte har du nu möjlighet att få ett helt eget exemplar av Khomas tredje album. Med tjusiga autografer av medlemmarna Jan Jämte, Johannes Persson och Fredrik Kihlberg som extra grädde på omslagsmoset.

Och, det är fredag. Solen skiner och jag känner för att vara snäll. Så jag skiter i fråga den här gången, allt du behöver göra är att skicka ett mejl döpt till ”Khoma-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se senast nu på söndag för att vara med i utlottningen. Men glöm för all del inte att uppge vanlig postadress. De som glömmer detta (brukar alltid vara en handfull per tävling, trots ihärdiga påminnelser) deltar inte i tävlingen. Så är det bara.

Lycka till.

Eddie Vedder i Pearl Jam. (Foto: AP)

Egentligen vill jag inte tänka så mycket på det. Rent instinktivt vill min kropp eller själ inte känna hur det var att stå där i publiken när allt gick åt helvete. Inte minnas hur det var att stå vid säkerhetsgrindarna backstage till Orange scen och prata med gråtande scenvakter, se ambulansernas blåljus blixtra förbi i duggregnet, eller hur slaget i magen kändes då de första dödsfallen bekräftades.

Den 2 juli 2000 hade annars börjat så bra. Jag hade gått av mitt nattskift på Aftonbladet vid fyratiden på fredagmorgonen, sovit alldeles för få timmar för att hinna med SAS-planet till Kastrup och sedan tåget till Roskilde för att möta upp Robban, Madde och Andrea, som hade varit där sedan ett par dagar.

Jag minns att regnet piskade mot tågfönstret när jag åkte genom Sjælland, att himlen var dyster och vresig. Men – vad fan. Jag hade köpt ett paket Carlsberg Hof på flygplatsen och njöt mest av att vara på väg. Dessutom, jag hade ju packat kläder för regn, påmanad av historier om tält som kan flyta iväg och ett festivalområde som förvandlas till ett träsk av bara någon deciliter nederbörd.

Men inom bara några timmar så förvandlades glädjen över att återigen få beträda den klassiska festivalmarken till ren skräck.

Regnet kändes ungefär som en dusch i ansiktet. Du kan tänka dig, som om någon står och ihärdigt sprejar dig med en vattenspruta satt på absolut finaste stråle. Men vi tog oss in på området. Vi skulle se Pearl Jam. 

Enligt sms-meddelanden befann sig Fredrik, Alex och Danne i ett öltält på höger sida om scenen, medan vi kom in på vänsterflanken. Trion ville träffas. Och jag ville så klart träffa dem också. Så tiotalet minuter in i Seattlegruppens konsert började jag röra mig igenom publikhavet – enligt uppgift uppgick åskådarantalet till 50 000 – för att ta mig till andra sidan.

Men jag kom inte så långt. Det var liksom lite för trångt för att kunna röra sig över området och det ihärdiga regnandet hade gjort att underlaget liksom rörde på sig, och att du rörde dig med det. Ungefär halvvägs – jag var då kanske 40-talet meter från scenen – gav jag upp. Det började kännas osäkert och Eddie Vedder hade vid upprepade tillfällen uppmanat publiken att ta tre steg tillbaka.

Det var med stor ansträngning jag till slut kom tillbaka till asfalten på vänstersidan och ungefär då ser jag en frontman som faller i gråt. Det är liksom något riktigt allvarligt som har hänt där, bara några meter ifrån mig. I en sådan situation tar journalisten i mig över och jag drar med mig mitt sällskap (fortfarande ingen Fred, Alex eller Danne) så långt backstage som vi kommer med våra armband. Det visar sig vara till den slutliga avspärrningen bakom den orange scenen. Jag står där ett tag, ringer tidningen och försöker få någon klarhet i vad som har hänt av chockade vakter samtidigt som den ena ambulansen efter den andra kör förbi oss. Då kommer det första beskedet; tre unga människor är döda.

Jag tror att det är ungefär där mycket blir svart. Jag vet att jag ringer tidningen igen. Att jag jobbar hela natten med att få hem citat till Stockholm, att jag pratar med vakter, publik och vittnen och att jag ser till så att mitt sällskap hamnar på bild i tidningen till dagen efter. Med ett mobilnät som hela tiden låg nära kollaps så kändes det som det säkraste sättet att låta våra nära därhemma i Sverige veta att vi var vid liv. Att vi inte var skadade. Men i övrigt är de flesta minnen av den där natten som utraderade ur huvudet. Kanske som ett sätt för själen att isolera sig mot det där hemska. Det där tragiska. Det där inihelvete orättvisa.

I dag vet vi att nio unga pojkar dog, därav tre svenskar. Vi vet att konsekvensen har blivit ett större säkerhetstänk runt våra festivalscener. Allt, för att den där svarta natten 2 juli 2000 inte ska upprepa sig.

I dag tänker jag lite extra på er. Ni unga män vars liv nyss hade börjat. Ni som dog där i leran och smutsen bara för att ni ville se ert favoritband en kväll i Roskilde. Ni individer, vars bortgång har lämnat sår i familjer som aldrig riktigt vill läkas. Ni pojkar, som gör att jag, nu tio år senare, sitter i en annan tid och ett annat liv med tårar utmed kinderna.  

Det var så länge sen. Men det känns fortfarande så nära.

Det lär jublas rätt högt i Gästrikland just nu. Getaway Rock har nämligen, efter Hultsfredsfestivalens nedläggning, kontrakterat Deftones till evenemanget nästa vecka.

Det innebär att ett redan starkt startfält med bland andra Slash, Motörhead, Megadeth och Exodus görs ännu starkare.

– Det är extra kul för Deftones har varit på vår och vår publiks önskelista från början. Men eftersom de var exklusivt bokade till Hultsfred så hade vi tidigare inte möjligheten. Just nu är vi så kompletta vi skulle kunna bli vårt första år, säger festivalledaren Tomas Jernberg.

Mer info på Getaway Rocks hemsida.

Det är kanske inte samma sak. Och inte ens i samma del av landet.

Men Rockweekend i Söderhamn har beslutat sig för att ge dem som har löst entré till Hultsfredsfestivalen gratis entré till nästa veckas begivenhet.

– Då vi redan nått break even och sålt fler biljetter än totalt förra året till Rockweekend så beslutade vi oss därför att erbjuda de som köpt biljett till Hultsfred att gratis få möjligheten att besöka Rockweekend i Söderhamn istället, säger Martinus Eriksson, festivalchef på Rockweekend. 

– Vi önskar Hultsfredspubliken välkommen till Rockweekend och hoppas att kusinen i Småland kan återkomma i framtiden, då vi tror att en musikalisk mångfald gynnar den svenska livescenen som helhet.

För att göra bytet är att ta den kod biljettinnehavaren kommer att få från Eventim och uppge den när man köper biljett till rockpartyt i norr. Notera dock att serviceavgift samt eventuell campinghyra tillkommer.

Mer info om akterna på Rockweekend (bland andra Deep Purple, Sebastian Bach, Twisted Sister och Venom) lämnas på evenemangets hemsida.

Även Arvikafestivalen har beslutat sig för att erbjuda Hultsfredsbesökarna plåster på såren. Där får biljettinnehavarna förvisso pynta 500 kronor för ett festivalpass, men då också uppleva konserter med bland andra In Flames, Volbeat och Takida. Mer info hittar ni här.

Den 31 oktober är ett datum att markera i kalendern.

Då är det nämligen dags för hyllade The Gaslight Anthem att återvända till Stockholm och Debaser Slussen.

Bandet är aktuellt med sitt tredje album ”American slang” (en recension på detta hittar du längre ner här i bloggen), vilket är uppföljaren till den fantastiska föregångaren ”The ’59 sound”. För er som fortfarande har att upptäcka denna punk ’n’ soul-pärla så kan jag verkligen rekommendera denna. Spotifyanvändare kan lyssna och häpna här.

Biljetterna släpps i morgon, den 30 juni, och inhandlas bland annat genom Live Nation och via Ticnet på telefon 077-170 70 70.

Den danska thrash ’n’ roll-combon har valt lite svensk ärkedöds som uppvärmningsakt på sin kommande turné.

Det innebär att Entombed värmer upp publiken inför huvudakten under de fem aviserade Sverigespelningarna i oktober. Dessutom har Volbeats landsmän i The Kandidate kontrakterats som extra underhållning.

– Vi är glada över att ha Entombed med som förband till vår Europaturné. De har varit en stor inspiration och ett band som vi har gillat i 20 år, kommenterar sångaren/gitarristen Michael Poulsen värvningen.

Här uppträder Volbeat, Entombed och The Kandidate i höst:

• 7/10 Malmö (Malmö arena).

• 8/10 Göteborg (Scandinavium).

• 9/10 Stockholm (Hovet).

• 16/10 Luleå (Pontushallen)

• 17/10 Sundsvall (Sporthallen)

Med tanke på de senaste veckornas härjande på diverse festivaler så har jag inte heller lagt upp de då aktuella recensionsalstren här som sig bör.

Det blir det bättring på nu, då tre veckors texter publicerade i Nöjesbladet (där ni självklart läser anmälningarna bäst varje fredag) presenteras nedan. Beklagar dröjsmålet, men jag har haft viktigare saker i huvudet. Eller bara varit lat. Välj själv – vilken anledning som helst kanske duger lika gott.

Men, what the heck. Vi kör väl då?

Publicerad den 11 juni:

+++

The Gaslight Anthem

American slang

Side One Dummy/Bonnier Amigo

ROCK Enligt Norstedts senaste transatlantiska ordlexikon är The Gaslight Anthem synonymt med besjälad punk ’n’ roll, en definition som stämmer. På tredje fullängdaren framstår Brian Fallon och pojkarna än mer som ett halstatuerat alternativ till svenska Moneybrother, med lika mycket soul som Bruce Springsteen insprängt mellan New Jersey-jordiga tonfasader. Därmed märks få revolutionerande avsteg från den linje som stakades ut med utmärkta föregångaren ”The ’59 sound”, utan det som görs är stringent och kvalificerat. Men tyvärr känns låtarna denna gång inte så genombra som man kan önska.

Bästa spår: ”Orphans”.

Publicerad den 18 juni:

++

Ozzy Osbourne

Scream

Epic/Sony

HÅRDROCK I det minutkorta avrundningsnumret låter det som om han är redo att sluta pärmarna om den turbulenta karriären.

”For all these years you’ve stood by me/God bless/I love you all”, sjunger Ozzy i något som lika mycket kan tolkas likt ett offentligt avsked som en kärleksbetygelse. Som om han vore helt till freds med att en gång för alla retirera bakom portarna till sin Beverly Hills-villa och lägga tillvaron som älskvärd metalpajas bakom sig.

Vid 61 års ålder är detta knappast någon revolutionerande inställning. Och inte helt ogrundad.

För på det elfte riktiga studioalbumet (en uppsjö samlingar och liveutgåvor naturligtvis borträknade) är det svårt att hitta någon egentlig glöd och närvaro i den forne Black Sabbath-sångarens tilltal. I stället gömmer han sig bakom en hårt digitaliserad ljudbild där rösten i exempelvis ”Let it die” är väldigt effektmarinerad och där den kyligt maskinella ljudbilden ofta för tankarna till nittotalstypiska akter som White Zombie. Nykomlingen Gus G (Firewind med flera) får gott om utrymme att spritsa fingerfärdighet över felfritt Pro Tools-strama ljudmattor och soundet är så lyxigt att man som lyssnare nästan förleds att bortse från hur bleka många av melodierna är. 

De stunder som verkligen, även efter envisa innötningsförsök, biter sig kvar är därför lätträknade. Till dessa hör ”Iron man”-passningen ”Soul sucker”, ”Latimer’s mercy” eller Beatles-inspiererade ”Time”, medan många andra stycken låter salt men smakar maräng.

Problemet ligger alltså inte i att ”Scream” vill framstå som ett fräscht och modernt hårdrocksalbum. 

Det tvivelaktiga beror i stället på att det har så svårt att lyckas med uppgiften. När alltför stor vikt ägnas åt ytan i stället för dess låtmässiga djup blir det lite som att sätta en flådig Bentleykaross på en besiktningsunderkänd Toyotastomme. Exteriören är fortfarande iögonfallande, men kör du ut på motorvägen så riskerar du att tappa hela avgassystemet.

Tillåt mig tjuta – det här får inte vara vägs ände.

BÄSTA SPÅR: Melodier som verkligen spräcker huden är få, men ”Life won’t wait” är en av dem. Brännande arenarock med förvånansvärt avslappnade gitarrer i versen.

VISSTE DU ATT… Gitarristen Gus G egentligen heter Kostas Karamitoroudis och under åren 1999–2002 kunde kalla Göteborg för sitt hem? Det egna bandet Firewind släpper skivan ”Days of defiance” i höst.

LYSSNA HELLRE PÅ… ”Blizzard of Ozz” (1980). En fullträff – inte bara på grund av Randy Rhoads vansinnigt begåvade gitarrinsats utan även för att låtarna med få undantag är mästerliga. Se dock till att få tag på originalversionen, på den nu tillgängliga utgåvan är bas och trummor nyinspelade av Rob Trujillo (Metallica) och Mike Bordin (Faith No More).

Publicerade den 25 juni:

++

Danzig

Dethred sabaoth

AFM/Sound Pollution

METAL Enligt en känd sanning blir Fan själv blir lite religiös på äldre dagar. Det stämmer emellertid inte på hårdrocksvärldens egna Evil Elvis, även han alltmer framstår som en blekare kopia av sig själv. Bara lite tröttare och en smula mer gnällig. Vad som på förhand har kallats en kreativ återgång till guldåren i skarven 80/90-tal stämmer bara delvis. Och då främst som beskrivande andra albumhalvan, där vi hittar dramatiska stycken likt ”Mother”-parafrasen ”Deth red moon” och ”Pyre of souls”-duon. Samtidigt är produktionen så demoluddig och skrovlig att helhetsintrycket snarare blir det av ett hafsverk än en ny formtopp.

Bästa spår: ”Deth red moon”.

ÅTERBLICKEN: MEGADETH

Som Danko Jones valde att uttrycka det: En t-shirt med ordet megadöd felstavat dömer bäraren till ett liv av ”Star trek”, grabbfester och kroniskt runkande.

Men, vem behöver köttsligt umgänge när man kan lägga all sin energi på en riktig thrashutlösning i stället?

Som exempelvis ”Rust in peace”.

NÄR? 24 september, 1990.

VAR? Kalifornien, USA.

VARFÖR? Frontmannen och gruppens enda konstant Dave Mustaine hade ett nyss avslutat tolvstegsprogram i ryggen när han rekryterade trummisen Nick Menza och gitarristen Marty Friedman och började jobba på Megadeths fjärde studiomacka.

Att nykterheten inte var bestående vet alla, men den då 28-årige ledaren lyckades ändå tillsammans med Mike Clink (Guns N’ Roses med flera) få ihop en skiva som än i dag förbluffar i sin snillrika komposition. 

Från den inledande diatriben ”Holy wars… punishment is due” till den avrundande riffcykeln ”Rust in peace… Polaris” är det här liksom ett album som är gjort som en helhet. Och som därför gör sig väldigt bra att framföras som just en helhet.

Och… just det. Det är precis vad gruppen, nu även med då aktuelle basisten Dave Ellefson i sättningen, gör under headlinespelningarna på den nu pågående turnén. 

Om två veckor står ensemblen som inte kan stava till megadöd på scen som ett av dragplåstren på färskingfestivalen Getaway Rock i Gävle.

En så kallad given grabbfest.